Kronprinsen, sedan han besökt hofven i Köpenhamn, Eutin
och Zweybrücken, anlände till Paris den 4 Febr. 1771 och fann ej
mera hertigen af Choiseul minister. En lettre de cachet af Ludvig XV
hade den 24 Dec. 1770 oförmodligen entledigat honom och förvisat honom
hofvet. Hos konung Adolf Fredrik rättade sig ej tacksamheten efter lyckan.
De sista ord han skref till sin son (den 22 Jan. 1771) ålägga honom
att tacka den fallne ministern för det stöd hans politik alltid gifvit
Sverige. Den 12 Febr. 1771 var den gamle konungen ej mera. Plötsligheten
af dödsfallet gaf anledning till misstankar och uppkomst åt ohyggliga
rykten. »Men — säger ett samtida vitne vid hofvet 145
— man behöfde ej andra ingrediensier till döden än dem, hvarmed den
afdöde konungen vid måltiden sjelf öfverlastat en svag mage. Han blandade
deruti hetvägg, surkål, ostron, svimmade vid sitt quadrille-bord om
afton, bars ut i ett yttre rum och afled genast.» Hans ålder var 60
år, 9 månader. Hans regering hade varat 19 år, 10 månader och
18 dagar. Han dog i grefve Axel Fersens och riksrådet Beckfriis' armar.
Lovisa Ulrika var otröstlig. Till sin son skref hon endast
dessa ord: »Jag är i den yttersta förtviflan. Men jag lefver, och jag
omfamnar dig». 146
Genom kammarherren baron Örnfelt emottog den 1 Mars i
Paris den nye konungen underrättelsen om sin faders frånfälle.
Ett koncept af Gustaf III:s bref till prins Karl vid detta tillfälle
finnes i Gustavianska samlingarna, och vi meddela det i öfversättning:
»Min k. bror! Med tårar läser jag ditt bref af den 15 Febr. Det förnyar
all min smärta öfver en förlust, som för oss alltid blir oersättlig.
Må den ömmaste vänskap och det uppriktigaste förtroende i vårt
hjerta intaga platsen af en så vördnadsvärd far och, jag vågar säga,
vän 147.
. . . Jag besvär dig att tro, min k. bror, att de rysligheter, som man
utsprider, ej göra på mig något intryck. Det är på ditt hjerta, som
jag räknar. Jag känner det, och du känner mitt! Hörom alltid denna röst,
och älskom hvarandra såsom bröder!» ...
Några dagar efter dödsfallet skrifver Bjelke: »Hennes
maj:t enkedrottningen, hvars sorg öfvergår all beskrifning, så att vi
dessa dagar darrat för hennes lif, begynner lugna sig.» I en apostille
(i chiffer) uttrycker denne konungens trogne ungdomsvän sitt hopp på
hans goda hjerta emot mor och syskon, på hans snille emot ständerna,
och råder till en lysande begrafning, men en sparsam kröning. Gustaf
III skrifver till Bjelke: »Ack, hvilket slag för oss alla, min k. Becka!
148
och hvilken faselig nyhet för mig! — Sedan tvänne dagar är jag underrättad
derom, men är ännu så bestört, att jag knappast kan hålla mina tankar
tillsammans. Jag besvär er att ej öfvergifva min mor. Ej såsom jag å
er sida fruktade någon underlåtenhet, men jag besvär er att vaka kring
henne och bevisa henne allt hvad man är skyldig åt hennes olycka och
i synnerhet åt minnet af salig konungen, hvars godhet hade förtjent
mer lycka, än han åtnjutit. — Jag lemnar åt er omsorgen om allt, som
angår de bägge hofven 149.
Jag reser om lördag eller söndag och skall skynda mig så mycket som
möjligt. Ni bör skicka en del af mitt kök och bordsilfver mig till mötes
i Stralsund, men endast hvad som är mig nödvändigt, ty jag vill undvika
all onödig kostnad och allt utseende af yppighet. Ni bör säga dem af
salig konungens betjening, som haft sin aflöning på hans enskilda kassa,
att jag betalar dem ett års lön och sedan, så vidt möjligt, skall söka
att placera dem, men att jag ej kan behålla dem. Finnas deribland några,
som i dessa olyckliga tider hafva lidit för konungens person, så försäkra
dem, såsom af er sjelf, att jag ej skall öfvergifva dem. Afskeda franska
teatertruppen på billigaste vilkor. Jag vill undvika allt öfverflöd
och har föresatt mig att genom sträng hushållning aldrig falla staten
besvärlig med penningefordringar. Men såsom i en stor stad det kanske
är nödvändigt att ha ett spektakel, så ger jag dertill 12,000 plåtar
150
om året, i fall en entreprenör låter finna sig; men jag kan icke gå
öfver denna summa. Hvad herr och fru Dulondel 151
angår, så bibehåller jag åt dem för lifstiden deras pension, då detta
var det enda, som salig konungen af mig fordrade, och jag anser denna
förbindelse helig. Se der, min k. grefve, allt hvad jag kan säga eder
i dessa första ögonblick af oro och ängslan.»
Följande skrifvelser vid denna tidpunkt till Gustaf III
ifrån riksrådet Sinclair — hvilken hade att sköta hvad grefve Bjelke
kallar »la politique particulière» — meddela vi i utdrag och
öfversättning. Det första brefvet är skrifvet nyss efter konung Adolf
Fredriks död och i chiffer: »Ständernas sammankallande har varit oundvikligt.
Jag tar mig den friheten besvärja ed. maj:t att ej lemna Paris, utan
att i den nödiga punkten (penningar) få fullmakt och fri dispositionsrätt
Jag bör prevenera e. m., att e. m:ts mest tillgifne tjenäre äro
så blottade på alla tillgångar, att de nödgats återknyta förbindelser
med grefve Fersen i afseende på riksdagsberedelserna. Han är i
besittning af en fond, jag vet ej hvarifrån; men samlar han partiet,
så skall dock e. m. med medel i händerna förblifva herre. Det mest
grannlaga är att finna en landtmarskalk.»
Den 15 Febr. (också i chiffer): »I går afton hade vi ett
formligt sammanträde för att bereda oss till riksdagen. Hjärne, Stockenström,
Bjelke, Schwerin, Scheffer 152,
grefve Fersen, Duwall 153,
Rosen 154,
Jennings 155
voro der. Första punkten var, hvilket uppslag man skulle gifva i publiken.
Man beslöt sprida ut, det Riksdagens föremål blott voro den kungliga
begrafningen och kröningen, och att man skulle söka nedslå all misstanke
om åsyftade ändringar i e. m:ts försäkran. Det är godt och väl; men
det är att märka, att Stockenström, Fersen, Jennings och Rosen i synnerhet
hade denna punkt på hjertat. — Derefter föreslog grefve Fersen, att
riksdagsledningen skulle förblifva i mina händer, men att Duwall skulle
hafva samma rol som grefve Rosen vid förra riksdagen, sedan Rosen förklarat,
att han nu ej ville befatta sig dermed. Voltemat 156
skulle åtaga sig presteståndet. Grefve Fersen förklarade vid samma tillfälle,
att han genom sina vänner bland de handlande funnit nödiga medel för
kostnaderna till 500,000 daler. Märkligt är, att Barthélemi 157
har gått in med Fersen (utan att kommunicera sig med Scheffer) att gifva
hypotek för dessa sedlar, som blifvit nedlagda hos Grill. Gerningen
är god, men visar, att han sällar sig mer till Fersen än till Scheffer
eller mig; och jag misstänker, att detta sker enligt baron Bréteuils
order 158.
Hvad landtmarskalksstafven angår, så har Fersen förklarat, att alla
Europas makter skulle ej förmå honom att emottaga den. Han föreslog
Karl Sparre 159,
med förkastande af alla andra. Frågan blef uppskjuten, tills e. m:s
vilja kan inhemtas. Vi äro för Duwall.»
Den 22 Febr. (chiffer): »Jag tviflar nu ej, att icke Barthélemi
fått uttryckliga order att endast reglera sig efter grefve Fersen, utan
att rådfråga oss. Resultatet är, att Fersen nu finner sig oinskränkt
herre. För öfrigt är han ganska foglig. Baron Duwall gör allt för att
förena sinnena, men kan ej utesluta varelser, till hvilka man ej kan
ha förtroende. Vi vänta med otålighet e. m:s order och dispositioner,
som sätta oss i stånd att återtaga styret. Mössorna arbeta med all styrka.
Gooderich och Osterman 160
hjelpas åt att hålla dem nödiga medel till handa. De vapen, af hvilka
de betjena sig, äro de höga varuprisen, konstitutionsfrågan, och e.
m:s förmenta böjelse för lyx. Dessa bägge sista punkter äro ganska farliga.
En stor del hattar betjena sig också deraf för sina afsigter. Vi taga
oss djerfheten att proponera e. m. 1:o att utan uppskof underteckna
sin försäkran, som blifvit skickad genom general Scheffer och att ofördröjligen
återsända den 161;
2:o att e. m. i ett bref till senaten förklarar sig önska all möjlig
sparsamhet vid kröningen, och 3:o att e. m. gifver öfverste-marskalken
befallning att afskeda franska truppen. Jag vågar försäkra att, om allt
detta föregår e. m:s hemkomst, skall ingenting bättre motverka de missnöjdes
uträkningar. Prins Karls uppförande är ganska respektabelt och förtjenar
e. m:s synnerliga nåd. Rudbeck är mössornas kandidat för landtmarskalksstafven.
Ridderstolpe har partikassan, sedan riksrådet Funck afsagt sig befattningen
dermed.»
I en annan skrifvelse, utan datum, heter det: »Valen i
landsorterna gå sin gång. I städerna äro de blandade. I presteståndet
äro vi redan öfverlägsna. Adeln och bönderna kunna ej undgå oss.»
I ännu ett bref, också utan datum, men enligt påskrift
emottaget före afresan från Paris, tillrådes konungen att taga vägen
hem öfver Berlin. »E. m. täckes erinra sig, hvad grefve Hård sagt oss,
att mössorna kommit både ryska hofvet och konungen i Preussen att tro,
det vi sökte gräl med Ryssland, och att det i synnerhet varit denna
förutsättning, som gjort konungen i Preussen uppmärksam på våra affärer,
hvilka han för öfrigt ganska litet frågar efter. Denne konung måste
öfvertygas, att våra afsigter endast gå ut på reglerandet af våra inhemska
affärer. Det blir nödvändigt, att e. m. beveker och stillar lejonets
misstankar, innan det kastar sig på tvären för våra operationer vid
nästa riksdag.»
En ung Liljehorn 162
hemskickades af Gustaf III förut att tillkännagifva hans snara ankomst.
I ett bref från denne till kungen förekommer följande ställe: »Prins
Karl har gjort en nobel och värdig sak. Efter salig konungens död sökte
det motstående partiet att smickra prins Karl och fiska i grumligt vatten,
hvilket, då hans kongl. höghet märkte, uppkallade han de förnämste hufvudmännen,
såsom Falkengreen 163
med flera, och förklarade, att såsom han vore den förste undersåten
i riket, så fordrade hans skyldighet att afvända allt hvad som kunde
lända till konungens skada; att han sett deras uppsåt; att de aldrig
kunde göra sig hopp att behaga honom med annat än att älska och vörda
konungen och handla med folket såsom deras underdåniga pligt fordrade:
den annat gör vore en förrädare. Detta är ganska otvifvelaktigt. En
stor del af rådet, tillika med fältmarskalken Fersen, har sagt mig det.»
Den 21 Mars, tre dagar före sin afresa från Paris, skrifver
konungen, — troligen till Sinclair, ehuru det egenhändiga konceptet
ej utmärker till hvem brefvet är stäldt: »Alla våra affärer äro definitivt
reglerade. M:r de Vergennes är nämd till ambassadeur extraordinaire.
Han är den man vi behöfde. Hans instruktioner äro sådana, som jag begärt
dem, och tre millioner äro destinerade för riksdagen. Ingen har tänkt
på oss, sedan hertigens af Choiseul katastrof. Det är först salig konungens
död, som väckt dem ur deras dvala. Allt har sedan blifvit arrangeradt,
och allt efter önskan. Ni kan vara säker, att herraväldet är vårt, och
att vi med moderation skola bruka vår makt.« — Ett annat koncept (bägge
voro ämnade att sättas i chiffer) innehåller: »Nu ha vi genomdrifvit
den stora saken. Våra subsidier betalas, och i enlighet med deklarationen
af år 1764. Jag har talat vid konungen i tre qvarts timme ensam, och
vi ha förklarat oss öfver alla saker med den största uppriktighet och
ömhet . . . Mätressen 164
är för oss och konungens hjerta.» . . Det vigtigaste i finansielt afseende
var Frankrikes erkännande af de anspråk, som Sverige gjorde på de sedan
1756 resterande subsidierna. En konvention hade redan i slutet af år
1764 bestämt denna fordran till 12 millioner livres, att intill den
1 Jan. 1772 årligen afbetalas med 1 ½ million; dock med vilkor,
att Sverige under tiden så stälde sitt förhållande, att det på det närmaste
instämde med Frankrikes intresse. Det var hatt-rådets sista politiska
handling, innan det med 1765 års riksdag störtades af mössorna, hvilkas
nya politik gjorde konventionen ogiltig. — Gustaf III erhöll af Ludvig
XV i detta afseende ett förnyadt löfte och emottog sjelf en del af summan.
Till hvilka uppoffringar dessutom den franske monarken förklarade sig
färdig, i fall Gustafs tron, såsom det befarades, skulle göras honom
stridig, skola vi framdeles ådagalägga. .
Hemresan skedde öfver Berlin. Pingstafton år 1771 kl.
9 på aftonen ankrade linieskeppet Sofia Albertina vid Karlskrona, och
riksrådet grefve Ekeblad, den äldste af rådet, åtföljd af riksrådet
grefve Hjärne, kom om bord för att helsa Gustaf III såsom konung. Efter
ankomsten till Stockholm kungjorde posttidningen för den 3 Juni: att
konungen bestämt måndags, tisdags och onsdags eftermiddagar ifrån kl.
4 till 5 att lemna alla undersåtar, högre eller lägre; fritt tillträde
att sjelfve deras ansökningar och angelägenheter i underdånighet andraga.
165
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll