|
|
Utgiven i Stockholm
1885
|
|
|
|
Förord
Mitt syfte är icke att efter krigsvetenskaplig behandling af källorna
framlägga den del af vår krigshistoria, som handlar om Sveriges krig
mot Danmark 1675—1679. Liksom mitt föregående arbete »Finska kriget
1808 och 1809» är äfven detta afsedt för den stora allmänheten, till
läsning för ung och gammal. Lyckas det mig att göra nu lefvande slägte
i någon mån förtrognare med våra förfäders strider, med deras olyckor
och pröfningar, deras nästan otroliga ansträngningar under försvaret
af vårt härliga, gamla Sverige, då är mitt mål uppnådt. — Min berättelse
gör icke heller anspråk på att varda betraktad såsom grundad på uttömmande
arkivforskning. Dertill hafva mina lediga stunder under de tre år, som
arbetet erfordrat, varit för få. De allra flesta af de källskrifter,
ur hvilka jag hemtat materialet för min skildring, äro tryckta. Sålunda
är t. ex. den diplomatiska aktionen i inledningen till hufvudsakliga
delar grundad på Carlsons snillrika framställning af Karl den elftes
första regeringsår i »Sveriges historia under konungarne af Pfalziska
huset». Ett annat historiskt verk, hvilket jag äfven mycket anlitat,
är J. Mankells berömda förtjenstfulla berättelser om slagen vid Lund
och Landskrona.
Rörande några enstaka krigshändelser, om hvilka uppgifterna varit ofullständiga
eller stridiga, har jag emellertid nödgats begifva mig ned i arkivens
djupare schakt för att söka ännu osofrad malm. I många fall tror jag
mig hafva varit en lycklig forskare, särskildt i fråga om slaget vid
Lund. Jag har också rörande detta slag ansett mig kunna frångå den allmänna
planen för berättelsecykeln, så till vida, att jag i slutet af boken
framlagt hela »forskningsapparaten», i form af anmärkningar till berättelsen
om slaget vid Lund». Måhända kunna de varda till något gagn för kommande
författare, som ega mera tid och krafter att egna åt en på krigsvetenskaplig
grund utförd, välbehöflig revision af historien om hela det ifrågavarande
kriget.
Vidkommande till slut illustrationerna, vill jag hafva anmärkt min
ledsnad öfver, att Erik Dahlbergs porträtt icke kunnat anskaffas för
den tid, om hvilken berättelsen handlar, utan för en långt senare. Det
är äfven mindre likt, om man får döma efter hans samtidas vittnesbörd.
Stockholm i november 1885.
Författaren.
INLEDNING.
Den 7 januari 1673 om aftonen närmade sig en skara ryttare
Hornstull i Stockholm på den nyss förut anlagda vägen öfver Fitja. Väglaget
var öfver all beskrifning dåligt. De små, magra hästarna nedsjönko för
hvarje steg i den snöblandade gytjan. Men hufvudstadens kyrktorn framsymtade
i fjärran. De största farorna voro öfver. Värre hade det varit nedåt
landet. Än hade det varit djupa gropar midt i vägen, i hvilka häst och
karl fullständigt försvunnit, än hade det varit omöjligt att skilja
vägen från de omgifvande, oinhägnade kärrmarkerna. Sålunda hade färden
gått veckor igenom. Stundom hade backarna varit så branta, att de efterföljande
karosserna och packvagnarna måst skjutas uppför dem med händerna af
uppbådadt folk, en annan gång hade de fastnat så hårdt i gytjan, att
det sex hästar starka spännet med möda förmått att rubba en af dem ur
stället. Nattlägren i de nyligen inrättade gästgifvarehusen hade icke
kunnat tillfredsställa ens de billigaste anspråk, uppfylda som de varit
af orenlighet, med spislar utan spjell, genom hvilka kölden fritt fått
spela in. De födoämnen, som dessa härbergen kunnat åstadkomma, hade
ofta inskränkt sig till hårdt bröd och spisöl. — Sjelfva landet hade
varit folkfattigt, med stora skogar och öde nejder. Sällan hade de resande
sett en sätesgård, med vackra åbyggnader af sten. Vanligen hade dessa
utgjorts af låga trähus, ofta täckta med torftak. Äfven prestgårdarna,
hvilka någon gång tjenat dem till härbergen, hade haft dylika, oansenliga
boningshus. Folket åter hade varit kraftfullt och härdadt. Långsamt
och säfligt i sina åthäfvor hade det varit lätt att reta, i hvilket
fall knifven suttit mycket lös i bältet.
Sålunda hade Sveriges land och folk i stora drag tett
sig för den ryttare, som red i spetsen för ryttarskaran, en medelålders
man, smärt, nästan spenslig, med fina, sydländska anletsdrag. Hans namn
var Isac de Feuquières, generallöjtnant vid franska armén.
Han var på färd till Sveriges hufvudstad, såsom utomordentligt sändebud
från sin mäktige monark, Ludvig XIV i Frankrike. Denne hade året förut
utan giltig anledning anfallit sin granne, Holland, med en krigshär
af 200,000 man. Englands mäktiga flotta hade understödt honom. Men holländarne
hade försvarat sig med en kraft, som han icke väntat. Under den tappre
Vilhelm af Oranien hade de kämpat med ett hjeltemod, hvars like verldshistorien
har svårt att uppvisa. Ludvig den fjortonde hade misslyckats i sitt
första fälttåg. Och det dröjde icke länge, innan hans gamla vedersakare
Spanien och kejsaren af Österrike samt flere mindre tyska furstar gjorde
min af att ställa sig på Hollands sida, om striden skulle förnyas, medan
Frankrikes bundsförvandt England allt mer drog sig tillbaka. Ludvig
den fjortonde måste derför se sig om efter nya vänner. Han kunde icke
då undgå att fästa sina blickar vid en af Europas förnämsta militärmakter,
det nygrundade svenska väldet. Redan vid samma tid som han anföll Holland,
hade han afslutit en öfverenskommelse med Sverige till ömsesidigt försvar
mot anfall utom Tyskland. Sverige hade sedan dess uppburit dryga underhållspenningar
af Frankrike. Det vore derför endast i sin ordning, om det fullgjorde
sina förbindelser och stälde 16,000 man i fält. Visserligen gälde förbundet
endast försvar mot anfall utom Tyskland, men denna inskränkning kunde
med skicklig underhandling lätt bortfalla.
Efter det stora vapenskifte, som i historien fått namn
af det trettioåriga kriget, hade svenskarnes rykte för tapperhet och
krigsduglighet varit i ständig tillväxt. Sveriges krigshär ansågs fruktansvärd.
Endast för att han skulle hållas i stillhet erbjödo många land stora
penningesummor. Blott genom fleres förenade krafter trodde man sig vara
i stånd att segra öfver den samma. Verkligheten motsvarade dock på långt
när icke dessa öfverdrifna föreställningar. Sällan hade Sverige varit
mera oförmöget att föra krig än nu. Visserligen hade dess välde genom
de många krigen oupphörligt ökats och omfattade nästan alla kuster af
Östersjön. Utom det nuvarande Sverige och Finland hörde till det samma
Ingermanland, Estland, Liffland, Stettin med en del af Hinterpommern,
hela Vorpommern, Wismar med kringliggande område, samt ett stort stycke
land mellan Elbe och Weser, med de stora städerna Bremen och Verden.
Dess landsgräns mot Norge, Ryssland och Tyska staterna upptog en längd
af mellan tre- och fyrahundra mil. Men sammanfogningen mellan de skilda
delarna af detta stora rike var ännu bristfällig och osäker. Den nyvunna
gränsen gick ofta fram midt igenom landskap, hvilka förut utgjort ett
helt under en annan öfverhet. Visserligen lågo rundt om den långa gränsen
talrika fästningar, såsom Viborg, Kexholm, Nöteborg, Nyenskans, Narva,
Reval, Riga, Stettin, Stralsund, Wismar, Stade, Carlsburg, Marstrand
och Bohus, med en besättning i fredstid af icke mindre än 20,000 man.
Men landet omkring fästningarna var så vidsträckt, att det först efter
mansåldrar kunde tänkas vara stadigt fastväxt vid det gamla landet och
bidraga till det helas försvar. I synnerhet var detta förhållandet med
de forna danska landskapen Skåne, Bleking och Bohuslän. Äfven på Gotland,
i Halland och i Jämtland rörde sig i befolkningens inre starka krafter,
som sträfvade till en återförening med det gamla fosterlandet. Ännu
gälde dansk lag i Halland och talades danskt tungomål på Gotland. I
Skåne och Bleking stod hela förvaltningen, den borgerliga lagen, kyrkoordningen
och beskattningen fortfarande på dansk grund.
Utom denna orsak till inre svaghet, hvilken manade Sverige
till fred, fans en annan icke mindre talande. Landet var fattigt. Öfver
dess vida yta var spridd en fåtalig befolkning, hvilken allra högst
kan skattas till två millioner menniskor. Ännu lågo vida marker utan
häfd och odling. Många redan upptagna hemman hade åter blifvit öde.
Tunga skatter hade åtföljt de långa krigen. Under de tre sista åren
hade missväxt ytterligare ökat nöden. »Här står så illa till med allmogen»,
skref en af den tidens anseddare män, »så det är otroligt. Gud förskone
oss från krig». Men äfven om den allmänna välmågan varit större, skulle
förmågan att föra krig varit nästan lika ringa. Statens kassor skulle
åtminstone varit tomma. Under den långa förmyndarestyrelsen efter Karl
X Gustafs död hade nämligen oordning och slapphet så insmugit sig i
förvaltningens alla grenar, att det nästan förefaller otroligt. Oaktadt
tunga skatter tryckte folket, klagade sålunda kammarförvaltningen gång
efter annan för rådet att hon ej funne någon utväg att tillgodose statsverkets
behof. Ofta saknades penningar till att aflöna de svenska sändebuden
vid främmande hof. Arbetet på örlogsvarfven låg alldeles nere af brist
på medel. Ingen ville längre, för aldrig sä hög ränta, försträcka kronan
mera mynt. I de många fästningarna dogo soldaterna af hunger och rymde
flocktals. Kläder och vapen saknades. »Nästan intet», sade man i rådet,
»är i så slätt tillstånd som vår militie».
Det enda sätt, som rådet visste, att hålla »verket gående»,
var att genom förbund med främmande makter förtjena stora underhållspenningar.
Sättet kunde dock icke förordas. Att ingå förbund på fördelaktiga penningevilkor
var i allmänhet ganska lätt. Sverige var en stormakt för sin tid. Jämför
man det med andra land, finner man, att när det hade 2 millioner, hade
England 5 millioner, Danmark icke fullt en och Norge icke ens en half
million invånare. Men det ena löftet skulle taga det andra. För de penningar,
som främmande makter gåfvo Sverige, ville de hafva understöd af Sveriges
ypperliga soldater, och detta åter kunde endast leda till krig. I samma
mån som penningevinsten vardt svenska utrikespolitikens egentliga driffjäder,
vardt kriget sålunda blott en tidsfråga. Det kunde plötsligt uppkomma
i öster, vester och söder, ja, oafsedt eller i strid med Sveriges egna
intressen.
Sådan var ställningen, då Feuquières gjorde sitt
intåg i rikets hufvudstad. Från höjden af Södermalm, der den knaggliga
vägen gick fram mellan små torfklädda kojor, såg han nedan för sig den
egentliga staden omgifven af isbelagda fjärdar. Vintersolen glänste
i sin nedgång på fönster och tornspiror. På malmarna kunde han icke
räkna hälften så stort antal af de senare, som vi, och om han kunnat
utröna huru många menniskor, som bodde i hela staden, skulle han fått
antalet till endast en sjundedel af vår siffra. Men deremot såg han
ofvan husraderna afteckna sig mot den molnfylda himlen det väldiga tornet
»Tre kronor» med sina mörka öppningar, ur hvilka stucko fram trettiofem
grofva stycken. Likt en sinnebild af Sveriges krigsära reste det sig
ur den gamla konungaborgen, högt öfver den låga, torftiga omgifningen.
Dagen efter sin ankomst sökte Feuquières få uppvakta
den man, hvilken denna tid ansågs hafva största makten i rådet, nämligen
rikskansleren grefve Magnus Gabriel de la Gardie. Men denne hade
rest till landet på ett barndop. Tvärt emot bruket for Feuquières
efter honom. När han ändtligen lyckats utverka ett samtal, visade det
sig dock att rikskansleren var otillgänglig för alla hans förslag. Allt
hvad Feuquières begärde var, att en svensk truppstyrka skulle
öfverföras till Tyskland. Men rikskansleren ville se tiden an och undvika
allt som kunde leda till allvarsamma förvecklingar. Den rådande penningenöden
omöjliggjorde för öfrigt alla rustningar. Å andra sidan ville han af
hela sin själ, att förbundet fortfarande skulle stå fast; med andra
ord att Frankrike skulle fortfarande betala underhållspenningar utan
att Sverige gaf något i stället. Feuquières misströstade. Af
rikskansleren väntade han sig ingenting vidare. Och den unge konungen,
visste han, sysselsatte sig nästan aldrig med utländska statssaker.
Denne var dessutom för tillfället med sin moder enkedrottningen på Jakobsdal
(nu Ulriksdal), der han tillbragte tiden »med lekar och julnöjen». Af
det stolta, men slappa och sins emellan söndrade rådet slutligen kunde
han vänta sig ännu mindre understöd. »Dessa herrar», skref han, »äro
högeligen obeqväma för sina bästa vänner, och det skulle ej förundra
mig, om det hände dem någon olycka».
Det fans ett medel för Sverige att undgå krig utan att
nödgas uppsäga förbundet med Frankrike. Detta medel var fredsmäkling.
Redan hösten föregående år hade för detta ändamål svenska sändebud afgått
till Köln, der en fredskongress var samlad. Deras försök att förena
och jämka mellan de stridande makterna hade i början krönts med framgång.
England hade efter hand nedsatt sina stora anspråk på ersättning af
Holland, och kongressen hade sökt förmå de krigförande att inställa
sina rustningar samt föreslagit en allmän vapenhvila. Men dermed slutade
också helt snöpligt dess värf. De krigiska förhållandena togo åter öfverhanden.
Några månader efter Feuquières' ankomst till Stockholm inryckte
Ludvig XIV ånyo med en talrik här öfver holländska gränsen, medan de
förenade franska och engelska flottorna lade sig utanför kusten. Nu
bröto Spanien och kejsaren öppet med Frankrike och slöto förbund med
prinsen af Oranien. Trettiotusen man kejserliga trupper tågade mot Rhen.
Strax derefter tycktes äfven Brandenburg sinnadt att sluta sig till
Frankrikes fiender, medan England drog sig ur striden. Frankrike stod
allena mot alla dessa fiender. Det hade börjat ett anfallskrig mot en
svagare granne och måste nu i stället utkämpa ett försvarskrig på sina
egna gränser. Att vinna Sveriges hjelp blef af allra största vigt. Feuquières
fördubblade sina ansträngningar. Ifrigare än någonsin yrkade han på,
att Sverige skulle uppfylla sina löften och uppställa en här på 16,000
man i Tyskland. I annat fall, hotade han, skulle underhållet helt och
hållet indragas. Men hvarken hotelser, löften eller till och med mutor
tycktes i ringaste mån gynna hans sträfvan. Man vägrade till och med
att läsa hans inlagor. »Jag förgås af den obeslutsamhet», skrifver han
till franske utrikesministern, »som ni väl känner. Man erkänner sin
skuld, man nekar icke heller att betala den. Tvärt om. Man lofvar: »efter
hvad som säges afgå orderna om inskeppningen eller äro redan afgångna»,
men med allt detta sker ingenting». — »Den gode mannen är att beklaga»,
skref danske ministern samtidigt till sitt hof, »han nödgas gifva ut
pengar och får ingenting derför, icke en gång lof att tala; men han
är också af en from natur».
Ändtligen lyckades Feuquières på hemliga
vägar vinna den mäktige rikskansleren för sina planer, och i mars 1674
förklarade svenska regeringen, att hon vore villig att öfverföra trupper
till Tyskland. En öfverenskommelse afslutades nu, enligt hvilken Sverige
förband sig att äfven deltaga i sjelfva kriget, så vida kejsaren eller
hans bundsförvandter alldeles skulle vägra att sluta fred. Feuquières
tolkade visserligen ordalagen på ett något olika sätt, nämligen så,
att Sverige vore iörbundet att gå i fält, äfven om kejsaren vägrade
att ingå på en vapenhvila. Men han var allt för klok för att
strax röra vid denna olika tydning. Frågan för honom var endast att
förmå svenskarne att uppställa en större krigsmakt i Pommern och Bremen.
Lyckades han vinna detta mål, skulle, så ansåg han, allt det andra falla
honom till af sig sjelft. Utom det underhåll han betalade, hade nämligen
den svenska regeringen inga medel till de öfverförda truppernas underhåll.
Och han hade, mycket försigtigt, endast utfäst sig att betala en mindre
summa då trupperna voro öfverkomna. Större delen af underhållet skulle
först utgå, i händelse trupperna komme i krigisk verksamhet.
I slutet af maj 1674 fingo dessa ändtligen befallning
att inskeppa sig. Nar de hade kommit öfver till Tyskland, skulle den
svenska krigsmakten derstädes uppgå till 22,000 man. Emellertid spred
sig ryktet öfver hela Europa, att Sverige började röra på sig. De spanska
och holländska sändebuden i Stockholm gjorde föreställningar deremot.
De hotade med en förenad spansk och holländsk flotta i Östersjön. Äfven
inom landet uppstod missnöje. Redan förut var hård tid och hungersnöd.
Skulle nu äfven örlig brista lös, komme folket, sade man, att rent af
förgås. Det skuggrädda rådet blef åter ängsligt och började vackla.
Det tvekade, om det skulle taga steget fullt ut eller gå tillbaka. Nöden
hämmade hela förvaltningens gång och lade oöfvervinneliga svårigheter
i vägen för de rustningar, som voro af nöden, om ett större krig skulle
utbryta. Många riksråd voro för öfrigt af grundsats mot hvarje krig
i Tyskland under för handen varande omständigheter. Det öfverlades i
rådet gång efter annan, om trupptransporten skulle fortsättas eller
icke. Samtidigt kände man Feuquières på pulsen, om han skulle
visa sig medgörlig och lemna större förskott på underhållspenningarna.
Hvad han hittills utbetalt hade endast räckt till för sjelfva utrustningen
af trupperna. Men att gifva efter från hans sida hade varit det samma
som hela underhandlingens misslyckande. Han var ock slugare än så. När
han en gång fått svenska regeringen att gå sina ärenden, ville han icke
utan vidare släppa henne åter fri. De kommissarier, som rådet sändt
att underhandla med honom, sökte vränga och förtyda det ingångna fördragets
ordalag. Men en tvist om dettas tolkning skulle endast gifva anledning
till ytterligare uppskof. Han valde i stället en annan väg, som ännu
ingen försökt.
Karl den elfte var vid denna tid en nitton års yngling.
Två år tidigare hade han såsom myndig konung tagit säte i riksrådet.
Hans uppfostran hade varit mindre väl vårdad. Föga inblick hade han
derunder fått i det svåra värf, hvartill han kallats, att stadfästa
och försvara det stora välde, som hans fäder nyss grundat och hvars
fogningar ännu voro så osäkra och vacklande. Djerf och outtröttlig i
alla krigiska öfningar, härdad och van vid kroppsrörelser af alla slag,
hvilka han också mest af allting älskade, hade han gjort sitt inträde
i det stora, så länge mäktiga och allenastyrande rådet såsom en blyg
och försagd yngling, hvilken icke funnit ord för sina tankar. Men det
hade legat mycket stål i hans lynne. Häftigt och egensinnigt af naturen,
en motsats till faderns, hade det fritt fått utveckla sig utan att någonsin
känna de sjelfbeherskningens band, som en bättre ledd uppfostran skulle
hafva skänkt det. Bland sina jämnåriga och sin närmaste omgifning hade
den unge fursten aldrig tålt någon motsägelse. Hans vilja hade varit
lag. Med flata klingan hade han med egen hand straffat officerare, som
icke nog hastigt åtlydt hans befallningar under de krigiska lekarna.
Också hade hans hastiga »gemöt» och starka viljekraft varit nogsamt
kända inom denna trängre krets. Nu voro två år gångna sedan han tillträdt
regeringen. Han hade öfvervunnit sin första blyghet. Synkretsen hade
vidgats och lusten att herska äfven här stundom infunnit sig. Den myndige
konungens närvaro i det makliga och sins emellan söndrade rådet hade
också gjort sig märkbar förfolket. I den inre styrelsen hade gång efter
annan vidtagits kraftiga åtgärder, till hvilka man på länge icke skådat
något motstycke. — Sveriges utrikespolitik åter leddes fortfarande nästan
uteslutande af rikskansleren. Allt ifrån sina barnaår hade konungen
för honom, sin fasters gemål, känt både högaktning och vänskap, och
hans förtroende för honom var obegränsadt.
Till
denne yngling, hvilken knappast lemnat barnaåren bakom sig, då han kallades
att efterträdaSveriges störste konungar, var det som Feuquières
vände sig, då hans underhandlingar med rikskansleren och rådet syntes
på väg att fullkomligt stranda. Han borde haft ringa anledning att hoppas
på framgång. Den spenslige ynglingen, med det blonda, rödlätta anletet,
på hvilket öfverläppens fjun knappast var märkbart, syntes icke vara
egnad att rådslå om staters öden. Men Feuquières förstod konsten
att, djupare än de fleste, blicka in i menniskosjälens gömslen. Från
första stund hade han fäst sig vid de gråblå, skarpa ögonen, munnen
med de tjocka, röda läpparna. De hade talat till honom om oerhörd viljekraft,
orubblig fasthet. Sedan dess hade han icke blott lärt hos den unge konungen
känna dessa egenskaper, utan derjämte en sällspord rättskaffenhet, som
han beundrade.
Feuquières förstod också att ställa sitt tal till
en hvar just så som det skulle ställas. När han fick framföra sitt ärende,
upptog han icke tiden med diplomatiska spetsfundigheter eller lärda
betraktelser. Sedan han, liksom i förbigående, framstält sina klagomål
öfver de svenska kommissariernas vankelmod och undflykter, gick han
såsom ärlig soldat rakt på saken. Enkelt och okonstladt framhöll han,
hurusom man i Sverige icke visade den ringaste erkänsla mot hans monark,
som dock alltid stått på Sveriges bästa, och bönföll hos konungen, att
Sverige måtte betala sin hedersskuld till Frankrike. Oerfaren i allt
hvad som hörde till de utrikes ärendena, var denne snart fångad i den
listige diplomatens nät. Det stod ju fast, tyckte han, att Sverige lofvat
Frankrike hjelp. Men i sådant fall vore det ju också en hederssak, att
löftet noggrant uppfyldes. Någon tvist derorn borde icke, hederligt
folk emellan, kunna uppstå. Utan att rådföra sig med någon af sitt råd,
lofvade han derför, kort och godt, att trupperna innan juli månads utgång
skulle vara öfverförda på tysk botten.
När rådet åter samlades, för att öfverlägga om trupptransportens
fortsättande, gjordes visserligen skarpa invändningar mot detta beslut,
hvilket rikskansleren numera gjort till sitt eget. Sedan trupperna kommit
öfver, sade man mycket riktigt, vore krigets utbrott endast en tidsfråga.
Och kriget skulle icke föras för Sveriges utan för Frankrikes intressen.
Äfven om rättvisa och fördelar, anfördes vidare, manat Sverige att hjelpa
sin bundsförvandt, funnos ju inga medel till allvarliga rustningar.
Flottan låg till största delen otacklad på varfven. Dessa stodo öde
utan arbetare. Hären saknade vapen och förnödenheter af alla slag. Danmark,
på hvilket man i händelse af fara aldrig kunde lita, skulle sannolikt
ingå förbund med Holland och genom sin sålunda förstärkta sjömakt spärra
förbindelsen med de tyska landskapen, der fälttåget i sådant fall redan
från början vore så godt som förloradt. Man borde i stället, sade man,
hålla fred och »sätta sin hemstat i godt skick, så att man icke behöfde
se främmande i händerna, utan kunde bestå af egna krafter och allenast
skatta främmande subsidier som en bisak». Men dessa sanningar gjorde
intet intryck på rådets flertal, som var af samma tanke som rikskansleren.
Det invändes från detta håll, att ingen hade ringaste afsigt att förhasta
sig med något fredsbrott. Utan en väl rustad här i Tyskland kunde dock
icke konungen, som sig borde, uppträda såsom en mäktig fredsmedlare.
Trupptransporten blef också formligen beslutad. Konungen sjelf fägnade
sig åt kriget snarare än tvärt om. Det gälde ju en rättmätig sak, och
han var derför viss om segern. Att brister funnos, visste han nog, men
han trodde dem vara utan vidare betydenhet. Det var först genom kriget
sjelft, som hans ögon skulle öppnas för allt det elände, som en långvarig
slapphet och misshushållning uppammat inom snart sagdt alla delar af
hans stora rike.
Knappt var det vigtiga beslutet fattadt, förr än underrättelsen
kom, att Brandenburg förklarat Frankrike krig. Det var sålunda ännu
en fiende, mot hvilken man skulle komma att kämpa, om man öppet stälde
sig på Frankrikes sida. Inom rådet började man ånyo att vackla. Rikskansleren
for till landet, såsom han alltid gjorde, då förhållandena blefvo bekymmersamma.
Feuquières var förtviflad. De franska härarna hotades från alla
håll af öfverlägsna fiender. En del af dem kunde aflägsnas, om Sverige
kastade sig in i striden. Han hade rätt att betala ytterligare 100,000
riksdaler för att vinna detta mål. Ett ord från honom, och striden skulle
kan hända få ett annat utseende. Men han höll sig fullkomligt stilla.
Han ville vänta, tills svenskarne sjelfmant infunno sig med sina anbud.
Det kunde icke gerna dröja länge, ty han visste att de penningar han
utbetalt redan voro förbrukade. Och han misstog sig icke heller. De
öfverskeppade truppernas nöd dref ändtligen det vacklande rådet att
fatta ett afgörande beslut. Småningom, nästan omärkligt hade det glidit
allt längre utför det sluttande planet, som förde mot krig. Nu kunde
det icke längre hejda sig.
I september 1674 framstälde de svenska kommissarierna
sina nya anbud. De utlofvade konungens bestämda order till trupperna
att rycka öfver brandenburgska gränsen och med krig öfverfalla Frankrikes
fiender, om de finge ytterligare förskott af franska underhållspenningarna.
Feuquières samtyckte nu att betala 100,000 riksdaler genast och
en lika stor summa, när hären ryckte in i fiendens land.
På dagen, två månader senare, den 19 december 1674 inbröt
den gamle riksmarsken Karl Gustaf Wrangel med en här af 16,000
man i brandenburgska Pommern. Ett vidt utseende krig var oundvikligt.
»Under nära ett år», skref Feuquières vid samma tid till sin
regering, »har jag nästan icke talat om krig, men de hafva här så småningom
invecklat sig deri, tagande det ena steget efter det andra, utan att
rätt betrakta målet. I närvarande stund, då de äro helt nära det och
ingen möjlighet finnes mer att med heder vända tillbaka, äro största
delen ibland dem förvånade öfver den väg de tillryggalagt». Han anade
icke då, huru ringa och ihålig den makt var, hvars hjelp han så ifrigt
eftersträfvat och hvilken, utan hans skickliga underhandling, helt säkert
aldrig skulle hafva störtat sig i ett så vågsamt företag, utan ringaste
anledning.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll