Anm. Det fanns inga foton i Liber 1952 utom Pappas brännskada.
Jag har hämtat dem från Pappas småbildsarkiv.
/SZ
|
|
Företal
Redaktionen överlämnar
åter en ny Liber åt sin gamla läsekrets och vill
påpeka att de händelser och episoder, som här
skildrats säkert hos samtliga läsare ännu äro
i färskt minne. Lägg då undan Liber och läs
den om endast 2 år och Ni blir häpen och överraskad
och nickar igenkännande: Åh, var det 1952, som Rolf
blev biten av hästen.
Med varm julhälsning!
Redaktionen, Springflickan
|
|
|
Quod evenit?
December
1951
Hösten 1951 framskred och höstterminen närmade sig sitt
slut. Den dag, då Stefan och mamma voro på Operan, skulle
Stefan ha geografiskrivning på Syd-europa och Balkan-länderna
följande dag. Han kunde ingenting. Vad göra? Geografiboken
medfördes och i tunnelbanan och i mellanakten utsattes Stefan för
ett korsförhör, som förskaffade honom ett AB.
Rolf gav morbror Henning och tant Lene ett par hjärtan av choklad
med fin vers till.
Så kom vi i god tid till Salta.
Ett par dar före jul ringde vi till Faster för att bestämma,
vilken buss hon skulle komma med. Intet svar vid någon tid på
dygnet. Genom Evy Smith fick vi reda på att portvakten gått
in i lägenheten och funnit sängen orörd. Med stor oro
for vi till Strängnäs och mötte där Faster på
gatan till synes pigg och kry, men svårt nervsjuk. Hon var nu
glad att få lämna Strängnäs och följa med
till Salta. På Salta kunde hon ändå ej få lugn
och ro och blev bara allt mer förtvivlad.
På söndagen före jul kom Hillevi och Barbro med en
norsk familj från Stockholm. Och vi gjorde en härlig skogspromenad.
Hela julen vart dyster och tung genom Fasters sjukdom. På juldagsmorgonen
vart det strejk i lagårn, så morfar och mormor fick sköta
mjölkningen, sedan de purrat Erik Z. för att få anvisning
på, hur mjölkmaskinerna skulle sättas ihop.
Annars spelade vi "Börs". På Annandagen kom farbror
Axel för att tala med Faster. Och till nyår for mamma med
Faster till Upsala, där hon senare fick komma in på Akademiska
Sjukhuset. Mamma hälsade sen på hos morbror Erik på
Jumkilsgatanoch fick smaka på Tante Karins julbak och fick ärva
Burrs rysliga snuva.
Erik
Z. hade i hemlighet lärt sig tyska och överraskade pappa på
julaftonen med att läsa upp ett stycke ur Wir ziehen nach Zürich,
Wien, Berlin.
Januari
1952
Så började vårterminen
och en dag kom ett paket att avhämta mot postförskott
från morbror Erik till Rolf. Sedan Rolf erlagt 6,23 öppnades
paketet med stor spänning och befanns innehålla 1 par
begagnade rör. Rolf tackade genom att sända in ett par
kronor till Radiohjälpens önskekonsert och begärde
Skridskoåkarna av Waldteufel "med tack till min snälla
morbror". Det var många i Sveriges land som lystrade,
när de hörde Rolf Zenkers namn i radio. |
|
Redan i januari gav Rolf en lyckad fest för sina vänner i
fjärde klass. Det var både flickor och pojkar och dom ordnade
kabaret och pristävlingar och hade riktigt skojigt. Pappa och mamma
hade väl också några smärre bjudningar under våren,
som avslutades med syjuntans supé med dans på restaurant.
Februari
1952
[Mamma
och Stefan gick på Aida på Operan. Torsten Ralf gästspelade
och en ung Birgit Nilsson fick mycket applåder. /SZ]
För sökbarhet: Sven
Lindström, Nicola Benois, Julian Algo, Arne Sunnegårdh, Harald
André, Folke Jonsson, Margareta Bergström, Birgit Nilsson,
Torsten Ralf, Sven Nilsson, Erik Sundquist, Sigvard Berg, Solveig Hemström-Westin.
Stefan och mormor reste upp till Luleå och hälsade
på morbror Erik o. tant Karin under februarilovet. Rolf, Erik
och mamma reste till morfar och Eva på Salta. |
|
På
söndagsmorgonen fick vi telefon från Farbror Axel, att Faster
hade dött den 16 februari på ett hem utanför Upsala.
Hon hade blivit så utmattad efter chockbehandling, att hjärtat
inte stod ut. Söndagen den 17 febr. var solig och vacker med mycket
snö och morfar, mamma, Rolf och Erik gjorde en härlig skidtur
runt Strömst, Vånkalite och Ingeborg. Följande dag gjorde
vi åter en tur. Nu till Lenneps. Vi träffade på en
liten, liten harunge i spåret. Rolf åkte långt i förväg
och när vi andra efter kaffe hos Lenneps for hem igen, mötte
vi Rolf av en slump, när han gjorde ett andra varv runt Strömsta
och Ingeborg för att leta efter oss i skymningen. En kväll
gjorde vi en månskenstur till Strömsta, där vi var bjudna
på kaffe och där Farbror Axel bjöd Rolf på hans
första cigarrett.
Den
22 februari for morfar och mamma till Strängnäs på Fasters
begravning. En vacker vinterdag. Dahlbom förrättade jordfästningen
och vi sjöng: Lär mig Du skog att vissna glad. Efteråt
åt vi lunch några stycken på Stadshotellet.
|
Aila och Rutger Wall 23. II. 1952.
|
Ingick
ej i Liber
|
Mars
1952
Islossning
på Gubbängstorg
[Anm. Ingmar Ögren bodde på Cirkelvägen och var
jämnårig med Rolf. Han blev senare civilingenjör och
arbetade på Försvarets Materielverk. /SZ]
Stefan hann trots vårens myckna skolarbete med att ge ut en tidning
i klassen. Han hade ett särskilt presskort och påskrift av
rektor Norman: Auktoriserad intervjuare.
Brev
från Sibylle Zenker den 24 mars 1952.
April
1952
Brev
från Sibylle Zenker den 4 april 1952.
Påsken 1952 firades tillsammans med morbror Erik, Irmeli och
fam. Tiblin på Salta. Irmeli var påskhäxa. Vi hörde
ivrigt på alla dagsnyheter:
Brev
från Sibylle Zenker den 15 april 1952.
Denna
betydelsefulla dag var pappa ej hemma utan skickade ett chiffermeddelande
till Erik från Laxå: |
|
|
När pappa sen kom hem några dagar senare, såg han
ut så här:
Han hade otäcka brandsår på handen efter en kortslutning.
Maj
1952
Märta-dagen var en söndag och Stefan uppvaktade mamma
med två praktfulla pelargonier. På e.m. var pappa,
mamma och Erik bjudna till Klerckers, där Erik fick leka
med Hans och hans elektriska tåg.
|
Stefan hade bjudning för sina vänner på sin födelsedag,
dock voro endast pojkar inbjudna.
|
Stefan
hade en egendomlig lappskrivning i kristendom, som gav 58 poäng,
där det gällde att räkna upp så många "kristna
ord" som möjligt. Erik: Hade Du skrivit "morfar"
också, så hade Du kunnat få 59 poäng, för
det är ju nästan ett kristet ord det med.
Planerna för sommaren började mer och mer ta form. Pappa
och mamma skulle resa till Tyskland. Men tänk om....tänk om....om....pojkarna
rentav skulle kunna få följa med. Kanske Rolf, som ej fick
fara till Luleå, eller Stefan och Rolf, som är stora och
förståndiga, eller kanske Erik, som är så intresserad
av historiska rundturer. Hur mycket skulle det kosta? Om man hyrde en
bil i Tyskland blev det inte så dyrt att ta pojkarna med. Men
skulle dom kunna hålla sig snälla och trevliga en hel lång
resa? Saken borde noga övervägas och ingenting fick sippra
ut för pojkarna i förtid.
Åtskilliga besök gjordes på resebyråer etc.
för att skaffa broschyrer och kartor. Och så en kväll,
när vi alla voro församlade yttrade pappa lite vårdslöst:
I sommar ska vi resa till Tyskland med hela familjen. Ingen av pojkarna
reagerade det minsta och pappa och mamma var lite besvikna, att dom
var så bortskämda att dom ej gladde sig det minsta åt
en utlandsresa. Men det var fel. Saken var bara den att ingen trodde
att det fanns någon verklig bakgrund till pappas uttalande.
Brev
från Gerd till ADAC den 9 maj 1952 om hyrbil.
Brev
från ADAC till Gerd den 15 maj 1952.
Brev
från Gerd till hyrbilsfirma den 20 maj 1952.
Brev
från Gerd till ADAC den 20 maj 1952 om tätplatser.
Om
en stund kommo alla tre åter in rusande: Menar ni verkligen allvar?
Ska vi verkligen få följa med?
I barnkammaren sattes nu upp en Tysklands-karta, där vår
resroute inritades.
Det var mycket att tänka ut före avresan. Både varma
och tunna kläder måste vi ta med. Tältet och sovsäckar.
I Rolfs klass pågick standardprov för inträde till
1:5. Själv var han ganska säker på att komma in.
Brev
från Renate Zenker till Märta den 25 maj 1952.
Juni
1952
Brev
från Erna ("Sibylle") Zenker den 2 juni 1952.
Efter examen for vi ut till Salta en vecka. Sedan var det dags att
åter fara till Gubbängen, ty avresan skulle ske med kvällståget
den 19 juni. Vi reste in den 17 för att först skaffa några
papper som Mutti behövde. Hon skulle också resa till Tyskland.
Först till Bremen och sedan flyga till Berlin och hälsa på
Hertha och Nanna.
På
onsdag, medan vi höll på att packa som värst, ringde
det plötsligt på dörren och där stod mormor, som
kommit upp extra för att vifta av oss.
Vi
avreser. På Centralen voro församlade mormor, Kerstin Stenström
och Mariann Bagge. Och 21,15 rullade Nord-expressen söderut med
familjen Zenker och deras 11 collin.
I Södertälje gingo vi till sängs, Rolf och mamma lågo
tillsammans och vi sov nog rätt dåligt. Men vilken spänning
det låg i luften. Rolf undrade, vad det innebar att inleda ett
sexuellt förhållande och sålunda småpratande
kom vi till Alvesta. Sov åter ett tag och snart stannade vi på
Malmö Central, där pappa måste ut och växla ett
par hundralappar, som ej fingo utföras.
På
färjan blåste det kallt, kallt. I Köpenhamn fick vi
fasligt bråttom att tränga oss igenom tullen, få tag
i en taxi och så hinna till Hovedbangården, där tåget
mot Korsör skulle gå. Vi kom lagom instånkandes för
att se det sakta glida ut från stationen. - Men den vänlige
danske konduktören på Nordexpressen hjälpte oss med
nya platser, så nu fick vi ta vägen över Flensburg i
stället. [Anm. Jag minns att jag tog ett högtidligt steg
från tåget ner på tysk mark efter åtta långa
år, ungefär som vid Håkons återkomst till Norge.
/SZ] Där åt vi middag på stationen. Det var så
spännande att se, hur pojkarna skulle ställa sig till tysk
mat. Särskilt Erik var räddhågad. Soppan med makaroner
i föll honom inte så värst i smaken, men köttet
var gott och sen en skål med småplommon till efterrätt.
Brevkort
från Märta till Salta den 20 juni 1952.
Mellan Flensburg och Kiel såg vi många flyktingläger
och baracker. Och i Kiel mötte vi de första ruinerna. Det
var skrämmande, när vi sent på kvällen gingo till
vårt hotell genom gator, som blott voro kantade med små
kiosker. Det var allt, vad man haft råd att bygga upp efter kriget.
På rådhusplatsen pågick dansövningar på
en estrad inför die Kieler Woche. Det hela såg så "utländskt"
och spännande ut i strålkastarbelysning så här
mitt i natten.
På
hotellet var det skojigt att stoppa ned de små, små pojkarna
i de stora, stora tyska sängarna. På morgonen följande
dag gjorde pojkarna och mamma uppköp medan pappa hämtade bilen.
Rolf gav en slant åt en krigsinvalid utan ben, som satt direkt
på marken och spelade handklaver.
Med en viss respekt för den tunga trafiken på de relativt
smala vägarna startade vi så efter att ha ätit Eis hos
"Lottes Eis" för endast 10 Pfennig.Pojkarna kunde nu
redan säga Was kostet das? och därmed kan man ju hjälpa
sig fram ett gott stycke.
I Hamburg var det besvärligt att komma i rätt fil och att
hitta överhuvudtaget. Vi kände igen flera byggnader från
bilder och såg även stora bunkrar. Men vi hade bråttom.
Erik hade de sista dagarna på Salta varit tillsammans med en pojke,
som strax eftteråt sjuknat i mässlingen och vi hade varit
i stort bryderi, om vi överhuvudtaget skulle våga ta honom
med. Nu var han med och skulle han bli sjuk, så ville vi åtminstone
ha hunnit till Sydtysklands vackra natur, så vi andra skulle ha
något att njuta av.
I
Lüneburger Heide tältade vi en kall och regnig natt i en trakt
uppfylld av flyktingar och farliga element [efterlyst mördare
från Soltau bl.a. /SZ]. Vi sov med en viss spänning den
natten, då ledaren för ett pojkläger i närheten
hade bjudit oss att tälta tillsammans med dom för att ha full
trygghet; dom skulle ha vakt hela natten. Men vi hade ingen lust att
flytta tältet en gång till utan tog risken.
Mamma vågade ej köra den främmande bilen och i högertrafik
och allting. Men rätt som det var steg pappa ur och då tvingades
mamma att byta plats med pappa och tänk, att hon kunde köra
Volkswagen.
Efter middag på Zur guten Klause i Hannover, kom vi till välbekanta
trakter vid Werrahof och övernattade i Hannöversch Münden
på hotell Eberburg högt ovanför den gamla vackra lilla
staden. "Det här hotellet ska jag rekommendera mina klasskamrater
för det har ju en otroligt vacker utsikt" sa Erik. Innan vi
gick i säng åt vi på ett Gasthaus i ett gammalt korsvirkeshus,
som verkade rena medeltiden. Och när vi gick därifrån
spelade musiken i radion Auf Wiederseh'n.
Kassel
var mycket förstört och just inte något uppröjt
utan höga träd växte på ruinhögarna kring
torget och vid Gemäldegalerie. Vi köpte jordgubbar och annat
gott och slog oss ned i en bokskog vid Autobahn och åt. Ideligen
öppnade sig nya vyer, den ena vackrare än den andra. Vi hade
så mycket att beundra, så när två Autobahn korsade
varandra körde vi fel och kom rakt emot Dresden. Nu var det snart
slut med harmonin. All trafik upphörde. Vi voro de enda i den riktningen.
Mamma skrek och besvor pappa att stanna. Men det får man inte
på en Autobahn. "Ska det här vara en semester- och nöjesresa?"
Redan
började skyltar på ryska ge anvisning på närheten
till den ryska zonen, då äntligen en Ausfahrt, den sista
före gränsen gjorde det möjligt för oss att 12 km
från Östtyskland svänga av och snabbt fara till Fulda,
den första katolska stad vi nådde. I Domen gick en munk och
pekade på de fyra ärkeänglarna i korets målningar
för en grupp barn.
Tältplatser är det ont om i Tyskland, men finns det en, som
är belägen tätt intill zongränsen och därtill
på Rhön, segelflygarnas berg, så varför ej utnyttja
den bestämde pappa, trots mammas protester. Utsikten däruppe
var som en tavla av Caspar David Friedrich. Kallt var det också,
där kan ej äpplen mogna. Men i Segelklubbens hus, där
vi åt var det förtjusande trevligt i allmogestil och med
vackra blomsteruppsatser på borden med rosor och nejlikor blandade
med späda grankvistar. Här berätta man, om hur flyktingar
brukade gå över gränsen och hur några bönder
t.o.m. lyckats driva med sig sina koskockar. Och värden gick från
det ena bordet till det andra och pratade med sina gäster medan
han serverade Bier och Apfelsaft.
På backiga och slingriga vägar letade vi oss ned till Maindalen,
där de första vinstockarna fanns att se. I det gamla biskopsresidenset
Veitshöchheim stannade vi i slottsparken och matade biskopens svanar
och fiskar. Men sen skulle vi ha mat själva också och då
passade Stefan på att stjälpa i sig en stor, alltför
stor del av pappas Bier. Men det fick han ångra nästa natt
i Rothenburg.
Likt
Gustaf II Adolf stormade vi in i Würzburg och tyckte nästan
att vi såg Regina von Emmeritz sitta uppe i Marienburg och med
fasa se ned på bron, där finnarna en gång angrep, medan
pater Hieronymus viskade: Maledicti Fennones.
I
Würzburg fanns ej mycket kvar från de ställen, som pappa
och mamma besökt 1937. Bara ruiner och grushögar. Men Rothenburg
var nästan oskadat och där strövade vi omkring på
de välkända gatorna. Vi fick tälta tätt intill den
medeltida stadsmuren och här samlade sig nu en del pojkar när
vi slog läger. På denna affärs- (Rolfs) och nöjesresa
var det ju också meningen att pojkarna skulle lära sig tyska.
Det här var ju ett lämpligt tillfälle, tänkte mamma
och frågade Stefan och Rolf, om de vågade slåss med
de tyska pojkarna. Jakande svar, men något häpna ansikten.
Samma fråga på tyska. Genom att mamma på detta sätt
tjänstgjorde som tolk, fick hon igång ett slagsmål.
Stefan och Rolf besegrades dock omedelbart och något språkligt
utbyte av bataljen hade de inte. Jordgubbarna i Rothenburg voro stora
som Hampus.
Stefan
mådde illa på natten och på morgonen tvättade
vi hans kräklakan i Tauber under den gamla bron från romartiden,
som sprängts under kriget.
Genom de vackra småstäderna Weissenburg och Ellingen kom
vi via Ingolstadt till München. Mitt i den värsta eftermiddagstrafiken
skulle pappa lotsa oss igenom staden, "för här hittar
jag" som han sa. Men genom alla bombningar var staden så
förändrad att vi fick åka hit och dit. I Perlach bodde
vi ett stycke ut i förstäderna och där fick Stefan ligga
en dag för att bli frisk. Men dagen därpå var hans mage
tydligen åter i form. "Jag vill ha fläskkotlett"
sa han. Och vilken härlig fläskkotlett vi fick sen en het
dag i Hofgarten, sen vi en hel f.m. tröttat ut oss i Deutsches
Museum. [Anm. Därifrån minns jag att man fick lysa igenom
sina händer med röntgenstrålar och se handens ben på
en bildskärm... /SZ]
Vattnet
i Isar var så gnistrande grönklart och vi följde Isar
ett stycke genom Grünewald, där vi besteg ett utsiktstorn
och sen deltog i en katolsk gudstjänst. Prästen gick runt
i församlingen och stänkte vigvatten på de trogna, men
oss genomskådade han tydligen som protestanter, ty med en iskall
blick full av förakt stänkte han med bakvänd hand några
få droppar på oss.
Hos
Heimanns talade vi om Adenauer och hans politik och Elisabeth var rädd,
att han skulle lyckas genomföra värnplikten. Och vi fick höra
mycket om striden mellan katolskt och protestantiskt i Nürnberg.
På lördagsmorgonen bröt vi upp från vårt
vackra läger vid Seehammer See, där månen lyste över
vattnet medan vi badade på kvällen och de första alperna
stod oförglömligt majestätiska med snöiga toppar.
Nu hade vi nått resans höjdpunkt och den underbara vägen
in till Berchtesgaden är oförglömlig. - I branta stigningar
mellan berg och sjöar klättrade BS 60 - 3500. Sluttningarna
var klädda med saftigt grönt gräs. Nu fanns det inga
åkerlappar ens, bara dessa mjuka gräsmattor, där vi
helst velat ligga stilla och bara njuta och så de kristallgröna
bäckarna.
Nessi
såg klen och svag ut efter alla krigets sorger och stapatser.
De bodde i en liten våning men gladde sig åt att få
flytta in i en ordentlig veckan därpå. Pojkarna vart förtjusta
i Burgel, särskilt Rolf, som låg sjuk hos Kiendls en dag
medan Burgel fuktade hans sjuka panna.
Vi
tältade hos der gnädigen Frau von Wedemeyer i Schönau.
Hon var släkt med hela tyska högadeln och där var det
ingen ovanlighet att man mötte baron von Bismarck på väg
från toaletten, men då rusade han givetvis tillbaka och
höll upp dörren igen.
Vykort
från Stefan till morfar Elof den 29 juni 1952.
Vi
besåg alla sevärdheter i Berchtesgaden med omnejd. [Bäst
minns jag saltgruvan med en underjordisk sjö. /SZ] Gjorde ett
besök i Salzburg och lämnade staden (B.) först efter
flera dagar och foro en eftermiddag vägen tillbaka igen förbi
Chiemsee, där vi satt i skymningen och åt bullar. Vi tältade
vid Simsee och badade i det ljumma vattnet. Värmeböljan fortgick.
Efter en lika vacker resa igen kom vi över Bad Tölz till de
vackra sjöarna Kochelsee, där vi badade och Walchensee, där
vi tältade.
Det var otroligt vackert, som Erik sade ideligen. Rolf som sällan
är mycket för naturscenerier, lät också undslippa
sig ett: Ett sånt vackert landskap. Och medan vi låg och
väntade på sömnen satt gymnasister från Berlin
kring en lägereld och sjöng Dona nobis pacem. I en stor stubbe
nära stranden fanns ett hål, där det bor en släkting
till Peter Plys i Bastuhagen, Max Plys och han hade fullt med lysmaskar,
som flög runt om stubben och därinne fick man dricka Bier.
Juli
1952
Från
en het förmiddag i Mittenwald, där vi besökte den svala
rikt smyckade kyrkan, kom vi till Garmisch och vandrade mellan klyftorna
i Partnachklamm, där vattnet stänkte upp i de mörka gångarna.
Den 4:e juli tältade vi vid "det gröna ögat"
den lilla sjön Eibsee vid foten av Zugspitze. Pappa simmade i månskenet
medan strålkastaren på meteorologiska stationen på
Zugspitze glänste som en stjärna och amerikanarna firade sin
nationaldag med raketer och jazzmusik.
Följande morgon gick vi upp tidigt och for med tåget upp
på Zugspitzes topp. På toppen av Zugspitze såg man
in i Schweiz, Österrike och Italien. Det är en känsla
av att skåda in i evigheten att bara se bergstoppar glänsa
i all oändlighet, när solen skiner.
Resan gick vidare över Ettal, Oberammergau till Kirche auf der
Wies, där vi bodde under en transformator medan blixtarna ljungade
över Sydtyrolens berg. På söndagen voro vi i den vackra
Wallfahrtskirche i mässan, innan vi lämnade Allgäu och
via Füssen kommo till Nesselwang och åt äppelkaka och
sen rullade ned genom fruktträdgården till Bodensjön.
Lindau
var fascinerande på söndagskvällen med alla flaggor,
allt folk allt ljus och så spelbanken. Vi gick och drev i staden
och njöt, satt på piren vid lejonet och hörde franska
soldater flirta med tyska flickor.
När pojkarna kommit till ro i tältet, satt pappa och mamma
på trappan, som ledde ned till vattnet och drack i månens
sken:
Utefter Bodensjöns strand for vi till Friedrichshafen och Meersburg.
Överallt fruktträdgårdar och mycket körsbär.
På färjan från Meersburg till Konstanz kunde minst
30 bilar fraktas på en gång och på en kort stund hade
vi kommit tvärs över Bodensjön. Vilka underbara bad i
Konstanz! Rolf lärde sig simma och Erik "nästan".
Där var sång och musik på kvällen och varmt och
sydländskt.
Och intill Konstanz ligger Mainau med sin vackra park, sina många
värdshus och det långa tåget av turister. Där
drack vi Bier i Torkelkeller, där det jättestora ölfatet
finns.
I Radolfzell läste vi på värdshusens olika matsedlar
och tvekade var vi skulle gå in, men då kom den ena värden,
som först sett oss göra vårt intåg i den lilla
staden, springande tvärs över gatan, när vi just skulle
gå in till hans konkurrent och ropade: Meine Herrschaften, ich
habe doch schon einen Tisch für Sie reserviert! - Så vi följde
förstås med honom in och där stod hans båda matsalar
tomma, så när som på det bordet, som han "reserverat"
åt oss. Men o, vad han bjöd på mycket körsbär
till pannkakorna.
Nu
letade vi oss fram mot schweiziska gränsen och just när vi
nådde det ställe, där pappa gav sig över till Anderlitschka
tog det vackra vädret slut och ett häftigt åskmoln sköt
väldiga blixtar. Det kraftigaste åskväder vi sett. Så
vi steg in i bilen i hast och lämnade den historiska marken och
gav oss in i Schwarzwald genom Höllental till Himmelreich och så
stack Freiburgs domkyrkotorn upp. I Cläres lilla hus blev vi översvallande
emottagna. Och genast inkvarterade för natten. Där satt vi
bland släktminnen och fick höra om alla deras svårigheter
under kriget.
Dagen därpå besteg vi domkyrkotornet med stor försiktighet,
för sandstenskrusidullerna, som nedifrån såg ut som
ett fint spetsverk, var vid nära påseende stora, men satt
alldeles lösa och och hade vi petat ned en, så hade det varit
synd om de små människorna på torget. Cläre följde
sedan med på en tur till Feldberg, men där var dimma och
molnen hängde långt ned bland träden, så vi fick
ingen utsikt.
Till Heidelberg kom vi den 10 juli. Pojkarnas enda önskan nu var
att slippa se något sevärt utan i stället bada. Men
vi gick omkring lite och såg oss om. Erik köpte sig en fin
plånbok. Upp till slottsruinen orkade vi inte utan stannade vid
Rhenstranden. Och för första och enda gången lämnade
pappa och mamma pojkarna ensamma i tältet och smög sig in
till en Weinstube i stan, medan den mångfärgade fontänen
spelade i Neckar utanför det stora hotellet.
Och medan vi drack Mosel sjöng och spelade ett par studenter gamla
visor.
Nu
började tiden lida och de dagar voro räknade, som vi fingo
ha bilen kvar. På Autobahn ilade vi förbi Rhein-Main flygplatsen
till Frankfurt efter att ha rest igenom en öppen trakt. Här
måste vi ju se oss lite omkring och äta frankfurter korv
förstås på Zur Börse. Sen tittade vi på
Goethes hus, och en djurhandel med apor och ormar väckte ännu
större intresse.
Mainz
var liksom Frankfurt mycket förstört. Här for vi över
Vater Rhein och nu kom en helt ny natur igen. Vi köpte jordgubbar
och körsbär av en gubbe i en av de många trädgårdarna
vid vägen och mat i Bacharach och slog oss sen ned vid Rhen. Men
där var det omöjligt att simma, för floden var så
strid, så man bara sköljdes framåt. Men att kasta smörgås
med de flata skifferstenarna gick fint.
Vid Burg Namedy fanns en spritt ny fräsch tältplats på
en grön äng och här firades pappas 43-årsdag. Födelsedagsbordet
dukades på en kappsäck och pappa tog ut det ena framsätet
ur bilen för att sitta bekvämt riktigt. Här hyllades
nu pappa ytterligare efter morgonens sånguppvaktning i Heidelberg.
I Bonn handlade mamma på Sterngasse, medan pappa och pojkarna
var i Beethoven-huset. Adenauers hus såg vi också, men ej
tant Gertruds.
Köln
var en skakande upplevelse. Där fanns inget kvar utom domen och
även den var svårt skadad och till ena delen avspärrad.
Därinne gick munkar i röda kåpor och samlade in pengar.
Vid ett litet altare hängde en madonnabild fylld av guld och ädelstenar.
Vi häpnade över att här i det stora industriområdet
dock hitta så mycket grönt och så mycket jordbruk.
På vägen till Wuppertal kom vi genom Lennep!
[Anm. Våra församlingspräster i Teda hette Köndell
och Lennep. /SZ] Här ställdes pojkarna upp för
fotografering vid stadsgränsen.
Till
slut hittade vi Renates skola i Wuppertal och henne själv, nu en
stor självständig dam. Vi satt ett par timmar på ett
konditori tillsammans och berättade. Hon var ledsen för Hans'
sjukdom men glad att själv ha fått börja ett nytt liv.
Den
natten låg vi ute i skogen, där det inte fanns spår
av nån människoboning. Endast två jägare stod
stödda på sina gevär och betraktade oss genom kikare.
Ingen krökte likväl ett hårstrå på vårt
huvud och vi vaknade levande på söndagsmorgonen, med den
stora eken på gräsmattan framför tältet. Erik ordnade
sina olika märken, som han sparat i sin nya plänbok och pappa
knäppte.
Nu återstod en lång etapp till Bremen, där vi skulle
träffa Mutti, som återvänt från Berlin. På
den ensmörjda [?] vägen sedan vi passerat Teutoburger
Wald och Porta Westfalica blev pojkarna bråkiga baki bilen. Deras
förutseende far, som alles einkalkuliert hatte, tog då fram
ett lite kort ur sin plånbok och med hjälp av sitt förstoringsglas
kunde han nu hålla frågesport, tack vare att han före
resan hade fotograferat av en Gösta Knutsson-bok.
I Bremen åt vi middag i Rathauskeller och skålade och firade
resans nära förestående avslutning. Erik sa helt spontant:
Jag tycker vi skulle hålla ett tal och tacka pappa för den
här resan. Och med vin och Traubensaft satt vi där i den sagoomspunna
källaren med dess små privatkrypin för rådsherrarna.
Det blev en glad kaffestund hos Schultzkys. Mutti var nöjd och
glad efter mötet i Berlin. Så skildes vi åter och vi
ilade till Hamburg där ringen åter slöts och natten
började falla på, då mamma på andra sidan staden
i skumrasket upptäckte en liten sjö.
|
Här fanns en bondgård och det kändes tryggt
att få bo intill den, men det var så sent här
i Quickborn och så mörkt att vi höll på
att slå upp tältet mitt i en gödselhög,
vars lukt dock räddade oss i sista stund från
detta vanskliga företag. Mörkt var det ju, så
mörkt att vi badade spritt nakna i den lilla sjön
i den lilla bokskogen.
Morgonens mål bestod av massor av Brötchen så
färska och goda med Marmelade. I Kiel fortsatte vi
med bilen ut till Laboe och slog upp tältet för
sista gången, nu nedanför minnesmärket från
första världskriget. Vi fick ta adjö av vår
goda Volkswagen och binda av den dess fina blomsterbukett,
som suttit på kofångaren alltsedan pappas födelsedag.
Och pappa for och lämnade tillbaka bilen.
Vi badade, men frös i den vilda stormen. Rolf gjorde
stora kola-uppköp vid stranden.
|
|
|
Ej
i Liber.
|
|
|
|
Uppbrott kl. 7 nästa morgon. Nu måste allt bäras
till båten, som gick in till Kiel. Före sjöresan
gav mamma de sina en kraftig dos sjösjukemedel, som kom alla
fem att i ett halvt berusat tillstånd företaga resan
till Korsör. Mamma raglade över torget i Kiel för
att köpa lite rökt ål med hem. Och medan havet
låg soligt och stilla färdades familjen Zenker sömndrucken
och omtöcknad fram däröver. |
I
Köpenhamn vaktade stackars pappa kappsäckarna medan mamma
och pojkarna åt jordebær och piskeflöde. Och på
nattfärjan till Malmö vimlade det av exotiska resenärer
till olympiaden i Helsingfors. Vi satt ute och njöt av den vackra
överresan med alla ljusen från danska och svenska kusten.
Men i Malmö blev det fart på mamma. Hon lämnade bagaget
åt pappa och rusade i taxi till tåget för att skaffa
sovvagnsbiljetter. Slut! Nåja vi fick skapliga platser i sittvagnen
och kunde sova lite ändå. Stefan på luftmadrassen på
golvet bredvid Erik.
I Gubbängen ringde vi till Salta och fick höra, att mormor
var i Stockholm. Hon ringde sen på försök till Gubbängen,
så vi möttes i glädje på Centralen och fick sällskap
till Salta.
Augusti
1952
På Salta hölls nu den stora sommarmiddagen med gäster
ända bort från Trögden. Vi fick nu av baron Hermelin
lära oss hur en artig kavaljer för glaset, när han skålar,
en lärdom, som särskilt Erik Zenker haft stor nytta utav.
Samma
dag familjen Zenker avreste till Tyskland annonserade morbror Erik i
E.P. efter en motorbåt. Han fick ett svar av linjeförman
Jensen och var en månad befälhavare på M.S. Albertina.
Familjen Zenker var lycklig nog att komma hem i tid för att få
göra en tur med farkosten, innan den överfördes till
Kurö med hjälp av Rolf Z. och herr Jensen. Den dagen åt
vi Jensen-bullar.
Morbror Erik med familj for en vecka till Västkusten. Pappa måste
börja arbeta igen men de övriga i familjen körde hö
med morfar, medan gården i övrigt hade semester.
På
sommaren inträffade ett otäckt olycksfall, som kunnat bli
än värre, då morfar efter en het och lång arbetsdag
stoppade in handen i skördetröskan och fick fingrarna svårt
skurna. Svimfärdig kom han blödande hem från Oxbacken
och fick fara in på sjukhuset och få det omlagt.
Medan morfar och mormor voro på möte i Söderköping,
foro vi andra till Rotebro och hälsade på Tant Eva på
sjukhemmet, där hon vistades efter sitt benbrott i Gubbängen
i april.
Rolf var även utsatt för en annan olycka, då Göta
bet honom lite i kinden. Vi fick fara in till sjukhuset och få
en serumspruta.
Brev
från Armgart Seidel till Gunhild af Sillén den 19 augusti
1952.
Brev
från Marianne Schweitzer till Märta o. Gerd den 19 augusti
1952.
Mariann
Tiblin och Birgitta Adler kom på en cykeltur till Salta och Aspö
prästgård en kväll då vi med mormor varit på
bio och sett Simon i Backabo och Zatopek på olympiaden. Pappa
kom till Salta på lördagarna och sista gången var också
Mutti med och firade mormors födelsedag.
När terminen åter började gick Stefan i 3:5a, Rolf
i 1:5d och Erik i klass 2.
September
1952
[Alice Ekstedt f. Bildt död. - Hemmansägaren och kyrkvärden
Melker Andersson i Sjogsta död. /SZ]
Brev
från Marianne Schweitzer till Gunhild den 15 september 1952.
Brev
från Cläre Immisch den 20 september 1952.
I september passerade mormor och morfar Gubbängen på väg
till Rom...
Oktober
1952
...och på Rolfs födelsedag återvände de fyllda
av heliga minnen och paratyfus och överlämnade en speldosa
till 11-åringen samt en bild av påven.
Alla blevo vi överhopade av fina presenter. Särskilt bör
framhållas den vackra sängkammarkronan.
På hösten blev Stefan invald i klassens nöjeskommitté
och hade ett sammanträde hemma för Monica Lindström, Britta
Storm och Jack Landgren.
|
|
[Eric och Edith Oxenstierna]
|
[Min klasskamrat Monica Gårdholm /SZ]
|
Klerckers och Oxenstiernas åt rådjursstek hos oss i oktober.
Eric berättade mycket roligt om sin resa i Tyskland.
Brev
från Marianne Schweitzer den 18-20 oktober 1952.
På mammas födelsedag hade vi kafferep, då mormor var
med och filmförevisning från Tysklandsresan. Då Henning
och Lene besökte oss i oktober kom bud om att Hans avlidit i Dresden
efter sina svåra fysiska och psykiska plågor.
November
1952
Den 1 november kom tant Eva åter till Salta, men var klen och
orolig och måste tas in på sjukhuset en vecka för att
få igen sin sömn.
I början av november flyttade morbror Erik i Luleå och vi
hade då Irmeli och Burr en vecka i Gubbängen. Det var så
roligt och vi älskade varandra högt. Burr gick t.o.m. så
långt att hon uteslöt pappa och mamma ur aftonbönen
och inneslöt farbror Gerd och Faster Mörta i stället.
[Sic! Barnen kallade henne så! /SZ]
Brev
från Marianne Schweitzer den 2 november 1952.
Efter Ragnar Anderssons disputation for morbror och hämtade flickorna.
[Lektor Halvar Nilsson, docent Gert Hornwall, Ragnar Andersson,
redaktör Bengt Hultin.]
Hans majestät Konung Gustaf VI Adolf fann för gott att i
samband med sin 70-årsdag hålla ordenskapitel. Och mamma
kunde klockan sju på morgonen telefonera och gratulera riddaren.
Biobesöken under hösten voro för pojkarnas del mest
matinéer. Pappa och mamma såg på teatern Jag älskar
dig, markatta av Noel Coward, Det sista rummet av Graham Greene och
Din nästas huvud av Aymé. Men Stefan och mamma hade också
varit på Operan och sett Aida och Lohengrin. Men den verkliga
familjesöndagen hade vi första advent, då vi först
sjöngo Hosianna i Clara kyrka, sedan gingo på Kyrkomatiné,
därpå åto korv på Hötorget och besåg
den nya tunnelbanan där. Sist ilade vi till Palladiums 3-föreställning
av I v a n h o e.
December
1952
Hos Ernst voro pappa och
mamma på fin middag och fingo en stor påse gotter med hem
åt pojkarna.
I skolan var det ideligen
föräldramöten, där mamma i egenskap av vice klassmamma
ofta serverade. En gång var själve Snoddas vår gäst
och mamma djärvdes växla några ord med honom. - På
Luciadagen hade vi Carlowitz, Ögrens och Kallenfeldts som gäster.
[Tidningsartikel om rektorn för skolradion Gustaf Ögren.
/SZ]
Brev
från Sibylle Zenker f. Tietze den 14 december 1952.
Innan
Stefan lärt sig tyska.
Framemot jul äntligen började mormor bli kvitt den italienska
sjukan och proppade sin nya kylbox full av kött, fisk och bullar
för att möta familjeinvasionen.
Så lider år 1952 mot sitt slut. På Salta är
det tomt att veta att Faster inte kommer mera. Ute är det så
underbart vackert med lite kyla, tillräckligt med snö. I kväll
kommer pappa. Klockan 5,30 håller Köndell julotta och fjärdedagen
kommer dom från Luleå. Tant Eva slår in kola och den
gröna kronan är färdig. Men från Dresden ha vi
sorgliga nyheter, att intet i livsmedelsväg finns att köpa
och att ingen kan gläda sig åt julen där.
God Jul och Gott nytt år önskas alla läsare av Liber
år 1952.