Då konungen red till Halmstad för att öppna riksdagen, hade han öfverlemnat befälet öfver svenska hären vid Kristianstad åt fältmarskalken Ascheberg, Med vanlig kraft gick denne till sitt värf. Konungen hade icke väl lemnat Ljungby, förr än Ascheberg sammankallade ett krigsråd för att öfverlägga om bästa sättet att fullkomligt innesluta fästningen. Man kom derunder öfverens om, att man först af allt borde uppkasta skansar på de beherskande punkterna rundt omkring den samma, för att hindra besättningen från att göra utfall. General Mortaigne fick befälet öfver de skansar, som redan voro bygda vid Åsum och Härlöf, hvilka skyndsamt förstärktes. Strax derefter togos några båtar, hvilka garnisonen utsändt för att hemta ved. Härmed upphörde utfallen åt Lillösidan. Nu lät Ascheberg uppföra en stor skans, kallad »Stenskansen», vid vestra ändan af långa bron, hvilken danskarne ånyo uppbygt. Besättningen sökte på allt sätt att hindra arbetet på den samma. Men ett utfall, som den gjorde på 27 båtar, misslyckades fullständigt, och lika ringa framgång hade en tre dagars häftig kanonad från fästningens vallar. Sedan ytterligare en skans blifvit anlagd på Lillö, var besättningen fullständigt innesluten på vestra sidan. På de andra, sidorna felades det ännu folk.
Då Karl den elfte i början af mars återkom från riksdagen, befalde han, att långa bron skulle förstöras. Nägra batterier anlades för detta ändamål. Fästningens kanoner sökte fåfängt tysta deras eld, af hvilken bron sköts alldeles i spillror och uppbrändes. Belägringsarbetena afstannade nu för en tid i väntan på de förstärkningar, som voro på tåg från de öfre delarna af landet och hvilka såsom vanligt icke gjorde sig brådt om. Under tiden rasade snapphanekriget vildare än någonsin. Örkeneds socken, der snapphanarne skjutit en svensk officer, uppbrändes helt och hållet. De invånare, som icke hunno fly undan till skogs, nedhöggos eller piskades ihjäl. Intet straff nedslog dock djerfheten hos dessa stigmän. Hängning, rådbråkning eller halshuggning voro icke längre nog afskräckande såsom straffarter. De svenska officerarne tillgrepo de afskyvärdaste pinostraff från trettioåriga krigets dagar. Så snart en bonde togs med vapen i hand, betraktades han såsom snapphane och spetsades på en glödgad jernpik samt uppsattes vid landsvägen, androm till skräck och varnagel. Ögonvittnen påstå sig hafva sett flere olycklige i flere timmar uthärda sina svåra plågor. Landet företedde en bild af det gränslösaste elände. Skaror af fältflyktingar genomströfvade det i alla riktningar, och dess emellan kommo svenska eller danska ströfpartier, hvilka icke foro fram stort bättre. Mångenstädes var det icke sådt på åratal. Boningshusen voro mestadels uppbrända, kreaturen bortförda, männen hade flyktat till skogarna eller voro döda, och qvinnor och barn sökte sig fristad i kyrkorna eller i benhusen på kyrkogårdarna.
Karl den elfte var obevekligt sträng mot alla sköflare. En gång öfverlemnade han sålunda med egen hand åt bödeln en ryttare, som han sett bortröfva ett får. Svenskarne skonade också befolkningen öfver hufvud taget mera än i början af kriget. Ett motsatt förhållande egde rum hvad danskarne vidkom. Desse hade allt mer börjat tvifla på, att de denna gång skulle lyckas återvinna Skåne, och kriget fördes derför grymmare än någonsin. De danska ströfkårerna sköflade ofta, blott för nöjet att få förstöra. Sålunda uppbrände de vid denna tid Engelholm utan ringaste nöd. Förbud utfärdades från danska qvarteret för bönderna att vidare bruka jorden. De utlofvades i stället stora fördelar, om de ville lemna landet och bosätta sig i Danmark. En och hvar, som vägrade att efterkomma påbudet, hotades till lif och gods. Många lydde, äfven prester, och stora skaror af allmoge öfverflyttade till Själland.
Emellertid fortsattes rustningarna på ömse sidor. Redan i maj kunde danskarne, öfverföra en del trupper till Landskrona. Samlingen gick dock detta år mycket långsammare än under något af de föregående. Sålunda var fotfolket först i början af juni färdigt att gå i fält, medan rytteriet ännu länge lät vänta på sig.
Kristian den femte tog äfven detta år härens ledning i sin hand. Då han sjelf icke förstod det minsta af fältherrekonsten, måste han alltid hafva en förtrogen, som var invigd i konstens hemligheter och hvilken i verkligheten, om än icke till namnet, förde högsta befälet. Men ju längre kriget varade, dess svårare vardt det att finna någon högre officer, som ville intaga denna vigtiga post, hvars gifna lön hittills varit allmän ovilja inom hären och snöpligt afsked, med otack, kanske ännu värre, af konungen. Det kungliga högqvarteret var, såsom förut är nämdt, uppfyldt af alla möjliga olika ämbetsmän, hvilka ansågo sig begripa till punkt och pricka allt som rörde en härs operationer. Ränker och löst prat dem emellan afgjorde vanligtvis alla beslut. Den ene efter den andre vägrade också att framlägga sina planer för ett dylikt krigsråd. Slutligen öfvertalade konungen sin gunstling Fredrik von Arensdorf att mottaga befattningen. Arensdorf var ingen framstående officer. Men han kände sjelf sin underlägsenhet och hade flere gånger undanbedt sig generalsutnämningen, tills han icke längre kunde vägra att efterkomma konungens önskan.
Danskarne började detta år sitt fälttåg med att utsända starka ströfpartier, hvilka införde stort byte till Landskrona, i synnerhet af boskap, till följd hvaraf fälttåget på danska sidan benämts »Studekrigen». Under dessa ströftåg intogo de danska partierna flere af de större egendomarna, hvilka svenskarne befäst, till skydd mot snapphanarne, såsom Eriksholm och Knutstorp m. fl. I början af juni sköflade hertigen af Croy Helsingborg. Det var fjerde gången under kriget, som staden undergick detta sorgliga öde. Vid samma tid uppbröt Kristian den femte sjelf med det vid Landskrona samlade fotfolket, omkring 7,000 man, och tågade norrut. Då han kom fram till Helsingborg, hade hertigen just börjat slottets belägring. Kommendanten, öfversten Hård, försvarade sig emellertid med mycken tapperhet, och belägringen hotade att draga ut på tiden. Alla, som kände konungens oro och vankelmod under långa belägringar, började tvifla om en lycklig utgång. Det spordes äfven, att svenska hufvudhären var i frammarsch från Kristianstad, och man fruktade att få återvända till Landskrona med oförrättadt ärende. Då fann hertigen af Croy på en krigslist, som fortare än någon annat afgjorde slottets öde. Nyckeln till det chifferspråk, som Karl den elfte begagnade, hade fallit i danskarnes händer. Med dess tillhjelp lät hertigen uppsätta två bref, stälda till Hård, deri denne underrättades, att ingen hjelp vore att vänta, samt uppmanades att icke drifva försvaret till det yttersta, utan i stället mot hederligt ackord uppgifva fästningen och med besättningen stöta till konungens här. Medan brefven författades, fängslades kyrkoherden i Kropp, Rasmus Hofgaard och hans hustru, och den sistnämda tvangs att framlemna dem, under förmälan, att hon mottagit de samma af några bönder, som lyckats nattetid smyga sig igenom de danska posterna. Kommendanten misstänkte ingenting. Då danskarne fram emot qvällen gjorde sig i ordning att storma, erbjöd han sig genast att dagtinga. Anbudet mottogs med glädje, och den 27 juni aftågade han med besättningen på vägen till Kristianstad, för att uppsöka svenska hufvudhären.
Under tiden hade denne varit sysselsatt med belägringen af Kristianstad. Förstärkningarna hade ändtligen börjat anlända, och i slutet af juni räknade armén en styrka af omkring 9,000 man. Belägringen tog allt mera fart. Dahlberg, som nedkallats från Stockholm, ledde med vanlig nit och skicklighet belägringsarbetena. Öster om staden hade ett starkt värn uppförts för rytteri, och samtidigt lyckades det för 600 man af gardet, anförda af Mortaigne och Hastfehr, att taga Beckholmen, samt der anlägga en större skans. Härigenom vardt fästningen fullkomligt inspärrad äfven från sjösidan. Nöden i den samma ökades för hvarje dag. Vid juni månads slut var sädestillgången helt och hållet uttömd. Redan flera veckor förut hade endast halfva brödportioner kunnat utdelas. Kommendanten hade under våren låtit fiska på Helgesjön, men i och med förlusten af Beckholmen var detta icke längre möjligt. Han skref till Kristian den femte, att han icke kunde hålla sig längre tid än åtta dagar och bad honom icke dröja en minut att sända hjelp.
Karl den elfte hade emellertid fått höra, att danska hären gått i fält och framryckt till Helsingborg. Han beslöt genast att med större delen af belägringshären rycka åt samma håll för att om möjligt undsätta staden. Samma dag som gardet eröfrade Beckholmen och kommendanten von der Osten med anledning deraf skref till Kristian den femte nyssnämda bref, uppbröt derför större delen af svenska hären ur lägret vid Nosaby och tågade rakt vesterut. Marschen gick som vanligt ytterst långsamt. Åtskilligt dröjsmål vållades denna gång af de stridiga uppgifter, som erhöllos af landtbefolkningen om danska härens ställning, som några förlade till Landskrona, andra till Helsingborg. Ändtligen den sista juni kom konungen fram till Getinge bro. Här mötte han då, till sin stora harm och förvåning, öfversten Hård med hela Helsingborgs garnison. Såsom var att vänta, utfor konungen mot honom i de skarpaste förebråelser. Hård framvisade till sitt försvar det understuckna brefvet, hvilket ingen kunde skilja från de äkta, allra helst som det var försedt med konungens eget sigill. Men konungen ville icke lyssna till några skäl utan svarade endast, att Hård burit sig åt som en narr. En krigsrätt nedsattes genast för att granska denna sak, och någon tid derefter vardt han afskedad ur krigstjensten.
Nu tjenade det naturligtvis till ingenting att framrycka längre. Trupperna fingo derför befallning att skyndsamt tåga tillbaka till Kristianstad. Brådska var ock af nöden, ty ett större danskt parti var redan på väg från Landskrona till fästningens undsättning, och den styrka, som konungen qvarlemnat, var alldeles för ringa för att kunna göra något allvarsammare motstånd mot det samma. Men den 2 augusti stod hären åter i fästningens närhet. Trupperna fingo slå läger mellan Lillö och Vä. Nu fick konungen mottaga den oroande underrättelsen, att Gyldenlöve med en talrik här infallit i Bohuslän och belägrade Bohus slott, hvilket man fruktade inom kort skulle falla i hans våld. Skyndsam undsättning var af yttersta vigt. Äfven Göteborg var hotadt.
Under första intrycket af denna jobspost ärnade konungen sjelf rycka vesterut med större delen af rytteriet, men då ryktet strax derpå spred sig, att danska hufvudhären var i frammarsch från Helsingborg, afsändes endast fem sqvadroner under general Wittenbergs befäl till Göteborg. Berättelsen om danska härens framryckning visade sig vara riktig. Kristian den femte hade ändtligen tagit sitt parti och beslutit undsätta det så tappert försvarade Kristianstad. Beslut hade först fattats sedan ett krigsråd både grundligt och länge öfverlagt om det sätt, på hvilket man borde tillryggalägga vägen dit från Helsingborg. Utom generalerna hade öfverjägmästaren Hahn, statsrådet Skeel, kansleren Ahlefelt och ministern Biermann m. fl. deltagit i öfverläggningarna, och det var derför gifvet att besluten skulle blifva brokiga. Några af ledamöterna, deribland generalerna, hade velat, att man genast skulle uppbryta och gå norr om Finja-sjön, samt derpå omedelbart anfalla svenska hären. Andra åter, och bland dem Ahlefelt och Biermann, hade velat, att man skulle undvika batalj samt derför föreslagit, att man skulle intaga en sådan ställning, att den svenska hären uthungrades och härigenom tvangs att upphäfva belägringen. I flere dagar hade man tvistat med hvarandra. Ändtligen hade generalen Arensdorf förenat sig med de civila ledamöterna och motsatt sig hvarje offensivrörelse. Nu var det nära, att hären skulle få anträda återtåget till Landskrona. Men Arensdorfs makt var i sjunkande. Hans ständiga podager hade gjort Kristian den femte uppledsen. En ny gunstling hade uppstått i befälhafvaren för de münsterska hjelptrupperna, general Wedel. Det var lätt för denne att bevisa, att det vore alldeles solklart, att svenskarne icke utan en afgörande strid skulle.uppgifva belägringen, hvilken redan kostat dem så stora ansträngningar. Dröjde man för länge att våga denna strid, skulle helt visst Kristianstad långt förr än svenska armén tvingas af hungersnöden att gifva sig. Till slut vardt Arensdorf öfverröstad i krigsrådet, och den 15 juli fick hären befallning att bryta upp samt framrycka till passet vid Mölleröd. Här stannade den några dagar för att invänta det tunga artilleriet. Derunder skref Kristian den femte till Nils Juel och befalde honom att landstiga med en del trupper på kusten söder om Kristianstad, för att från denna sida söka undsätta de belägrade.
Genom dessa operationer råkade den svenska hären i ett mycket farligt läge. Medan den betydligt öfverlägsna danska hären hotade honom i fronten, hotades han i ryggen af flottans landstigningsexpeditioner samt af utfall från fästningen och slutligen af de många snapphanebanden. Allt ifrån den stund, då underrättelsen kom, att danska hären närmade sig, hade de sist nämdas djerfhet tilltagit i oroväckande grad. I slutet af juni hade de sålunda infallit i Sölvesborg och bortröfvat konungens stora post. Några veckor senare hade de slagit läger alldeles i grannskapet af svenska armén, midt ibland stora träskmarker, som gjorde dem oåtkomliga för de svenska ryttarepartierna.
Den 20 juli landsatte Juel en större styrka i närheten af Ljungby. Axel Wachtmeister skyndade genast till landningsplatsen med 700 ryttare, hvilka efter en skarp strid drefvo den dubbelt öfverlägsna fienden tillbaka till fartygen. Samma dag kastade majoren Månsson tillbaka ett annat danskt parti, som landstigit vid Mörumsån. Det farliga uti arméns läge framträdde genom dessa strider allt mera i dagen. Man hade underlåtit att skydda sig mot anfall utifrån, och endast tänkt på att bygga verk mot sjelfva fästningen. Nu tycktes det vara för sent att godtgöra försummelsen. Några bland generalerna rådde till hastigt återtåg, på det att snapphanarne icke måtte hinna att förstöra vägarna norrut. Fyra broar slogos vid Lillö, på hvilka öfvergången till östra stranden af Helge-å kunde verkställas och derifrån längre uppåt landet.
Men långsamheten och sorglösheten inom den danska krigsledningen befriade Karl den elfte från denna motgång. Fastän general Meerheim, hvilken rekognoserat det svenska lägret, bedyrade för Kristian den femte, att intet hinder fans mot vidare framryckning, stod denne stilla vid Mölleröd. Först den 20 juli lät han sammankalla ett krigsråd, för hvilket han framlade ej mindre än tjugufyra frågor till besvarande. Hufvudfrågan handlade om, huruvida det var rådligt att gå fram ännu längre. Alla generalerna, utom Arensdorf, förklarade enstämmigt, att det vore vanärande att icke göra åtminstone ett försök att befria Kristianstad. Då gaf konungen ändtligen vika och befalde, att trupperna skulle uppbryta. Marschen fortsattes sedan till Önesta, beläget omkring en mil från svenska lägret, der halt åter gjordes och trupperna fingo uppslå läger.
Framryckandet hade skett så oförmärkt, att de svenska förposterna fullkomligt öfverraskades af att finna fienden så nära. Faran för svenska armén var öfverhängande. Större delen af högra flygeln var ute på furagering och hade knappast med sig sextio ryttare till betäckning. Lyckligtvis skymdes svenska lägret af de stora skogbevuxna Skepparlöfs-backarna, och danskarne blefvo derför i okunnighet om detta gynsamma tillfälle att öfverrumpla sina motståndare. En och annan af de danska officerarne ville visserligen fortsätta marschen, men general Arensdorf, som ständigt var rädd för bakhåll, vågade icke göra det för den täta skogens skull. Han lät i stället skjuta dansk lösen, för att tillkännagifva för besättningen i Kristianstad, att hjelpen var nära, hvarigenom äfven Karl den elfte blef varskodd och fick kunskap om, från hvilket håll han hade att vänta sin fiende.
Långsamheten i den danska krigföringen, som sålunda räddade svenskarne från ett stort nederlag, medförde äfven Kristianstads fall. Från de ofvannämda Skepparlöfsbackarna kunde en stor del af svenska lägret beskjutas. Om danskarne uppförde på dem några grofva kanoner, skulle svenskarne helt säkert tvingas att genast anträda återtåget. Några bland deras generaler yrkade också på vidtagandet af en dylik åtgärd, men andra voro af motsatt åsigt. Såsom vanligt rådde full osämja, och krigsråd måste sammankallas, hvilket drog ut på tiden. Emellertid hade Ascheberg, hvilken, säger en hans lefnadstecknare, såsom skicklig general slöt sig till »hvad fienden ärnade göra af hvad han borde göra», kommit att fästa sin uppmärksamhet vid de omnämda skogsbackarna. Han insåg genast deras stora betydelse och förestälde Karl den elfte vigten af att förekomma danskarne i fråga om deras besättande. Med anledning deraf fick han befallning af konungen att genast framrycka dit med en större styrka fotfolk och ryttare samt 8 kanoner. Efter slutad aftonbön anträdde han marschen. Mörkret skyddade honom för upptäckt, och när han kom fram, fann han till all lycka höjden fortfarande obesatt. Dahlberg började genast att utstaka skansar och batterier. Hela natten arbetades utan minsta uppehåll, och när dagen åter inbröt, voro flere styckevärn redan färdiga. Under tiden hade man äfven i det danska högqvarteret blifvit ense om höjdernas betydelse, och befallning hade i skymningen utfärdats åt en större styrka att i första dagningen taga dem i besittning. Klockan 2 om morgonen sköts dansk lösen med tre grofva styckeskott till tecken för trupperna att börja frammarschen. Men denna hade icke väl tagit sin början, förrän danskarne till sin stora förvåning fingo höra skotten besvaras från höjderna med svensk lösen, och då dagen inbröt, fingo de se, att svenskarne hade stora skansar der uppe, hvarför de drogo sina trupper utan strid tillbaka till lägret.
Danska hufvudhären låg härefter overksam i två hela veckor. Endast snapphanarne och Nils Juel voro på hvar sitt håll vaksamma. De förstnämde förstörde bron vid Norje, hvarigenom svenskarnes förbindelser norrut afbrötos, och Nils Juel var nära att förstöra Karlshamn, som endast räddades genom Johan Gyllenstjernas rådighet. Men dessa krigsrörelser betydde föga, då danska hufvudhären allt jämt var overksam. Härigenom fingo nämligen svenskarne tid att allt bättre befästa sin ställning. Dahlberg var också outtröttlig i att bygga nya skansar. Det blef icke längre tal om att gå tillbaka, och snart var den svenska hären omgifven af en sammanhängande gördel af starka verk, hvilka liknade en fästning och skulle göra hvarje försök att vare sig till lands eller sjös undsätta Kristianstad omöjligt.
Nöden inom fästningen hade stigit till sin höjd. Alla hästar, hundar och kattor voro förtärda. Von der Osten underrättade danska hären genom nödskott om sin farliga belägenhet. Hans folk dog af hungertyfus i så stort antal, att liken icke hunno att jordas. Några djerfva simmare, som lyckades att smyga sig förbi de svenska vakterna, berättade för Kristian den femte närmare om nödskottens betydelse, men Arensdorf afrådde alltjämt från hvarje anfall. I stället gaf han befallning åt det tunga artilleriet och trossen att vända åter till Helsingborg. Nu sammankallades åter ett krigsråd. Deri upplystes, att flere regementen saknade ammunition och fåfängt sökt att få sådan af kommissarierna, samt att alla regementen hade att utfå flere månaders sold. Man kom öfverens om, att det nu var för sent att göra något anfall, och den 30 juli lemnade Kristian den femte hären. Innan han for, gaf han von der Osten tillåtelse att öfverlemna fästningen åt svenskarne. Den 4 augusti kl. 10 f. m. undertecknades på Beckholmen vilkoren för dagtingan, och följande dag vid middagstiden uttågade besättningen genom norra porten. Från 2,600 man hade den smält i hop till endast 1,100. På qvällen intågade svenskarne. Ascheberg, som i konungens namn mottagit fästningens nycklar, inbjöd de danska officerarne till en festlig måltid.
Danska hären uppbröt nu från Önesta och tågade till Helsingborg. Här vardt Arensdorf afsatt från befälet samt stäld för krigsrätt, vid hvilken han dömdes från lif, ära och gods för det att han mottagit ett befäl, som han ej var vuxen. Straffet blef dock sedermera af kunglig nåd efterskänkt. Svenska hären åter låg qvar ännu en vecka vid Kristianstad, emedan den saknade nästan alla lifsmedel. Hade garnisonen endast kunnat hålla sig en vecka till, hade de belägrande, troligen af brist på födoämnen, måst tåga sina färde. Landet var öde och sköfladt ända till tio mil inåt Götaland.
Endast en mindre skara ryttare kunde följa danskarne, när de aftågade. Denna anföll deras eftertrupp vid Lomarp, men kastades med förlust tillbaka.
Sedan Karl den elfte firat en högtidlig tacksägelsefest, med anledning af den vunna framgången, uppbröt han med alla sina trupper och tågade till Norra Veddinge. Här sporde han i slutet af september, att danskarne gingo öfver till Själland. Nu fingo äfven de svenska trupperna gå i vinterqvarter. Fälttåget hade afgjorts till deras förmån. Äfven fredsunderhandlingarna hade på sista tiden tagit en gynsammare vändning. Fred hade sålunda slutits mellan Frankrike och Holland, hvarvid den sistnämda makten förbundit sig att upphöra med alla fiendtligheter mot Sverige. Man började motse framtiden med mera lugn, fastän nog många fiender ännu återstodo för det utblottade landet.
