Konung Adolf Fredriks död

Kronprinsen, sedan han besökt hofven i Köpenhamn, Eutin och Zweybrücken, anlände till Paris den 4 Febr. 1771 och fann ej mera hertigen af Choiseul minister. En lettre de cachet af Ludvig XV hade den 24 Dec. 1770 oförmodligen entledigat honom och förvisat honom hofvet. Hos konung Adolf Fredrik rättade sig ej tacksamheten efter lyckan. De sista ord han skref till sin son (den 22 Jan. 1771) ålägga honom att tacka den fallne ministern för det stöd hans politik alltid gifvit Sverige. Den 12 Febr. 1771 var den gamle konungen ej mera. Plötsligheten af dödsfallet gaf anledning till misstankar och uppkomst åt ohyggliga rykten. »Men — säger ett samtida vitne vid hofvet 145 — man behöfde ej andra ingrediensier till döden än dem, hvarmed den afdöde konungen vid måltiden sjelf öfverlastat en svag mage. Han blandade deruti hetvägg, surkål, ostron, svimmade vid sitt quadrille-bord om afton, bars ut i ett yttre rum och afled genast.» Hans ålder var 60 år, 9 månader. Hans regering hade varat 19 år, 10 månader och 18 dagar. Han dog i grefve Axel Fersens och riksrådet Beckfriis' armar.

Lovisa Ulrika var otröstlig. Till sin son skref hon endast dessa ord: »Jag är i den yttersta förtviflan. Men jag lefver, och jag omfamnar dig». 146

Genom kammarherren baron Örnfelt emottog den 1 Mars i Paris den nye konungen underrättelsen om sin faders frånfälle. Ett koncept af Gustaf III:s bref till prins Karl vid detta tillfälle finnes i Gustavianska samlingarna, och vi meddela det i öfversättning: »Min k. bror! Med tårar läser jag ditt bref af den 15 Febr. Det förnyar all min smärta öfver en förlust, som för oss alltid blir oersättlig. Må den ömmaste vänskap och det uppriktigaste förtroende i vårt hjerta intaga platsen af en så vördnadsvärd far och, jag vågar säga, vän 147. . . . Jag besvär dig att tro, min k. bror, att de rysligheter, som man utsprider, ej göra på mig något intryck. Det är på ditt hjerta, som jag räknar. Jag känner det, och du känner mitt! Hörom alltid denna röst, och älskom hvarandra såsom bröder!» ...

Några dagar efter dödsfallet skrifver Bjelke: »Hennes maj:t enkedrottningen, hvars sorg öfvergår all beskrifning, så att vi dessa dagar darrat för hennes lif, begynner lugna sig.» I en apostille (i chiffer) uttrycker denne konungens trogne ungdomsvän sitt hopp på hans goda hjerta emot mor och syskon, på hans snille emot ständerna, och råder till en lysande begrafning, men en sparsam kröning. Gustaf III skrifver till Bjelke: »Ack, hvilket slag för oss alla, min k. Becka! 148 och hvilken faselig nyhet för mig! — Sedan tvänne dagar är jag underrättad derom, men är ännu så bestört, att jag knappast kan hålla mina tankar tillsammans. Jag besvär er att ej öfvergifva min mor. Ej såsom jag å er sida fruktade någon underlåtenhet, men jag besvär er att vaka kring henne och bevisa henne allt hvad man är skyldig åt hennes olycka och i synnerhet åt minnet af salig konungen, hvars godhet hade förtjent mer lycka, än han åtnjutit. — Jag lemnar åt er omsorgen om allt, som angår de bägge hofven 149. Jag reser om lördag eller söndag och skall skynda mig så mycket som möjligt. Ni bör skicka en del af mitt kök och bordsilfver mig till mötes i Stralsund, men endast hvad som är mig nödvändigt, ty jag vill undvika all onödig kostnad och allt utseende af yppighet. Ni bör säga dem af salig konungens betjening, som haft sin aflöning på hans enskilda kassa, att jag betalar dem ett års lön och sedan, så vidt möjligt, skall söka att placera dem, men att jag ej kan behålla dem. Finnas deribland några, som i dessa olyckliga tider hafva lidit för konungens person, så försäkra dem, såsom af er sjelf, att jag ej skall öfvergifva dem. Afskeda franska teatertruppen på billigaste vilkor. Jag vill undvika allt öfverflöd och har föresatt mig att genom sträng hushållning aldrig falla staten besvärlig med penningefordringar. Men såsom i en stor stad det kanske är nödvändigt att ha ett spektakel, så ger jag dertill 12,000 plåtar 150 om året, i fall en entreprenör låter finna sig; men jag kan icke gå öfver denna summa. Hvad herr och fru Dulondel 151 angår, så bibehåller jag åt dem för lifstiden deras pension, då detta var det enda, som salig konungen af mig fordrade, och jag anser denna förbindelse helig. Se der, min k. grefve, allt hvad jag kan säga eder i dessa första ögonblick af oro och ängslan.»

Följande skrifvelser vid denna tidpunkt till Gustaf III ifrån riksrådet Sinclair — hvilken hade att sköta hvad grefve Bjelke kallar »la politique particulière» — meddela vi i utdrag och öfversättning. Det första brefvet är skrifvet nyss efter konung Adolf Fredriks död och i chiffer: »Ständernas sammankallande har varit oundvikligt. Jag tar mig den friheten besvärja ed. maj:t att ej lemna Paris, utan att i den nödiga punkten (penningar) få fullmakt och fri dispositionsrätt Jag bör prevenera e. m., att e. m:ts mest tillgifne tjenäre äro så blottade på alla tillgångar, att de nödgats återknyta förbindelser med grefve Fersen i afseende på riksdagsberedelserna. Han är i besittning af en fond, jag vet ej hvarifrån; men samlar han partiet, så skall dock e. m. med medel i händerna förblifva herre. Det mest grannlaga är att finna en landtmarskalk.»

Den 15 Febr. (också i chiffer): »I går afton hade vi ett formligt sammanträde för att bereda oss till riksdagen. Hjärne, Stockenström, Bjelke, Schwerin, Scheffer 152, grefve Fersen, Duwall 153, Rosen 154, Jennings 155 voro der. Första punkten var, hvilket uppslag man skulle gifva i publiken. Man beslöt sprida ut, det Riksdagens föremål blott voro den kungliga begrafningen och kröningen, och att man skulle söka nedslå all misstanke om åsyftade ändringar i e. m:ts försäkran. Det är godt och väl; men det är att märka, att Stockenström, Fersen, Jennings och Rosen i synnerhet hade denna punkt på hjertat. — Derefter föreslog grefve Fersen, att riksdagsledningen skulle förblifva i mina händer, men att Duwall skulle hafva samma rol som grefve Rosen vid förra riksdagen, sedan Rosen förklarat, att han nu ej ville befatta sig dermed. Voltemat 156 skulle åtaga sig presteståndet. Grefve Fersen förklarade vid samma tillfälle, att han genom sina vänner bland de handlande funnit nödiga medel för kostnaderna till 500,000 daler. Märkligt är, att Barthélemi 157 har gått in med Fersen (utan att kommunicera sig med Scheffer) att gifva hypotek för dessa sedlar, som blifvit nedlagda hos Grill. Gerningen är god, men visar, att han sällar sig mer till Fersen än till Scheffer eller mig; och jag misstänker, att detta sker enligt baron Bréteuils order 158. Hvad landtmarskalksstafven angår, så har Fersen förklarat, att alla Europas makter skulle ej förmå honom att emottaga den. Han föreslog Karl Sparre 159, med förkastande af alla andra. Frågan blef uppskjuten, tills e. m:s vilja kan inhemtas. Vi äro för Duwall.»

Den 22 Febr. (chiffer): »Jag tviflar nu ej, att icke Barthélemi fått uttryckliga order att endast reglera sig efter grefve Fersen, utan att rådfråga oss. Resultatet är, att Fersen nu finner sig oinskränkt herre. För öfrigt är han ganska foglig. Baron Duwall gör allt för att förena sinnena, men kan ej utesluta varelser, till hvilka man ej kan ha förtroende. Vi vänta med otålighet e. m:s order och dispositioner, som sätta oss i stånd att återtaga styret. Mössorna arbeta med all styrka. Gooderich och Osterman 160 hjelpas åt att hålla dem nödiga medel till handa. De vapen, af hvilka de betjena sig, äro de höga varuprisen, konstitutionsfrågan, och e. m:s förmenta böjelse för lyx. Dessa bägge sista punkter äro ganska farliga. En stor del hattar betjena sig också deraf för sina afsigter. Vi taga oss djerfheten att proponera e. m. 1:o att utan uppskof underteckna sin försäkran, som blifvit skickad genom general Scheffer och att ofördröjligen återsända den 161; 2:o att e. m. i ett bref till senaten förklarar sig önska all möjlig sparsamhet vid kröningen, och 3:o att e. m. gifver öfverste-marskalken befallning att afskeda franska truppen. Jag vågar försäkra att, om allt detta föregår e. m:s hemkomst, skall ingenting bättre motverka de missnöjdes uträkningar. Prins Karls uppförande är ganska respektabelt och förtjenar e. m:s synnerliga nåd. Rudbeck är mössornas kandidat för landtmarskalksstafven. Ridderstolpe har partikassan, sedan riksrådet Funck afsagt sig befattningen dermed.»

I en annan skrifvelse, utan datum, heter det: »Valen i landsorterna gå sin gång. I städerna äro de blandade. I presteståndet äro vi redan öfverlägsna. Adeln och bönderna kunna ej undgå oss.»

I ännu ett bref, också utan datum, men enligt påskrift emottaget före afresan från Paris, tillrådes konungen att taga vägen hem öfver Berlin. »E. m. täckes erinra sig, hvad grefve Hård sagt oss, att mössorna kommit både ryska hofvet och konungen i Preussen att tro, det vi sökte gräl med Ryssland, och att det i synnerhet varit denna förutsättning, som gjort konungen i Preussen uppmärksam på våra affärer, hvilka han för öfrigt ganska litet frågar efter. Denne konung måste öfvertygas, att våra afsigter endast gå ut på reglerandet af våra inhemska affärer. Det blir nödvändigt, att e. m. beveker och stillar lejonets misstankar, innan det kastar sig på tvären för våra operationer vid nästa riksdag.»

En ung Liljehorn 162 hemskickades af Gustaf III förut att tillkännagifva hans snara ankomst. I ett bref från denne till kungen förekommer följande ställe: »Prins Karl har gjort en nobel och värdig sak. Efter salig konungens död sökte det motstående partiet att smickra prins Karl och fiska i grumligt vatten, hvilket, då hans kongl. höghet märkte, uppkallade han de förnämste hufvudmännen, såsom Falkengreen 163 med flera, och förklarade, att såsom han vore den förste undersåten i riket, så fordrade hans skyldighet att afvända allt hvad som kunde lända till konungens skada; att han sett deras uppsåt; att de aldrig kunde göra sig hopp att behaga honom med annat än att älska och vörda konungen och handla med folket såsom deras underdåniga pligt fordrade: den annat gör vore en förrädare. Detta är ganska otvifvelaktigt. En stor del af rådet, tillika med fältmarskalken Fersen, har sagt mig det.»

Den 21 Mars, tre dagar före sin afresa från Paris, skrifver konungen, — troligen till Sinclair, ehuru det egenhändiga konceptet ej utmärker till hvem brefvet är stäldt: »Alla våra affärer äro definitivt reglerade. M:r de Vergennes är nämd till ambassadeur extraordinaire. Han är den man vi behöfde. Hans instruktioner äro sådana, som jag begärt dem, och tre millioner äro destinerade för riksdagen. Ingen har tänkt på oss, sedan hertigens af Choiseul katastrof. Det är först salig konungens död, som väckt dem ur deras dvala. Allt har sedan blifvit arrangeradt, och allt efter önskan. Ni kan vara säker, att herraväldet är vårt, och att vi med moderation skola bruka vår makt.« — Ett annat koncept (bägge voro ämnade att sättas i chiffer) innehåller: »Nu ha vi genomdrifvit den stora saken. Våra subsidier betalas, och i enlighet med deklarationen af år 1764. Jag har talat vid konungen i tre qvarts timme ensam, och vi ha förklarat oss öfver alla saker med den största uppriktighet och ömhet . . . Mätressen 164 är för oss och konungens hjerta.» . . Det vigtigaste i finansielt afseende var Frankrikes erkännande af de anspråk, som Sverige gjorde på de sedan 1756 resterande subsidierna. En konvention hade redan i slutet af år 1764 bestämt denna fordran till 12 millioner livres, att intill den 1 Jan. 1772 årligen afbetalas med 1 ½ million; dock med vilkor, att Sverige under tiden så stälde sitt förhållande, att det på det närmaste instämde med Frankrikes intresse. Det var hatt-rådets sista politiska handling, innan det med 1765 års riksdag störtades af mössorna, hvilkas nya politik gjorde konventionen ogiltig. — Gustaf III erhöll af Ludvig XV i detta afseende ett förnyadt löfte och emottog sjelf en del af summan. Till hvilka uppoffringar dessutom den franske monarken förklarade sig färdig, i fall Gustafs tron, såsom det befarades, skulle göras honom stridig, skola vi framdeles ådagalägga. .

Hemresan skedde öfver Berlin. Pingstafton år 1771 kl. 9 på aftonen ankrade linieskeppet Sofia Albertina vid Karlskrona, och riksrådet grefve Ekeblad, den äldste af rådet, åtföljd af riksrådet grefve Hjärne, kom om bord för att helsa Gustaf III såsom konung. Efter ankomsten till Stockholm kungjorde posttidningen för den 3 Juni: att konungen bestämt måndags, tisdags och onsdags eftermiddagar ifrån kl. 4 till 5 att lemna alla undersåtar, högre eller lägre; fritt tillträde att sjelfve deras ansökningar och angelägenheter i underdånighet andraga. 165

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 20 mars 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt