Efter slaget vid Landskrona lågo de båda krigförande härarna stilla i sina läger, danskarne vid Landskrona, svenskarne vid Rönneberga. Kristian den femte hade hänskjutit till sitt krigsråd frågan, huruvida man borde uppsöka fienden på nytt eller afvakta hans anfall. Härom öfverlades länge och väl. Konungen ansåg, att man borde eröfra Helsingborg och der slå ett afgörande slag, om svenskarne anföllo, men flere af hans generaler voro af annan tanke. Hären led brist på skickliga officerare, sade de, och soldaterna voro modfälda. De ville derför göra fästningarnas garnisoner fulltaliga och sedan med återstoden af trupperna förstärka kurfurstens af Brandenburg armé, hvilken belägrade Stettin. Meerheim och några andra generaler gingo dock till slut öfver på konungens sida, och resultatet af öfverläggningen blef, att man beslöt att stå qvar, men låta rytteriet under general Baudissins befäl aftåga till trakten af Kristianstad för att derigenom tvinga Karl den elfte att lemna sin fördelaktiga ställning på Rönneberga högar.
Den 5 augusti uppbröt Baudissin med sju rytteriregementen och tågade tvärs igenom landet till Knistinge, en by belägen omkring två mil norr om Kristianstad. Här uppsökte han en god lägerplats, der riklig tillgång fans på bete, och utsände sina sqvadroner i den kringliggande nejden för att insamla förråd åt fästningen. Hans tåg hade varit en enda oafbruten sköfling. Sällan hade hälften af hans ryttare funnits om nätterna vid sina standar, och ofta hade han med hugg och slag måst tvinga dem att lyda hans befallningar.
Dagen efter det danska rytteriets aftåg fick Karl den elfte veta, att danskarne lemnat sitt läger. Han beslöt att genast följa dem i hälarna för att förmå dem till fältslag. Det svenska rytteriet fick genast sätta sig i marsch och några timmar senare fotfolket. Men Baudissins sqvadroner hade fått för stort försprång. Åtskilligt dröjsmål vållades äfven derigenom, att Helmfelts lik skulle eskorteras genom det af snapphanar öfverfylda landet. Först den 15 på aftonen uppnådde konungen Kristianstad, då han fick veta, att det endast var danska rytteriet, som han jagat framför sig. Trupperna hade lidit oerhördt under marschen, emedan, såsom vanligt, ingenting blifvit på förhand ordnadt för den samma. Vid framkomsten räknade armén endast 6,000 man stridsduglige. Men »svenskarne», skref Feuquières, »dö af hunger och köld utan att knota».
Då svenska förtrupperna närmade sig fästningen, gjorde danskarne ett häftigt utfall ur det brohufvud, som de anlagt vester om Helge-å till skydd för den långa bron, hvilken de nu åter satt i stånd. Karl den elfte beslöt med anledning deraf att uppbränna bron. Sedan hären upptäckts på slätten vid Härlöf, framsändes 1,000 man för att storma brohufvudet. Samtidigt uppfördes sex kanoner på en liten kulle, som kastade glödgade kulor på bron och in uti staden. Brohufvudets besättning, knappt 300 man, försvarade sig dock med mycken tapperhet. Första stormningen afslogs. Öfverstelöjtnanten Ascheberg, en tjugusexårig son till fältmarskalken och känd från slaget vid Lund, vardt här dödligt sårad. Först vid andra stormningen lyckades svenskarne att intränga i skansen. Nu flydde danskarne tillbaka öfver den långa bron. De förre sökte följa efter in i staden, men mottogos på andra sidan bron af en så häftig musköteld, att de måste stanna. Skottvexlingen varade sedan ända till mörkrets inbrott, hvarunder större delen af bron vardt förstörd.
Genom brons förstöring råkade Baudissin i fara att blifva innesluten i Kristianstad, der hans trupper af brist på foder och lifsmedel inom kort skulle hafva gått sin undergång till mötes. Han bröt derför genast upp och gick påföljande natt långs Helge-åns östra strand till dess utlopp vid Åhus. Här hade han med tillhjelp af danskt sinnade prester och bönder fått en bro slagen, på hvilken han den 17 augusti lyckades öfverföra sina sqvadroner, hvarefter han skyndade förbi den svenska hären i riktning mot Örtofta. Hans återtåg liknade flykt, och han måste sända ilbud till Landskrona efter två friska regementen, på det att han måtte någorlunda kunna hålla stånd, om han anfölles. Men svenskarne hade för sent fått kunskap om hans marsch. Endast en mindre skara ryttare lyckades uppnå hans eftertrupper, från hvilka den tog flere ryttare till fånga. Den öfriga delen af svenska armén, som vid underrättelsen om danska rytteriets återtåg äfven brutit upp, följde långsamt efter. Först den 20 augusti hann den fram till Norra Veddinge. Här fick Karl den elfte veta, att danskarnes hufvudstyrka uppbrutit från Landskrona och intagit en starkt befäst ställning nära Helsingborg. Då han ansåg sig för svag för att anfalla den samma, fingo trupperna stanna vid Norra Veddinge och der uppslå läger.
Emellertid spordes snart, att danskarne icke gjorde någon min af att belägra Helsingborgs slott, utan tvärt, om bortsände flere regementen, dels till flottan, dels till Själland. General Schultz fick derför befallning att med 1,500 man rycka tillbaka till Kristianstad och å nyo kringsluta fästningen, medan konungen stannade qvar vid Norra Veddinge med återstoden af armén för att iakttaga danska hufvudarmens företag. Strax derefter kom underrättelsen om De la Gardies olycka vid Uddevalla. Nu beslöt han att med en del af rytteriet ofördröjligen aftåga till vestra gränsen. Sedan han qvarlemnat en del af hären under Aschebergs befäl, uppbröt han den 17 september med 1,500 ryttare och tågade i ilmarscher till Halland. Men redan i Laholm fick han veta, att faran i vester var öfverstånden och återvände derför med en del af ryttarne. I slutet af september förenade han sig med Schultz' trupper vid Kristianstad, der han i slutet af september intog ett läger vid Filkesta. Hit ankom äfven, någon tid derefter, Ascheberg med trupperna från Norra Veddinge. Han hade under vägen farit allvarsamt fram mot snapphanarne. I Finja och Matteröds socknar hade han lagt alla gårdar i aska och nedhuggit mycket af »det lösa sällskapet».
Väderleken vardt allt mera höstlik. Trupperna sleto förfärligt ondt i det öppna lägret. Sedan åtskilliga regementen fått aftåga längre uppåt landet, för att hvila upp sig under vintern, lät konungen återstoden af hären intaga rymliga vinterqvarter mellan Helgeån och Karlshamn. Sjelf tog han sitt högqvarter på Ljungby. Råbelöfs gård befästes, i afsigt att hindra danska ströfpartier att sköfla i nejden. De större krigsrörelserna afstannade för året, och endast snapphanekriget fortfor. Vildare än någonsin rasade det öfver hela landet. Numera var det slut med mildheten på svenska sidan. En söndag omringade öfverste Ramsvärd med 150 man en kyrka, der gudstjenst hölls. Under hotelse att bränna kyrkan befaldes presten att utmärka, hvilka bland församlingen som voro snapphanar. Presten nämde då tolf bönder, hvilkas öde är lätt att gissa. Efter dylika våldsbragder var det icke underligt, om bönderna funno det lika svårt att utlemna sina vänner, snapphanarne, »som för den ena handen att afhugga den andra».
De sista dagarna af året inlopp plötsligt till svenska högqvarteret den underrättelsen, att danskarne åter börjat landstiga i Landskrona, samt att general Meerheim utgått på ett stort ströftåg till norra och mellersta Skåne. Karl den elfte, »som aldrig väntade på två poster från sin fiende», lät rytteriet genast bryta upp ur sina qvarter och tågade med det samma emot Hör. Strax derefter sändes Axel Wachtmeister med några hundra ryttare fram emot Landskrona, för att inhemta närmare underrättelser om fienden. Han upptäckte då, att allt samman endast var blindt allarm, hvarför trupperna fingo skyndsamt återvända till sina gamla qvarter.
