David — Amundus — Henricus — Petrus — Richardus — Ilianus — Aegidius — Robertus — Benedictus Germundi — Magnus Erici — Carolus Johannis — Israel Johannis — Petrus Elavi — Nicolaus Katilli — Israel Erlandi — Egislus Haqvini — Matthias Eskilli — Matthias Laurentii — Hartlevus Andreæ — Beno Henrici — Nicolaus Michaelis — Petrus Ingevasti — Navno Johannis — Olaus Helgonis — Achatius Johannis — Petrus Matthiæ — Olavus Gunnari — Benedictus Canuti — Birgerus Magni — Lydichinnius Abelis — Olaus Andreæ — Olaus Laurentii — Otto Olavi — Petrus Jacobi — Petrus Magni — Henricus Johannis Norwegus — Petrus Andreæ Niger — Johannes Nicolai Ofeegh — Erasmus Nicolai Arbogensis — Petrus Benedicti Oelandus — Olaus Stephani Bellinus — Johannes Joh. Rudbeckius — Olavus Laur. Laurelius — Nicolaus Rudbeckius — Johannes Brodinus — Carolus Carlson — Petrus Malmberg— Swen Cameen— Nils Barchius — Andreas Kallsenius— Samuel Troilius— Lars Benzelstierna— Johan Gustaf Flodin— Eric Waller— Gustaf Murray— Swen Wijkman Casp:son— Gustaf Nibelius.

1. David uppföres nära enstämmigt af wåra fornhäfders granskare, att hafwa warit förste Christne Läraren i Westmanland, som ock, för sin nitfulla predikan och långwariga wård om Christendomen derstädes, rättwist i Historien fått namn af ortens förste Biskop, ehuru okändt är, om och af hwilken han med denne titel blifwit confirmerad. Engländare till nationen och af Cluniacenser Munk-Orden har han wid slutet af Olof Skötkonungs regering, omkring 1016 inkommit i Riket, först uppehållit sig en tid längre ned i landet, men efter St. Sigfrids råd begifwit sig upp till denna orten, tagande sitt egentliga hemwist i Snäfwinge, nu Munktorps socken, der Dåwö, fordom Davidsö, och Sandsta eller St. Davids stad, ännu förwara hans minne. Att nuwarande kyrkan blifwit af honom till en början anlagd, kan icke wara alldeles otroligt af den anledning, att en del af densamma intill wåra dagar behållit namn af St. Davids Kyrka. Han stiftade ett kloster, som först nämndes Munkatorp och sedan gifwit hela socknen namn, deruti han, sjelf Abbot, tilldanade Lärare, som han utsände i landet. Det föregifwande att ock Stiftets Domkyrka, genom hans omsorg, till någon del fått sin första anläggning, stödjer sig endast på ett ganska osäkert bewis, att i Westerås redan kort efter år 1100 en större kyrka warit i bruk. Efter en utmärkt helig lefnad med mödor och försakelser och underbara händelser afled han i Munktorp wid hög ålder 30 December 1082, och blef i kyran begrafwen, hwarest hans ben, såsom en stor helgedom, länge bewarades, intill dess att Reformationen skingrade widskepelsen; och de söktes förgäfwes, då Catholicismen åter en tid waknade. (Se wid Pastor Thomas Laur. i Munktorp). Ehuru icke är bewisligt, att han af någon Påfwe blifwit canonicerad, har han dock inom Catholska Kyrkan länge warit upptagen ibland de heligas antal, och derjemte hos oss fordom warit räknad ibland Sweriges förnämsta Skyddshelgon. Uti Litanian infördes hans namn, och i Westerås Stift firades hans minnesfest d. 25 Juni. Allt som kunnat anföras om honom har D. Ramén i sin Disp. de S. Davide. Ups. 1723. Messenius intygar, att de sidsta minnesmärken efter S:t Dawid förstördes 1596. Dock sökte en skicklig Studios. Acad. Ol. Rabenius, efter anmodan, på 1680-talet, under en noggrann resa igenom Sneflinge härad, samla alla gamla bref, runstafwar och muntliga berättelser, som han kunde öfwerkomma om den märklige mannen. Samlingen lemnade han till Secreteraren Hadorph, och fick den aldrig åter.

2. Amundus uppgifwes för Davids efterträdare icke förrän 1100, sedan han länge uppehållit sig på flera orter inom riket. Om denne eller hwilken af de följande först flyttat till Westerås, är icke kändt. Omtalad för sitt högmod, att låta ett gyllene kors bäras framför sig, ehwart han färdades, lemnade han ock det minnet efter sig, att Amunds grund i Mälaren af honom fått sitt namn, emedan han drunknade derwid på återresan ifrån Strengnäs, efter ett besök hos Biskopen derstädes. Är tydligen Adami Bremensis Osmundus, (om hwilken se Reuterdahl Sw. Kyrkans Hist. I. 342), och genom någon lärd slutsats införd bland Westerås Biskoparne.

3. Henricus, härkommen ifrån Danmark, blef genom Biskopens i Lund Asveri befordran hit förordnad af Påfwen Pascalis II. Nitiskt tillgifwen det Danska partiet war han hatad, lemnade stiftet och begaf sig med de andre trolöse till Prinsen Magnus Nilsson i Skåne, hwarest han, med fyra Biskopar och 60 Prester, omkom i slaget wid Fotewig Midsommardagen 1135. Nämnes någorstädes Biskop i Sigtuna.

4. Petrus, också af Dansk härkomst, till namn och embete igenfunnen för åren 1145 och 1149. Till honom och alla Rikets Biskopar kom 1164 Påfwen Alexander III:s befallning, att wara den nyss tillsatte Ärkebiskopen Stephanus i Upsala undergifne och lydige. Lydstiften nämnas då af Påfwen: Skara, Linköping, Strengnäs och sist Westerås.

5. Richardus kallas år 1162 Prepositus de Arusia, i ett bref, der dock snarare är fråga om Östra än Westra Aros (Reuterdahl II. s. 154). Någon tid derefter blef han af Konungen i religions-ärender sänd till Rom, hwarest han så wäl uträttade sin sak, att han hemkom med Påfwens föreskrift, att blifwa Biskop Petri efterträdare. "Se wi rätt, så hafwe wi för dessa (5) biskopsnamn mera att tacka lärda gissningar, än werkligt historisk kännedom" (Reuterdahl).

6. Ilianus, som ock skrifwes Aelianus, ifrån England bördig. Nämnes i ett bref från Påfwen Lucius III 1182, wid hwilken tid han lärer dött. Han berättas warit en rik och mägtig man, som först låtit uppbygga Westerås Slott, der Biskoparna sedan länge residerat, och som ända till Reformationens tid med sitt namn "St. Ilians hus" påmint om honom. Hans werk war ock St. Ilians Capell wid Lillån, som länge intill wår tid warit Hospitalskyrka. Af många hemman norr om Westerås gjorde han en särskild församling, som ännu kallas St. Ilians. Då han alltid nämnes Sanctus är tydligt, att han för sitt utmärkta lefwerne, efter tidens smak, blifwit högt wördad, och Ilians-messan, som nämnes i gamla Dallagen, härledes troligen ifrån honom.

7. Aegidius förmenas äfwen warit ifrån England, och nämnes såsom den aflidne Iliani efterträdare i Biskopsembetet, uti den märkliga confirmations-bulla dat. 30 Dec. 1182, hwarmed han ifrån Påfwen Lucius III hemskickades till Konung Knut, som ock ålades, att wäl mottaga honom och tillhålla stiftet wisa honom tillbörlig lydnad. Påfwen kallar honom "sin älskade son, en from, klok och hederlig man, hwilken Påfwen hade synnerligen kär." Af hans bedrifter i trettio års embetstid är nästan blott det upptecknadt, att han låtit i Westerås uppbygga St. Aegidii kyrka, som stått på den trakten inom staden, hwilken ännu kallas gamla kyrkogården. Till denna kyrka lade han den förr nämnda St. Ilians allmoge, som ock der höll sin gudstjenst till 1611, då denna kyrka raserades. Han lefde inpå 1213.

8. Robertus, någonstädes funnen med tillägget Allemannus, således Tysk till nation. Ifrån Saba eller Juleta kloster har han af K. Eric Knutsson blifwit satt till Biskop och snart fått Påflig stadfästelse, wid år 1213. Såsom wittne i ett Konungens gåfwobref heter han Rupertus Arosiensi et Regis Johannis Consiliarus. 1219 och 1224 skrifwer han sig Antistes Arosiensis. 1225 fick han för sin kroppliga swaghets skull Påfwens dispens från ett löfte att aldrig äta kött. Död 1227.

9. Benedictus Germundi, förste Biskop i Westerås af inländsk slägt, son af Germunder, Lagman i Attunda och Upland, af ätten Stubbe eller Gren. Har straxt efter den förres död blifwit wald och ordentligen insatt. Af K. Knut Långe fick han 1231 till sitt och Domkyrkans underhåll hela den platsen i Westerås, som ligger söder om den utgrafna Lillån, hwarpå sedan det stora Dominicanerklostret funderades. Flere hafwa orätt hänfört detta bref till Östra Aros eller Upsala, då likwäl platsen och Domkyrkan i Westerås äro nogsamt utmärkte. Kyrkan kallas Ecclesia S. Mariæ de Aros, som säkert är den i Westerås, ehuru flere uttydt orden till Upsala. Lefde inpå sjette embetsåret, och således död först på år 1233.

10. Magnus Erici förekommer såsom Biskop härstädes redan 1233, då han underskrifwit ett skyddsbref för Wårfrubergs kloster. (I ett bref af 1241 finnes hans namn med wäl behållet sigill). Efter Cardinalen Wilhelms af Sabina föreskrift 1248 skulle nu ett ordentligt DomCapitel wara wid denna och alla Domkyrkor, som Påfwen Innocentius II stadfäste och föreskref till minst en Prelat och fem Canonici. Äfwen aflystes presternas äktenskap, då sjelfwe Biskoparne härtills warit gifta, eller åtminstone haft sina Försior eller Focarias. År 1252 följde han Birger Jarls dotter Richissa till Norge, hwarest hennes bröllop firades i Opslo med Kon. Håkans son. Det märkliga berättas ock om Biskopen, att han förmått Birger tillbygga Westerås Domkyrka i längden, till försoning och bättringstecken efter mordet å Folkungarne wid Herwara bro i Kollebecks socken. Sist finnes han 6 Oct. 1257 hafwa utgifwit aflatsbref för dem, som wille bidraga till den afbrända Upsala Domkyrkas upprättelse.

11. Carolus Johannis, som ock skrifwes Karulus, war son af Johan Helsing på Gafle, icke långt ifrån der Gefle stad nu är belägen. Mera studerad och berest än någon af de föregående hade han warit Canik i Linköping, då han 1259 blef Biskop härstädes. De följande åren finnes han hafwa deltagit i flera publika förrättningar, men besynnerligt är, att redan 1267, midt under hans största werksamhet, blef en annan Biskop, som nedanföre anföres, förordnad af Påfwen Clemens V honom till biträde. Emellertid har han 1271 inwigt Westerås Domkyrka, som nu war färdigbyggd och första mässan hölls 16 Augusti. S. år 23 Sept. har han, med flere Biskopar, på stället utgifwit tillståndsbref, att Ärkebiskops-sätet, efter Påfwens gifna tillåtelse fick flyttas ifrån Gamla Upsala till Östra Aros. Både före och troligen mera efter denna tid har han inwigt flera altaren och kyrkor i stiftet ända upp i Dalarne: låtit bygga fyra Capell utanför Westerås wid de allmänna wägarne, som han dels anlaggt, dels förbättrat: bekostat en wacker sten med inskrift på Domkyrkans altare: stiftat i samma kyrka en rikt doterad Prebænda m. m., som allt utwisar en owanlig drift och frikostighet. Afled 12 Dec. 1283. Några små historiska anteckningar af honom, kallade Excerpta ex scriptis Caroli, kommo oförmodligen i ljuset och trycktes 1678, under twisten emellan Professorerna Verelius och Schefferus om gamla och nya Upsala samt Domkyrkans flyttning.

12. Israel Johannis af en förnäm adelig slägt, ty hans föräldrar woro Johan Ängel den äldre och Bengta, Folke hin Unges dotter. Så högättad han war, är han dock till sina öden alls icke känd, förrän han 1267, efter Påfwens befallning, blef af Ärkebiskopen inwigd till Biskops-embetet i Westerås, ehuru den föregående ännu war, och länge derefter fortfor, att wara tjenstgörande. Det nämnes, att han skulle wara Biskop Carolus till biträde, helst denne, som ock andre denna tid brukade, afsagt sig en del af tjensten. Men det säges ock, att han blef Carolus "af Påfwen påträngd." Att Israel likwäl warit en fullmyndig Biskop synes deraf, att till honom kom Påfwen Gregorii X:s befallning af 15 Sept. 1274 att inwiga sin broder Fulko Ängel till Ärkebiskop i Upsala, hwilket han ock fullgjorde följande år i Pingsthelgen. Någon förrättning af honom finnes icke widare antecknad, och han synes warit mindre nöjd med sin ställning, ty medan den föregående ännu war i lifwet, sade han sig ifrån embetet 1279 och lefde sedan inpå året 1291.

13. Petrus Elavi, född i Söderby af Upsala Stift, till hwilken sockens kyrka han skänkte en silfwerkalk, till minne af sina föräldrar Elof och Gertrud. Han hade warit Presbyter i Ringbo och Rö församlingar, samt någon tid Kon. Magni Canceller, då han redan 1280 såsom Biskop i Westerås bewittnade i Stockholm Konungens stadga, hwaraf Biskop Israels afträde ock intygas. Af flera hans bref må endast det anföras dat. 1288, hwaruti han, med twå Upsala Kaniker, klagar för Påfwen öfwer det intrång och förtryck., som han och Upsala stift måste lida af Episcopi Lundensis ännu påstådda primat öfwer Swerige. År 1293 följde han Marsken Torkel Knutsson i fält till Karelen och Savolax, då landet med biträde af hans kloka råd bragtes till lydnad, blifwande han sedan en tid i landet qwar, att med underwisning och dop föra innewånarne till christendomen. Efter hemkomsten fann han, att Konungen fordrade tionde af presterna, och redan innehållit den del, som warit de fattige tillslagen. Detta wåld motsatte han sig så allwarligt, att Marsken, som warit hans wän, nu yrkade hans förwisning utur riket. Han måste ock wika, begifwande sig till Trondhiem i Norge, hwarest han 8 Maj 1299 af sorg slutade sina dagar.

14. Nicolaus Katilli, nämnes än Albus än Hwit, och säges warit af Danske slägten Hwide. (Broder war han säkert till Ståthållaren i Stockholm Carl Tydiske och troligen äfwen till Riksdrotsen Matts Kettilmundsson). Efter Biskop Petrus walde DomCapitlet Kaniken Öarus i Upsala, som ursäktade sig. Likaså försakade Domprosten Haquinus i Westerås denna wärdighet, hwarpå Nicolaus år 1300 blef utsedd; antog kallelsen och anmältes hos Ärkebiskopen till stadfästelse. Han war då Kanik i Linköping, och af stora egenskaper. Af hans bedrifter må anföras, att han i Westerås lät uppföra den kyrkan, som kallades Nicolai och har stått på wenstra sidan om åen, äfwensom det, att han ej kunde låta den werkliga eller förmenta oförrätt, som Torkel Knutsson tillfogat företrädaren, wara ohämnad, utan då Marsken mistat hufwudet, dömde han honom owärdig christelig begrafning, till dess arfwingarne erlaggt 100 mark silfwer. År 1305 blef han wald Ärkebiskop i Upsala, men för flere motgångar dröjdes med confirmation, så att han icke förr än 1308 närwarande fick af Påfwen Pallium och wigsel. Han dog 1 Juni 1314 och har sin graf under egen minnessten i Domkyrkan.

15. Israel Erlandi, son af R. R. Erland Israelsson af Mohammar-slägten och Catharina, syster till ofwanst. N:o 12, med hwars slägtnamn han ock blifwer nämnd. Af minoriter-orden hade han warit Prior och äfwen Lector i Wadstena kloster, och blef omedelbart efter Nicolaus Biskop i Westerås 1308, ty af 12 Aug. s. å. är Påfwe Clemens V:s bref till Ärkebiskopen, att taga några Biskopar till biträde, "och i sitt ställe" inwiga Israel in Episcopum et Pastorem ecclesiæ Arosiensis, emedan Påfwen wille skona honom ifrån en kostsam resa till den Apostoliska Stolen. Emellan dessa båda låter sig således alls icke intränga den Magnus Arvidi, som Biskop Niger för samma tid uppgifwer. Många och för sin tid wigtiga woro Biskop Israels förrättningar, och han försummade icke stiftets eller Biskopsstolens förmoner. Han war en rik man, med många jordgods och bodde ofta på sin gård Westlanda i W. Skedvi, derest han daterat flera sina bref. Hedemora grufwor lät han arbeta med Tyskar eller Garpar, hwaraf namnet Garpenberg härleder sig. Han hade ock tid, att samla rikedom, ty han lefde till 13:de dags tiden efter Jul 1332.

Eric den heliges lefwerne och järtecken, som Schefferus utgifwit med anmärkningar 1675, tillskrifwas denne Biskop Israel. Lagerbring gör (III: 200) grundade inkast häremot.

16. Egislus Haqvini, som ock skrifwes Odgislus, Oegislus m. m. war af adel, som hans präktiga sigill utwisar, och då han nämnes Frater, är tydligt, att han ingått i någon Munkorden. Nog osäkert uppgifwes han hafwa warit Prior i Westerås Dominicanerkloster; troligen är han den Odgislus, som 1328 war Sysloman wid Domkyrkan, hwarifrån han wäl kunnat uppstiga på Biskopsstolen. Detta embete innehade han ifrån 1332, och omtalas i åtskilliga wärf. Ett af de märkligare war det, att han med flere 1343 i Warberg förseglat Skånska Ständernas förening, att blifwa under Sweriges rike till ewig tid. I sitt myndiga stånd hade han den olyckan, att förföljas af elaka beskyllningar och swåra processer, äfwen af Konungen, ehuru han skref sig dess "älskeliga Råd." Likwäl fick han af samma Konung Magnus köpa en myckenhet gods inom stiftet, som betaltes med 300 mark silfwer. Stadd på visitation i Berke blef han död i början af år 1352.

Af honom är Odensvi församling först inrättad och namngifwen, då han jemte sin gård Walstad, lade byar af Köping, Malma och Munktorp dertill. (På norra sidan om den nya kyrkan byggdes ett Capell, der han och många af hans slägt äro begrafne). En fensterruta förwaras i kyrkan till hans minne. Med inbrända färger föreställes derpå hans bröstbild med Biskops insignier och omskrift: Oedgislus Dei Gratia Episcopus Aros., lithografieradt i Mag. C. Dybecks Disp. de paroecia Odensvi 1836.

17. Matthias Eskilli uppgifwes för son af den lagfarne Eskil Skialge i Upland. Före sin hitkomst har han warit Prost i Skara och nämnes der ännu 1353 och likwäl påstås, att han 7 Juni föregående år fått Påfwens confirmation på detta Biskopsembete. Det wissa är, att ifrån 1356 till 1369 igenfinnes hans namn i handlingar, som wisa, att han mest warit sysselsatt med jordköp och byten. 1361 har han beseglat K. Magni pantebref på Warberg, Bohus, Öland m. m. till Hansestäderna för ett stort penningelån. Likaså 1367 K. Albrechts förbindelse till Holstenska Hertigarne, för 3500 mark silfwer, hwarföre 100 Skeppund koppar skulle betalas i ränta. Berömmes såsom allwarsam och nyttig Biskop äfwen deruti, att han höll sträng uppsyn öfwer presternas lefnad och flitigt visiterade långt upp i Dalarne, då han ock war frikostig med aflatsbref. Döden träffade honom, då han war stadd på visitation, i Holstensbo, Norbergs socken, 10 Aug. 1371.

18. Matthias Laurentii, i något document funnen med det sällsamma tillägget Nobilista, hwaraf man welat sluta till hans adliga börd. Hans första bekanta tjenst är den, att han i K. Magni Smeks tid warit Curatus i Mora församling af Dalarne och tillika Canonicus i Westerås. Derifrån befordrades han till Simtuna canoni i Upsala, der om honom tillägges, att han haft Magister-wärdighet och äfwen warit Procurator Capituli. Till Biskopsembetet i Westerås kom han 1372, men föga af det han uträttat har kommit till efterwerlden. Betrodd war han af Påfwen 1375, att bannlysa alla dem, som brukat wåld på kyrkopersoner och deras egendom. Ibland hans sista förrättningar war visitation i Folkerna 1378, då han ock gaf kyrkan ett aflatsbref. Blef hastigt död 1379.

19. Hartlevus Andreæ, född i Stockholm, hwarest hans fader Andreas Jonsson war Borgmästare. Äfwen skrifwes hans namn Hartika och i ett Påfwebref heter han Birger Hartlef. Hartlevus igenfinnes först såsom Canonicus i Strengnäs och Curatus i Öster Haninge. War 1361 såsom Archidiaconus i Upsala tillika Curatus i Bælinge. Han hade 19 år warit Ärkedjäken i Upsala, då han redan 1379 i ett jordebref finnes nämnd Electus i Westerås. Följande året fick han confirmation af Påfwen Urban VI och skyndade till det stora mötet i Telge, hwarest beslöts, att hwarje innebyggare i riket skulle årligen betala en denarius till Wadstena kloster. I hans tid, redan före K. Albrechts afsättning, hade fiendtligt infall skett i Westerås, ty Biskopen begärde af Påfwen aflat för dem, som wille bidraga till Domkyrkans byggnad, skrud m. m. quibus et quasi totaliter spoliata, heter det i ansökningen. För egen del måste han ock erfara tidens swårighet, i synnerhet deruti, att hans talrika slägt, som flydde ifrån Stockholm, undan Konungens förföljelse, samlade sig till honom, och så förtärde hans goda, att han war fattig, då han dog 1387 på kyrkomässodagen 16 Augusti.

20. Beno Henrici med flera namnförändringar, såsom Bæne, Berno, Berino m. fl. och äfwen med tillnamnet Korp, blifwer först igenfunnen wid en förrättning i Lödöse 1372, warande då Kanik i Skara. Tillika war han Domkyrkans Oeconomus och nämnes i S. Brynolphs lefwerne såsom dess förtrogne och commensalis. Derwid förblef han till 1389, då han fick intaga Biskopsstolen i Westerås, befordrad dertill af Riksens Råd, för sitt wälförhållande under slaget, som stod wid Åsled emellan K. Albrecht och Dr. Margareta. Prunkande är den titel, som han förde: "Bene, med Guds nåd Biskop i Westerås, Riksens man och rådgifware i Swerige." Såsom märkligast af sina göromål ansåg han wäl sjelf, att han 1393 i Wadstena deltog i St. Britas praktfulla skrinläggning, det enda Swenska helgons, som man med wisshet wet af Påfwen blifwit canoniceradt. Wigtigt war inom stiftet, att han i Domkyrkan stiftade en ny Præbenda kallad Corporis Christi. Omtalas död 1396, men har troligen redan 1394 afgått.

21. Nicolaus Michaelis säkert känd af ett bref dat. 1396, deruti han nämnes "Kyrkioherre i Tunom och Canik i Upsala här till warande, men nu belefwade och blifwande Biskop i Westerårs, wärdog herre i Gudi." Dock redan 1395 war han såsom Biskop i Wadstena, då han med B. Thord i Strengnäs försäkrade klostret om någon jord. Ja i ett Påfwebref 6 April 1394 kallas han Episc. Aros. et Cameræ Apostolicæ nuncius et collector. Detta kan ganska wäl förklaras sålunda, att han blifwit wald emot Regeringens wilja, som derföre länge hindrade hans tillträde, äfwensom framgent förföljde honom. Det namnk. Calmare möte 1397 finnes han hafwa bewistat. Deltog i räfstating 1399 både i Wadstena och Westerås. War ock 1400 på herredagen i Wadstena. Utom hwad han egde såsom Pastor i Stora Tuna, förskaffade han sig såsom Electus betydligt bergsbruk wid Kopparberget, som Dr. Margareta, med all sin owilja emot honom, icke fann rådligt att tillwälla sig. Död wid Kyndelsmässan 1401.

Anledning, att en Biskop Otto warit efter Nicolaus bör dock icke lemnas onämnd. Bisk. Rudbeck anför hans namn ex litteris in Thortuna 1401, och uti intagne ibland Palmsköldiana nämnes om Dom. Ericus, s. å. Pastor derstädes, att Biskop Otto i bref tackat honom för det han skaffat många jordegor till prestbordet. Rum finnes för honom ehuru trångt och annat Biskops namn träffas icke för samma år.

22. Petrus Ingevasti. Född på Seland i Danmark, hwarifrån han 1396 inkom i Swerige och såsom många andra främmande befordrades framför de infödde. Han war Canik i Upsala, då han först blef Biskop i Wexiö, men af okänd orsak straxt kom derifrån och blef så af Kon. Eric med wåld insatt i Westerås stift. Året finnes icke angifwet, men 1403 träffas "Biskop Peder af Wester-arhuse" och sedan nästan hwarje år i åtskilliga handlingar om jordköp, själaryckt, möten, altarens inwigning m. m. ända till 1413. Slutligen säges han ha blifwit död på tredje året efter Drottning Margareta, det will säga 1415. Dock är mycket owisst om en och samme Petrus tillhör hela denna tiden, ty sällan finnes någon Biskops faders namn uppgifwet, som kan tjena till åtskillnad, och en granskare tror sig werkligen hafwa funnit, att twenne personer med lika namn för dessa åren innehaft Biskops-embetet. Derigenom kan ock endast rum finnas för den illa beryktade Johannes Jerechini, Konung Erics kreatur, som föregifwes warit både Domprost och Electus i Westerås, då han 1409, oaktadt DomCapitlets motstånd, blef upphöjd till Ärkebiskop i Upsala. Om någon sanning är i denna uppgift, war dock stiftet lyckligt, som snart blef skiljdt ifrån den owärdige mannen, och i alla kända handlingar har, hwarken för detta eller föregående år, något bewis kunnat träffas på hans utöfning af någondera embetet i Westerås.

23. Navno Johannis, som ock skrifwit sig Nafvo, Namne m. m., war son af en Dansk adelsman Jens Krigebusk, af slägten Gersting eller Gyrsting. Han war Konung Erics Capellan, då han, utan DomCapitlets wal, blef således stiftet påtrugad, straxt efter den föregående. Hans biskopliga sigill med inskrift: Sigillum Navnonis Dei gra Epi. Arosiens. finnes afritadt i Danske Magasin III D. p. 257. Att han 1415 innehaft embetet synes af en hans obligation s. å. för sig och Capitlet, att betala 300 mark Swenska till Upsala Domkyrka. År 1417 war han på kyrkomötet i Arboga och 1420 biträdde han wid Biskop Arnolds i Strengnäs inwigning. I wällefnad förstörde han mer än de stora inkomsterna, och kom i behaglig tid bort, då han 1421 flyttades till Odense Biskopsembete i Danmark, der han lefde till 1440. Hans broder war Mårten Jönsson Gersting, Riddare och Danmarks Rikes Råd.

24. Olaus Helgonis, "wälbördig och ärlig man", således af adel, äfwen ifrån Danmark, född i Jutland, af en slägt med tillnamnet Knop. Han hade förwärfwat sig Magister-titel och warit Canik i Upsala till dess han 1421 här blef Biskop. Dock kallar han sig ännu constitutus Episcopus 1422, då han war i Norbergs stad, och förordnade om tomtegäld deraf till Biskopsstolen. Efter catholska principen war han en förträfflig Biskop, som förskaffade sig och efterträdare stora förmoner, synnerligen af jord och bergsbruk i Noraberg och Skinsäckaberg, med alla möjliga friheter. Med flere Biskopar har han 1433 i Wadstena utgifwit en wittnesskrift super libera electione Archiepiscopi Upsaliensis och en tacksägelse till Påfwen, för det han stadfästat deras privilegier, att ingen ärkebiskop eller Biskop måtto antagas, utan wal af Capitlet. 1436 har han bewittnat privilegierna för Stockholms stad. S. å. hade han mycken ledsamhet af fejden emellan Carl Knutsson och Puke, som han sökte bringa till förlikning, men utan framgång. 1437 gaf han Köpings afbrända kyrka aflatsbref. Sist träffas han 1441 på Prov. mötet i Söderköping och afled kort derpå s. å.

25. Achatius Johannis, en wälkommen Biskop, ty han war af inländsk adelig slägt och enhälligt wald af DomCapitlet. Ifrån Præbendat i Westerås hade han 1416 blifwit Diäken i Wadstena kloster, i hwilken tjenst han haft mycket förtroende och gjort långa resor, äfwen till Basel i kyrkoärender. Till Biskop blef han wald af DomCapitlet 1442 28 Febr. och s. å. inwigd i Stockholm af Ärkebiskop Nicolaus, då K. Christopher med Riksens Råd bewistade acten. Af hans förrättningar inom stiftet är föga mera antecknadt än det, att han låtit ombygga St. Olofs Capell wid Westerås, eller der Badelunds kyrka nu står. Wid Kon. Carls kröning 1448 i Juni månad war han biträdande, äfwensom då Ärkebiskopen Johannes Benedicti inwigdes s. å. i Upsala. 1450 war han på mötet i Arboga, då han, med flera, gaf Konungen det rådet, att afstå Norrige till Kon. Christian. Carl Knutsson hade redan warit missnöjd med hans wal och då han blifwit konung, tog han af honom slottet St. Ilians hus, det gamla Biskopssätet, äfwensom hans gård och manerium Fiholm, der Biskopen utgifwit flera sina bref. (Då han 1451 war på en förrättning i Björskog åtföljdes han af Sten Pedersson, Riddare och Höfwitsman på Westerås Slott, hwilken således troligen warit den förste Konungens Befallningshafwande, som bebott det gamla biskopshuset). Till boställe åt sig tog Biskopen derpå och förbättrade en af kanikgårdarne och köpte sig äfwen ett jordagods Wreta i Skultuna, som han nämnde "Åkesta", af sitt namn Achatius, Åke. Då han tämligen åldrig insjuknade, tog han det för dödens sändebud, lät föra sig till Wadstena, ibland sina älskade Ordensbröder, beredde sig på äkta catholskt sätt, i munkklädnad på en halmkärfwe på golfwet, och afled 17 April 1452.

26. Petrus Matthiæ, kallas "Mäster Peder Electus till Westerås Biskops Säte, Konung Carls älskeliga Råd" i ett bytesbref dat. 1453 Michaelis-dag. Född i Södermanland hade han förut warit Canonicus i Strengnäs och Curatus i Sundby församling. Mäster-namnet utwisar resor och owanliga studier. 1454 war han confirmerad, men man känner ej mera af hans åtgärder, än att han s. å. gaf Caniken Mäster Jacob fullmakt, att möta alla försök inom stiftet emot ståndets privilegier. Blef kort derpå död.

27. Olavus Gunnari, inföding i Westerås, war Canik derstädes, då han 1438 wigdes till Convents-broder och prest i Wadstena. Befordrad till Prior gjorde han angelägna resor till Finland och Rom. Då utskickade ifrån Westerås DomCapitel 1454 kommo till honom med skrifwelse om hans wal wisade han sig difficilis et inhabilis ad sumendum tale officium, men lät öfwertala sig af Konungen och inwigdes Midsommardagen 1455. Hans kärlek till Wadstena gjorde att han tidt och ofta reste dit, då han inwigde altare, munkar och nunnor. Såsom Biskop och Rikets Råd med flere försäkrade han 1457 Arent Bengtsson och Olof Drake om fri lejd wid uppgifwande af Stockholms Slott. Emot Kon. Carl war han icke redligt sinnad, ty när Konungen en dag kort efter Jul s. å. 1457 hade haft honom med andre herrar till måltid på slottet, skickade han sig såsom Konungens wän, men underskref kort derpå Riksrådens försäkring till ärkebiskop Jöns om betalning för den gäld han gjort, för att komma Swerige utur sin träldom under Kon. Carl. Sin embetsgård lät han betydligen upplaga och tillbygga med ett stenhus. Säges ock warit driftig i embetet med sträng tillsyn öfwer presternas seder. Af hämd deröfwer troddes han blifwit förgiftad, hwaraf han dog under prestmötet 1461.

28. Benedictus Canuti. Af förnäm börd, åtminstone beslägtad med adliga hus, hade han genom resor och studier beredt sig befordran, så att han 1453 innehade Archidiaconats-embetet i Strengnäs. Under Kon. Christoffers frånwaro blef han af Riksens Råd satt till Biskop härstädes och inwigd 9 Maj 1461, som Messenius nog olikt uppgifwer. Men han dog redan följande år.

29. Doctor Birgerus Magni, född i Stockholm, hwarest hans fader Birger Månsson war Proconsul och brukade ett nu okändt sköldemärke. Modren Margareta lefde efter sin son och sålde de efter honom ärfda böckerna till Upsala Domkyrka. I främmande land hade han så studerat, att han blifwit Doctor decretorum och under wistandet i Rom en tid Påfwens subdiaconus. Wald till Biskop i Westerås 20 Maj 1462 wäckte han stora förhoppningar om sig, men de förswunno snart genom hans tidiga död. Det finnes endast antecknadt, att han skänkt en förgyld kalk till Munktorps Kyrka. Hans död 1464 intygas af inskriptionen på hans grafsten i Domkyrkan.

30. Lydichinnius Abelis, eller med brutet namn "Lydika", war född i Nyköping af en Sparre-familj, som slutes af hans wapen på en glasruta i Säby Kyrka, insatt till minne deraf, att han war egendomsherre i den socknen. Han igenfinnes först såsom Canik och Sysloman wid Westerås Domkyrka 1450 och war följande åren tillika Kyrkoherde och Prost i Munktorp. Såsom Electus till Biskop har han 1464 med Riksens Råd utgifwit förläningsbrefwet till Ärkebiskop Jöns på Stäkes Län under Almarestäks Slott till ewig tid. Confirmation och wigsel säges han fått 1466. — Efter tidens skick war han en af Rikets berömligaste Biskopar och hans namn är förwaradt i många handlingar. Han war med 1471 i Arboga, att gifwa Ärkebiskop Jacob Ulfsson bref på Nordmarken: att 1477 i Strengnäs utgifwa privilegier för Upsala academi: att 1480 förrätta Biskop Rogges inwigning i Strengnäs: att 1484 i Calmar stadfästa de nordiska rikenas förening. Inom stiftet war han i synnerhet sorgfällig om Domkyrkan, som han både förbättrade och på östra ändan tillökade, hwartill han anlade ett eget tegelbruk. Medel dertill fick han dels af Kon. Carl och Riksföreståndaren Sture, hos hwilken han stod i synnerlig gunst, dels ock genom indulgensbref, hwarpå han äfwen war frikostig mot flera kyrkor. Præbenderna ökade han 1475 med en ny för "Rikets heliga Patroner", och 1479 stiftade han Archidiaconats-embetet. De gårdar och gods, hwarmed han riktade sig sjelf och Biskopsstolen, skulle fordra en hel sida för att uppräknas. Hans död inföll 1487 och han begrofs i Domkyrkan framför altaret. Grafstenens inskrift kan nu icke läsas.

31. Olaus Andreæ uppgifwes född af ringa föräldrar i St. Tuna och Säberby, men hade haft den framgång, att han blifwit Canceller hos Riksföreståndaren Sten Sture, hwilken ock befordrade honom till detta Biskops-embete. Hastigt kom han dertill, ty redan i Sept. på företrädarens dödsår nämnes han Electus Arosiensis, och hastigt kom han derifrån, då han för en kärlekshandel med ett förnämt fruntimmer blef på ett prestmöte i Upsala afsatt, enligt Messenii uppgift samma år 1487. Efter olyckan tog han sin tillflygt till Husaby Kloster i Dalarne.

32. Olaus Laurentii är af wapnet i hans sigill nog skiljd ifrån den föregående, men för lika namn hafwa de af flere blifwit sammanblandade. Såsom Biskop härstädes har han 5 Mars 1488 afgifwit till Ärkebiskopen sin skrifteliga trohetsed. (B. Niger wet intet om honom och likwäl synes han af behållna handlingar warit här inpå tolfte året). Med Riksens Råd har han 1494 confirmerat Calmare recess och 1499 Ständernas förening om Kon. Johans son Christian, att blifwa Sweriges Konung. I aflats- och gåfwobref förekommer han också. Förbigås bör icke, att 1489 i Juli månad war han i Wadstena och fungerade wid St. Catharinas skrinläggning och translation. Han reste "dit med 10 hästar och Abbatissan höll honom kost, hästafoder och allt annat." Efter högtiden begåfwades han, såsom de andre Prælaterne, med "skot, wägabulla, waxstapla m. m." År 1490 ankom Antonius, Påfwen Innocentii Protonotarius till Swerige, att utdela fullkomlig syndaförlåtelse, då Distributor Arosiensis emottog en stor hop Indulgensbref, likasom ock flere Curati betroddes dermed. Biskopen dog 1501.

33. Mag. Otto Olavi, född i Rottneby wid St. Kopparberget och upptog namnet Swinhufwud efter sitt möderne. Fadren Olof Olofsson war ock af adel, inkommen ifrån Norrige. Då han, såsom det föregifwes, 1462 blifwit Magister i Greifswald och sedan wisade en synnerlig slughet och werksamhet på sin embetsbana, är det underligt, att Historien icke nämner något om honom förrän han 1501 i October framstår såsom Electus till detta Biskops-embete. Att han i själ och hjerta warit Kon. Johan tillgifwen och af honom blifwit DomCapitlet påtrugad, är ostridigt; men då han ifrån början wisar sig, än med, än emot det Danska partiet, och flera data förekomma om honom, som äro stridande mot hwarandra, blir hans rätta karakter en winglare, som länge ej wågade mera, än han trodde sig kunna utan fara. Hans stora anseende wisar sig, då Riksföreståndarne fruktade och sökte winna honom med förläningar. Märkeligt är Herr Stens krypande bref 1517, deruti han "med ödmiuka bön til Biskopens Nåde", begär för sin Capellan en præbenda i Westerås, hwartill han dock hade jus patronatus. Då tidens orolighet steg till sin höjd, måste dock Biskopen blotta sina afsigter och till sin ofärd inwecklas i striden. Såsom Christierns medhållare blef han 1520 annan dag Påsk af Herr Stens folk gripen i Domkyrkan och satt i fängelse på slottet till dess Konungens män friade honom. Wid detta tillfälle blef ock biskopsgården sköflad. Detta, äfwen som allt wåld emot Ärkebiskop Trolle, skulle wara dödt, genom Konungens försäkran wid Stockholms uppgifwande. Icke dessmindre förordnades Biskop Otto, straxt efter Konungens kröning, till åklagare mot Sturen och hans folk, och det påstås äfwen, att han lemnat listan på de personer, som skulle mista hufwudet. — Förrän han så inblandade sig i politiska rörelser, uträttade han dock på sitt sätt något till Stiftets wård. Han utgaf flera aflatsbref, af hwilka några ännu äro i behåll; han förskaffade Domkyrkan nya förmåner; han skänkte altaretaflor till kyrkorna i Westerås och Fernebo m. m. År 1513 lät han i Basel trycka Breviarium Arosiense, hwartill han redan 1504 daterade företalet. Men högmodig och herrsklysten förslösade han ock med en lysande stat de stora inkomsterna och bidrog sjelf, att kyrkan efter honom beskrifwes alldeles utblottad. I hwilken afsigt Didric Slaghök omsider förde honom med sig ifrån Westerås till Stockholm, är icke så tydligt. Messenius säger, att han tog honom till fånga. Under Stockholms belägring blef han död i elände 1522.

34. Petrus Jacobi, med det bekanta namnet Sunnanwäder, war född i Wadstena, men hade tidigt kommit i tjenst inom Westerås Stift, så att han blifwit Canik wid Domkyrkan och 1520 Decanus, warande då tillika Riksföreståndaren Stures Canceller. En stridighet, wisar sig deruti, att af Påfwen Leo X:s bref till Christian om wåldet mot Trollen, dat. 13 Maj 1520, synes denna Decanus warit ibland Sturens mäst tillgifna och framför andra fallen under Påfwens bann, och likwäl, då Canikerna 1523 walde honom till Biskop, wille Herr Gustaf Ericsson ej samtycka dertill för hans oredlighet emot Sturen. Dock sedan en sträng trohetsförbindelse blifwit afgifwen, bifölls walet och den nya Biskopen yttrade i bref till Biskop Brask "sin fruktan för denna upphöjelse, med önskan till Guds nåd, att rätt förwalta sitt embete." Hwad allwar han hade i detta och alla sina försäkringar, wisar Historien, som omtalar intet af det, han gjort såsom biskop, men mycket som en grof förrädare. Kort efter tillträdet begynte han brefwexla med missnöjde Swenskar, som gått ur riket, samt ingick med dem och den falske Sturen i stämplingar mot Gustaf. Brefwen kommo i denne Herres händer, hwarmed han i Mormässan reste till Westerås, uppgick till Biskopen i sittande Consistorium, uppläste brefwen och fordrade en rättwis dom öfwer förrädaren. Domprosten Knut sökte, såsom Electus till Ärkebiskop, myndigt förswara sin embetsbroder, men öfwerbewisades om lika otro och båda blefwo straxt ifrån sina embeten afsatte. Förbittrade begåfwo de sig till Dalarne, uppehöllo sig mäst hos M. Jacob i Mora, och flydde, sedan de äggat prester och allmoge till uppror, till Norge, sökande säkerhet hos Ärkebiskopen i Trondhiem. Först efter flera år kunde Konungen förmå, att de utlämnades, då den trolöse Biskopen blef med smälek införd i Stockholm, men sedan till Upsala, deräst han dömdes i preste-gillestugan, samt halshöggs och steglades i Febr. 1527. Begrafwen i Gråmunkeklostret derstädes.

35. Doctor Petrus Magni, född af adliga föräldrar, som hade egendom i Rebro, Tillberga socken, hwilken gård uppgifwes för hans födelseort. Fadren Måns Jonsson war Höfwitsman på Westerås Slott, och blef på sin ålderdom, efter Christierns befallning, afdagatagen. Liksom månge af Adelns barn hade han ingått i kloster och war en studerad Præsbyter i Wadstena, då han 1507 sändes af Conventet till Rom, att återtaga St. Britas hus, som efter hennes död warit herberge för pelgrimer ifrån Norden, men nu kommit i främmande händer. På wägen blef han tagen af Danska kapare och förd fången till Jutland. Frigifwen for han åter ut och lyckades, att, med stora mödor och kostnader hos Romerska Hofwet, få huset i sitt wåld och förblef lång tid dess föreståndare. Om allt skref han hem och yttrade sig öfwer Luthers företag, samt huru en "Doctor skref swar deremot, men der han mente lösa lyckona gjorde han knuten" m. m. Under tiden studerade han så, att han blef Doctor i Canoniska Rätten, och begaf sig åter till Wadstena, för att lefwa i litterärt lugn. Troligen hade han nu på något sätt blifwit känd af K. Gustaf, eller hos honom recommenderad, ty då DomCapitlet i Westerås med bekymmer förehade wal af Biskop efter den afsatte, gaf Konungen anwisning på Petrus Magni. Nöjd med bådas kallelse och försedd med Konnugens bref af 14 Sept. 1523, begaf han sig till Rom och erhöll confirmation och wigsel af Adrian VI. Följande året war han på herredagen i Jönköping och blef 24 Juli intagen ibland Riksens råd. Sin catholska religion behöll han hela sin tid, men wisade i anseende till reformation en yttre eftergifwenhet. Så underskref han 1527 Westerås recess, förklarande sig nöjd med den lott, som Konungen bestämde för honom. På Örebro möte 1529 samtyckte han till dess beslut, och 1531 skref han till Dalkarlarne med uppmaning till klockornas utlemnande. Dock finnes tidigare bewis af hans owilja emot konungen och hans reform. Redan af hans bref till Bisk. Olof i Trondhiem i Aug. 1525 framstår han såsom wän och befordrare af de afwikne Prælaterne Sunnanwäder och M. Knut. Ehuru skenbart eftergifwen på Westerås riksdag måtte han snart blottat sin werkliga mening, ty i Oct. följande år inskränkte konungen hans magt i stiftsstyrelsen och satte Decanen Nicolaus till biträde och tillsyn wid hans sida. Snart återfick han wäl sin embetsmyndighet, men då han 1531, misskännande konungens befallning att fogligt upplysa och lugna presterskapet, utskref ett widlöftigt bref i stiftet, som mera skadade än gagnade Regeringen, blef han ännu mera kringskuren i embetet under samma Decani öfwerinseende, hwarwid synes förblifwit till hans död. Dock, när han minst kunde förmodas, kastade han om, och wisade hwad han hade i sinnet, då han sistn. år 10 Aug. i Strengnäs, tillika med dess Biskop, skriftligen protesterade emot religionsförändringen, återkallade hwad han samtyckt och appellerade till Påfwen. Äfwen woro under hans styrelse de flesta påfwiska kyrkobruk ännu i ständig gång utan åtal. Ja, sjelf t. ex. war han 1532 i Kolbeck och utdelade "fermelse" d. ä. Sacramentum confirmationis för barn. Någon näpst för allt detta finnes han wäl icke undergått, men owisst är, huru det aflupit, om icke hans död snart inträffat, som skedde 17 Maj 1534.

Några handskrifter finnas efter honom, som samlade i ett band förwaras i Linköpings Gymnasii-bibliothek, nemligen: 1. Leges Maritimæ, öfwers. af den Italienska Il consulado del Mare. 2. Johannis de Rupe Cisa Institutiones Medicæ, öfwers. med företal på Swensk wers. 3. Stridens konst, också med företal på Swensk wers. 4. Stridslag eller Krigsartiklar. (Se Lagerbrings Handl. i Sw. Hist. B. 1, p. 12 o. f.).

36. Mag. Henricus Johannis Norwegus, förste Evang. Lutherske Biskop i Westerås stift, född i Norrige af en slägt, som i sitt adeliga wapen förde en kanna och säges äfwen burit namn deraf. Genom hwilka öden Mäster Henric inkommit i stiftet är okändt, men wisst är, att i Westerås stora kloster hade han en tid warit ledamot, och då conventet 1528 upplöstes, antog han, såsom flere af Munkarne, kyrkotjenst enligt den reformerade läran. Han uppgifwes slutligen en kort tid warit klostrets Prior, och strax blifwit af Konungen förordnad att predika i Domkyrkan. Likwäl ännu på Örebro möte 1529 antecknas Henricus Johannis såsom "vicarius af Predikare-orden." Han blef således Pastor i Westerås, men Prost wid Domkyrkan nämdes icke på lång tid. Hwad han i denna sin första tjenst uträttat, nämnes ej widare, än att han för sin wisade insigt och nit af Konungen ansågs wärdig 1535 befordras till Biskops-embetet. Beklagligen saknas handlingar, för att få någon fullständig kännedom om honom i detta embete och såsom stiftets förste reformator. Med fullt allwar att gagna mottog han embetet, och fullgjorde hwad tiden synes hafwa medgifwit. Genom hans bemödande blefwo de inrotade widskepelserna temligen afskaffade i den mån, som ock christelig upplysning hann spridas ibland det råa folket. I den totala bristen på böcker, och för swårigheten att lära läsa i bok, stadgade han, att jemte predikan skulle hwarje gång catechesens hufwudstycken tydligen uppläsas, så att församlingen genom ett ständigt hörande måtte fatta och minnas dem. Detta bruk blef sedan bibehållit i 1571 års kyrkolag. Äfwen utom stiftet begagnade Konungen hans skicklighet för reformationswerket. Tillika med General-Superintendenten Göran Norman sändes han med widsträckt fullmagt, att wisitera, rätta och förordna i flere stift af riket, som synes skedt emellan åren 1540 och 1545. (Ännu finnes en fullmakt för Swen Lorentzson på Kilens pastorat underskrifwen af Mäster Henric, Biskop i Westerås, 1540.) A:o 1540 i Pingsthelgen kommo Superintendenten Mag. Georgius och Biskop Henric till Wadstena annihilantes omnes ceremonias et memorias de sanctis nisi pro pace. Die S. Trinit. habuit D. Henricus primam Missam Suecam i Choro S. Johannis. Diarium Wadst. p. 222. För öfrigt märkes, att 1539 war han i Örebro och underskref acten om arfföreningen, 1543 i Dalarne, att taga trohetsed för Konungen. 1544 gaf han sjelf med sitt capitel förpliktelsebref till trohet mot Konungen och dess arfwingar. 1549 war han befald, att med de andra Biskoparne, granska skriften Interim, som blef förkastad, men war icke sjelf till Upsala, utan ditsände sitt yttrande med twå af capitlet. Konungen hade 1551 fått höra, att "några trollqwinnor i W. Dalarne umgingo med widskepelse och åstadkommo mycket ondt," hwarföre han 30 Jan. från Wäsby gård skref till Biskopen och sände tillika ett öppet bref till Länsmannen på orten, att "antasta och nedföra det sällskapet," för att förhöras af M. Henric, och Konungen sjelf kunde "se hwad de förde uti sin sköld." Märkligt war Konungens förtroende, att först begära hans omdöme öfwer tillåtligheten af sitt tredje gifte 1552 och Bisk. fruktade icke utsäga sin öfwertygelse om dess oloflighet. Han afled 24 Jan. 1556. I Domkyrkan finnes icke något till hans minne, och ingen anledning är dertill att han warit gift.

37. Mag. Petrus Andreæ Niger, som ymsom kallas Swart, är till sin härkomst okänd, ehuru Historici intyga, att en slägt med sednare namnet länge funnits i riket. Magister-namnet, som stundom tillägges honom, wittnar att han studerat utrikes, och troligen war han en af de unge männer, som Kon. Gustaf en tid årligen underhöll i Tyskland, för att studera Theologien. Första underrättelsen om hans tjenst finnes 1541, då han nämner sig sjelf "af Kongl. Maj:ts befallning öfwer præbenders och kyrkors tionde i Westerås stift Officialis, som upptog räkenskapen på Konungens wägnar", och 1542, stadd i samma ärende hos Pastor i Björskog, skrifwer han sig "Domprost", som innefattade just det föregående och hwaraf slutes, att embetet, som nu åter upptogs, war till sin gamla beskaffenhet helt olika mot i sednare tider. Owisst är således, om han nu hade något att syssla med Gudstjensten i Domkyrkan. Men att han ock är den Petrus Andreæ Sacellanus Regis, som 1552 skriftwexlade med Bisk. Henric om Konungens tredje äktenskap, kan nästan icke betwiflas, likasom anledning är, att han sedan länge fortfarit i samma tjenst tillika. Således war han wäl känd, då Konungen 1556 uppdrog honom Biskops-embetet, och ehuru icke några bewis af hans werksamhet nu kunna uppgifwas, blifwer han dock i allmänhet berömd såsom en god Biskop, hwilken utan hinder af politiska befattningar fick i stillhet sköta sitt stift. Endast riksmötet i Stockholm 1560 finnes han hafwa bewistat. Då Konungen 1557 war i Westerås, skedde det troligen med Biskopens samråd, att han 17 Juni utgaf sitt bref om tillsättande af flera ordinarier i de widlyftiga stiften till bättre uppsigt öfwer Clerkeriet m. m. Werkeligen blef ock Westerås stift kort derpå deladt och Carolus Petri i Tuna den förste "Ordinarius ofwan Longheden." Om "Tuna Bispar" dock i något afseende sorterat under Biskopen i Westerås är okändt, men snart upphörde det nya stiftet. Att denne Biskop njutit mycken kärlek och förtroende af Kon. Gustaf kan slutas af flera omständigheter. Således war han ock hos Konungen wid hans dödssäng, och kunde bäst skrifwa hans personalier, då han wid begrafningen 21 Dec. 1560 höll Likpredikan. Han blef sjelf död 1562 och begr. 5 Oct., som intygas af grafstenens inscription.

Gift war han med Brita Larsdotter, som efterlefde till 1598. Af deras barn nämnas: Andreas, som blef Pastor wid Domkyrkan; Israel, Kyrkoherde i Tilberga; och Catharina, g. m. Kyrkoherden Christopher Germundi i Odenswie.

Skrifter: Ett kort Uttåg utur en gammal pergaments-munkebok, som i Capitulo förwaras och deruti ibland annat på latinska rim beskrifwer en Decanus alla Biskopar, som warit i Westerås i den Romerska lärans tid m. m. på Swenska förwändt af Petro Andreæ Nigro, på tryck utgifwit med anmärkningar af v. Stiernman. Stockholm 1744. 4:o. — Krönika öfwer Kon. Gustaf I:s Regering till Kon. Erics födelse 1533, på swenska rim. Messenius uppgifwer att den blifwit tryckt. — Ähra-predikning öfwer den fordom stormägtigaste ...... Herr Göstafs, Sweriges, Göthes och Wendes Konungs och Faders Christeliga Lik. . . . A:o Christi 1560 21 Dec., predikad af D. Petro Nigro, utgången af Sylvestro Joh. Phrygio, 1620 Holmiæ. 4:o. — N:o 312 i wår gamla Swenska Psalmbok.

38. Mag. Johannes Nicolai Ofeegh, som sjelf förklarat sitt Swenska namn med det grekiska Athanatos, uppgifwes född antingen i Lindesberg eller Glanshammar och är således hans stamort owiss. Någon gång tillägges honom i handlingarne Magister-namn, och han förekommer först i Riksdagsbeslutets underskrift 1560, då han war tjenstgörande wid någon församling i Stockholm. Att han kort efter Nigers död fått intaga Biskopsstolen synes deraf, att han redan i Febr. 1563 förrättat visitation i Fellingsbro och efterlåtit kyrkans 3 pund korn till winsäd. Så hastig befordran gifwer anledning att han ock tjenat i Konungens hof. I flere rikswårdande ärender har han såsom Biskop deltagit. Med flera stiftets prester war han 1566 på Riksdagen i Stockholm, 1567 på herredagen i Upsala. Åter 1569 i Upsala, underskref han betyget om Sturarnes oskyldighet, och 1572 Concilii beslut dersammastädes. Redan wid denna tid återlades Dalarne under Biskopen i Westerås. Den hedern, att han ock skött sitt egentliga embete och uträttat godt i stiftet, kan icke förnekas honom. Af prestmötes-protocoll åren 1571 och 1573 synes, att han widtagit flera alfwarsamma och till god ordning ledande författningar. År 1570 uppsatte han ock lagen för Capellaner och Klockare, som upplästes i Synodo och af presterskapet stadfästades. Enskildte bref wittna ännu om en sådan hans stränghet mot unga prester, att han ansåg dem alldeles för legodrängar. Men ett annat obetänkr företag ådrog honom ännu swårare missnöje och förebråelser. Ehuru han 1563 erkännt och underskrifwit fundamenta fidei om Rattwarden, lät han förleda sig af Calvinisten Beuræus, och utgaf följande år ett bref i stiftet med tillåtelse, att under då warande brist på win, i stället få anwända watten eller annan dryck i Sacramentet. Så fick han det smädenamnet Liquorista, och ÄrkeB. Laurentius Petri lät utgå en skarp skrifwelse till wederläggning af denna willfarelse. Död 2 Jan. 1574 och begr. i Domkyrkan.

Gift har han warit, men hans hustrus namn har icke kunnat igenfinnas. Af barnen nämnes endast Susanna [står Catharina men klarläggs under Germundi. /SZ], g. m. Prosten Wallerian i Hedmora och sedan med Kyrkoherden Christopher Germundi i Odenswi.

Skrifter: Råd och underwisning om defectu vini wid Altarens Sacrament, gifwet Clereciet i Westerås stift A:o 1564, tr. i Upsala Tidningar 1774 m. fl. st., äfwensom Ärke-Biskop Laurentii Petri protestation på Bisk. J. Ofeegs Circulaire, ib. — Ordning om Sacellanis uti Westerås stift af Bisk. J. O. af Westerås Capitel föreställt och samtyckt A:o 1570, ib. Ordningen för Klockare är ock tryckt, liksom den förre, i flera periodiska skrifter. — Äfwen må nämnas ett serdeles Mscr. om någre bemärklige teken, som hörde och sedde äro thenna framledna år och deras uttydelse, efter en gissning, af Joh. Ofeegh.

39. Mag. Erasmus Nicolai Arbogensis, född af Dansk slägt, som lika med många andra, under unionstiden inkommit i riket. I sin födelsestad blef han först 1554 Rector wid den nyss inrättade skolan, men lemnade samma tjenst 1558 och begaf sig utrikes att studera, då han stadnade i Wittenberg, och fick der Magister-graden 1560. Efter twå år återkom han till Westerås, då Rectoratet wid dess skola blef honom uppdraget. Fem år derefter blef han Kyrkoherde i samma stad, och war 11 Mars 1566 stiftets Fullmäktig på Riksdagen i Stockholm. Skrifwer sjelf, att han 1567 befordrades till Pastoratum et Episcopatum Tunensem. Han kallas ock Ordinarius, då han 26 Jan. 1569 på riksdagen intygade de olycklige Sturarnes oskuld. Nu måtte embetet i Tuna undergått nedsättning, ty 1571 antog han heldre, att, genom byte, blifwa Domprost i Westerås, men befinnes ock af underskriften å Upsala Concilium 28 Aug. 1572 tillika warit antagen till Kon. Johans Hofpredikant. Nu kom han i frestelsen, men synes dock åtminstone i bekännelsen warit ren 1573, då han i prestmötet höll en oration, de Altaris Sacramento contra Herbestum, som B. Ofeeg kallar i protocollet piissima et valde erudita. Orätt har Schefferus tillskrifwit Ä.Bisk. Laurentius Petri densamma, hwilken dock hade det förtroende för Mäster Rasmus, att han på sin dödssäng lät igenom honom hos Konungen göra föreställning om lärans bibehållande i sin renhet. Tillika med 16 sina prester war han 1573 i Stockholm och beseglade 10 widlöftiga articlar "om Messone i Westerås Stickt," som ock kunde hafwa sitt wärde. I bref dat. Andreædag 1576 till Pastores i Skerike, Lilhärad, Skultuna och Haråker begärade han, att deras Socknemän måtte framföra timmer och bjelkar till den förfallna Biskopsgårdens upprättande. Exempel finnas ock i sednare tid, att församlingar måste med sådan afgift beswäras, än att godtgöra förseelser emot Biskop och Consist. än att dermed winna en önskad Pastor. Ändteligen blef han 1574 Biskop och begynte strax utöfwa embetet, så att han s. å. visiterade i Mora, då han ock lofwade Elfwedals församling egen sittande pastor. Derpå skedde hans inwigning 1575 med alldeles påfwelig ceremonio och ståt af den nye, Liturgien tillgifne, Ä.Bisk. Laurentius Gothus, hwarefter han på prestmötet s. å. uppwisade den förbindelseskrift, som han gifwit Konungen. I stöd deraf berömde han publice och införde den ena widskepelsen efter den andra, blandade ondt och godt, alfwarsamma och fåfängliga saker om hwarandra i sina författningar, och öfwertalade sina prester, så att han omsider med en stor hop af dem 1577 18 Febr. antog och offentligt gillade den nya messeordningen till fullkomlig efterlefnad. S. å. 16 Mars skref Konungen till denna sin gunstling om K. Erics död af långlig sjukdom, och att liket i Domkyrkan skulle begrafwas, som ock Biskopen d. 13 påföljande fullgjorde med en kort predikan. För öfrigt war det wäl icke med uppenbart wåld och förföljelse, som han befrämjade Konungens wilja med religionsförändringen, men nog, att han under orolighet och mångas suckan öfwer ogunst och samwetstwång, gjorde hwad han eljest kunde, till dess hans död inföll 10 Maj 1580. Likwäl säges han på sitt yttersta hafwa ångrat sin lättsinnighet, och med mycken samwetsoro aflidit.

Gift 1563 med Wahlborg, Rådmannen i Stockholm Olof Gröms dotter och enka efter Rector i då warande triv.skola i St. Tuna Mag. Ericus Petri. Af deras barn blef Margareta g. m. Mag. Johannes Benedicti, Rector Scholæ i Westerås, och sedan med Prosten i Rättwik Mag. Olaus Andr. Dalekarlus, med hwilken hon ock blef stammoder för flera hederliga slägter.

Skrifter: Brevis Ratio et Methodus discendi Theologiam in usum studiosæ Juventutis Sueciæ. Wittebergæ 1561. — Catalogus rev. virorum ex Suecia qui Wittenbergæ in artium liberal. et Philosophiæ Magistros creati sunt, äfwensom Descriptio vitæ suæ ipsius, tryckte i Kongl. Bibliothekets Tidningar om lärda saker, Stockholm 1767.

40. Mag. Petrus Benedicti Oelandus, född wid 1530 på ort, som tillnamnet utwisar. Blef prestwigd 1560, sedan han rest utrikes och wunnit Magister-graden. Hans första bekanta tjenst är, att han warit Rector Scholæ i Upsala, befordrad dertill af Älrke.Biskop Laurentius Petri. 1572 war han Professor wid Academien, och kort derpå flyttades han till Söderköpings pastorat, i hwilken tjenst han 1577 antog den nya Liturgien. Han war således en behaglig person för Kon. Johan, tjenlig för hans afsigter, och förordnades af honom 1581 till Biskop i Westerås (hwarwid intet tecken finnes, att Stiftet njutit sin walrätt). En och annan har berömt honom, såsom en lärd och skicklig man. Andre kalla honom: Vir admodum simplex. Äfwen tillägges honom en god styrelse af stiftet, men nog oförtjent, då hans tänkesätt och åtgärder i religion förtjena den swåraste förebråelse. Mera än den föregående smickrade han den förförde Konungen och gick till uppenbar förföljelse af de prester, som satte sig emot hans wilja, så att flere måste lemna sina församlingar. På sin egen Capellan statuerade han exempel, så att den redlige mannen måste gå, liksom i landsflykt, till Tyskland, till dess stormen gick öfwer. Då samtlige Biskoparne d. 10 Sept. 1583 i Stockholm beseglade sin bewillning till 1575 års ordinantia, förband han sig ännu strängare till de papistiska bruk, som Konungen fordrade. Af hans bedrifter i stiftet finnes endast, att han 1586 visiterat i Dalarne och derunder uppfyllt företrädarens löfte, att gifwa Elfdals församling egen Pastor. Till belöning för sin trohet i Konungens afsigter flyttades han 1589 till Linköpings Biskops-embete, hwaruti han förblef med samma sinne. Ty ehuru han på Upsala möte 1593 måste publice afbedja sitt skamliga nit och underskref dess beslut, war dock K. Sigismund säker om hans medhåll och wille 1594 ändteligen befordra honom till Ärkebiskop. Det öfriga af hans lefnad må här förbigås. På riksdagen i Strengnäs 1606 blef han död 10 April och begrofs i Linköping. Ett fynd af en Fibula eller Spänne af guld med ädla stenar till wärde af 166 ducater, träffades 1818 i Motala ström, hwilket Canc.Rådet Hallenberg gissat warit af K. Sigismund ämnadt åt Bisk. Petrus Benedicti, i hopp att få honom till Ärkebiskop.

Gift med Magdalena, Jacobi Pastoris i Håtuna och Tibble dotter, som dog 1605 wid 58 års ålder. Af deras många barn kommo flere söner, som togo sig namnet Petrejus, till hederliga tjenster.

41. Mag. Olaus Stephani Bellinus, född omkr. 1515, som troligast får antagas, i Upsala eller i närbelägna Bälinge församling, fordom Beling, och skref han sig sjelf Belin-Upsaliensis. Det hade ock warit skamlöst af B. Rhyzelius, att till och med uppgifwa Kyrkoherden Stephanus Andreæ för hans fader, utan säker anledning. Att han då blifwit född oägta hindrar icke, då presterne, efter reformationen fingo ägta sina "forsior" eller hushållerskor, och barnen blefwo legitimerade. Andre hafwa dock, icke eller utan anledning, uppgifwit Krista, fordom Krigesta, i Lundby socken, för Biskopens födelseort, och att namnet genom latinsk öfwersättning tillkommit. Men då han hade flere bröder både i Upland och Westmanland bosatte, kan möjligen deras härkomst eller namn leda sig ifrån båda ställena. Såsom studerad och Magister har han warit K. Johans Hofpredikant, till dess han 1571 blef Kyrkoherde i Ockelbo af Gestrikland, hwarwid han 1577 antog den nya Liturgien. 1581 befordrades han till Pastoratet i Gefle och 27 Juli 1589 fick han Konungens fullmakt på Biskops-embetet i Westerås. Blef ock s. å. 7 Sept. inwigd och smord af Ä.Bisk. Andreas i företrädarens närwaro. Nog tydligt wisa dessa befordringar, att han warit K. Johans man och han är äfwen i historien brännmärkt såsom den Catholska liturgiens anhängare. Dock är det wisst, att han sedan fattat sundare öfwertygelse, ty redan straxt efter tillträdet i Westerås har han skriftligen hos Konungen supplicerat, att med de nya ceremoniers införande och bruk måtte upphöras; och det är antecknadt att en person, som war osäker för sin tro i Stockholm, fick tillflygt och befordran hos B. Bellinus. På Upsala möte 1593 mötte honom ingen synnerlig förebråelse: han höll der ett långt tal om de ärender, som skulle afhandlas, uppmanade till enighet och förtroende och enligt det, hwartill han med beslutets underskrift förbundit sig, sökte han ock sedan med alfwar hämma och afskaffa de papistiska kyrkobruk, som i stiftet blifwit införda. Bewis derpå finnas ock i några få ännu behållna Consistorii-protocoller. Att han 31 Dec. 1592 i Slottscapellet höll en tröstepredikan öfwer K. Johans död, och att han, efter befallning, krönte K. Sigismund 1594, kan icke skäligen läggas honom till last. Swårare både för hans rykte och sinneslugn war det, att han 1598 och följ. år inwecklades i det buller, som för oenigheten emellan Hertigen och Konungen uppkom i Dalarne. Dock kan icke bewisas, att han derwid förgått sig emot sin embetspligt, twertom talade och skref han för laglig öfwerhet, uppmanade till frid och enighet och wederlade de misstankar, som woro fattade om honom. Endast synes han hafwa saknat den klokhet och det mod, som i så kritiska omständigheter warit nödige. Länge uppkommo nya ledsamheter för honom, både af herrar och allmoge, till och med af prester, så att en lagligen bestraffad och hämdgirig Kyrkoherde anklagade honom hos K. Carl för trolösa stämplingar hwilket troddes, och hade den påföljd, att Biskopen på Örebro riksdag 1606 blef alldeles skiljd ifrån embetet, och en annan i hans ställe tillsatt. Den på samma Riksdag efter Bellinus tillsatte war Mag. Nicolaus P. Strengnensis, en af Hertigens skyddlingar under kon. Johans förföljelse af nya Liturgiens motståndare. Han hade en tid warit Pastor i Mellösa, men nu Superintendent i Calmar, till någon del ännu sorterande under Biskopen i Linköping. Ehuru med saken så skyndades, att Bellinus säges flyttat utur Biskopshuset till sin egen gård i staden, kom dock icke den utnämnde att tillträda, emedan han sjuknade och dog inom tre månader. Denne blef kort derpå död, och då Bellini sak blef närmare skärskådad och någre gynnare intercederat för honom, lät Konungen sig blidkas, så att han återgaf honom Biskops-embetet 6 weckor efter afsättningen. Sedan lefde han i ro och skötte sitt kall, som kunde begäras af en så åldrig man. Han war af ett fromt sinne, med owanlig helsa och kroppskrafter. Bewistade alla riksdagar, äfwen 1616 i Stockholm, och deltog i dess förhandlingar. Höll många prestmöten, war ofta sjelf sin notarius, och både fullmakter och andra bref wittnade länge om hans förmåga att expediera tidigt om morgnarne. I många församlingar finnas spår af hans visitationer, och ännu på sista året gjorde han en widlöftig resa i Dalarne, men afled några månader derefter, wårtiden 1618 på sitt 103 ålders år. Begr. i Domkyrkan uti egen graf. Ett porträtt af honom har funnits hos Hülpherska slägten i Westerås, med anteckning: depictus ætatis suæ 73 A:o 1588. Declar. Episc. 1589. Obiit 1619 æt. 104.

Gift 1. med Gudelina, Kyrkoherden Herr Elofs i Delsbo dotter, som dog 1594. Af deras flere barn äro endast kände: Stephanus, Prost i Husby, som kallade sig af födelseorten Gavellander; och Antonius, "Kneckte-Höfwitsman", ifrån hwilken månge ännu lefwande slägter härstamma. (Biskopens sonson war Samuel Christophersson, Stadsskrifware i Westerås.) 2. 1596 med Magdalena Larsdotter ifrån Stockholm, som då war enka. 3. med Maria, Prosten Hemmings i Björskog efterlefwerska. Hon fick i morgongåfwa 1 mark guld och 100 Ungerske Gyllen till föräring. Död 1627, sedan hon sjelf gifwit Domkyrkan i testamente en silfwerkanna om 84 lod.

42. Doctor Johannes Joh. Rudbeckius. Född 3 April 1581 i Nerike, Almby församling och Ormesta by. Fadren Johan Pedersson, som härstammade ifrån Holstein, war till slut Stadsskrifware i Örebro. Modren Christina Pedersdotter Bose. Sina studier begynte han i Örebro skola, och gjorde derstädes sedan till sitt minne en donation. Kom 1598 till Upsala Academie, men begaf sig efter några år till Tyskland, och blef på sitt 22 år Magister i Wittenberg. I Tyskland war han så ansedd för sina kunskaper, att han redan före sin magisterpromotion hade anbud blifwa Professor i Wittenberg och korrt derpå i Würtzburg. Hwad som gaf Bisk. Bellinus anledning att wilja uppdraga embetet åt honom, war det, att några ledsamma uppträden förefallit i stiftet, hwaraf den gamla mannen icke förmådde reda målet, hwarföre konungen förordnade Rudbeckius dertill, som ock med synnerlig klokhet och kraft fullgjorde det erhållna uppdraget. Det war wäl detta, som förmådde Bellinus, att önska få uppdraga embetet åt honom. Detta är olika mot flera andra uppgifter och icke troligt, att han lefwat så länge, om Bisk. Rudbeck werkligen blifwit inwigd sistn. år 28 Jan. Efter flere orters besök hemkommen 1604 befordrades han, genom Ärkebiskopens åtgärd, till Mathes. Professor i Upsala. Ännu en gång reste han till Wittenberg, för att öka sin kunskap i Theologie och Oriental. språk, hwarefter han 1610 flyttades till Hebrææ linguæ och 1611 till en Theol. Profession. Under sina lectioner hade han stort tillopp af lärjungar, likasom Prof. Messenius, hwarunder häftige partier uppkommo emellan studenterne och owänskap emellan lärarne, som icke slutades förrän regeringen lade sin hand derwid och Rudbeckius 1613 af Konungen blef kallad till dess Hofpredikant och Bigtfader. I denna tjenst måste han följa sin Konung till Liffland i fält, men hemförlofwades redan 1615 med åläggande, att jemte flere öfwerse och med upplysande bidrag befordra bibeln till omtryckning, hwilket ock skedde 1618. Emellertid blef Rudbeckius wid Konungens kröning och den första promotionen i Theol. faculteten 1617 till Theologiæ Doctor i Upsala creerad. Den gamle Bellinus hade redan förklarat sin önskan, att få uppdraga embetet till Doct. Rudbeckius, hwilket denne då afböjde, men wid ledigheten fann ock Konungen ingen wärdigare, utan förordnade honom, efter stiftets åstundan, till efterträdare, hwarpå han inwigdes i Linköping 28 Jan. 1619. För åtskilliga hinder fick han dock icke tillträda embetet förrän näst före Mormässan s. å. Nu öppnade sig för honom ett stort fält att utweckla hela sin owanliga kraft, som ock skedde med den klokhet och nit, att han icke allenast bör anses för den andre och störste reformatorn af stiftet, utan troligen ock för den gagneligaste Biskop som funnits i riket. Hans förtjenster om lärowerken ifrån de lägsta skolor, af hwilka han stiftade flera, till Gymnasium, hwars inrättning han ock 1623 utwerkade med Kongligt privilegium, likasom om presterskapet och församlingarnes upplysning, ordning och wälstånd, äro i sanning undranswärda. Hwad han af egna medel, så wäl som genom uppwäckt frikostighet af andra, anwändt på Domkyrkan, lärohus, embetsgårdar och nya inrättningar, är nära otroligt för wår tid. Han hade en noggrann kännedom af sina prester, af lägenheter, socknar och folk, och gjorde dagliga anteckningar deröfwer. Han höll wanligen twå prestmöten på året med Pastores Mormässo-tiden, då han sjelf præsiderade för utgifna disputationer och Botolphi tid med Capellaner, då Prostar hade præsidium. Han visiterade ofta, fick då många friwilliga gåfwor, upptog böter af brottsliga, efter Consistorii då warande domsrätt, men allt gick till hospital, barnhus och fattiga. Han inrättade ett Consist. Majus, eller kallade flera de bättre Pastorerna till rådplägning i swårare fall, och besatte oftast de lediga tjensterne i allmänt prestmöte, då enhwar fick säga sin tanke. Han skapade en del af Gymnasium till egentligt Seminarium för prester. Han war lärd och dock umgängesman; högst rättwis och dock hjelpsam; alfwarlig och dock mild, i synnerhet mot ungdom; arbetsam i sitt embete och tillika musicus och handslög. Och en sådan Biskop kunde icke wara utan afundsmän och förtalare, ända in på högsta ort, hwarföre stiftets presterskap på mötet 1629 undertecknade en förswarsskrift för sin Biskop, hwilken ock är tryckt. Så wållade ock i synnerhet Aristocraternas owilja för hans modiga yttranden i allmänna ärenden, att hans 1639 utgifna bok: De privilegiis Doctorum etc. blef illa uttydd och straxt förbuden, hwarjemte han måste utstå en skarp räfst af Förmyndare-regeringen. Deraf kom ock, att han icke blef Ärkebiskop, hwartill han s. å. hade flesta rösterna. Oafbrutet fortsatte han dock sin werksamhet och hade derjemte tid, att bewista alla Riksdagar, som fordrade hans närwaro, äfwensom att för stiftets enskildta angelägenheter uppwakta i Stockholm. Hos K. Gustaf Adolph hade han utmärkt förtroende, som i synnerhet wisade sig, då han 1629 befalltes med visitationer i Liffland och Ingermanland sätta landets kyrkowäsende i godt skick. Äfwen Drottning Christina måste högakta honom, och hedrade honom på sotsängen med sitt besök, då hon fick höra alfwar-samma råd. Ifrån 1639 war han mycket sjuklig, och ifrån 1644 sängliggande, då Consistorium med lön tillsatte flere unge prester, att wexelwis uppwakta honom. Han wille då afsäga sig embetet, men lät öfwertala sig derifrån. Afled d. 8 Aug. 1646 och begrofs 6 Sept. i sitt enskildta grafchor, med predikan i kyrkan af Ärkebiskopen Doct. Lenæus, sedan äfwen utfärdspredikan blifwit hållen af Prosten Gutræus i Sala. Johannes Widichindi, sedan Rikshistoriograf, parenterade. Alla talen trycktes. En kort inscription på grafstenen och på en stentafla i grafchoret äro de enda minnesmärken i Domkyrkan. Mer än hundrade år derefter skref Lectorn i Westerås, sist Biskopen i Carlstad Doctor D. Herweghr Bisk. Rudbeckii lefwernesbeskrifning med många speciela uppgifter. Den är tryckt i Linköpings bibliotheks handlingar. Swenska Academien lät ock 1832 pregla en medaille till upplifwande af hans minne.

Gift 1610 med Christina, dotter af Ärkebiskopen Mag. Nicol. Bothniensis, som snart dog utan att lemna barn. 2. 1620 med Magdalena Hysing, Prosten i Fellingsbro Mag. C. Hysings dotter, f. 1602, död 8 Aug. 1649; en fru, utmärkt af gudsfruktan, ordning, flit och wälgörande, ett mönster för presthustrur i synnerhet och fattiga prest-enkors tillflykt. Hon hade flera gånger genomläst hela Bibeln. Höll en sträng ordning med barn och pigor. Besökte de sjuka och sände dem mat och wederquickelse. Af 12 barn lefde: Christina, g. m. Pastor Prim. i Stockholm Mag. Simon Bened. Arbogensis och Prosten i Köping Mag. Petr. Wibyensis; Nils, Biskop i Westerås; Johan, slutligen Prost i Fahlun, hwars barn adlades N:o 1366 med oförändradt namn; Pehr, Biskop i Skara, hwars barn adlades von Rudbeck, N:o 1252; Cecilia, g. m. Prosten i Munktorp Mag. Eric Salamontanus och hans successor Mag. Henric Moræus; Olof, Medicinæ Professor i Upsala, Auctor till Atlantican, barnen adlade N:o 1637; Paul, Assessor och Under-Lagman, adlad von Rudebeck, N:o 872.

Skrifter: Acta h. e. Lectiones, declamationes, disputationes et exercitia anni 1610 in Collegio privato habita. Holmiæ. 4:o. — Theses pro antiqua et Germana de servitute Pontifica, qua diu satis opressi eramus et miranda liberatione per singularem Dei virum B. Lutherum facta, habita Upsaliæ 1609. Edita Holmiæ 1610. — Oratio de Hebrææ Lingvæ præstantia et dignitate, habita Upsaliæ 1610. Edita Arosiæ 1625 4:o. — Disputationes Duæ de Providentia. Holmiæ 1611. — Articuli Christianæ Religionis XXIV disputationibus propositi. Holmiæ et Upsaliæ 1611—1613. 8:o. — Oratio, in qua ostenditur et demonstratur, quod caussa quædam primaria bellorum, dissentionum et multorum malorum in aliquo regno, non sit Magistratus Politicus, neque ejus Officiarii, neque Doctores Verbi Divini, sed, præter peccata populi, perditi quidam et male educati juvenes &c. habita Upsaliæ 1611. Edita Arosiæ. 4:o. — Declamationum Scholasticarum decadis I:æ Declaratio I:ma et II:da in genere deliberativo, an stipendium studiosus attribatum, divitum potius, quam pauperum liberis sit conferendum. Holmiæ 1613, 4:o. — Een gemeen Bordlag eller Huusrätt m. m. Stockh. 1613. — Biblia, thet är hela then Heliga Skrift på Swensko, etc. på Konung Gustaf Adolphs befallning. Stockholm 1618, fol. (Doctor Rudbeckius har till åtskilliga böcker gjort företal, Capitlens summariska innehåll, Chronologiska anmärkningar, Glossæ och mörka ords uttydelse m. m.) — Predikan på 21:sta Söndagen efter Trefaldighet, hållen på Wäsby gård 1613. Westerås 1638, 4:o. — Valeet-Predikan öffwer K. Davids sista ord till sin Son Salomo i 1 Kon. B. 2 Cap. hållen på Stockholms Slott 1620. Westerås s. å. 4:o. — Propositiones seu Theses Synodales de Deo habitæ Arosiæ, impr. Holmiæ 1620. 4:o. — Disputatio Synodalis de Mundo, seu de Creatione mundi. Holmiæ 1621, 4:o. — Oratio de legitima vocatione Ministrorum habita in Synodo Arosiensi 1619, Holmiæ 1621, 4:o. — Oratio de officio Ministrorum Verbi, hab. in Synodo Arosiensis 1620. Holmiæ 1621, 4:o. — En Christelig Jordeferds-Predikan öfwer Genes. 47: 9. hållen när Enke-Drottningen Catharinas lik fördes ifrån Strömsholm 28 Martii 1622 till Upsala. Ib. s. å. 4:o. — Disp. Synod. de Providentia. Arosiæ 1622, 4:o. — Disp. Syn. de Sacra Scriptura. Ib. 1623, 4:o. — En Christelig Botpredikan öfwer Evang. på 10 Sönd. efter Trefald. hållen i Klostret Svethnagora bredewid Pletzschow 1615. 2:a gången i Westerås 1622. Ib. 1623, 4:o. — Institutiones Epistolicæ, libri duo, collecti et conscripti in usum privatorum disciplulorum &c. et nunc in usum Scholarum particularium in Dioecesi Arosiana, typis mandatæ. Arosiæ 1624, 4:o. — Disp. Synod. de Angelis. Arosiæ 1624, 4:o. — Oratio de Litterarum et Scholarum utilitate simul ac necessitate &c. Arosiæ 1624, 4:o. — Marknads-Predikan öfwer 4 Mos. B. 19: 11. och 1 Thess. 4: 6. Westerås 1624, 4:o. — Oratio de officio docentium et discentium in Scholis, habita Upsaliæ 1610; impr. Arosiæ 1625, 4:o. — Disp. Synod. de Homine ejusque propagatione. Arosiæ 1625, 4:o. — Logica ex optimis et præstantissimis Auctoribus collecta. Arosiæ 1625, 8:o. — Predikan öfwer Evang. på 1:sta Sönd. i Adventet, hållen 1618. Westerås 1625, 4:o. — Confessio fidei exhibita Carolo V Cæsari in Comitiis Augusti 1530. Arosiæ 1625, 8:o. — Krigspredikan hållen uti Ryssland 1615. Westerås 1625. — Predikan på Helga Trefaldighets-Söndagen, hållen på Strömsholm 1620. Ib. 1626, 4:o. — Predikan om Krig; ib. 1626. — Disp. Syn. de Peccato et servo arbitrio. Ib. 1628, 4:o. — Marknads-Predikan om Köpmän och Marknader. Ib. 1628, 4: o. — Controversiæ Logices vel potius earum epitome collecta . . . . Wittebergæ et Upsaliæ aliquoties discussa et ventilata, nunc demum prælo commissa. Ib. 1629, 8:o. — Predikan om Herrans Nattward, hållen i Westerås 1615, sedan öfwersedd och åter hållen i Stockholm 1619 och i Westerås 1627. Ib. 1639, 4:o. — Psalterium Davidis cum præfatione. Rigæ 1631, 8:o. På Swenska öfwersatt af Gerh. Schröder. — Disp. Syn. de Officio Christi. Arosiæ 1634, 4:o. — Jordefärds- eller Utförelse-Predikan öfwer 2 Chrön. B. 35: 20—36, hållen då Kon. Gustaf Adolphs lik fördes ifrån Nyköpings Slott till Stockholm 15 Juni 1634. Westerås 1634, 4:o. — Bot- och Bättrings-Predikan, hållen i Narfwen 1615 och i Westerås 1629. Westerås 1635. — Freds-Predikan, hållen uti Ryssland i det Swenska lägret wid Pletschow på den store Bönedag 1 Sept. 1615. Ib. 1635. — Christelig fröjdepredikan öfwer wår Frälsare Jesu Christi uppståndelse ifrån de döda, hållen i Stockh. 1635. Westerås s. å. — Sorg- och Klagepredikan öfwer Kon. Gustaf Adolphs död. Text. 1 Macc. 9: 1—22. Westerås 1634. Ib. 1636. — Privilegia quædam Doctorum, Magistrorum, Baccalaureorum, Studiosorum et Scholarum omnium, quibus in bene constitutis regnis et rebuspublicis, cum alibi tum in Patria nostra charissima, Dei gratia et laudatissimorum Dynastarum clementia et longa consuetudine hactenus gavisi sunt et etiam nunc gaudent. Itemque Sacerdotum, Chaldeorum, Magorum, Gymnosophistarum, Philosophorum et Druidum, dignitatis et immunitas apud diversos populos et nationes, tum Ethnicas tum Christianas. Porro etiam Academiarum et Universitatum quarandum in Italia, Gallia, Germania et Suecia immunitates et privilegia olim et nuper data. Et denique Ministerii Ecclesiastici in inclyto regno Suecia a piis Regibus et Regni Proceribus quondam et etiam nunc multis, benigne concessa et indulta: fideliter collecta et exscripta et demum typis excusa. Arosiæ 1636, 4:o. (Denna skrift blef illa upptagen af Regeringen och uppwäckte stor owilja mot Auctoren. Den blef ock straxt förbuden, och de få exemplar, som trycktes, indragne.) — Disp. Syn. de Lege et Evangelio. Arosiæ 1636, 4:o. — Predikan öfwer Ev. på 16:de Sönd. efter Trefald., hållen 1613 och 1620. Westerås 1636. — Predikan öfwer Evang. på 18:de Sönd. efter Trefald., hållen 1617. Westerås 1637, 4:o. — Tacksägelse och Jubelpredikan på Allhelgonadag; öfwer 1 Macc. 4: 1—60 till åminnelse af Westerås kyrkas reparation, hållen och tryckt i Westerås 1637, 4:o. — Disp. Syn. de poenitentia et bonis operibus. Arosiæ 1636, 4:o. — Warningspredikan öfwer Evang. 2:a Sönd. i Adventet 1622. Westerås 1637. — Oratio Valedictoria Upsaliæ habita 1613, impr. Arosiæ 1638. — Disp. Syn. de Sacramentis in genere. Arosiæ 1639. — Jordefärdspredikan när Pfaltzgrefwinnan Catharinas lik fördes ifrån Westerås till Strengnäs att begrafwas 1639. Westerås s. å. — Brevis informatio de fide et religione Moscovitarum, på Swensko af J. Rudbeckio och Jona Palma. Westerås 1640, 4:o. — Disp. Syn. de Justificatione. Arosiæ 1642. — Beatum Regis Sceptrum, d. ä. wälsignadt Konunga-regemente eller lycklig folks styrelse afmålat och utfört uti 32 predikningar öfwer Samuels böcker. Upsala 16.. 8:o. — Tabulæ Chronologicæ ifrån werldens skapelse till Christi födelse. Mscr. — Ett Swenskt Tal, hållet wid början af visitationen i Estland, Liffland och Ingermanland 1627. Mscr. — Bref till Professorn M. Jacob Zebråzynthius i Upsala om Plessows belägring 1615 m. m., tr. i Hallenbergs Kon. Gustaf Adolphs historia ibl. Bilagorna. — Likpredikningar hållne ifrån 1628, tillhopa tryckte och utgifne i Westerås 1637. — Likpredikan öfwer Fru Anna Oxenstierna, g. m. Kammarrådet Bror Rålamb 1618. Stockh. 4:o; öfwer RiksR. och Lagmannen Henric Horn till Kankas 1618. Westerås 1621, 4:o; öfwer Borgaren Simon Simonsson Depeken i Westerås, 1625, 4:o; öfwer Prosten i Hedmora Eric Swensson Roslagius. Ib. 1628, 4:o; öfwer Herr Nils Posse till Geddeholm, hållen 1627. Westerås 1636, 4:o; öfwer Grefwe Gustaf De la Gardie 1632. Westerås 1636, 4:o; öfwer Riksdrotsen Grefwe Magnus Brahe 1633. Westerås 1636; öfwer Ärkebiskopen Doct. P. Kenicius, i Upsala 1636. Westerås 1637; öfwer Prosten i Kolbeck Jonas Sigfridi. Westerås 1637, 4:o.

43. Doctor Olavus Laur. Laurelius, född i Westergöthland, Lyresta församling och Håtorps gård i Aug. 1585. Föräldrarne, troligen af bondeståndet, woro Lars Swensson och Ingeborg Ambjörnsdotter. Efter första underwisningen i flera skolor blef han Student i Upsala 1609. Redan ifrån den tiden understödd af Kongligt stipendium begaf han sig 1614 till Tyskland och uppehöll sig i Jena, Giessen och slutligen i Greifswald, hwarest han, då medlen woro knappa, fick med anstånd af utgifterne dertill, 17 Oct. 1617 mottaga Magistergraden, såsom Primus wid promotionen. Efter hemkomsten, ehuru i saknad af publik tjenst, hade han dock af Konungen rikligt underhåll, för det han underwisade några dess pager, till dess han 20 Febr. 1621 blef Logices Professor i Upsala. Prestwigdes 1623 och antogs 1624 till Extr. ord. Theol. Professor, men läste tillika Logican till 1625, då han 13 Mars blef ordinarius i Theologien. Erhöll 1635 Danmarks præbende-pastorat. Kallad af Storkyrkoförsamlingen i Stockholm fick han 26 Mars 1640 Drottningens fullmakt, att wara Pastor Primarius ock Præses Consist. urbici, hwarpå han 28 Juni s. å. promoverades till Theol. Doctor af Ärkebisk. Doctor Paulinus, som ock inwigde honom till Storkyrkan. Snart kom hans sista befordran, då icke allenast stiftet, utan ock det på riksdagen 1647 församlade presterskapet, föreslogo honom till Biskopsembetet i Westerås, hwarpå Drottningen 13 Mars utnämnde honom och lät afgå bref till Consistorium, att hon gjort det efter stiftets vota, och låtit inaugurera honom. Han inwigdes af Doctor Jonas Magni, Biskop i Skara. Sedan han på sommaren 1648 tillträdt, blef han i prestmötet på Consistorii och Stiftets wägnar beneventerad af Lectorn Nicol. Rudbeckius med en Panegyricus laudibus ejus, som trycktes. Utrustad med stora gåfwor ådagalade han ett rastlöst nit, icke allenast att bibehålla hwad företrädaren hade inrättat, utan ock att fullfölja det, som återstod. Öfwer stiftet visiterade han twå gånger, och war icke mindre sorgfällig för christendomskunskapen och sederna, än för kyrkornas ekonomi. I helsotiden höll han nästan årligen prestmöten, och äfwen flera gånger serskildt med Capellaner och Adjuncter. Præsiderade ofta sjelf för egna afhandlingar. Om Domkyrkan och dess wälstånd hade han en synnerlig wård, hwarom inscriptionen på en inmurad sten å kyrkans wägg äfwen wittnar. Hospitalskyrkan, som i hans tid afbrann, blef genom hans omsorg upprättad. Redan 1647 hade han uppsatt de privilegier för ståndet, som efter wederbörlig censur konfirmerades af Drottningen 1650. På Kon. Carl Gustafs befallning utarbetade han ock, med någras biträde, förslag till en ny kyrko-ordning, som mycket berömdes på riksdagen 1664, men emedan sedan beslöts, att den gamla tills widare skulle efterlefwas, blef förslaget lagdt åsido, och Biskopen gjordo endast ett utdrag för stiftet, som han utlemnade för att afskrifwas. Utom detta har han med theologiska arbeten gagnat, så utom som inom stiftet, och kan räknas ibland de Swenskar, som aldramest skrifwit och på trycket utgifwit. Theologerne i Tyskland af wår bekännelse satte ock mycket wärde på hans skrifter. Så länge helsan medgaf, bewistade han alla riksdagar med mycket anseende, till och med 1664. Wid ÄrkeBiskops-ledigheten 1670 war han på förslag och i serdeles åtanka, men regeringen yttrade sig i handbref till honom, att den ansåg hans förtjenta flyttning till den wärdigheten på hans swaga ålderdom mera för en börda än en belöning. Stiftet hade föreslagit jemte honom sina yppersta landsmän, Past. Prim. i Stockholm M. Simon Arbogensis och Domprosten Mag. Gabr. Holstenius. — Biskop Laurelius war en synnerligen alfwarlig man, ända till sträng, äfwen mot sina Adsessorer i Capitlet; en oblidkelig hatare af all lux och nya moder, så att han stundom förifrade sig deröfwer, och det står antecknadt, efter tidens uttryck, att "hans högwördighet blef förargad." Men han war ock en stor gynnare och wän till allt redbart folk, och ganska wälgörande, serdeles emot fattiga Scholares, af hwilka han underhöll flera. Han kunde ock wara förtrolig och nedlåtande mot presterne, så att han ingick i samråd om deras husliga omständigheter. Äfwen han war till slut länge ansatt af en plågsam sjukdom. Död 6 April 1670. Begrofs 5 Juni med predikan af Biskopen i Strengnäs Doct. Emporagrius. Hedrades med parentation i Upsala af Acad.Adjuncten A. Grubb och i Westerås af Joh. Grahn, Westmannus. — I Domkyrkan insattes en sten, som med några latinska verser påminna om honom.

Gift 30 Juni 1622 med Margareta Kenicia, ÄrkeBiskopens Doct. P. Kenicii dotter, född 1601, död 1679. Begr. med predikan af Biskopen Doct. Brodinus. Hon war af lika alfwarsamt lynne och så öm om sin mans minne, att hon fordrade i Consistorio, att allt hwad Biskopen beslutat, lofwat och föreslagit, borde hållas och uppfyllas. Deras barn: Lars, adlad Lagersköld 1653, föll, såsom Öfwerste för Helsingarne, i slaget wid Warschan 1656; Petrus, född 1632, död 1645; Olaus, född 1637, död 1642; Catharina, g. m. Kongl. Secreteraren Joh. Winblad och Öfwersten Joh. Forbes; Margaretha, g. m. Pastor Prim. i Stockholm Doct. Eric Odhelius och efterföljande Biskop Doct. Nicol. Rudbeckius.

Skrifter: Flera Disputationer, dem han utgifwit såsom Logices Professor i Upsala 1620—1624 in 4:o. — Oratio Jubilæa pro felici novi anni auspicio proque Jubilæi peracti condigna memoria. Upsaliæ 1622, 4:o. — Fidei orthodoxæ Norma. Upsaliæ 1624, 4:o. — Vindiciæ pro genere Mortis Gustavi Adolphi Regis. Upsaliæ 1634, 4:o. — Likpredikan öfwer Fröken Elisabeth Posse 1639. Upsala. 4:o; öfwer RiksR. Bengt Oxenstierna 1643. Stockholm 1644; öfwer Fru Anna Margareta Bielke 1643. Stockh. 1645; öfwer Herr Leonh. Torstenssons barn Johan och Märta Elisabeth 1642. Stockh. 1647; öfwer RiksR. Claes Flemming 1644. Stocka 1645; ofwer RiksR. Pehr Baneer 1644. Stockh. 1645; öfwer Joh. Trotzes maka Kirstin Antonii. Stockh. 1643; öfwer Öfwersten Bengt Ribbings fru Ebba Sparre. Stockh. 1644; öfwer Fröken Catharina Posse 1639; öfwer Hr Olof Johansson Örnehufwud. Stockh. 1645; öfwer Kongl. Secreteraren Samuel Andersson. 1645; öfwer Borgmästaren i Stockholm Doctor Peder Gavelius. Stockh. 1645; öfwer Herr Knut Kurks fru Sophia De la Gardie. Stockh. 1647; öfwer Commissarien Caspar Liljecrona. Stockh. 1647; öfwer Tullförwaltaren Lars Bengtsson. Stockh. 1647; öfwer Kammarrådet och Presidenten Gabriel Bengtsson Oxenstierna. Stockh. 1648; öfwer Hr Anders Haraldsson Apelbom 1650. Stockh. 4:o; öfwer Magdalena Hising, Biskopen Doct. Rudbeckii enka 1649. Westerås 1651, 4:o; öfwer Grefwinnan Helena Bielke 1652. Westerås. 4:o; öfwer Fru Maria Eleonora Soop 1652. Westerås. 4:o; öfwer Borgmästaren i Westerås Johan Johansson Guldsmed 1654. Westerås. 4:o; öfwer Grefwinnan Anna Baner 1656. Westerås. 4:o; öfwer Riksmyntmästaren Marcus Kock 1657. Westerås 1658; öfwer Arrendatorn Christiern Månsson. Westerås 1659; öfwer Prosten P. Wibyensis hustru Elisabeth Lithman 1659. Westerås 1662; öfwer Fröken Ebba Cath. Bonde 1663. Stockh. 1669. — Disp. Theolog. Prima . . . till och med P. XIII:a, i Upsala 1628—1638. — Oratio Parentalis in obitum Domini Gustavi Horn. Lincopiæ 1640, 4:o. — Compendium Theol. illustriorum quæstionum. Upsaliæ 1640, 4:o; postea Arosiæ 1669, 8:o. — Oratio de viro theologice perfecto, wid tillträdet af Biskops-embetet. Arosiæ 1648, 4:o. — Dispp. Synodd.: in Articulos Augustanæ confessiones prima. Arosiæ 1648. 4:o; Ex Articulo tertio Aug. Confes. Arosiæ 1649, 4:o.; De Justificatione hominis peccatoris coram Deo. Arosiæ 1650; De ministerio ecclesiastico. Arosiæ 1652; De Ecclesia Dei, Arosiæ 1654; De Baptismo. Arosiæ 1655; De Coena Domini. Aros. 1656. — Parænesis ad ministerium Ecclesiasticum in Dioecesi Arosiensi, på Swenska. Westerås 1650, 8:o. — Lutheri Cateches med Spörsmål, tr. 1648, 8:o; omtryckt 1650, och sedan otaliga gånger. — Articuli fidei primarii, quos in orthodoxa thesi, partim Upsaliæ, partim Arosiæ proposuit, med nytt titelblad och företal. Arosiæ 1655, 8:o. — Speculum Religionis, på Swenska. 1655, 8:o. — Synopsis Articulorum fidei. Arosiæ 1652. På Swenska 1656, 8:o; omtr. i Stockh. 1733, 8:o; öfwersatt på Franska, tr. i Stockh. 1694, 16:o. — Syntagma Theol. in thesi et antithesi. Upsaliæ 1661, 4:o. — Frans. Albani Vangionis Anatomia Papæ, öfwers. på Swenska. Westerås 1663, 8:o. — Opuscula religiosa, på Swenska. Westerås 1665, 8:o. — Criteria boni Doctoris et Auditoris in Ecclesia Christi. Arosiæ 1669, 8:o.

44. Doctor Nicolaus Rudbeckius, född 5 Jan. 1622 i Westerås. Äldste son af ofwanbeskrifne Biskop Doct. Joh. Rudbeckius. Endast 6 år gammal sattes han i stadens skola och hölls lika allwarsamt och tarfligt som lägre mans barn. Anlände ifrån Gymnasium till Upsala academie 1640. Efter någon tids wistande derstädes begaf han sig till de Tyska universiteten, och har troligen undfått Magister-namnet, som honom i handlingarna tillägges, ehuru icke något dertill aflagdt lärdomsprof kunnat träffas. Hemkommen 1643 blef han strax, "efter en disputation examinis loco," antagen till Extr. ord. Eloqu. Lector och Conrector Scholæ, hwilka sysslor den tiden woro combinerade. War ock Notarius Consistorii, då han 25 Febr. 1644 blef af sin sjuklige fader prestwigd. Logices Lector och Rector Scholæ, som ock hörde tillsammans, 1648. Men 1649, då Westerås Gymnasium undergick någon förändring, blef han Secundus Theol. Lector, Pastor i Hubbo præbende, Rector Gymnasii och s. å. stiftets Fullmäktig på riksdagen i Stockholm. Primus Theologus och Pastor i Badelund 1650. Poenitentiarius publicus 1658. Af Domcapitlet föreslagen till Hedemora pastorat, "på det att ingen utstiftes skulle intränga sig," erhöll han ock 20 Maj 1658 Konungens fullmakt. Riksdagsman i Götheborg 1660. Wann transport till St. Tuna 24 Febr. 1662. Efter wal Pastor Primarius och Præses Consistorii urbici i Stockholm 21 Maj 1666. Samma år 19 Oct. promoverad Theol. Doctor i Upsala, tillika med en broder, hwartill ock den tredje af bröderne war utnämnd, men dog några dagar före promotionen. Af stiftet i första rummet föreslagen och 3 Aug. 1670 utnämd Biskop. Tillträdde följande år och blef äfwen helsad wälkommen med en latinsk oration på prestmötet, som han strax hade sammankallat. Det då påstående trollwäsen i Dalarne och stränga ransakningar deröfwer gåfwo honom anledning, att sjelf författa den disputation, som i detta möte ventilerades. Den andra sammankomsten hade han 1674, då han äfwen sjelf utgaf disputationen, för hwilken twenne Prostar præsiderade skiftewis. Då Biskopen wid sin ankomst ännu icke uppnått 50 års ålder, gaf han hopp, att med sin wälkända insigt och werksamhet blifwa en utmärkt och länge gagnande Biskop, och Protocollerna wittna äfwen om alfwar och sorgfällighet af honom, men en swag complexion, af arbete redan strängt medtagen, nekade honom utföra sitt goda uppsåt. Icke utan swårighet war han på riksdagarna 1672 och 1675. Hans korta tid framgick under mycken sjuklighet och slag påskyndade hans död, som inföll 2 Sept. 1676. Begr. 8 Oct. i det grafchor, som hans fader beredt åt sig och de sina, der ock endast en sten med kort påskrift wäcker erindran om honom. Domprosten Dalekarlus tros hafwa hållit likpredikan, men hwarken den eller någon oration finnes tryckt.

Gift 1. 1644 med Catharina Nentzenius [Ska nog vara Nenzelius, ev. Nentzelius, se St. Tuna. Där talas också om en släkting Nenzel, häradshövding, adlad Ehrenklo. /SZ], Prosten i St. Tuna Mag. Segric Nentzenii dotter, som dog i Hedemora 1662; 2. 1663 med Anna Troilius, dotter af Prosten Mag. Uno Troilius i Leksand och förut g. m. Prosten Mag. Lars Blackstadius i Fahlun, samt Burggrefwen derstädes Henr. Theet. Hon war född 1622 och dog i St. Tuna 17 Mars 1666; 3. 1668 med Margreta Lagerschöld, Biskopen Doct. Laurelii dotter och enka efter Pastor Primarius i Stockholm Doct. Eric Odhelius, född 1634, död 1 Maj 1680. Med första frun woro: Johan, Lector wid Westerås Gymnasium; Magdalena, g. m. slutl. Assessoren i Swea Hofrätt Jöns Wallwik; Margaretha, g. m. Assessoren G. Transehe von Roseneck och Majoren Bildstein; Christina, g. m. Professoren A. Grubb och Öfwer-Jägmästaren C. F. Rotenburg; Maria, g. m. styfbrodren Eric H. Theet, Häradshöfding och v. Lagman; Anna, g. m. Prostarne i Söderberke Mag. L. Barchius och Mag. O. Kallsenius, moder till twenne Biskopar; flere döde i barndomen. Med tredje frun endast sonen Olof Laurelius, född 1674, död 1675.

Skrifter: Oratio funebris in obitum Caroli Hising Past. et Præp. in Fellsbro. Arosiæ 1643, 4:o. — Oratio de Eloquentiæ parandæ præsidiis. Arosiæ 1644, 4:o. — Panegyricus pro pace inter Christinam Sveciæ et Christianum IV Daniæ Reges 1645. Arosiæ 1646, fol. — Panegyricus Episc. Olao Laurelio dictus. Arosiæ 1648. — Officium funebre piis manibus Elisabethæ Jeremiæ leniendo dolori moest. mariti M. Olavi E. Schult persolutum. Arosiæ 1650, 4:o. — Disp. Theol. I. de supremo judice controversiarum in caussa religionis. Arosiæ 1651, 4:o; II:da exhibens succinctam analysin Cap. 1, 2 et 3 ad v. 21. Epistolæ Pauli ad Romanos. Arosiæ 1652, 4:o; III:a exhibens analysin Cap. 3. a. v. 20 et Cap IV Epistolæ ad Romanos. Arosiæ 1655, 4:o; IV:a tradens analysin Cap. V. Epistolæ ad Romanos. Arosiæ 1656, 4:o. — Likpredikan öfwer Sara Olofsdotter, Comministern i Lundby Aronis Olai hustru. Westerås 1654, 4:o; öfwer Prosten i Tuna M. Jacob Gütræus 1661. Upsala. 4:o; öfwer Mårten Blixencron, Præses i KammarRevision och dess dotter Elisabeth. 1667. Stockh. 4:o; öfwer Helena Weiler, borgmästarens i Stockholm P. Prytz' enka. Ib. 1668, 4:o; öfwer Hustru Catharina Månsdotter Leufstadia 1667. Stockh. 4:o; öfwer Mag. Jonas Columbus, P. et P. i Husby. Stockh. 1667; öfwer Mag. Samuel Brask, Kyrkoh. wid St. Clara i Stockholm 1668. Ib. 4:o; öfwer Catharina Apelbom, g. m. Herr Johan Stiernhök, 1669. Stockh. 4:o; öfwer Brita Jonsdotter, g. m. Rådman Jacob Barkman i Stockholm 1669. 4:o; öfwer Ynglingen Jacob Mack Duwall, Landshöfdingen Gustaf M. Duwallsson, 1669. Westerås. 4:o; öfwer Anna Meisner, Kongl. Secreter. Henric Tavastens fru 1669. Stockh. 1670, 4:o; öfwer Doctor Johannes Matthiæ, Biskop i Strengnäs, 1670. Stockh. 4:o; öfwer W. Jungfru Sigrid Baner, 1670. Stockh. 4:o; öfwer Hofrådet Daniel Behmer, 1671. Ib. 4:o; öfwer Anders Jönsson, Borgmästare i Stockholm, 1671. 4:o. — Predikan då Nya Testamentet började ånyo läsas i Westerås Domkyrka 1666; tr. 1674. — Predikan af 1 Kon. B. VIII wid Riksdagens slut 1668. Stockh. 4:o; på Michaelis dag: Huru barn må sina 5 Christendomsstycken kunna lära, som man talar, på fingren. Stockh. 1669, 8:o. — Predikan på Annandag Pingst: Pingesdags lilja. Stockh. 1670. Ib. 4:o. — Disput. De termino vitæ humanæ, pro gradu Doctoratus. Holmiæ 1667, 4:o. — Oratio de Atheista errorum suorum convincendo atque in veritatis viam reducendo, då han tillträdde Biskops-embetet. Arosiæ 1671, 4:o. Disquisitio Synodalis de fraudibus diaboli circa sagas. Arosiæ 1671, 4:o. — Predikan på Långfredagen, om Christi korsfästelse och död, 1672. Westerås 1673, 4:o. — Predikan på Allhelgonadag, hållen i Stockh. 1666; andra gången 1670. Westerås 1674, 4:o.

45. Doctor Johannes Brodinus. Född i Bro församling af Upsala stift 18 Juni 1619. Fadren Petrus Nicolai, då Pastor derstädes, kom sedan till Färentuna på Swartsjölandet och blef äfwen Contracts-Prost. War de sista åren blind, men hade så godt minne att han kunde alla predikotexter utantill. Modren Sara Jonsdotter. Sattes redan 1626 uti skola i Stockholm och kom ifrån Strengnäs till Upsala 1636. Sedan han derstädes blifwit promotus Magister 6 Maj 1647 och äfwen s. å. prestwigd, erhöll han Kongligt resestipendium, hwarmed han begaf sig utrikes och besökte åtskilliga academier i Tyskland, Frankrike och Holland. Hemkom 1651 och blef foljande år antagen till Hofpredikant af Drottning Christina. Deltog 1654 i Ambassaden, som ledsagade Kon. Carl Gustafs gemål ifrån Holstein. Följde sedan Konungen i Polska kriget till 1656, då han för sjuklighet fick tillstånd att resa hem. Efter ännu någon tids tjenst wid Hofwet, utnämndes han 31 Jan. 1657 till Superintendent på Gottland, ditflyttade snart och intog Præsidium i Consistorium 26 Maj. Med wälwilja blef han mottagen af de fleste, men ock med owilja af någre. Nitiskt begynte han straxt arbeta till stiftets bästa och sökte med framgång i kyrkosakerna införa likhet med de swenska församlingarne. Derwid kunde han icke undgå ledsamheter, då mycket i nationen inrotadt war för honom hinderligt. Till Biskopsembetet åtföljde att wara Pastor i Wisby stad, men då han, såsom en ömsint man, icke trodde sig rätt kunna sköta den stora församlingen tillika, anhöll han hos regeringen om Lädebro och Hellwiks pastorat i stället, som bifölls 11 April 1665, då Capellanen i Lädebro, som sjelf sökte lägenheten, både före och efter gjorde honom motstånd och alla möjliga förargelser. 1668 bewistade han riksdagen i Stockholm, då han ock predikade. Wid Konungens kröning blef han Theologiæ Doctor 1 Oct. 1675. Det war då Promotor Biskop J. Terserus i sin oration förklarade sig emot Formula Concordiæ till Liber Symbol. och emot allmänna meningen om descensu Christi ad inferos. Doct. Brodenius med sina promotionskamrater, protesterade straxt emot Terseri yttrande, äfwensom de närw. Riksdagspresterne med särskilda skrifter. Följande året, då Danskarne landstigit på Gottland och 30 April intagit Wisby, uppsökte de straxt Doctor Brodin i Landsförsamlingen och förde honom med fru och barn till Köpenhamn, hwarest de öfwer ett år måste uthärda en swår fångenskap. Lösgifwen derifrån kom han att stadna i Malmö under dess belägring, och fick således deltaga i stadens lidande. Ändtligen blef han 8 Nov. 1677 benådad med Kongl. fullmakt på Biskopsembetet i Westerås, som synes stått obesatt öfwer året, i wäntan på honom, och Konungen besörjde äfwen i nåder hans säkra transport följande år ifrån Skåne till stiftet. I det årets prestmöte höll han sin inaugural-oration som äfwen finnes i original, och är full af godhet och wälmening. Men gamla lidanden medförde för honom efter ett års förlopp en tärande sjukdom, som bådade ett snart slut. Näst förut höll han några likpredikningar, och ännu i sin swaghet skref han sjelf fullmakter och resolutioner. Afled 8 Nov. 1680, och blef för sin milda karakter ömt saknad. Han begrofs i Domkyrkan med predikan af Prosten i St. Tuna Mag. P. Gangius och parentation hölls af Eloqu. Lectorn Mag. Kilander. Det är säkert antecknadt, att K. Carl med sin suite biwistat hans begrafning. Hans enkefru förwarade hans minne med latinsk inskrift på en tafla i Domkyrkan.

Gift 1. 1658 med Elisabeth Emporagrius, Biskopens i Strengnäs Doct. Er. Emporagrii dotter, som dog 1662. Till detta bröllopp utbegärde han halftannat års lön, som återstod på hans tjenst i Polen. Med denna fru hade han endast dottren Sara, g. m. Assessoren J. Werwing. 2. 1663 med Gertrud Leijel, dotter af Handlanden i Stockh. och Brukspatron Jacob Leijel med M. Edenberg, f. 1645, död 1674. Fyra efterlefwande barn med henne hade ett wackert arf, som gjorde Cons. mycket bekymmer. Lect. J. Boethius och P. Schult sattes till förmyndare med stort beswär, emedan de, för fordringar och egendom på Gottland, måste gå till Domstol och sjelfwa Konungen. Sönerne liknade sig föga till duglighet. Pehr föreslogs att blifwa Medicus, sedan okänd; Johan hade rest, war 1692 i Paris och fått en Löjtnantstjenst här hemma, men war häktad för skuld, då en syster wille lösa honom med 300 Rdr; Margareta, g. m. Borgmäst. A. Bark i Hedemora; Elisabeth, g. m. Rådmannen A. Hedendahl och sedan med Majoren Ol. Delén, som, af ringa härkomst, tjenat under K. Carl XII, warit länge fången i Ryssland och dog i Hedemora 1754, 89 år gammal. 3. blef Biskopen 1676 gift med Anna Schultin, Prosten i Hedemora Mag. Ol. Schultins dotter, som sedan 17 Juli 1683 i Westerås blef sammanwigd med Superintend. slutligen Ärke-Biskopen Doct. H. Spegel.

Skrifter: Oratio de honoribus modesti appetendis. Upsaliæ 1650, 4:o.

Riksdagspredikan öfwer 1 Kon. B. 8: 1. 1668. Stockh. 4:o.

Likpredikan öfwer Biskopen i Linköping Doct. Joh. Elai Terserus. 1678; öfwer Kyrkoherden i Avesta Olof Moræus. Westerås 1678, 4:o; öfwer Assessoren i Bergs-Collegio Johan Funk. Westerås 1679, 4:o; öfwer Biskopen Doct. Laurelii enka Fru Margaretha Kenicia. Westerås 1679, 4:o.

46. Doct. Carolus Carlson. Född i Calmar 24 Nov. 1642. Fadr. Carl Jonsson, Handlande och Rådman, dog under sonens wistande i Rom 1669. Modr. Catharina Gerdtsdotter v. Glaen, af utländsk slägt, dog i Westerås 1684. Sonen blef Student i Upsala 1659. Blef Philos. Candidat och disputerade 1664 pro gradu, men erhöll icke Magistergraden. Företog wid samma tid, både på egen bekostnad och såsom ledare för en son af Öfwerste Kagg till Fyllingerum, en utrikes resa, för att rikta sina kunskaper och bese märkwärdiga saker. I sju år warade den widlyftiga färden genom de mest odlade Europ. länder, och märkligt är, att han blef presenterad för Tyske Kejsaren, Påfwen och Drottning Christina i Rom m. fl. I Jena uppehöll han sig längst och blef Theol. Licentiat, men försakade den erbjudna Doctors-hedren. Hemkommen 1671 blef han 29 Mars följande år Konungens ordin. Hofpredikant, hwarpå han, straxt prestwigd, äfwen 27 Jan. 1673 fick Danderyds och Lidingö pastorat till förbättring af lönen. Kallades 1674 till Kyrkoh. i Mariæ Magd. förs. med fullmagt 13 Nov. Pastor i Storkyrkoförs. 22 Aug. 1678 efter sin swärfader. Riksdagsman för Stockh. presterskap s. å. i Halmstad och äfwen Fullmäktig i Banken. Utn. Biskop i Westerås stift 9 Dec. 1680. I Cons. prot. säges, att intet wal skulle ske efter Bisk. Brodinus, men i Konungens bref till Cons. straxt efter utnämningen heter det, att den skedt efter stiftets kallelse. Inwigdes af ÄrkeB. i Upsala 10 Mars 1681 då Lector Holstenius och Prosten Wagner assisterade. Ankom till stiftet 1682. Ännu såsom Pastor i Storkyrkan war han af Konungen anbefalld, att till kyrko-ordningens förbättring biträda Ärke-Biskopen, men genom dennes död blef arbetet afbrutet. Likwäl hade han sedan en betydlig del i det skick, hwaruti samma lag utkom 1687. Detta år hade han ock den kinkiga befattning, att tillika med Landshöfdingen upprätta conventioner med församlingarna om presternas aflöning, hwilka ännu äro merendels gällande. Den redan i yngre år förtjenta Doctors-titeln mottog han wid Jubelfesten 1693. Alla fem sin tids riksdagar biwistade han. Straxt han tillträdde och sedan årligen höllos prestmöten, ännu länge wexelwis med Pastorer och Comministrar. Om hans nit för kunskap, ordning och laglydnad i stiftet wittna handlingarne. Dertill manades han ock af de stegrade fordringar, som Konungens stränga påbud förelade presterskapet. Han ansågs för mycket lärd, ehuru icke tryckte skrifter af honom bestyrka det. Med utmärkt lätthet talade han de lefwande språk, som han lärt på sina resor. Hade ett så starkt minne, att han efter en disputations-act kunde i ordning upprepa alla argumenter och inwändningar. I ståndet hade han stort anseende och länge utmärkt nåd hos Konungen, som han ofta uppwaktade på Kungsöhr och hwars utslag han inhemtade i swåra mål. Hedrades ock med besök af Konungen, som 1688 skref till Landshöfd. Cronhielm: "Hälser Bisk. Carlson, om jag är wid Kungsöhr, enär Doctorinnan begrafwes, will jag gerna infinna mig och samma begrafning biwista." Dock minskades nåden och skarpa bref tillsändes Biskopen, då han, äfwen i sin krets myndig, icke befordrade de många krigsprester, som Konungen hänwisade till honom. Säkert har ock aldrig någon Biskop med sitt Cons. warit så, som denne, obruerad af föreskrifter, remisser, ansökningar, recommendationer och klagomål ifrån Konung och Enkedrottning, ifrån högre och lägre, så att han ofta icke kunde följa det rätta. Konungen ändrade ej sällan sina egna beslut, och återkallade fullmakten. De sednare åren synes han hafwa lyssnat till fruntimmers råd i befordringswäg, och då missnöje uppkom deröfwer med nog allmänt tal och en stickande wisa, sökte Consistoriales med offentligt betyg freda hans namn. I det förfallna Biskopshuset hade han icke ett brukbart rum för sin person, och bodde derföre på sin egen gård Gillberga, der han med indragen lefnad och sträng hushållning samlade rikedom, så att en sjelf rik Prostinna häpnade, då hon af en händelse fick se hans silfwerskatt. Wanligen skedde ock presternas uppwaktningar på Gilberga gård icke utan omwägar och beswär, sällan på sessionsdagar i staden, som icke heller behagade honom. I synnerhet war Consist.Notarien beswärad af Biskopens afsidesboende, då denne icke synes haft annan amanuens än sin fru, hwaremot de förre Biskopar wanligen höllo en skicklig domesticus sig till skrifwarehjelp. Wid tilltagande år hade han en längre tid warit sjuklig, men fann sig så wäl en dag, att han wille den följande fara till staden och hålla Consist. Som ofta förr sof han i sin ländstol, sedan han muntert talat med sin fru. Men utan tecken till lidande blef han död om natten i största tysthet. Det war emellan 13 och 14 April 1708. Begr. 24 Juni i Domkyrkan med predikan af Pastor Primar. i Stockh. Doctor Iser. Parentation är icke funnen. Hans anhöriga uppsatte öfwer honom ett skönt epitaphium i Domkyrkan. — Historien om Bisk. Carlsons skägg och Biskopinnans omsorg derföre är ganska trolig, ty det är en känd sak att den, som war rikt begåfwad med denna prydnad, gerna hade sitt skägg inknutit i en pung om nätterna. Bisk. Carlson ses ock på sitt porträtt warit owanligen utstyrd med denna beswärliga grannlåt, som han swårligen sjelf kunde så hålla i ordning. Således är ej eller otroligt, att Konungen roat sig deråt och welat belöna Biskopinnan för sitt beswär.

Gift 1. 26 Maj 1675 med Margareta Adlerberg, dotter af slutligen Ärke-Bisk. Doctor Ol. Swebilius, f. 1659, död 28 Febr. 1688. 2. 1688 med Catharina Bröms, Archiatern Doct. Swen Bröms's dotter med Cath. Helleday och enka efter Assessorn Joh. Silfwerklou. Hon dog 1735. Barnen adlades 1684 Cederström, och woro af förra giftet: Olof, Friherre och Riks-Råd; Carl, död som studerande 1693; Elisabeth, g. m. Kongl. Hofpredikanten och des. Pastor i Hedemora Mag. O. Berelius samt Archiatern Landshöfdingen Urban Hjerne; Catharina, g. m. Häradshöfdingen P. von Bysing; Margareta, g. m. Superintendenten i Hernösand Doct. N. Sternell. I sednare giftet: Samuel, Capitaine wid Södermanlands regemente; Swen, Hofmarskalk; Helena, g. m. Biskopen i Westerås Doct. Swen Caméen; 2 söner och 2 döttrar, döde i barndomen. Sednare frun war ett regerande fruntimmer. Hon practiserade äfwen med sin faders recepter och skötte sjuka. (Se Bergii Tal sid. 114.) Också då Cons.Notarien ofta ej kunde wara tillstädes, war hon Biskopens Amanuens. Anlade jernbruk och masugn i Gestrikland.

Skrifter: Likpredikningar: öfwer Fru Sara Simon, g. m. Kämneren Hans Preus i Stockholm. 1675, 4:o; öfwer Jungfru Sigrid Ruth. Stockh. 1675, 4:o; öfwer Riks-Kammarrådet Melcher von Falkenberg. Ib. 1676. 4:o; öfwer Riksrådet Eric Flemming. Ib.1680, 4:o; öfwer Fru Catharina Odelia, g. m. Slottsinspektorn af Strömsholm Carl Henricsson. Westerås 1687, 4:o; öfwer RiksRådet, Presidenten i Götha Hofrätt Georg Gyllenstierna och Riks-Rådet, General-Gouverneuren i Skåne Johan Gyllenstierna, 1688. 4:o; öfwer Brukspatron Robert Petre, 1690. 4:o.

47. Doct. Petrus Malmberg. Född 7 Febr. 1653 i Södermanland och Stora Malms församling. Hans härkomst är icke widare bekant, än att hans fader warit Frälsefogde. Ifrån Strengnäs lärohus kom han Upsala 1672. Magister derstädes 7 Dec. 1679, fortfor han att studera theologi och orientaliska språken, så att han 1681 blef Theol. Candidat. Prestwigd s. å. säges han först hafwa tjenstgjort hos Krigs-Rådet Gyldenhoff, men kort derpå blifwit Predikant wid Konungens Drabant-corps. Til sin ordin. Hofpredikant behagade Enkedrottningen kalla honom 1687 och i den tjensten uppwaktade han tilldess han på H. Maj:ts recommendation blef Kyrkoh. i Catharina förs. i Stockh. 20 Sept. 1696. Men hans bestämmelse war icke att i stillhet tjena Guds församling. Kon. Carl XII hade det förtroende för honom, att han 1704 blef antagen till dess Öfwer-Hofpredikant och Bigtfader, samt tillika Fält-Superintendent under påstående krig. Straxt måste han också inställa sig i Pohlen, för att tillträda dessa embeten. Genom Schlesien följde han med till Saxen, der han begagnade något lugn, för att i Wittenberg utgifwa och förswara en Theol. disputation, hwarpå han i Oct. 1706 af Theol. faculteten förklarades Theol. Doctor. Till denna heder blef han ock gratulerad med en skrift, som i smicker och öferdrift war ett mästerstycke. Härifrån gick färden till Ukrain och efter det olyckliga slaget wid Pultava följde han widare sin Konung genom förfärliga ödemarker till Bender i Turkiet. Att han så långt afsides dock kunde komma i åtanka hos Westerås stift att blifwa dess Biskop, förklaras lätt, då han genom sin utmärkta nåd hos Konungen kunde framför mången annan wara gagnelig. Härtill kommer ock, att Consist. rönt hans synnerliga wälwilja i brefwexling om prester, som dels wille hafwa tjenst wid arméen, dels ock komma derifrån och få en roligare tjenst här hemma. Emellertid ankom Doct. Malmbergs bref, dat. Kongl. campementet wid Scherkowa 23 Aug. 1708 till Cons., att Konungen hade utnämnt honom, och Cons. swarade med gratulation 8 Oct. Han berättas ock hafwa fått tillstånd att företaga hemresan, men belägenheten medgaf det icke, och han kom aldrig att njuta af sin befordran. Död i Bender 13 Febr. 1710 och begrafwen på en Grekisk kyrkogård wid kossackiske Fältherrn Mazeppas graf. En gammal anteckning uppgifwer, att han dödt af den s. k. lussjukdomen, som icke är otroligt, för det lefnadssätt han länge nödgades föra.

Gift 10 Jan. 1684 med Beata De la Vallée, som wid ingången af hennes mans tjensteår 1709 flyttade till Westerås och begärde få bo i biskopshuset. Detta årets lön gick till kronan och Biskopinnan fick endast penningar till hushyra, emedan intet rum kunde bebos i huset. Hon dog i Dingtuna 9 Nov. 1710. Dotter af Embets-Borgmästaren i Stockh. Joh. De la Vallée och Anna Böös. Farfadren, Simon De la Vallée, Drottning Christinas Architect, blef 1642 på stora torget i Stockholm ihjälslagen af Friherre Er. Oxenstierna till Eka.

Skrifter: in honorem Caroli Litman S. Th. Doct. et Episcopi Strengn. Strengnesiæ 1675, 4:o. — Likpredikan öfwer Presidenten i Dorpts Hofrätt Grefwe Carl Bonde. Stockh. 1700, F.; öfwer Christina Matthsdotter, g. m. Handelsman Herman D. Hermanni i Stockholm. Ib. 1703, F. — Disput. pro gradu in Theologia: Rosa inter Spinas, i. e. Veritas Christianismi a Sectis et Sectariis pressa strictimque vindicata. Wittebergæ 1706, 4.o. Blef sedan öfwersatt på Swenska af Biskopen Doct. Joh. Gezelius, jun.

48. Doctor Matthias Iser. Föddes i Wermland, Alsters församling, 5 Oct. 1645. Hans fader, Johan Iser, Köpmans-son ifrån Skara, war Comminister och blef 87 år gammal. Modren Märta Ekeblad. Hade studerat i Carlstads och Mariestads skolor då han 1665 blef Student i Upsala. Erhöll derstädes Magister-wärdigheten 12 Dec. 1672. Prestwigd i Carlstad 1673 tjenstgjorde han i stiftet, till dess Konungen följande år förordnade honom till Pastor wid Lif-regementet till häst. Gick med regementet i Danska kriget och derunder antagen 18 Aug. 1676 till ordin. Kongl. Hofpredikant. Erhöll också fullmakt på Domprost-embetet i Götheborg 1678, men det blef omgjordt, och i dess ställe blef han 23 Aug. s. å. Kyrkoherde wid Maria församling i Stockholm. Snart kom ytterligare befordran med kallelse och Konungens fullmakt 29 Juni 1681 för honom, att wara Kyrkoherde wid Storkyrkan och Præses i Stads-Consistorium. En owanlig nåd, då mannen war blott 8 års prest och 36 år gammal. Derjemte erhöll han Lofö pastorat till præbende, ett ställe, der han mycket wistades sommartiden och hedrades med besök af Konungen. I den Commission, som tillsattes att granska Förmyndareregeringens åtgärder war han ledamot. Hade ock förtroende till flera andra wigtiga förrättningar. Theol. Doctor wid Jubelfesten 1693. Då församlingen 1700 supplicerade hos Konungen, att stadens förnämsta Pastor och Consistorii-Præses måtte upphöjas till Biskops namn och wärdighet, woro Doctor Isers owanliga förtjenster och åhörarnes synnerliga kärlek de skäl, som anfördes till ansökningen. Men ehuru han äfwen njöt Kon. Carl XII:s utmärkta nåd, wann han icke den hedren, förrän han 21 April 1711 af Konungen i Bender utnämdes till Biskop i Westerås. Han war då werkligen af stiftet föreslagen jemte Bisk. Gezelius och Prosten Ekman i Fahlun, men framför dem åstundad. Temligen till ålder anträdde han snart det nya embetet med oförminskad kraft, och wisade i synnerhet den förmågan att lätt reda och afgöra inwecklade mål. Såsom gammal Præses hade han mycken erfarenhet. Sin werksamhet med prestmöten fortsatte han alla åren och visiterade inpå höga ålderdomen, då han efter Biskopinnans död gerna hade sin dotter "wälborna Jungfrun" med sig, den presterne flitigt bjödo och kruserligt bemötte. Likasom under tjenstetiden i Stockholm, äfwen så i Westerås, biwistade han alla riksdagar, men måste 1714 twärt afbryta och skynda hem, för att få tak öfwer hufwudet, sedan han genom branden i Westerås mistat husrum, bibliothek och lösören. Han kunde aldrig bo i Biskopshuset, utan köpte sig, till anträdet, egen gård i staden. Hans karakter synes warit nog stridig eller ojemn. Genom arf och ännu mera genom sträng hushållning, som tadlare kallade girighet, och som stundom blef bittert gäckad, ansågs han för den rikaste Biskop på sin tid. Länge hafwa ansökningar till honom blifwit förwarade, som innehöllo anbud af penningar eller annan wederkänsla för befordran; men hwarföre förstörde han dem icke, om han begagnat dem? Men han kunde ock wara frikostig, och i synnerhet undfägnade han de förnäma. Biskop Iser besöktes ock af höga herrar. Prins Maximilian af Hessen gjorde honom den äran, hwarföre ock Biskopens arfwingar notificerade honom sin faders död, som beswarades med ett grannt condoleancebref. Donerade äfwen 4000 dal. k. m. till stipendium för en Gymnasist. Till slut en längre tid af swaghet sängliggande. Död 19 Febr. 1725 och begr. med predikan af Öfwer-Hofpredikanten Doct. N. Barchius. Lectorn Mag. Fr. Anagrius parenterade. Med ett dyrbart epitaphium i Domkyrkan är hans minne förwaradt. Af sina wänner och åhörare blef han ock redan 1694 hedrad med en skådepenning, som föreställer hans bild och symbolum.

Gift i Stockholm 25 Sept. 1677 med Margareta Nyman, dotter till Handlanden i Fahlun Ol. Nyman och Helena Blackstadius, som dog i Westerås 1720. Barnen, adlade Iserhielm 1689, voro: Johan, död som studerande i Upsala; Carl, Revisionssecreterare med Justitiæ-Canzlers afsked; Gustaf, Secreterare i Swea Hofrätt; Anna Maria, g. m. Comissarien Joh. Wennerstierna; Elisabeth, g. m. Öfwersten Abr. Segerfeldt; Matthias, Fänrik wid Dalregementet, slagen wid Pultava; Elias, död ung; Samuel, drunknade 16 år gammal; Erland, okänd; Margareta, g. m. Hofrättsrådet Hans Olivecrona.

Skrifter: Oratio funebris Saræ Erlandi Dom. Superintendentis Sven. Camenii conjugis. Ups. 1671. — Program wid Rector Scholæ Holm. Illustr. Jacobi Waldii valedicerande. Stockh. 1695. Fol. pat.

49. Doctor Swen Cameen. Född 11 Juli 1667 uti Kölens prestgård i Wermland. Son af sedermera Superintendenten i Carlstad Mag. Benedictus Camoenius och Christina Carlberg. Wid Carlstads lärowerk ifrån 1678 underbygd, kom han 1685 till Upsala academi och wann derstädes Magisterwärdigheten 10 Dec. 1691. Begynte derpå med allwar studera Theologi och företog derföre 1695 en utrikes resa, som warade tre år. Lade sig ock synnerligen på Orientaliska litteraturen, hwaruti han begagnade en lärd Judes, Rabbi D. Gerviui underwisning. En annan Jude öfwertalade han, att komma till Swerige, hwarest han i Upsala gick öfwer till Christna läran, kallade sig Jacob Kempe och blef Lingu. Oriental. Docens wid academien. Strax efter hemkomsten prestwigdes han af sin fader, kallad af Doctor Iser, till biträde i Storkyrkoförsamlingen 1698. Blef 1700 Extra ord. Kongl. Hofpredikant och extra ledamot i Hof-Consistorium. Pastor wid Lifdrabant-corpsen 13 Maj 1701 och befalld att inställa sig till tjenst i Kongl. fältlägret. Såsom tillika Konungens Hofpredikant följde han allestädes, och gjorde slutligen tjenst såsom Öfwer-Hofpredikant och Fält-Superintendent, hwarunder han wigde flera prester och äfwen på Slottet Heilsberg döpte twå Judar, för hwilka Konungen war fadder. Snarare än många andra undslapp han krigets mödor, ty 24 Febr. 1704 hugnades han med fullmakt, att wara Pastor i Catharina förs. i Stockholm, och skyndade hem att tillträda. Blef Pastor Primarius wid Storkyrkan 30 April 1718 och Præses uti Stads-Consistorium. Under denna sin tjenstetid war han Ledamot i Ecclesiastique-Deputation och måste flera gånger anwända sin förmåga i publika förrättningar. Theol. Doctor i Upsala 20 Febr. 1719. Hade 1723 förslag till Superintendents-embetet i Carlstad, men ett annat war honom beskärdt. Af stiftet föreslagen utnämdes han af Konungen i Rådkammaren 13 April 1725 till Biskops-embetet i Westerås (Öfwer-Hofpred. Barchius hade 118 vota, Cameen 18 och Domprosten Tillæus 53.) det han ock 1726 emottog. Omtalas såsom en behaglig och älskwärd förman med mycken skicklighet för sitt kall, men icke motswarande kroppskrafter. Under sin korta tid, äfwen upptagen af den långa riksdagen 1726—27, kunde han föga blifwa känd med presterskap och församlingen. Han inwigde Prosten i W. Fernebo, utn. Biskopen i Åbo Laur. Tammelin i Biskops-embetet, uti Westerås Domkyrka (enl. anteckn. i Nordinska saml. å Upsala Acad. Bibl.) Sjuknade i Stockholm 1728, reste hem och wann någon förbättring, så att prestmöte kunde hållas på hösten, men utan waraktighet. Redan 6 Juli 1729 inträffade hans död. Begrafwen 31 Aug. med predikan af Öfwer-Hofpred. Doct. Kallsenius. Parentation hölls i Sept. af Lectorn Mag. Jac. Swedelius.

Gift 1705 med Helena Cederström, Biskopen Doct. Carlsons yngsta dotter, som dog 1753. Barnen, adlade Caménsköld 1726, voro: Carl Bengt, Lieutenant wid Lifgardet, död i Finska kriget 1741, då ätten på swärdssidan utgick; Christina Catharina, g. m. Statssecret. och Öfwer-Post-Directeuren Baron H. Bunge, samt Presidenten i Swea Hofrätt Grefwe Carl Frölich; Elisabeth, död i barndomen.

50. Doctor Nils Barchius. Född i Westerås 25 Nov. 1676. Hans fader Mag. L. Barchius war då Lector wid Gymnasium, men sedan Pastor i Söderberke. Modren Anna Rudbeck, Biskopen Doct. N. Rudbeckii dotter, omgift med Kyrkoherden Mag. O. Kallsenius. Njöt först i föräldrarnes hus privat underwisning, men ifrån 1687 hos Professor Salenius i Upsala. År 1698 hade han fullgjort allt till den academiska graden, som han undfick 12 Dec. 1700, men war då stadd på en utrikes resa, hwilken han redan twenne år hade fortsatt. Då han i Sept. 1701 hemkom, hade han besökt många lärde i Danmark, Tyskland, Holland och England. Prestwigd i Aug. 1702 på kallelse af Kongl. Rådet Grefwe Gyldenstolpe. Blef E. O. Kongl. Hofpredikant 1703 och kort derpå Notarius i Hof-Consistorium. Kallades 1706 af Enke-Drottningen till dess ordin. Hofpredikant. Begärdes af Westerås församling till Kyrkoherde 1709 och erhöll s. å. 27 Nov. Konungens fullmakt på Domprost-embetet. Befalldes ännu en tid stadna i Stockholm såsom Enke-Drottningens Bigtfader och äfwen föra præsidium i Hof-Consistorium. Måste ock 1710 följa det Kongl. Hofwet till Salberget till undgående af den i hufwudstaden härjande pesten. Ändteligen kunde han 1711 anträda Domprost-sysslan, hwarunder han för stiftets räkning bewistade riksdagarne 1713 och 1719. Men 5 Mars sistnämda år blef han af Drottning Ulrica Eleonora återkallad, att wara dess Öfwer-Hofpredikant, Bigtfader och Hof-Consistorii Ordförande. Theol. Doctor wid kröningen s. å. Flyttade med saknad ifrån Westerås 1720. Efter kallelse af Storkyrko-församlingen benådad med Konungens fullmagt 11 Maj 1725, med befallning, att ännu efter tillträdet wara Majestäternas Confessionarius. Jemte extra arbete i flera deputationer och öfwerläggningar hade han seedeles beswär och ledsamhet af de pietistiska oroligheterna, i anledning hwaraf han ock höll en märklig predikan, som blef tryckt. Då hans minne så lifligt qwarblef i Westerås och han i Stockholm gjort stiftet flera tjenster, war att förutse, huru enhälligt han skulle uppföras på förslag till det lediga Biskops-embetet 1729. (Barchius hade 172, Domprosten Tillæus 105 och Superintendenten Doct. Jöns Steuchius 82 vota.) Konungens fullmakt utföll i Rådkammaren 24 Nov. s. å. Han tillträdde 1731 och inwigdes af sin swåger ÄrkeB. Doctor Steuchius 30 Juni. Biwistade Riksdagen i Stockholm s. å. och synes då blifwit i embetet inwigd. Hans första omsorg måste blifwa, att få biskopshuset i det stånd att det kunde bebos, hwartill medel icke funnos, utan måste upplånas, och sjelf war han twungen att med stor kostnad bidraga. Under sin korta tid hade han prestmöte 1732, besökte ock några församlingar, och stiftet hoppades en längre tid få njuta hans behagliga tjenst, ehuru han war af ömtålig helsa. I St. Schedvi bewistade han en begrafning och höll likpredikan i Jan. 1733 utan swårighet, men följande månad sjnknade han under visitation i Malma prestgård och fördes swag hem till Westerås. Då ryktet derom kom till Stockholm, sände Drottningen en af sina Läkare att betjena honom, men det war för sent. Han låg redan i sömn och afled utan dödsplågor 16 Febr. 1733. Begrofs i Domkyrkan 1 Maj med predikan af då warande Prosten i Leksand Doctor Alstrin. Lectorn Jac. Swedelius war ock hans Parentator 2 Maj s. å.

Gift 1. 1706 med Maria Steuch, dotter af ÄrkeB. Doctor Matthias Steuchius, död 26 April 1719. 2. 1720 med Maria Euphrosyna Franc, Landshöfdingen i Nyköping P. Francs dotter, som på presterskapets intercession fick twå nådår. Med henne woro twå söner, som dogo i barndomen. Af förra frun woro: Matthias, död under studering 1721; Petrus, äfwenså 1728; Lars blef Magister 1743 och dog 1745; Maria Elisabeth, g. m. Capiten Joh. Gripenstedt; Anna Brita, lärer dött ogift.

Skrifter: Likpredikan öfwer Kyrkoherden i St. Clara i Stockholm Mag. Simon Isogæus. Stockh.1710, 4:o; öfwer Kyrkoherden i St. Clara Doctor Jöran Nordbergs fru Regina Rehn. Ib.1725, 4.o; öfwer Öfwersten Gr. Carl Ulric Torstensson. Ib. 1729, Fol.; öfwer Kyrkoherden i Riddarholmen Mag. Johan Possieth. Ib.1729, 4:o; öfwer Margareta Törnflycht. Ib. 1723, Fol. — Tacksägelsepredikan hållen för det Kongl. Hofwet 2 Dec. 1720 öfwer Freden. Ups. 1721, 4:o. — Predikan öfwer Evangel. på 14:de Sönd. efter Trefaldighet, om rätta Christnas andeliga presterskap i Christo Jesu. Stockh. 1725, 4:o. Är öfwersatt och tryckt på Tyska.

51. Doctor Andreas Kallsenius. Född i Söderberkes prostgård 1 Nov. 1688. Genom sin moder Anna Rudbeckia halfbroder med nästföregående Biskop, men nog olik honom i lynne af sin modigare fader, Prosten Mag. Olof Kallsenius. Redan 1697 inskrifwen wid Upsala academi (han hade ock der länge enskild handledare, slutligen A. Rhyzelius, som blef Biskop i Linköping) begynte han 1710 cursen till Magistergraden, som erhölls 21 Maj 1713. Hans uppsåt att straxt besöka främmande länder mötte hinder af osäkerhet på hafwet, och han stadnade en tid wid academien i Lund. Återgick till Westerås och mottog ett vicariat wid Gymnasium. Då öppning icke inträffade tog han ordination 22 Maj 1716 på kallelse af K. Rådet Grefwe G. Cronhielm. S. å. befordrad till Pastor wid Dalregementet och afgick straxt till sin station i Uddewalla. Under ledigheten war han 1717 vice Pastor efter sin fader i Söderberke. Biwistade 1718 campagnen i Norrige och 1719 tåget omkring Stockholm, med actionen wid Baggersund. Gick 1720 med regementet till Gefle. Detta år utnämdes han till Andre Pastor wid LifDrabant-corpsen och E. O. Kongl. Hofpredikant, hwilka tjenster straxt tillträddes. Blef ordin. Kongl. Hofpredikant 1722 och hugnades med flera gratificationer. Förordnades i Maj 1725 att föra præsidium i Hof-Consistorium med Öfwer-Hofpredikants lön, och erhöll 13 Mars 1728 fullmakt på detta embete. Pastor Primarius wid Storkyrko-församlingen och Præses i Stads-Consistorium i Sept. 1730. S. å. hedrad med Theol. Doctors namn och wärdighet af Greifswalds academi. Tillträdde Storkyrkan 1731, men befalldes fortfara med Öfwer-Hofpredikants embetet och Bigten hos Majestäterna. I denna karakter åtföljde han Konungen s. å. på dess resa till Hessen, som, med wistandet derstädes och hemfärden, upptog 4 månader och i flera afseenden war honom behaglig. I synnerhet wärderade han bekantskapen och umgänget, ehuru kort, med flera lärda männer. Hade ock den lyckan att af sin Konung utwerka en betydlig gåfwa till Lutherska församlingen i Cassel. Hemkommen blef han för sin tjenst och möda rikligen begåfwad, och snart uppnådde han sitt mål på jorden. Af Westerås stift föreslagen 1733 (Domprosten Tillæus erhöll 156 röster, Doctor Alstrin 141, Kallsenius 124, Prosten Sahlstedt i Tuna 9.) blef han 8 Nov. s. å. af Konungen med Råds råde utnämnd till Biskop. Med mannakraft i bästa ålder mottog han stiftets wård 1735 och bör med all rätt räknas ibland de driftigaste och mest gagneliga Biskopar. Sjelf noga iakttagande lagens föreskrift, fordrade han sträng ordning och uppfyllda pligter af högre och lägre; lade egen hand wid allt hwad han förmådde, yrkade allas möjliga närwaro i årliga möten och sträckte sina visitationer öfwer allt, ända till Serna, hwarest icke någon Biskop förut warit. Likwäl wann han mera fruktan än kärlek af sina prester. Hans sätt att wara och handla war föga wänligt, merendels sträft och befallande, så att flere, äfwen anhörige, blefwo honom obenägne, ända till owänner, som någon gång wållade skarpa uppträden. Hans färdighet att skjuta och jaga säges först ådragit honom Kon. Fredrics uppmärksamhet, och då han äfwen wid äldre år älskade denna motion, misshagade den många. Alla fem riksmötena under biskopstiden biwistade han, men hade icke den lyckan att alltid få sådane fullmäktige med sig af stiftet, som han önskade. Men hans goda afsigt och rätta wärde böra aldrig misskännas, helst han äfwen utom embetet gjorde sitt minne priswärdt. Han stiftade wid Upsala academi den efter honom nämnda Theol. professionen, och ditskänkte äfwen Sätra mineralbrunn med tillhörigheter jemte ett penningkapital, så att fattige sjuke deraf hafwa understöd och lindring. Hans död inföll tidigt för hans år, efter korrt sjukdom 24 Dec. 1750. Biskopen i Strengnäs Doctor Alstrin begrof honom följande år 19 Febr. med likpredikan, och dagen derpå talades öfwer honom af Lector J. Sundius på latin och af Lektor Herweghr på swenska. Uti hans eget inköpta grafchor har likstenen en kort inscription, men en förgylld tafla wid muren innehåller en widlyftigare minnesteckning på latin. Äfwen i Upsala hölls ett åminnelsetal öfwer Biskopen af Domprosten Doctor Matthias Asp.

Gift 20 Jan. 1723 med Elisabeth Lemoine, dotter af Inspectoren på Garpenbergs bruk Isac Lemoine. Hon dog, utan att hafwa haft barn, wid Sätra brunn i Juli 1773, 73 år gammal. Biskopen plägade skämta öfwer Prosten Holstenius i Husby, att han med sin torra, kärfwa wigsel betagit hans fru all frugtsamhet. Biskopinnan war icke eller så wek och medgörlig. En summa penningar, som hennes man skänkt till prestcassan, wille hon 1760 ej utbetala, utan den måste genom Landshöfdingen utsökas. Biskop Kalsenius inrättade först denna Cassa och skänkte dertill 1000 dal. kmt.

Skrifter: Högmässo-predikan för Kongl. Hofwet på Trettondedag Jul. Stockh. 1726, 8:o. — Likpredikan öfwer Biskopen i Westerås Doctor Swen Cameen. Ib. 1729, 4:o; öfwer Domprosten i Westerås Doctor Petrus Tillæus. Westerås 1744, 4:o. — Predikan wid Strömsholms kyrkas inwigning 1741, 4:o. — Riksdags-predikan 1741 öfwer 1 Sam. 12: 24. 1741, 4:o.

52. Doctor Samuel Troilius. Född 22 Maj 1706 i St. Schedvi af Prosten Mag. Olof Troilius och Helena Gangia. Fadren liksom anade ifrån början och förutsade ofta, att denne sonen skulle blifwa en stor man i församlingen, en tröst, som han wäl behöfde i sorgen öfwer sin andra olycklige son. Med enskild ledare sändes han redan 1714 till Upsala academi. Hastade icke, utan begagnade tåligt de goda tillfällen att samla kunskaper, äfwen till nyttig öfning med disciplar ifrån 1727. Utgaf och förswarade en disputation 1732, som ansågs både till afhandling och förswar af det wärde, att Philos. faculteten, utan hans ansökning och widare prof, förklarade honom för Docens i Latinet och Grekiskan. Då han 18 Nov. 1736 allena prestwigdes i Westerås, på kallelse af RiksR. Grefwe Thure Bielke, säges hafwa händt, att Sångaren af misstag upptagit psalmen för en Arfprins, hwarwid Biskopen Kallsenius tilltalat honom: "Ni will wäl icke blifwa Biskop här medan jag lefwer." S. å. 7 Dec. blef han E. O. Predikant för Lifdrabanterne. Ord. Kongl. Hofpredikant 22 April 1740, och ehuru den yngste följande år Majestäternas Bigtfader. Kyrkoherde i Riddarholms och Bromma församlingar 1 Sept. 1741. Kongl. Öfwer-Hofpredikant och Præses i Hof-Consist. 8 Jan. 1742. Efter nära enhällig kallelse Pastor i St. Claræ och Olai församlingar 1 Januari 1745, jemte befallning att fortfara med Öfwer-Hofpredikants-embetet. Förste Ordens-predikant 23 Febr. 1748, och till utmärkande deraf prydd med mindre Serafimerstjernan, att bära i guldkedja. Höll första Ordens-predikan i Riddarholmskyrkan 17 April s. å. Under Doctor Bergii sjukdom och efter hans död förde han länge presidium i Stads-Consistorium. Hans arbete ökades af många tillstötande göromål, såsom att mota Zinzendorffiska swärmeriet, att wara Fullmäktig i Banken, Ledamot i Uppfostrings-Commissionen. Riksdagsman för Stockholms presterskap 1746, 1747 och 1751, det sistnämnda året också för Westerås stift, ty, efter stiftets förslag hade han 24 April s. å. sått fullmakt på Westerås Biskops-embete, den första som Kon. Adolf Fredric undertecknade. Inwigdes 1 Nov. i Riddarholmskyrkan af ÄrkeB. Doctor H. Benzelius, då alla Rikets Biskopar woro närwarande. I föregående Juli månad hade han den sorgen, att Clara kyrka med pastorsboställe af wådeld nedbrunno, då hans böcker, många manuscripter och lösören förlorades. Genom hans omsorg hann kyrkan lyckligen återställas, förr än han i Maj månad 1752 tillträdde stiftet. S. å. i Juni blef han promoverad Theol. Doctor i Upsala, då han ock hade den hedern, att beswara Doctoral-frågan. Långwarigt blef icke hans wistande på den nya platsen, men werksamt både i Dom-Capitlet och församlingarna, och likaså nöjsamt ibland ungdomswänner och kamrater, då han äfwen af alla yngre omfattades med högaktning och kärlek. På en gång stor predikant, styresman och öm om statens bästa borde ock hans förtjenst icke misskännas. Höll första prestmötet 1753 med en talrik samling af Clerus. Sedan 1755, 1758 och 1760. På 5 år visiterade han några och 20 församlingar. Hans nit i embetet bewittnas ock synnerligen af det bekanta Herdabrefwet, som upptogs med tacksamhet både utom och inom stiftet, och alltid behåller sitt stora wärde. På den märkwärdiga riksdagen 1756 war han en ganska betydande man, och wäckte stort uppseende. I en så critisk tid med stridiga tänkesätt, kunde hans beteende då och wid andra tillfällen icke winna allas bifall. Hans stolta och imponerande talgåfwa, hans myndighet inom ståndet, hans skonlösa alfwar emot hofwet, hans oblyghet i umgänget med de högre, bedömdes med bitterhet af många, som styrdes af afund och partiskhet. Deremot wäcktes med skäl en harmfull förundran af hans owisa nit öfwer det sista s. k. Trollwäsendet i Dalarne, som blott war en farce, utan all betydenhet. Att ihärdigt söka fälla några enfaldiga och för sina prester öppenhjertade qwinnor, såsom djefwulens synnerliga werktyg, war så stridande emot tidens upplysning och hans egen theologiska kunskap, att rätta orsaken till hans handlingssätt icke kan inses. Emot en och annan prest, som icke delade hans tänkesätt, utbröt strängt hans owilja. Deremot hade han goda medhjelpare i kronobetjeningen och extra domaren, som war hans systerson. Denne måste en tid afwika ifrån orten och uppbar länge det wedernamnet Troll-Eckman. Rättwist måste han uppbära skarpa tillwitelser af den sedan förordnade Commissionen; men han undgick all swårare påföljd, och så alldeles intet skadades hans rykte af alla hårda omdömen, att, wid ledigheten af högsta herde-embetet i riket, blef han uppförd i första förslagsrummet och 8 Nov. 1757 utnämnd till Ärke-Biskop och Academiens Pro-Canzler. Ledamot af K. Wetenskaps-academien 1759. Flyttade till Upsala 1760 och war på samma års riksdag sitt stånds Talman. Bibehöll sitt anseende äfwen på denna högsta post. På hans underdåniga föreställning kom Swenska Psalmbokens förbättring under arbete. Afled oförmodadt af ett häftigt slag 16 Jan. 1764. Begr. 22 Febr. i Upsala Domkyrka med predikan af d. w. Kongl. Öfwer-Hofpredikanten Doct. Jör. Schröder. Canzli-Rådet Joh. Ihre parenterade i Upsala 23 Mars, och då liket nedsattes 29 April uti egen graf i Westerås Domkyrka talade Lectorn Mag. J. Schedwin. Den aflidnes son Rev.Secret. F. U. von Troil besörjde en kostbar minneswård bakom altaret i Domkyrkan och lät äfwen öfwer sin fader slå en minnespenning i silfwer af 8:de storleken.

Gift 19 Aug. 1740 med Anna Elisabeth Angerstein, dotter af Brukspatronen på Wikmanshyttan J. Angerstein och Anna Rüdkers, död i Stockh. 3 Dec. 1750, 35 år gammal; 2:o 23 Juni 1751 med Brita Elisabeth Silfwerstolpe, Kammar-Revisionsrådet Gudmund Silfwerstolpes och Brita Stjerncronas dotter, som länge efterlefde. Barn, adlade 1756 von Troil, woro i förra giftet: Fredric Ulric, säges blifwit af Drottning Ulrica Eleonora buren till dopet, blef Revisionssecreterare; Anna Helena, g. m. Biskopen i Götheborg Doctor Lamberg; Uno, Ärke-Biskop; Margareta Elisabeth, g. m. Öfwerste-Lieutenanten och Riddaren A. G. v. Post; Maria Gustawa, g. m. Assessoren O. U. von Numers. Af sednare frun: Samuel, Ryttmästare wid Lifregem. till häst; Wilhelmina, g. m. Öfwerste-Lieutenanten och Ridd. L. Phil. Hjerta; Knut, f. 1760, död 1825, Landshöfding i Åbo, gick i Rysk tjenst, blef Friherre, Geheimeråd, C. N. O. och R. S. O., Riddare af St. Alex. Nevsky Orden och af St. Annæ Ordens första class; Lars David, död 1827, Canzliråd, Rikshärold och R. N. O.

Skrifter: Disp. de Magnetismo Morum Naturali. Pars 1. Ups. 1732, 8:o. — Lyckönskningstal då H. K. H. Adolf Fredric första gången bewistade Gudstjensten på K. Hofwet. Stockh. 1743, 4:o. — Likpredikan öfwer RiksR. och Fältmarskalken Gr. Ax. Sparres fru Anna Maria Falkenberg. Stockh. 1744, F.; öfwer Ärkebiskop Jac. Benzelius. Ib. 1747, 4:o; öfwer Riks-Rådet Frih. Wilh. Ludwig Taube. Ib. 1750, 4:o; öfwer Bergs-Rådet Jac. Tersmeden. Westerås 1751, 4:o; öfwer dennes fru Elis. Gangia. Ib. 1753, 4:o; öfwer Prosten J. Strang. Ib. 1757, 4:o; öfwer Domprosten Dr Asp. Ups. 1763, 4:o. — Allmän Glädje- Låf- och Tacksägelses uppmuntran öfwer Prins Gustaf etc. 1746, 8:o. — Fyra Minnesord på den förnyade Seraphimer Ordensdagen i Swerige etc. Stockh. 1748, F. — Wår äros plikt emot Gud: på andra Ordensdagen. Ib. 1749, F. — Wår trohetsplikt emot överheten förestält på tredje Ordensdagen. Ib. 1750, F. — Predikan wid Riksdagens början 1751. Ib. s. å. 4:o. — Guldbröllopstal öfwer Prosten Mag. Ol. Aspman och Fru Christina Sigtunia. Westerås 1754, 4:o. — Herdabref till Westerås stift. Ib. 1758, 4:o. — Tal och Wälsignelse till Kronprinsen Gustaf då dess Trosbekännelse aflades. Stbm 1762, 8:o.

53. Doctor Lars Benzelstierna. Född på Starbo bruk i Norrberke 30 April 1719. Son af d. w. Bergmästaren Lars Benzel, som samma år adlades, blef Bergs-Råd, med Landshöfdinge namn och Riddare af N. O., samt Hedwig Swedenborg, Biskopen i Skara Doctor Swedbergs dotter. Utom den lyckan att wara den store ÄrkeB. Er. Benzelii afkomling härstammade han ock i 5:te led ifrån den berömlige Westerås Biskopen O. Laurelius. Inskrefs redan 1729 wid Upsala academi, men sändes straxt till Lund, hwarest han, under sin farbroders d. w. Professorn sedermera Ärke-Biskopen Doctor H. Benzelii handledning och tillsyn, idkade studierna med den framgång att han på sitt 20:de år 1738 erhöll Magistergraden. Efter anwända tre år till widare framsteg i de wetenskaper han walt till sitt hufwudyrke, blef han 1741 Docens i Theologien wid samma academi, då han ock prestwigdes. Theol. Adjunct 1743. Hade derpå twå gånger förslag till L. O. Profession, men blef efter ansökning 6 Maj 1746 Grecææ Linguæ Professor i Upsala. Theol. Professor med Danmarks præbende 15 Juni 1747. Prost i Hagunda Contract 1749. Promoverad Theol. Doctor i Upsala 7 Juni 1752, utnämd dertill wid Konungens kröning. War Inspector wid Academien för Roslags, Fjerdhundra, Wermlands, Helsinge och Gestrike nationer. Riksdagsman 1756. Efter ständernas beslut om Bibelns revision och wissa böckers fördelning på stiften, åtog han sig att granska den gamla öfwersättningen af Genesis. Biskop i Westerås stift 19 Juli 1759. (Rösterna utföllo: Pastor Prim. Jör. Schröder 141, Benzelstierna 101, Prof. N. Wallerius 101, Domprosten Swedelius 71, Bisk. Beronius 68, Prosten M. Troilius 65, Dr Hauswolff 42, Doct. Nordman i Leksand 28, Bisk. Halenius 6, Doct. Axelsson i Munktorp 6, Prosten Rabenius i Tuna 5, Bisk. Kiörning 3, Bisk. Osander 3, Superintend. Muhrbeck 3, Domprosten Asp 3, Prof. Gadolin 3, Dompr. Bælter 3 o. s. w. Domprostinnan fick en röst, såsom man trodde genom uppsåtlig misskrifning af en komminister.) Tillträdet skedde 1760. Redan det årets och följande riksdagar, till och med 1789, deltog han i göromålen. Blef wäl 1765 såsom adelsman utesluten ur ståndet, men 1769 åter intagen. Wid Kronprinsen Gustaf Adolphs döpelse 1778 war han fadder, jemte flere af sitt stånd, då alla pryddes med en wid guldked fästad medaillon, att bära på bröstet. Ledamot af Samfundet pro fide et Christianismo 1776, af Patriotiska sällskapet 1782 och af Uppfostrings-sällskapet 1783. Ibland de förste, andelig Ledamot af K. Nordstjerne-Orden 22 Nov. 1784. Ordensbiskop 21 Nov. 1785, i vacancen efter sin måg Friherre Taube, och officierade sedan wid flera tillfällen. C. N O. 16 Nov. 1799. Uppförd å Ärke-Biskops förslag 1775 och 1786. Att han på sin owanligt långa embetstid, med nästan oafbruten helsa, skulle uträtta mycket, war gifwet. Med lätthet skötte han de consistoriella göromålen, war angelägen om ordning i archivet, och satte, med egen kostnad, alla handlingar om församlingarna i ypperligt skick. Prestmöten höllos åtta gånger, sist 1794. Wanligen öppnade Biskopen disputationsacten med en oration, mera om ett lärdt och specieust än praktiskt ämne, t. ex. en gång de calceis Judæorum. Flitigare besökte han stiftet öfwer allt, och i flera församlingar visiterade han 2 till 3 gånger. War ock en sommar ända upp i Serna och Idre på en wådlig färd. Sjelf introducerade han gerna alla Pastores, stundom långt efter tillträdet, och war i hans tid wanligt, att introductus efteråt gaf ett honorarium, äfwensom att efter ordination och Pastoral-examen någon wederkänsla wisades med penningar. Efter honom upphörde denna sed. Med en klok och driftig fru hade han ett sorgfritt och muntert sinne, en lätt lefnad in på sena ålderdomen, skämtade gerna i umgänget, och hade sina favorituttryck, som ofta föllo så, att de wäckte mycken munterhet. Då man icke sällan såg honom i enslighet arbetande wid sitt skrifbord, trodde man sig få se något stort werk efter hans död, men förgäfwes. Hans ålderdom war en af de mest önskliga, ett naturligt aftagande utan plågor. Ännu på sista dagen hade han redighet, att yttra sig öfwer handlingar, som han återlemnade, och få timmar derefter slocknade lifwet 18 Febr. 1800. Begr. 4 Mars med predikan af Domprosten Doct. Fant, och 5 Dec. hölls parentationen på gymnasium af Lectorn Mag. P. Kraft.

Gift 22 Sept. 1748 med Elisabeth Maria Schönström, med hwilken han war i någon skyldskap; hon war dotter af Öfwerste-Lieutenanten Albr. Schönström och Friherrinnan Ulrica Adlersten, blef död i Westerås 4 Aug. 1801 i 76:te året. War en för sin man wäl passande maka, som alltid hade cassan om hand och medföljde på alla färder i stiftet, till och med på hästryggen öfwer kärr och kafwelbroar till Serna. Stark i hushållning begärde hon, säkert dock på skämt, en ko af en bonde, för den äran, att få dansa med henne, och följande dag stod djuret i ladugården. Det åldriga paret firade sitt guldbröllop 22 Sept. 1798 och donerade ett capital af 600 R:dr, hwaraf fyra prestenkor njuta räntan. Deras barn woro: Eric, Capiten, död på Åsbo gård i Upland 1818, 57 år gammal; Maria Eleonora, g. m. Ordens-Biskopen Friherre Taube och Öfwersten R. S. O. Christopher Frejtagk; Beata Sophia, g. m. Cancelli-Rådet och Riddaren Jacob von Engeström.

Skrifter: De versione Græcorum, quæ dicitur Septuaginta ejusque auctoritate et usu in lectione Novi Test. Lond. Goth. 1744, 4:o. — De supremo Sacerdote V. T. in typum supremi Sacerdotis N. T. Ib. 1744, 4:o. — Såsom Theol. Professor præsiderat för 25 Disput. i Ups. 1748—1758, 4:o. — Predikan wid Riksdagens början 1760. Stockh. 4:o. — Likpredikan öfwer Prosten i St. Tuna Mag. Nils Rabenius 1767. Westerås. 4:o; öfwer Prosten i Sala Matth. Ramzelius 1769. Ib. 1770, 4:o; öfwer Prosten i Husby Mag. Magnus Troilius 1762, 4:o; öfwer Prosten i St. Tuna Doctor Eric Sernander 1774. 4:o. — Flera Programmer. — Grifte-Tal då Biskopen öfwer Gottlands stift Doctor C. F. Muhrbeck jordfästades i Westerås 1796. Westerås s. å. 4:o.

54. Doctor Johan Gustaf Flodin. Född i Thorshälla stad 18 Jan. 1741. Fadren Pehr Flodin, Bondson ifrån Floda socken, war Handlande. Modren Christina Hedberg. Student i Upsala 1759. Magister 1764 och twå år derefter Docens i Grekiskan wid samma academi. Antog prest-embetet i Strengnäs 28 Sept. 1767 på kallelse af Pastor Primarius i Stockholm Doctor Schröder, som blef hans store wälgörare. E. O. Kongl. Hofpredikant 1768, men fortfor att wara Adjunct i Storkyrkan, till dess han 13 Dec. 1771 utnämdes till Ord. Hofpredikant och Assessor i Hof-Consistorium. Då 23 Aug. 1772 firades såsom allmän tacksägelsedag för den lyckliga regementsförändringen, predikade Hofpredikanten i Storkyrkan i Konungens och många af Rikets Ständers närwaro. Predikan behagade så, att den icke allenast af församlingen begärdes till tryck, utan ock af Konungen belönades med 100 ducater. Andre uppgifwa, att Konungen tilldömde honom den guldmedaille, som en Swensk undersåte i Pommern utsatt till belöning för den bästa predikan på samma dag. Kyrkoherde blef han 3 Dec. 1773 i Adolph Fredrics församling, sedan den, förut kallad S:t Olofs, blifwit skiljd ifrån St. Clara, med rättighet att hafwa egen Pastor. Skulle dock fortfara med tjenstgöring i det Kongl. hofwet. Promoverad Theol. Doctor i Upsala 6 Juni 1779. Fick Solna och Ulricsdals församlingar till præbende 1782. Ordens-Capellan 22 Nov. 1784. Kyrkoherde i St. Nicolai församling, Pastor Primarius och Præses i Stads-Consistorium 19 Jan. 1786, äfwensom under dåwarande ledighet Ordförandet i Hof-Consistorium honom anförtroddes. Förordnad 2 Mars s. å. att i Christendomen underwisa Kronprinsen Gustaf Adolph, hwarmed han fortfor till Sept. 1794. Tillträdde Storkyrkoförsamlingen 1789. Utnämd Kongl. Öfwer-Hofpredikant och Confessionarius 5 April 1792. Ordens-Biskop 24 Nov. 1794 och inwigd 22 Mars följande år af Ärke-Biskopen Doctor v. Troil. Commendeur af K. Nordstjerne-Orden 16 Nov. 1799. Sedan 8 Jan. 1778 Fullmägtig i Banken. Ordförande i Ståndets Canzli ifrån 1792. Ibland de förste Ledamöter af Samfundet Pro fide et Christianismo, deruti han flere gånger förde ordet. Ledamot och sedan Ordförande i den 1793 tillsatte Ecclesiastik-Committén. Fullmägtig på Riksdagarna i Stockholm 1786 och 1789, samt bewistade äfwen den i Gefle 1792 och i Norrköping 1800. Erhöll 67 röster, eller en röst mindre än den i tredje rummet föreslagne, wid Biskopswalet i Strengnäs stift 1793, samt 56 röster i Lunds stift 1794. Efter den unge Konungens ifriga önskan blef han genom wanlig omröstning 1800 uppförd på Biskops-förslaget till Westerås stift (Doctor Gottmark erhöll 142 röster, Flodin 126, Prof. Tingstadius 74, Domprosten Fant 53, Domprosten Waller 42, Lector Jedeur 19, Doct. Borg och Prof. Strang 4 o. s. w. Hela röstantalet war 160.) och 3 Sept. s. å. utföll fullmagten. Förklarade sjelf sin ledsnad att hafwa warit i collision med den förtjente Doctor Gottmark, men ansåg ock sin utnämning nästan oundwiklig i den ställning, han hos Konungen innehade, och gladde sig öfwer en flyttning, som lofwade honom behöflig lindring och hwila. Aldrig hade han stark helsa och war af sina många mödor nog tröttad, så att han märktes förslappad då han 1801 tillträdde, och det tilltog allt mera. Snart måste han åter uppwakta i Stockholm, då han 17 Jan. 1802 i Riddarholmskyrkan jemte predikan jordfäste Arfprinsen af Baden, Konungens swärfader, som 16 Dec. föregående olyckligen i Arboga aflidit. Lika tjenst bewisade han ock i samma kyrka Hertigen af Östergöthland Fredric Adolphs lik 1804. Detta år hade han det enda prestmötet, 11 år efter det sista under företrädaren, och hwilken kunde då tänka, att inom det nästkommande skulle långt mera än hälften af stiftets d. w. presterskap hafwa genom döden bortgått. Utom några, helst kortare visitationsresor, förblef han i stillhet, styrde fridsamt i Dom-Capitlet, war uppmärksam på lärowerket och umgicks förtroligt med sina prester. Genom flera giktanfall medtogos alldeles de små krafterne, och då han utan synnerligt lidande på sotsängen lugnt och mildt uttalat: "Sömnen kommer", somnade han och waknade ej mera. Det war 4 Jan. 1808. Jordfästades, jemte predikan, af sin efterträdare Doctor Waller. Prosten och Lectorn Doctor Jedeur hedrade honom med parentation Febr. följande år och på de studerandes wägnar talade Gymnasisten J. H. Schröder.

Gift 1775 med Ulrica Sophia Schröderheim, dotter af slutligen Biskopen i Carlstad Doctor Jöran Schröder och Margaretha Elis. Hon afled i Westerås 14 April 1812. Barnen, som 1799 upphöjdes i adeligt stånd, woro: Gustaf Adolph af Flodin, Major, R. S. O., död 1827; Margaretha Ulrica, g. m. Öfwersten och Gen.Adjutanten, R. S. O., Georg Gedda.

Skrifter: Explicatio Pandoræ Hesiodæ. Upsaliæ 1766, 4:o. — Högmässopredikan på klagodagen öfwer Konung Adolph Fredrics död. Stockh. 1771, 4:o. — Predikan öfwer Evangelium på 10 Sönd. efter Trefaldighet 1772, som war tacksägelsedagen för den lyckligt slutade regiments-förändringen. Stockh. 1772, 4:o. — Tal hållet för Swenska Akademien 1791 ifrån altaret i Slottskapellet. Ib. 1794, 4:o. — Tal och Christendomsfrågor, då Konungen högtidligen aflade sin trosbekännelse. Tryckt i det protocoll som wid samma tillfälle blef hållet. Ib. 1794, 4:o. — Högmässopredikan på 13:de Söndagen efter Trefaldighet, hållen i Kongl. Slotts-Capellet på Drottningholm wid Hans Kongl. Maj:ts första Nattwardsgång. Ib. 1794, 4:o. — Tal wid Tacksägelsen i Stockholms Storkyrka 1 Nov. 1796 då Kon. Gustaf Adolph antog Rikets styrelse. Ib. 1796, 4:o.

55. Doct. Eric Waller. Född i Westerås 27 Oct. 1732. Hans fader Pehr Waller war då Collega wid Trivalskolan, sedan Kyrkoherde i Kärrbo. Modren Anna Swedelius, syster till sedan Domprosten Doctor Swedelius. Slägtnamnet war taget af stamfadrens dopnamn Wallerian, hwilkens son Pehr war Cornett i Carl XII:s tid, blef blesserad och på slagfältet begåfwad med ett rusthåll i Sewalla. Dennes son Pehr red sjelf för rusthållet, som icke kunde bibehållas och war fader till Kyrkoherden. Då denne, såsom Collega, skulle efter tidens löningssätt förrätta sin socknegång, tog han sin hustru och unga son med sig, reste med dem, nedbäddade i en färdskrinda, upp till St. Tuna och behöfde lång tid att gård ifrån gård upphemta sina styfrar. Sedan han redan 1743 blifwit inskrifwen wid Upsala academi, föll hans håg först på de Mathemat. wetenskaperna, men hade redan wändt sig till läroståndet, då han 1755 blef Magister. Under condition hos en Öfwerste Hierta hade han anbud att blifwa recommenderad till en Officerstjenst, om han wille åtfölja sin elev, men fortsatte studierna och blef Informator för slutligen Ärke-Biskopen von Troil. Prestwigd 7 Maj 1760 och sin morbroders Adjunct wid Domkyrkan i Westerås. Förestod 1761 Gr. Linguæ Lectionen wid Gymnasium. Kallades 1762 till medhjelpare hos Doctor Schröder wid Storkyrkan i Stockholm. Blef E. O. Kongl. Hofpredikant 1763 och tillträdde tjenstgöringen. Bestridde tillika den nämnda Adjuncturen till 1765, då han, under Doctor Rutströms suspension, förordnades till vice Pastor i Hedwig Eleonoræ församling. Kort derpå kallad till Comminister i Storkyrkoförsamlingen och tillträdde 1766. Det berättas, att då han en Annandag Jul predikat på hofwet öfwer Evangel. med den sköna liknelsen om Frälsarens ömhet för Judafolket, och med ingång af de orden: "Hyller (kysser) Sonen", säges Drottningen hafwa tilltalat Hosmarskalken: "Hwad är det för en prest, som ni har satt hit? Han predikar om kyssar, hönor och kycklingar." Äfwen utkom en critik öfwer samma predikan, som Doctor Rosén wederlade. Efter 14 års tjenst i Stockholm benådad med fullmakt på Örebro stads- och tillhörande landsförsamlingar 7 Febr. 1775, dem han med Inspectionen öfwer stadens Triv. skola 1776 tillträdde. Blef ock 3 April s. å. Prost i Contractet. War 1778 stiftets Fullmägtig på riksdagen, och då en ibland ståndets Electorer, Ledamot i Banco-Deputation och begagnad i flera wigtiga öfwerläggningar. Utnämd Theol. Doctor i Mars 1779 och promoverad i Upsala samma år. Presiderade på prestmötet i Strengnäs 1785. War Medlem af Samfundet pro Fide et Christianismo, äfwensom af Patriotiska sällskapet. Ledamot af Nordstjerne-Orden 28 April 1789 och högtidligen dermed decorerad af Biskopen Doctor Wingård i följande Maj uti Örebro kyrka. Efter i Consistorio nekadt förslag till Domprost-embetet i Westerås, uppfördes han genom Kongl. resolution 1797 och erhöll fullmakt derpå 6 Mars följande år. Tillträdde i Maj s. å. Stiftets Fullmäktig på riksdagen 1800. Anbefalld att i Canzlers-gillet och dess Utskott arbeta i alla de frågor, som hörde till nya Scholæ-ordningen, måste han länge uppehålla sig i Stockholm 1805 och 1806, äfwensom sedan för att granska ett sammandrag af förordningar angående ecclesiastika mål. Med 102 röster uppförd på Biskops-förslaget 1808 (Rösterna utföllo så att Lectorn Dr Jedeur erhöll 106, Waller 102, Doct. Gottmark 102, Pastor Prim. Murray 41, Doct. Borg i Jacob 23, Prosten Grefwe Schwerin 18, Prosten Rosenstein 12, Doct. Nohrborg 10, Prof. Boethius 7, Doct. Nibelius 6, Doct. Norberg i Söderköping 6 o. s. w. Hela röstantalet war 153.) erhöll han Konungens fullmagt 26 Jan. 1809. S. år Riksdagsman i Stockholm både för sitt embete och med stiftets förtroende. Under wistandet derstädes 3 Juli utnämnd Comm. af Kongl. Nordstjerne-Orden. Men då han uppnått höjden af det man kallar lycka, nalkades han ock slutet af den werksamhet, som ger lyckan sitt wärde. Tyngd af åren och så många arbeten begärde och erhöll han tillstånd att tidigt lemna riksmötet, och följande året wann han alldeles ledighet ifrån det, som börjades i Örebro. War dock till Upsala och inwigdes af Ä.Bisk. Doct. Lindblom. Nu innehade han högsta wärdigheten i sitt stånd på samma ort, der han begynt både sin lefnads- och tjenstebana, med så mörk utsigt, att han blef utklagad af det förslag som han blygsamt nog hade sökt och fått till en Capellanssyssla. Efter de twå nådår, som tillföllo företrädarens enkefru, då han ock förwaltade embetet, njöt han sjelf så litet frugten deraf, att han endast några weckor lefde i Biskops-huset. När Domprosten Doct. Wallin i sin inträdespredikan yttrade sig så aktningsfullt om tre sina kända företrädare, war hans uttryck om den medlerste: "Här stod en Waller, prophetiskt djup och snillrik war hans wisdom." Nekas kan icke, att han war en skarp och grundlig tänkare. Kraftfull war ock hans wilja, som gjorde honom ihärdig och outtröttlig i allt, hwad han företog. Älskade sjelf sanning och rätt och fordrade sträng laglydnad och ordning af dem, som sorterade under honom. War dock icke utan oblida omdömen, serdeles då han alltid rönte öfwerhetens nåd, som gjorde honom lysande anbud. Hans starka kroppsbyggnad nedböjdes allt mera under åldrens tyngd, länge utan egentlig sjukdom. Slutligen kom den, men han kunde ännu intaga sitt rum i Consistorium 22 Maj, förrän han afled d. 30 i samma månad 1811. Jordfästningen skedde med sermon af Domprosten Doctor Jedeur 27 Juni. Följande år 30 Maj parenterade Lectorn Mag. Scheringsson, äfwensom Studeranden O. U. Arborelius.

Gift 18 Juni 1767 med Helena Elisabeth Westén, Brukspatronens i Arboga Eric Westéns och Margareta Bongs yngsta dotter, som dog 18 April 1808, 66 år gammal. Barn: Pehr, Häradshöfding med Lagmans titel; Anna Margareta, död ogift; Hedwig Elisabeth, g. m. Brukspatron C. Burén; Helena Ulrica, ogift; Eric, Brukspatron; Gustaf, död 17 år gammal; Jacob Aron, Häradshöfding och Magistratssecreterare i Westerås.

Skrifter: Högmässopredikan på 2:a Juledagen 1765, hållen för det Kongl. hofwet. Stockh. 1766, 4:o. — Predikan öfwer Evangel. på 1:a Sönd. efter Trettondedag Jul, hållen i Storkyrkan. Ib. 1766, 4:o. — Tal då Öfwer-Hofpredikanten Doctor Jöran Schröders fru Margareta Elis blef begrafwen. Ib. 1770, 4:o. — Tal då Herr Pehr Nordwall jordfästades 1774. Ib. 1775, 4:o. — Tal wid Ålderman Jonas Asplunds begrafning 1774. Ib. 1775, 4:o. (omtr. i Homil. Försök 12 Vol.) — Swar på frågan: Om till undwikande af täta ombyten i Moder, samt hämmande af Lurendrägerier, förmonligt kunde blifwa, att i Swerige antaga en National-klädedrägt m. m. Tryckt i Patriotiska Sällskapets Handlingar, Stockh. 1774, 8:o. (Frågan war framställd af Patr. Sällskapet och belöntes ibl. 50 medtäflare med det utsatta priset af 30 dukater.) — Likpredikan öfwer BergsRådet Em. af Gejerstam 1788. Stockh. 1789, 4:o. (Omtr. i Homil. Försök 11 V.). — Tal då Prosten Mag. Georg Gezelius jordfästes i Lillkyrka kyrka 1789. Ups. 1790, 4:o. — Högmässopredikan på Mariæ Bebådelsedag. Stockh. 1792, 4:o. — Bön wid Tro- och Huldhets-edens afläggande. Öre-bro 1792, 4:o. — Såsom Anonym utgifwit flera skrifter, hwaraf här må upptagas: Tankar om wårt Penninge-wäsende och Förslag till ett naturligt Finance-system. Stockh. 1769, 4:o. — Den stora Högmålsfrågan Mitt och Ditt. 1 och 2 Del. Ib. 1769, 4:o. — Swenska Folkets allmänt utöfwade Rättighet och godkände Förbindelse, att aflägga och hålla den nya Tro-och Huldhets-eden m. m. Ib. 1773. (Se widare HofCler. Hist. III. s. 461.)

56. Doctor Gustaf Murray. Föddes i Stockholm 28 Mars 1747. Hans fader Doctor Anders Murray, Pastor Primarius wid Tyska församlingen, war ock af Tyska Nationen, men härstammade längre tillbaka af en Skottsk Adelig slägt. Modren Johanna Christina Golitz. Redan 1760 Academicus i Upsala fortsatte han derstädes sina studier till dess han 1766 afreste till Academien i Göttingen. Här afhörde han utmärkte Lärares föreläsningar, och hade der nöjet att få disputera under sin äldste broder Prof. J. Ph. Murray, som ock wid promotionen 4 Juni 1768 tilldelade honom Magister-wärdigheten, då tillika hans yngre broder, sedermera Professorn J. A. Murray undfick graden. Sedan han 1769 publice hållit en oration på Swenska Kronprinsens födelsedag och blifwit Ledamot i Witterhets-sällskapet, återsåg han fäderneslandet s. å. Prestwigdes 20 April s. å. och war sedan under sin faders sjukdom och efter dess död 4 år vice Pastor wid Tyska församlingen. Efter Pastoral-examen 1773 antagen 26 Mars 1774 till Ordin. Hofpredikant hos Hertig Carl, hwarpå han till Wismar åtföljde den Kongl. suiten, som afhemtade Hertigens blifwande Gemål, och war han beständigt, äfwen sedan de intagit Thronen, deras Bigtfader. Utnämdes 1778 till Theol. Doctor och promoverades följande år. Kyrkoherde i Jacobi och Johannis församlingar i Stockholm 2 Oct. 1780. War en af Stiftarne af Samfundet pro fide et Christianismo och blef dess Secreterare. Uträttade mycket till en förbättrad fattigwård i sina församlingar, som understöddes genom Arbetshusets inrättning. Ifrån 1786 ståndets Fullmägtig i Banken. Ledamot af Ecclesiastik-Beredningen 1792. Wid Jubelfesten 1793 arbetande Ledamot i Committén till förbättrande af Kyrkohandboken, Psalmboken och Catechesen, och hade han i den förstnämda en betydlig del. Ordens-Capellan 24 Nov. 1794. Efter 20 års tjenst i samma församlingar 1801 kallad till Storkyrkan, då Konungen gaf fullmakt 16 Juli med särskildt bref att wara Pastor Primarius och Præses Consist. Urbici. Erhöll 28 Oct. 1805 Sånga och Skå församlingars pastorat till præbende. Kongl. Öfwer-Hofpredikant och Pæeses i Hof-Consistorium 12 Juni 1809. Ordensbiskop och Commendeur af K. Nordstjerne-Orden 3 Juli s. å. Under Riksdagen inwigd i Storkyrkan af Ärkebiskopen, då samtlige Rikets Biskopar assisterade. Benådades med Swenskt Adelskap 1810. Efter stiftningen af K. Carl XIII:s Orden blef han en ibland de förste Ledamöter deraf 27 Maj 1811. Bewistade Riksdagarna i Stockholm 1809 och 1810 äfwensom i Örebro sistnämnda år. Ännu återstod ett steg på den höga trappa, der han uppgått. Då han efter omröstning blef uppförd i andra rummet på Biskopsförslaget i Westerås 1811 (Dompr. Jedeur fick 139 röster, Murray 79, Prosten Leffler 27, Lectorerne Kraft och Stamberg 26, Doctor Nibelius 21, Biskop Mörner 19, Lect. Borg 14, Doct. Norberg i Söderköping 12, Doct. Gottmark och Doct. Nohrborg 11, Prof. Wijkman (Biskopen) 10, Grefwe Schwerin och Prof. Fant 7 o. s. w. De voterande woro 144; således hade Jedeur alla röster utom 4.), war gifwet att en Konung, som han så länge till utmärkt nådigt nöje hade uppwaktat, skulle tilldela honom sin fullmagt, som ock inträffade 11 Sept. s. å. Rätta tillträdet skedde i Juni 1813, men redan 5 Oct. kort efter utnämningen, aflade han præsidii-eden i Consistorium och intog sitt rum. Då han straxt trodde sig finna många brister i stiftet, och yttrade, att åtskilligt snart borde hjelpas och rättas, gjorde han i förhand flera resor till Westerås, öfwerwar Consistorii förhandlingar, samt förrättade en eller annan visitation. Många och mödosamma woro så wäl efter, som före denna tid, de uppwaktningar och göromål, som kallade honom till Stockholm och det Kongl. hofwet. I följd af sitt embete deltog han i riksdags-ärenderna 1812, 15, 17 och 1818. Med helsa, förmåga och som nogsamt syntes, med lust och nöje bestridde Biskopen sina åligganden och i synnerhet tycktes högtidliga förrättningar hafwa för honom stort behag. Så förklarade han ock sin hjertliga tillfredsställelse öfwer det höga uppdrag, att tillställa Domprosten Doctor Jedeur Nordstjerne-Ordens insignier 1812, dock troligen mest derföre, att han ansåg det såsom ett slags soulagement för den förtjente med-föreslagne. Blott en presterskapets sammankomst skedde efter kallelse i denna Biskops 14-åriga embetstid, och den war nog talrik, men icke i kyrk-lagens mening, utan förnämligast en jubelfest till minne af Gymnasii stiftelse 1623. Wäl fägnades samtelige af en predikan och twenne orationer, äfwensom af wigtiga öfwerläggningar och beslut till stiftets bästa; men många hade önskat det mera, som så länge saknats. Ännu ett halft år derefter fortfor Biskopen utan märklig minskning af krafter och munterhet, i sin wanliga occupation och lefnadssätt. Men oförmodadt inträffade en häftig omwexling. Efter en glad dag i angenämt sällskap öfwerföll honom en tyngd och matthet, som tilltog och på tredje dygnet, utan synbart lidande, slutade lifwet 4 Maj 1825. Jordfästningen skedde af efterträdaren med sermon 12 Maj, hwarefter liket jordades i Dingtuna. Lectoren Mag. Joh. Norman höll latinska minnestalet 8 Maj följande år.

Gift 1783 med Christiana Margareta Lamberg, Biskopens i Götheborg Doctor Eric Lambergs dotter med sin sednare fru Margr. Elis. Liedberg, f. 1765, död i Westerås 1 Nov. 1832. Barn: Gustaf Anders, Kamererare i Riksens Ständers Bank; Christiana Margareta, ogift; Carl Eric, Grosshandlare, sedan tjensteman i Finland; Charlotta Wilhelmina, ogift; Augusta Sophia, g. m. Majoren, R. S. O. W. U. Nauckhoff; Johanna Lovisa g. m. Majoren, R. S. O. G. A. Tuné; Johan Jacob, Postmästare i Säther. 3 döde i barndomen.

Skrifter: Rede am Geburtsfeste den [sic] Kronpr. Gustafs von Schweden. Göttingen 1769, 4:o. — Rede bey der durch Looss geschehenen Wahl eines neuen Pastors der Deutschen Gemeine [sic]. Stockh. 1772, 8:o. Detta Tal utgafs ock sedan på Swenska. — Barnabok H. K. H. Kronprinsen tillegnad af Samfundet pro Fide et Christianismo, med epigrammer (af J. Wellander och Figurer (af J. Gillberg). Sthm 1780, 8:o och sedan många gånger upplagd. (anon.) — Deras själawåda, som uppskjuta sin bättring till en behagligare tid. Pred. på 6 Sönd. efter 13:de dag Jul 1791. Ib. 1791. 2 uppl. Ib. 1792, 8:o. — Afskedspredikningar på 15 o. 16 Söndd. efter Trin. 1801 i Jacobi och Johannis förs. Ib. 1801, 8:o. — Inträdespredikan i Stockh. Storkyrka 19 S. efter Trin. 1801. Ib. s. å. — Tal wid utdelningen af belöningar inom den i Storkyrko-församlingen öppnade Underwisnings-anstalt för Fattiga Flickor d. 11 Oct. 1807. Stockh. s. å. 8:o. — Dito 23 Oct. 1808. Ib. s. å. 8:o. — Tal wid Kyrkoherden Doct. Anders Borgs begrafning i Jacobi kyrka 1809. Stockh. s. å. 8:o. — Predikan på Seraphimer-Ordensdagen 1810. Ib. 1810, 8:o. — Predikan hållen wid Riksdagens slut 2 Maj 1810. Ib. s. å. 8:o. — Predikan wid Riksdagens början i Örebro 30 Juli 1810. Örebro s. å. 8:o. — Tal wid H. Exc. Riks-Marskalken Gr. Ax. Fersens begrafning. Stockh. 1811, 4:o. — Tal öfwer H. Exc. Grefwe Sam. af Ugglas. Ib. 1812, 4:o. — Tal wid Domprosten Doct. Jedeurs begrafning. Westerås 1816, 8:o. — Predikan på klagodagen öfwer Kon. Carl XIII:s död i Slottskyrkan 29 April 1818. Stockh. s. å. 8:o.

57. Doct. Swen Wijkman Casp:son. Född i Ö. Wåhla Upsala stift 19 Jan. 1754. Fadren Mag. Casper Wijkman blef ifrån Prost och Kyrkoh. i Mo och Regnsjö församlingar flyttad till Catharinæ förs. i Stockholm, och war på flera riksdagar ibland partierne en så werksam och utmärkt frihetshjelte, att K. Gustaf wid revolutionen fann nödigt försäkra sig om hans person och flera dagar hålla honom i arrest. Modr. Ulrica Eleonora Hellman. Efter både privat och publik underwisning i Stockholm Stud. i Upsala 1771. Prom. Magister 1776. S. å. Consistorii Eccles. v. Notarius. Theol. facultetens Notarius 1778. Theol. Candidat 24 April 1779. Pwgd 16 Juni s. å. Docens i Theol. faculteten 1 Oct. 1780. E. O. Theol. Adjunct 20 Oct. 1783 och skötte derefter de publ. föreläsningarne under Prof. Amnells tjenstledighet äfwensom under vacancen efter dess död, och blef uppförd på förslaget till den efter honom lediga Professionen 1789. Ordin. Consistorii Eccles. Notarius 12 Jan. s. å., sedan han ifrån 1783 med fullt answar samma syssla förestått. Secret. wid Jubelfesten i Upsala 1793. Theol. Professor Kallsenianus och Pastor i Hagby och Ramsta 28 Febr. 1795. Prost 27 April 1796. Theol. Doctor 1800. Uppförd å förslag till Prim. Theol. Professor och Domprost 1804 och 1806. Efter Ä.Bisk. v. Troils död af ärkestiftet uppförd på förslag. Kyrkoh. i Simtuna och Altuna 24 Febr. 1805. Ledamot af K. N. O. 3 Juli 1809. Contracts-Prost 2 Jan. 1811. Uppförd i andra rummet på Wisby stifts Biskopsförslag 1813. Wald till ståndets Deputerad wid Kongl. Kröningen i Norrige 1818 och antagen till Ledamot af K. Wetenskaps-Sällskapet i Trondhiem. Domprost i Westerås 28 Oct. 1819. Tillträdde 1821. Biskop i Westerås stift 10 Nov. 1825. (Wijkman hade 129 röster, Doct. Stamberg 105, Bisk. Wallin 84, Doct. Swedelius 33, Doct. Fellenius 28, Prof. Fröberg 16, Doct. Hedrén 9, Canzli-Rådet Malmström 7, Bisk. Tegnér och Doct. Hagberg 4, Prof. Rabenius och Lector Nibelius 3 o. s. w. De röstande woro 146.) I anseende till företrädarens tjensteår och sterbhusets 3 nådår tillträddes icke embetet med lön förrän 1829. Ifrån och med 1800 till och med 1823 såsom wald Riksdagsman bewistat alla de riksmöten som under den tiden förewarit, så wäl som alla revisioner öfwer Bauco- Riksgälds- och Statswerken, hwartill fullmägtige borde utses ifrån de stift, der han wistades, äfwensom han 1810 af Presteståndet waldes till Revisor öfwer krigsutredningen, och utan afbrott till 1818 samma uppdrag fullgjort. På riksdagarna ansågs han såsom en af ståndets ledare och hade stort inflytande på en del af dess ledamöter. Comm. af K. N. O. 31 Aug. 1829. War Ledamot af Sällskapet pro Fide et Christianismo, Corresp. Ledamot af K. Landtbruks-academien, Ledamot af Evangel. Sällskapet i Stockholm och af Sällskapet för utgifwande af Handlingar i Skandinaviens Historia m. fl. Bewistade ock riksdagen 1828—30. Under hans tid war i Westerås intet prestmöte. Predikade wid jubilæum 1824, men biföll icke Cleri begäran att predikan måtte tryckas. Hade dock då godt tillfälle att äfwen personligen blifwa känd af månge i stiftet, hwilket, jemte ett nedlåtande och fägnesamt bemötande, hade sin werkan till snart förestående Biskopswal. Då han wid så framskriden ålder antog Biskopsembetet war icke att wänta den lifliga werksamhet, som han i friskare ålder wisat, både såsom andelig man och politicus. Flera anstöter af gikt medgåfwo icke mödosamma färder eller ansträngningar öfwer det, som med lugn kunde förrättas. Han behöll dock sin munterhet och försakade sällan i förtroligt sällskap den bekanta skålen för ungdomens glädtighet in på ålderdomen, med uttryck, som stundom wäckte ännu muntrare swar. Äfwen fann han någon gång nöje deraf, att för yngre och nykände omtala sin durum juventutis initium, då han redan gift och i trånga wilkor sträfwade med sin Arabiska, Syriska m. m. Ännu bådade icke någon synnerlig swaghet ett närmare slut, då, efter hållet Consistorium den ena dagen, ett häftigt slaganfall följande dagen försatte Biskopen uti en lethargie, som slutades med döden 9 Febr. 1839. Jordfästningen skedde d. 15:de med griftetal af Domprosten Doctor Bruhn. Liket fördes till Simtuna och nedsattes wid sednare makans, der ett enkelt minnesmärke uppgifwer deras namn.

Gift 1. 1779 med Anna Catharina Wibjörnson, dotter af Commin. i Catharinæ förs. Magn. Wibjörnson och Anna Brita Qwist, f. 1756, död i Hagby förs. 4 Aug. 1804. 2. 20 Oct. 1807 med Inga Christina Tegman, Kyrkoherden i Simtuna Mag. And. Tegmans dotter med S. E. Lindmark, f. 4 Maj 1786, död 14 Dec. 1838. Barn i förra giftet: Casper, Studerande, Curator för Fjerdhundra nation, död 1805, 25 år gammal; Ulrica Anna, g. m. Kyrkoh. i Giresta och Gryta, Upsala stift, Olof Morell, som dog 1820; Swen, död ung; Lovisa Maria, g. m. Prosten i Hed Mag. J. S. Gestrich och Kyrkoh. i Barkarö Jac. Wahlqwist; Johanna Sophia, död ung. Med sednare frun: Sophia Wilhelmina, g. m. Gen.Adjutanten och Commend. J. E. af Wetterstedt; Swen Wilhelm, wistas i America; Casper Anders, Studerande, död 1840, 29 år gammal; Inga Charlotta, f. 16 Aug. 1820.

Skrifter: Loca quædam S. Codicis ex Itinerariis illustrata. P. I. Ups. 1777, 4:o. — Ett bref till Prosten Hedrén framför dess Öfwersättning af Michaelis' Mosaische Recht 1806.

58. Doct. Gustaf Nibelius. Född i Grangärdet 18 Juni 1789. Fadren Prost och Kyrkoherde slutligen i Stora Schedvi, Th. Doctor, L. N. O. Modren Christ. Ulr. Boethius. Båda af de äldste prestslägter i stiftet. På fädernet i 6:te led ifrån en Kyrkowärd i Nible, Hedemora socken; på mödernet ifrån en Pastor i Mora i 7:de led. Stud. i Upsala 1807. Magister och utnämd Gratist wid promotionen 1812. Anträdde nyss förut en resa till England och biträdde wid Swenska församlingen i London ifrån början af 1813 till medlet af 1815. Återkom till fäderneslandet i Juni 1817. Theol. Candidat 8 Dec. s. å. Prestwigd i Westerås 7 Juli 1818 på kallelse af Envoyéen m. m. Frih. G. M. von Rehausen. Theologiæ Dogm. et Moral. Docens wid Upsala Academi 1818. Theol. Licentiat 1820. Philos. Lector wid Westerås Gymnasium 19 Juni 1822. Orator wid Gymn. jubelfest 1824. Kyrkoh. i Hubbo præb.pastorat 28 Febr. 1827. Uppförd på Domprost-förslag i Westerås s. å. Erhöll transport till Skerikes pastorat 1829. Tilltr. s. å. och blef Prost i Juli. Theol. Doctor promov. i Upsala 14 Juni 1831. Ledamot af Elementar-Lärowerks- Revisionen 1832. Allena sökande och föreslagen till Fellingsbro pastorat och af Kon. utnämd 31 Aug. 1833. Gymnasii-Rector 1823, 1828 och 1834. Riksdagsfullmägtig i Stockholm 1834. Tillträdde Fellingsbro pastorat 1835. Revisor i Banco-Discontwerket 1836. I första rummet föreslagen blef han af Konungen utnämd till Biskop i Westerås stift 19 Oct. 1839. (Erhöll 120 röster, Prof. Fahlcrantz fick 70, Prosten Swedelius i Mora 53, Dompr. Bruhn 38, Biskop Heurlin, Prosten Bergqwist 29, Doct. Hwasser 21, Bisk. Wingård 10, Bisk. Franzén 6, Prosten Ödmann 6, Consist. Not. Norström 5 o. s. w. De röstande woro 146.) Ledamot af K. R. O. 1 Dec. s. år. Inwigd i Biskopsembetet af Ärke-Bisk. Doct. Wingård i K. Slotts-Capellet i Stockholm 12 Jan. 1840. Bewistade s. å. riksdagen och höll predikan wid dess början. Fägnade stiftet med prestmöte i Sept. 1842, då endast twå prester lefde af dem, som sista gången hade partes. Comm. af N. O. 6 Febr. 1843.

Skrifter: Disp. pro Cand. Theol. De unitate Ecclesiæ ex Ephes. IV. 3-6. Ups. 1818, 4:o. — Tal wid Westerås Gymnasii Secularfest 1824. Westerås 1825, 8:o. — Predikan wid riksdagens öppnande i Stockholm 1840. Stockh. s. å. 8:o.

Åter till "Herdaminne"-start