Ständerna voro kallade till den 13 Juni 1771. Partiernas
ställning skildra vi så mycket hellre med Gustafs egna ord, som den
egenhändiga uppsats, hvarutur vi låna denna skildring, under det den
gör oss bekanta med konungens egen åsigt, tillika innehåller åtskilliga
drag till partitidernas historia i allmänhet. Vi hemta det följande
ur en af konungen börjad, men afbruten, såsom vanligt på franska språket
författad, memoire öfver revolutionen 1772, hvaraf endast inledningen
finnes.
»1769 års riksdag — heter det — slutade, utan att medföra
något botemedel för det onda, som varit anledningen till detta riksmötes
kallande. Man påminner sig, huruledes konungen för att tvinga möss-rådet
till riksdagskallelse såg sig föranlåten att nedlägga kronan, och huruledes,
oaktadt detta ovanliga steg, rådet likväl i fem dagar tvekade och ej
kom till något beslut, förr än alla hufvudstadens myndigheter förklarat
sig ej lyda ett råd utan konung. En sådan skakning hade bort föra tankarne
på de enda nödvändiga hjelpmedlen. Ständerna, som kommo tillsammans
med denna öfvertygelse till Norrköping, stannade emellertid blott der
för att afsätta rådet och formera ett nytt. Detta var visserligen sammansatt
af hederligt, upplyst och skickligt folk, valda enligt hofvets önskan,
men allt skedde med sådan brådska, att frukten af den förskräckelse,
hvari motpartiet var sänkt, gick förlorad. Flyttade till Stockholm,
voro ständerna ej mer de samma. Söndrade sins emellan, utan åhåga att
samverka till det allmänna bästa, tänkte de blott på att för enskilda
fördelar plundra kronans kassor och förslösa bankens penningar. Om de
ett ögonblick syntes sysselsätta sig med redaktionen af nya lagar, så
var dock hela denna verksamhet illusorisk. De åtskildes i samma villervalla,
som hade utmärkt slutet af alla riksdagar sedan 1720. De sista dagarne
märktes likväl en väsentlig sinnenas förändring inom de herskande partierna,
en förändring, som blef en af orsakerna till revolutionen. Allt parti
är sammansatt af två beståndsdelar, cheferna och stora hopen. De förre
verka dertill, att det hela rörer sig efter deras intressen, åt hvilka
de gifva vackra namn. De senare entusiasmera sig för de förres talanger,
upphetsa hvarandra, föras mera af fanatism än grundad öfvertygelse;
men de intryck de emottagit gå alltid längre än de, som gifvit dem,
vilja; de idéer man inplantat fasthållas envist, om också de, ifrån
hvilka de utgått, skulle önska att utplåna dem. — Sådant var fallet
med particheferna vid slutet af 1769 års riksdag. Man hade blott talat
om reform af regeringslagarne, om jämvigten af statsmakterna, om att
öka konungens rättigheter och minska ständernas. Hopen, under det den
för enskilda intressen nekade till allt, som kunde skada dessa, bibehöll
likväl idéerna om en regeringssättets förändring och genom en motsägelse,
som ligger i menniskonaturen, såg ej sitt misstag, förr än i det ögonblick
riksdagen slutades. De märkte då med förundran, att cheferna hade bedragit
dem, och att ingenting var gjordt af alla de saker, för hvilka ständerna
varit sammankallade. Ifrån den stunden söndrade de sig från sina chefer,
och underafdelningar formerade sig. Hofvet, seende sig bedraget i sina
förhoppningar, tog humör och bidrog på sin sida till en söndring, som
hade för det kunnat blifva vådlig, om ej konungens död hade helt och
hållet förändrat sakernas ställning.
Staten hade hittills varit delad i tvänne partier, hvilka,
uppkomna 1719 genom uteslutandet af den legitime tronföljaren, hertig
Karl Fredrik af Holstein, hade vid 1727 års riksdag omfattat de makters
särskilda intressen, som då motvägde hvarandra i Europa. Det ena af
dessa partier var hattarne, hvilka, fästade vid Karl XII:s
blod och hätske på konung Fredrik I, hvilken de ansågo för usurpatör,
slutligen omfattade Sveriges gamla politiska system och förklarade sig
för Frankrike. Det andra partiet var mössorna, länge tillgifna
England och wienska hofvet, ändteligen år 1765 förklarade anhängare
af Ryssland, af princip och fanatism fiendtliga mot det franska systemet.
Hofvet hade hållit än med det ena, än med det andra af dessa partier,
allt efter sina fördelar. Ifrån första åren af salig konungens regering
var hofvet mössa. En olycklig söndring emellan drottningen och grefve
Tessin hade kastat hofvet på denna sida. De tragiska scenerna af 1756
och alla de följande årens obehag hade ännu mer förbittrat förhållandet.
Pacifikationen mellan partierna 1762, som satte gräns för dessa stridigheter,
under det den närmade hatt-cheferna till hofvet, hade likväl ej från
det aflägsnat hufvudmännen för det andra partiet. Dessa hade bibehållit
förtroendet och handterades såsom gamla vänner, hvilkas i olyckan pröfvade
tillgifvenhet ej lemnade rum för något tvifvel. De nya vännerna behandlades
likväl med vida större uppmärksamhet och varsamhet. Hofvet tycktes vilja
öfvertyga dem om, att allt var glömdt. Priset för alla dessa uppoffringar
skulle blifva en förändring af regeringsformen. Löften hade blifvit
gifna på ena och andra sidan. Hatt-cheferna hade gifvit sin parole,
hofvet hade gifvit sin. Säkert på sitt gamla parti, hade hofvet ej ens
rådfrågat detta. Då förändrade och omstörtade 1765 års riksdag allt.
Mössorna, nu herrar af styrelsen, glömde de förbindelser de hade till
hofvet. De hörde blott på sin förbittring och sitt hat; understödda
af Ryssland och England, förföljde de med hätskhet sina motståndare
och äfven hofvet, som, för att ej anklagas för att vara förrädare, nu
öppet hade förklarat sig för hattarne. Personligheter blandade sig deruti,
och från detta ögonblick blef salig konungen helt och hållet öfvergifven
af sitt forna parti, som, servilt tillgifvet Ryssland, tog order af
dess ministrar. Hofvet, då det öfvergaf mössorna, hade likväl tagit
med sig ett antal personer, ej talrika, men de hederligaste i partiet,
som af grundsats och erkänsla voro fästade vid den kungliga myndigheten
och väl afskydde hatt-cheferna, hvilka hade förföljt dem, men nästan
ännu mer sina egna forna chefer, som i medgången glömt den sak, för
hvilken de länge hade lidit. Sådan var partiernas ställning vid 1769
års riksdag. De uppoffringar, som hofvet gjort för hattarne, och riksdagens
ofördelaktiga utgång uppretade dessa personer emot deras ledare och
närmade dem på samma gång till hofvet. Uppriktigt nitälskande för statens
sjelfständighet, stötte dem dessutom Rysslands öfvervigt; och den tafla
af våldsamheter, som denna makt då framstälde i Polen, väckte på en
gång deras harm och fruktan. Alla dessa bevekelsegrunder förente dem
snart med hofvets gamla anhängare. Så bildades ett särskildt parti,
på en gång tillgifvet hofvet och franska systemet, på en gång aflägsnadt
från hatt-chefernas aristokratiska principer och afskyende mössorna
och ryska systemet. Det andra partiet bildade nu hattarne, alltid
hatande möss-partiet, som med dem stridde om makten, men svagt nog fästade
vid franska systemet, för hvilket de lätteligen skulle ha omfattat ett
annat, om detta kunnat försäkra dem bibehållandet af det välde, som
kunskaper, hufvud och talanger så lång tid hade åt dem bibehållit. Det
tredje partiet var de gamla mössorna, förenade med Ryssland,
uppfylda af lika hat mot hofvet och mot hattarne, drifna af samma lystnad
efter makten som dessa, men vida mindre egnade för dess utöfning, utan
snille, utan upphöjelse, utan erfarenhet, utan duglighet. Det fans ibland
dem ett litet parti af personer, som ej hade styrka nog att söndra sig
från sina gamla vänner, men ogillade det ryska beroendet, älskade fäderneslandet
på sitt sätt och voro hätska på hattarne, i hvilka de sågo första orsaken
till alla oordningar. De skulle förenat sig med hofvet, om ej detta
varit omgifvet af hattar.
En händelse strax efter riksdagen 166
fullbordade förvirringens mått inom partierna. Här förekom den granlaga
frågan om ståndens jämlikhet, alltid kär för mängden, nödig i
en liten republik, källa till söndring i en stor, i monarkien omöjlig.
Adeln hade af så många vackra rättigheter, som den förlorat under Karl
XI: s och hans efterträdares regering, endast bibehållit den att bekläda
rikets högsta embeten. Den hade låtit införa denna punkt i adliga privilegierna
af 1723; och rättigheten, ehuru sedermera ofta omgången, var ostridig.
Då vice-president-sysslan i Åbo hofrätt blifvit ledig, företog rådet
i Maj månad förslagets upprättande. 167
Ibland flere sökande funnos också ofrälse, och då några af rådet uteslöto
dessa i anseende till deras börd från förslaget, instämde de öfriga
i denna mening, och beslutet, som i följd deraf fattades, infördes i
rådsprotokollet. 168
Detta protokoll, som kort derefter utkom på trycket, uppretade på det
högsta de ofrälse stånden, som, länge vana att trampa adelns rättigheter
under fötterna och att i allt uppträda såsom dess likar, ej kunde fördraga,
att rådet åberopade privilegier, sedan lång tid glömda. Möss-partiet,
nu i opposition mot rådet, förgiftade ännu mer allmänna sinnesstämningen
i detta afseende genom utspridandet af skrifter, som blott talade om
jämlikhet, för att genom vackra ord behaga mängden. 169
De upphetsade till den grad sinnena, att ifrån ena ändan af riket till
den andra detta utgjorde ämnet för alla samtal. De tre stånden antogo
sig frågan en corps. Presteståndet i Sverige består nästan blott
af ofrälse. Mössorna syntes förenade i fråga om denna punkt. Sådan var
den allmänna ställningen, då tisdagen den 12 Febr. konungen midt under
sin supé, träffad af slag, nedsjönk död.»
»Denna händelse, som försänkte hela staten i den största
och sannaste sorg, förändrade allt. Salig konungen hade varit god far,
god man, god husbonde. Hans godhet hade gjort honom allmänt älskad.
Man högaktade honom för hans redlighet. Han gälde för den ärligaste
man i sitt rike. Men hans ytterliga eftergifvenhet för sin gemål hade
ofta förorsakat honom olyckor och sorger, för hvilka han alltid hade
blifvit första offret. Allas blickar vände sig på hans efterträdare,
men bägge partierna sågo honom med mycket olika ögon.»
»Mössorna, som före 1769 års riksdag hade vågat i allmänna
papper föreslå att beröfva honom tronföljden, förskräckta att se sig
en konungs undersåtar, hvilken redan såsom prins hade vågat allt för
att störta dem, beslöto att emotstå honom af alla krafter. De beredde
sig att komma honom att darra på sin tron, i fall de ej kunde hindra
honom att på densamma uppstiga» ....
Här afbrytas dessa anteckningar, hvilka konungen tvänne
gånger begynt, utan att fullfölja dem — en gång under titel: Mémoire
sur la révolution de Suède en 1772, hvaraf vi just
nu meddelat ett utdrag; en annan gång under titel: Mémoire pour servir
à l'histoire de la diète en Suède, qui commença
le 13 Juin 1771 et qui finit le 9 Sept. 1772, ett äfvenledes egenhändigt
fragment, men blott af ett par blad. Gustaf III uppehåller sig der vid
svårigheterna på den tid, när hans fader dog, då man så väl hade behöft
hela den lagliga mellantiden, tills 1769 års riksdag borde följas af
en ny, för att emellertid lugna sinnena. »Konungens död, påskyndande
riksdagen», säger han, »kastade oss midt uti faror, hvilkas höjd möjligtvis
dock kunde leda till räddning. Man kände tronföljarens tillgifvenhet
för de gamla grundsatser, som under de mest ärofulla epoker hade styrt
riket. Denne unge prins borde dessutom vara kär för ett folk, som sedan
70 år sett främlingar på tronen. Men den nye konungens frånvarelse,
hans ungdom, ständernas påskyndade sammankomst vore betänkliga omständigheter.
Farligast var ofrälsets hat mot adeln, som genom ett oförsigtigt, ehuru
ganska lagligt steg af rådet hade uppblossat. Mössorna betjenade sig
deraf för att vinna pluraliteten; ehuru denna anda i grunden syftade
på både regeringsformens, adelns och statens fullkomliga förstöring»
....
Den 25 Juni 1771 öppnade konungen riksdagen med ett tal
hvaraf vi endast anföra slutet: »Jag har sett flera länder, jag har
lärt känna flera folkslags tänkesätt, regeringsart, seder, större och
mindre välstånd. Jag har funnit, att hvarken oinskränkt välde, prakt
och yppighet, för sträng sparsamhet eller penningeskatter utgöra lycka
och förnöjsamhet, der kärlek för fäderneslandet, der enighet saknas.
Det ankommer derför på eder att blifva det lyckligaste folk på jorden.
Låtom detta riksmöte blifva evärdeligen utmärkt i våra tidböcker igenom
uppoffrande af allt hat, alla egna afsigter för det allmänna bästa.
Jag skall bidraga, så mycket som på min personliga del ankommer, att
samla tillbakars edra strödda sinnen, förena edra åtskilda hjertan för
att sluta i en lycklig stund för riket detta riksmöte, till hvilkets
begynnelse jag önskar eder den Högstes välsignelse.» — Ständerna anhöllo,
att talet måtte af trycket utgifvas och utdelas till alla församlingar
i riket.
Enighet var således lösen för dagen. Att lugna sinnena,
försona partierna var också det mål, som den store Fredrik förnämligast
rådt sin systerson att eftersträfva; ehuru han medgaf svårigheten att
deri lyckas. Ett bref från den preussiske monarken af den 28 Juni 1771,
hvilket förvaras i dessa samlingar, visar tydligt nog hvad Fredrik II
trodde eller misstrodde. »Funnes det Svenskar i Sverige — säger han
— skulle de alle vara ense i fråga om fäderneslandets väl, men den främmande
korruptionen har allt för mycket förvändt nationens anda. Jag skulle
vara ganska nöjd, om jag kunnat lyckas att lugna dem, hvilkas sinnen
äro uppskrämda genom hvad de föreställa sig om e. m:ts planer, utan
att känna dem. Jag har försäkrat, på e. m:ts egna ord, att ingen ny
traktat är sluten med Frankrike, att e. m. ingalunda hade för afsigt
att omkullstörta sitt rikes grundlagar, och att e. m:t synts mig hafva
den fasta föresatsen att bibehålla god vänskap med sina grannar. — Jag
har skrifvit till Ryssland, att e. m:ts afsigt hade varit att sluta
sin resa öfver Petersburg, och att endast den aflidne konungens frånfälle
hindrat detta; med ett ord, jag har sökt att utplåna alla de motsatta
intryck, som begynna att spridas.»
Bemedlingen emellan partierna — den under denna riksdag
så mycket omtalade kompositionen 170
— var, åtminstone för att vinna tiden, till en början ett nära nödtvunget
mål för Gustaf III:s politik. Också sysselsatte han sig dermed genast
efter ständernas sammanträdande. Hans första förtroliga framställning
derom till möss-partiets hufvudmän finnes redan den 10 Juni 1771 besvarad
genom en promemoria af följande innehåll: »Om partiarbetena skola upphöra,
måste säkerhet vinnas att man ej blir duperad, hvarför först en jämvigt
mellan partierna måste fastställas, och sedermera det gälla såsom afgjordt,
att fundamentallagarne blifva i alla delar orubbade. Dertill fordras,
att inga nya allianser ingås, som kunna lägga band på nationen eller
gifva anledning till krig; att nationen måtte i afseende på riksdagsmannavalens
frihet försäkras och hvad deremot af magistrater och embetsmän blifvit
brutet beifras; att rådkammaren må delas lika emellan båda partierna;
att det framfarna må glömmas; hvarjämte föreslås, att öfverenskommelsen
måtte uppgöras emellan trenne personer af hvartdera partiet.» Man ser
af en konungens egenhändiga anteckning, att äfven dessa personer blifvit
utvalda, nämligen på mössornas sida landshöfdingen friherre Ridderstolpe
samt generalmajorerna Pechlin och Rudbeck, på hattarnes grefve Axel
Fersen, baron Höpken och baron Duwall; och en ny promemoria med konungens
påteckning: Mössornas kompositions-förslag den 12 Juni 1771 till
mig ingifvit, finnes bilagd. Målet för dessa, å ingendera sidan
med uppriktighet förda underhandlingar var, ehuru mycken tid dermed
förnöttes, ej blott svårt, utan omöjligt att vinna. 171
Hindren lågo ej blott i partiernas, utan i konungens egen ställning.
Huru skulle Gustaf III, sjelf stäld emellan en redan försökt
och en å nyo åsyftad revolution, kunnat förena sinnena om ett regeringssätt,
hvars störtande han ville? Dessa försök kunde endast ha någon mening,
så vida föreningspunkten låg utom detta regeringssätt, i det
nya, som konungen ville införa, eller (såsom det hette) det gamla, enligt
med rikets forna grundlagar, som han ville återställa. Men att denna
föreningspunkt i godo skulle kunna vinnas, var så mycket osannolikare,
som nya söndringsämnen hade kommit till de gamla. Vi ha sett den gamla
stridsfrågan om frälsets och ofrälsets rättigheter åter väckas.
I sjelfva verket var ståndsregeringen dermed angripen i sina grundvalar,
och mössorna, då de betjente sig deraf för egna afsigter, visste ej,
af hvilket farligt medel de begagnade sig, eller hade glömt, att denna
fråga en gång förr hade infört enväldet i Sverige. Men, användt såsom
partivapen, hade detta tvisteämne gjort dem segrande vid riksdagsmannavalen
i de ofrälse stånden, oaktadt de förhoppningar, hofvet i början närde,
och i trots af dess bemödanden att inverka på dessa val. Denna oppositionens
öfvervigt visade sig genast vid talmansvalen. Endast riddarhuset fogade
sig i utkorandet af hofmarskalken friherre Axel Gabriel Lejonhufvud
172
till landtmarskalk, efter hofvets önskan; men sjelfva detta val af en
genom sina egenskaper föga verkande man hade ej annan betydelse än svaghetens.
De andra ståndens val — presterskapets af biskop Forssenius 173
i Skara, borgerskapets af borgmästaren Sebaldt i Stockholm 174,
böndernas af Josef Hansson 175
från Elfborgs län (som af hatt-pluraliteten vid 1769 års riksdag hade
blifvit utvoterad ur sitt stånd) — föllo på hofvets ifriga motståndare.
Vid undersökning af riksdagsmännens fullmakter uteslöt presteståndet
9, borgareståndet 14 och bönderna 11 af sina medlemmar under allehanda
förevändningar. Mössor inkallades i stället.
Att 1769 års revolutionsplaner icke kunnat döljas, ser
man tydligen nog af en endast derigenom fullt begriplig antydning i
en af ständernas första skrifvelser, nämligen den, med hvilken de den
30 Juli 1771 (samma dag på hvilken de följde konung Adolf Fredrik till
grafven) kungjorde sitt beslut att återgifva sitt förtroende åt det
1769 entledigade rådet. I ständernas skrifvelse till konungen säges
om denna åt möss-rådet gifna upprättelse, att den skedde i anseende
till numera offentligen uppdagade omständigheter. Konungen ansåg
dessa ordalag såsom sårande för sin faders och sin egen heder. Han nekade
använda dem uti de kallelsebref, som han genast borde utfärda för tvänne
de äldsta af dessa forna, nu såsom oskyldiga statsoffer stämplade rådsherrar.
176
Men man fordrade, att just dessa ord skulle nytjas. Man hotade
med användning af den kungliga namnstämpeln. Man lät förstå, att en
närmare undersökning af de nämda omständigheternas egentliga beskaffenhet
ej vore ur vägen. Konungen måste gifva vika.
Det följde en tid, under hvilken han föga syntes bekymra
sig om riksdagsärendena; och de mindre skarpsynte väntade sig redan
en blott på nöjen begifven namnkonung. Han sysselsatte sig med teatraliska
öfningar, med små resor emellan lustslotten, han ritade, broderade,
gjorde projekt än till teaterkostymer, än till ordnar och ordensdekorationer.
177
— Vid riksdagen ökades emellertid oredan, bitterheten, ståndsträtorna.
— I sex månader tvistades emellan adeln och de ofrälse stånden om ordalagen
i konungaförsäkran. Konungen hade väl redan undertecknat en sådan i
Paris. Men den ansågs blott provisorisk. Att den endast förband konungen
till 1720 års regeringsform, utan att nämna de sedermera i den införda
förändringar, väckte dessutom uppmärksamhet. — Adeln önskade den nya
försäkran författad i full enlighet med den, som konung Adolf Fredrik
år 1751 hade afgifvit; de ofrälse stånden yrkade deremot förändringar
och tillägg, för hvilka vi framdeles skola redogöra. Midt under dessa
trätor kallade konungen den 28 Nov. 1771 till sig landtmarskalken och
ståndens talmän. I närvaro af fyra rikets råd (han hade förut tillkännagivit
sin afsigt i senaten) framstälde han för dem faran af deras egen och
nationens söndring och erinrade sjelf, att denna vore säkraste vägen
till enväldet, i fall han, lika med konungar före honom, ville begagna
sig af oenigheten. »Jag helsade rikets ständer på rikssalen», sade han,
»med den försäkran att vilja förena söndrade sinnen. Jag har
för mycken aktning för lagarne att vilja blanda mig i riksens ständers
göromål. Men då faran är stor, är kallsinnigheten brottslig. Rörd häraf,
har jag uppkallat eder att yppa min oro öfver skiljaktigheten inom riksstånden.
Jag erbjuder min person att blifva ett föreningsband. Jag är den ende
i riket, som ej har mera gemenskap med det ena ståndets intresse än
med det andras.»
Vill man ett exempel, till hvilken grad af obetydlighet
och falskhet lagliga former nedsjunka i ett söndradt, till sin upplösning
skyndande samhälle, så har man det här. Konungen tillkännagaf i rådet
sin afsigt att göra detta steg. Deras excellenser, heter det i rådsprotokollet,
betygade med utmärkt sinnesrörelse sin underdåniga erkänsla, men anmärkte,
att i rådkammaren inga ämnen förekommit, hvaraf kunde slutas, att någon
skiljaktighet mellan rikets ständer vore att befara. Efter afhörande
af konungens framställning förklarade landtmarskalken i sitt stånd,
att kongl. maj:t hållit ett tal, hvars innehåll ej lagarne tillät
honom att omtala. Borgaretalmannen yttrade genast, att han ej kunde
framföra någon konungens proposition, som ej komme ur rådkammaren. Konungen
ville låta trycka talet; och ännu finnes i samlingarna hans egenhändiga
koncept dertill, föregånget af ett förord. Rådet tillät ej tryckningen,
utan föregången kommunikation med sekreta utskottet. Talet blef tryckt
i landsorten. Ständerna, ehuru de egnat konungen en tacksägelse för
hans nådiga afsigt, beifrade tryckningen såsom ett högmålsbrott och
läto trumla efter boktryckaren. 178
Under julhelgen 1771 hade konungen på Ekolsund kring sig
samlat flere de mest betydande riksdagsmän. För att främja den så kallade
kompositionen hade det blifvit öfverenskommet att ifrån det nya
årets början upphöra med allt utdelande af parti-penningar.
I följd deraf borde äfven konungen upplösa en klubb af honom tillgifna
adelsmän, hvilkas uppförande på flera håll väckt misstankar. 179
Deremot förbundo sig komponisterna (ty komponister och anti-komponister
blifva nya partinamn) att arbeta för bibehållande af det nuvarande
rådet, i hvilket hattarne ännu hade pluraliteten.
Ett bref från riksrådet Sinclair till konungen, den 2
Januari 1772, visar första verkan af dessa åtgärder. »Boye 180
— säger han — annonserade klubbens tillslutande den 30 December. Ryktet
om upphörande af underhållet har väckt stort missnöje. Boye har måst
bekräfta det. Allt hvad han tillade om ed. m:ts eget samtycke, enligt
hvad (franske) ambassadören sagt honom, upphetsade dem endast mer. Alle
svuro, att de ville sätta till äfven sina kläder för att underhålla
sig vid riksdagen, att de hade uppmanat sina kamrater att med dem förena
sig, och att, oaktadt deras fattigdom och ett gammalt bruk, som hade
vant dem att emottaga penningeunderhåll, de likväl ej ville låta sig
behandlas såsom hyrlingar. Ambassadörens tillbud att bestå respenningar
behandlades med förakt. Slutligen presenterade några ett papper, hvars
innehåll jag härhos har äran i afskrift bifoga 181,
och de uppmanade hvarandra att underteckna det. Öfverstarne grefve
Creutz 182
och De Carnall 183
gjorde det först, och alle de öfrige följde. Två unge officerare ville
urskulda sig med sin medellöshet. Någre andre gjorde sammanskott till
deras underhåll. Derefter lemnade de huset och marscherade en corps
till ett annat, som de redan hyrt. Denna nya klubb samlas alla aftnar.
Underskrifterna voro i går 117. Det är en formlig konfederation.
184
__ Det är svårt att säga, hvartill allt detta skall leda; men jag fruktar,
att det går ut på ny opposition i afseende på konungaförsäkran 185,
och att detta kommer att utdraga riksdagen.» — Det var upphofvet till
den under namn af Svenska Botten bekanta klubben, i spetsen för
hvilken dåvarande öfversten för Nylands dragoner friherre Jakob Magnus
Sprengtporten trädde, och som både föregick och förebådade revolutionen.
Hvad af franska ambassadören grefve de Vergennes' korrespondens
i dessa samlingar finnes förvaradt, inviger oss i den hemliga riksdagshistorien
vid denna tidpunkt. Brefven äro dels till konungen, dels till grefve
Axel Fersen, dels till Beylon, som på den underordnade plats af lektör,
hvilken han i Lovisa Ulrikas hof intog, hade till den grad förvärfvat
sig hela det kungliga husets förtroende, att man ser honom uppträda
såsom medlande person i alla deras vigtigaste angelägenheter. Det var
hos Beylon, som konungen hade sina hemliga sammankomster med den franske
ministern.
Vi begynna med anförandet af ett bref från grefve Vergennes
till konungen af den 10 Febr. 1772: »Öfverste Sprengtporten säger mig,
att, för att hålla sin klubb tillsammans ännu en månad, han behöfver
3000 plåtar (écus), hvilka han anhåller, att jag må förskjuta, väl förståendes,
utan att e. m. derom må underrättas. Det har synts mig besynnerligt.
Jag har undvikit att svara för att under tiden kunna få veta e. m:ts
vilja. Det enda jag begär är en samvetsgrann tystnad. Det intresserar
e. m. mer än mig. Ty då man tror, att det är på e. m:ts befallning,
som penningeutdelningarna upphört, så skall man ock påstå, att det är
på dess befallning, som jag återtagit dem.» — Sannolikt hade Sprengtportens
begäran icke skett konungen ovetande. Oaktadt Vergennes tillstyrkt det
tagna beslutet, och det hette, att ryske ministern grefve Osterman ej
var obenägen att gilla det, så visade sig likväl snart, att ingendera
af partierna ville eller kunde hålla öfverenskommelsen. Redan den 2
Jan. 1772 skrifver Sinclair till konungen: »Mössorna förhålla sig stilla.
Men största delen af deras pensionärer återkommer i Februari, då underhållet
tager sin vanliga gång.» Så skedde å ömse sidor; och brefven till Beylon
från grefve Vergennes röja merendels elakt lynne öfver ständiga penningefordringar.
— Den 2 Febr. 1772 skrifver Vergennes till Beylon: »Jag skall tåligt
vänta i ert kabinett och låta mig ledas såsom ett lam att möta konungen.»
— Den 25 Februari: »Jag är ledsen vid de ständiga penningefordringarna.
Nu vill man ha till justitiekanslersvalet. 186
Jag har ej ansett det nödigt; men vore det blott fråga om 5- à
6000 plåtar, kunde ni lofva dem på mina vägnar. Jag vill ej dölja för
er, att eder store vän, han, som ni kallar eder hjelte, har meddelat
sig med mig i denna sak, och att jag skjutit den ifrån mig. Men anser
man detta, som har synts mig indifferent, icke vara det, så undertrycker
jag min egen mening och lofvar att göra det möjliga, jag ville nästan
säga, det omöjliga.» Den 12 Mars: Samma klagan öfver stegrade penningefordringar.
— »Det är icke först nu, som jag ser huru våra projektmakare räkna.
Gifve Gud, att i det man förehafver man ej missräknade sig blott i fråga
om penningar! Jag väntar, att man slutligen gör sin sak så väl, att
vi förlora rådet. Ni känner min tanke. Se der hvad som undergräfver
min helsa, mitt lynne! Hvarför vilja verka, då att hålla sig stilla
vore det enda goda parti man kunde taga?»
Det nuvarande rådets ställning blef i sjelfva verket hvar
dag betänkligare genom stämningen i de ofrälse stånden. Boye, en agent
af riksrådet Sinclair, hade för att motverka senatens fruktade fall
begärt 109,550 daler kopparmynt att i partipenningar utdela till 193
personer och fordrade dessutom 60,000 daler kopparmynt för att betala
förskott och lån, som blifvit gjorda i samma ändamål. Vergennes afgaf
i anledning deraf den 16 Mars 1772 en note af följande innehåll. »Franske
ambassadören fattar allt för väl vigten af att sammanhålla adeln i ett
ögonblick, då senaten eller åtminstone de mest intressante senatorerna
hotas med ett fruktansvärdt anfall. Man kan likväl ej räkna på att rädda
dem, som mössorna vilja störta. Desse äro allt för starka i de ofrälse
stånden; och ståndens pluralitet gäller. Den enda fördel, som stode
att vinna, vore således, att de entledigade rådsherrarne erhöllo Riddarhusets
bifall. Denna fördel är väl allt för obetydlig. Man har derför proponerat
en annan plan för att frälsa de hotade rådsherrarne. Ambassadören, som
icke känner, om den blifvit gillad af konungen, har likväl omfattat
den, såsom helsosam, och har lofvat att till densamma söka medverka.
Man påstår, att en summa af 10,000 écus 187
kunde förmå en rådsherre nedlägga sitt embete, och att en annan ej vore
obenägen att för intet gå af. Dessa tvänne vakanser skulle sannolikt
lugna stormen 188
och förekomma ett system af våldsamhet. Men om ambassadören skall bestå
denna summa för att lätta ett nyttigt förslag, så är det ej möjligt,
att han på samma gång kastar sig i nya kostnader för ett annat föremål.
För att ingenting dölja — hela beloppet af den fond, hvaröfver han kan
disponera, öfverstiger ej 200,000 daler koppar, hvaraf 77,000 daler
redan blifvit lemnade till öfverste Sprengtporten, enligt h. m:ts vilja.
Återstoden är 123,000 dlr eller, om man afdrager 60,000 dlr 189
för det nyssnämda ändamålet, blott 63,000 dlr. En allt för obetydlig
summa för de anspråk, man gör. Prester och borgare af partiet skola
säkerligen pretendera gratifikationer. Hvarest taga dem, om det lilla
som återstår lemnas till hr Boye? — Denna uppgift skall utan tvifvel
förvåna h. m:t, då den så föga öfverensstämmer med de förutfattade tankar,
man ingifvit honom. Det kan synas rättvist i sin ordning att göra något
för dem, som följt det patriotiska partiets fana, men erfarenheten har
allt för mycket visat, att emottagna välgerningar snarare anses såsom
en rättighet till nya anspråk, än en förbindelse till tacksamhet. I
alla fall kan man ej annat än lemna hr Boye derhän. Mer än 100 personer
af dem, hvilka han påstår sig dirigera, hafva undandragit sig hans inflytande
och förenat sig med öfverste Sprengtporten. Det företräde, som h. m:t
synes gifva åt den senare, har redan gjort mycken ond blod. Dessutom,
kan man väl räkna på hr Boye? Han beror helt och hållet af grefve Sinclair.
Men denne har gjort sin fred med mössorna. Att guvernörsplatsen i Pommern
blifvit åt honom bestämd, är derpå ett otvifvelaktigt bevis. 190
Kan man väl föreställa sig, att hans personliga fiender, folk som svurit
hans undergång, skulle unnat honom den vackraste syssla i Sverige, utan
att ha gjort sina vilkor. Ett af dem är naturligtvis, att han skall
bidraga till de rådsherrars fall, hvilka man vill afsätta.» — I en biljett
från Vergennes till grefve Axel Fersen den 24 Mars 1772 heter det: ».
. . Nu vill man, att jag skall köpa bönderna, hvartill fordras ett förskott
af 200,000 daler kopparmynt. Jag är ej lättsinnig nog att sätta mera
på spel, än jag redan gjort. Våra kontrahenter hade förbundit sig, att
det skulle vara slut (på riksdagen) i Mars. Hvilka ha deras bemödanden
varit för detta mål? Hvad ha de gjort för att besvärja stormen mot rådet?
Jag kastar ej ut penningar på en slump. Jag tviflar med skäl, att grefve
Osterman vill och kan kasta ut mycket. — Ni vet, hvad som skett med
bondeståndets sekreterare genom riksrådet Sinclair. 191
Ni kan bättre än jag döma, om det är värdt att deraf göra bruk.» — Den
25 Mars skrifver grefve Axel Fersen till Vergennes, huruledes riksrådet
Sinclair rådt att köpa de tre ståndens röster i de bägge deputationerna,
hvarifrån förföljelsen mot rådet utgått. I anledning deraf meddelar
grefve Fersen följande: »Frietzcky, en af mössornas bästa hufvuden,
medlem af kompositionskonklaven och i besittning af alla mössornas hemligheter
192,
har blifvit tillfrågad af en bland de våra, huru man skulle förklara
det förvånande nit, hvarmed herrar Funck, Ribbing, Essen och andra mössor
plaiderade riksrådet Sinclairs sak på det öfriga rådets bekostnad, ehuru
de varit hans bittraste fiender. Frietzcky hade panna nog att svara,
att detta uppförande å deras sida hvarken var grundadt på förtroende
eller aktning, men att grefve Sinclair lofvat hemligen understödja deras
parti och system och i detta ändamål svara för alla de röster han disponerar
vid riksdagen. — Det är ej möjligt, att grefve Sinclair till den grad
kan fela mot konungen och staten." — Den 11 April afgjordes rådets öde
i de ofrälse stånden. Det var ett oväntadt slag, hvilket man hade hoppats
kunna afvända, så mycket mer som komponisterna bland mössorna lofvat
bibehålla hälften af den nuvarande senaten. Den biljett, hvari Vergennes
underrättar Beylon om utgången, finnes i dessa samlingar, försedd med
några egenhändiga anmärkningar af Gustaf III, hvilka vi sätta under
texten. Den är af den 12 April 1772. »Skulle ni väl förestält er en
katastrof 193
så allmän som gårdagens? Jag hade ännu någon tro på mitt slägte. Jag
var ej beredd att se dubbelheten, bofstrecken och raseriet i en så gruflig
höjd. Man skulle tro, att det är demokratiens choc mot aristokratien,
i fall de underrättelser, som efter hand inlöpa om den föregående nattens
intriger, icke försvagade, om ej vederlade denna tanke. Wijkman
194
och Kröger 195
äro ej de ende, som predikat korståget hela natten på klubbarna. En
borgare vid namn Grahm 196,
som man säger ligga i händerna på herr S . . . 197,
har följt dem öfver allt. Ni påminner er det depositum, som skedde hos
Odhelius 198.
I går afton har man återskickat mig summan, men ej i samma mynt, utan
i en anvisning på banken, dragen aftonen förut och undertecknad af depositoren.
Om den är god, så är klart, att mina penningar ha tjenat att bereda
förräderiet, och allt hvad man nu återskickar är priset derför. Man
kan ej dölja för sig, hvarifrån slaget kommer. Man kände hvad mått och
steg vi tagit med borgareståndet. Man har minerat emot oss. Cheferna
stå der ensamme med sina röster, hvilka, såsom utgången visar, ej tjenat
oss till någonting. Det onda är gjordt. Jag ser intet hjelpmedel. Man
talar om att återställa tre rådsherrar, R—, B— och H—. 199
Jag tror numera ej på någon ting. Jag beklagar af allt mitt hjerta vår
värdige hjelte 200.
Jag fäller tårar för mina vänner och med mina vänner. Vår fältmarskalk
1
har föregått mig med exemplet. Jag har aldrig sett någon djupare rörd,
än han var i går. Jag fruktar, att han lemnar partiet.»
Några utdrag af bref ifrån öfverste Sprengtporten till
Gustaf III under konungens vistande på Ekolsund, påskhelgen år 1772,
må fullborda målningen af riksdagens oreda.
Den 14 April 1772: »Det oväntade utslaget af rådets sak
i de tre stånden har utan tvifvel blifvit e. m. meddeladt före dess
afresa. Herrar komponisters konsternation visar, att de agerat de
bonne foi i denna sak, i synnerhet grefve Fersen och hans parti.
De öfrige ha blott apparencerna att sauvera och trösta sig lätt.....
Emellertid är rådets sak uppskjuten hos adeln. Mycket gräl hos borgarena.
Det påstås, att Sundblad 2
haft den oförsigtigheten att offentligen utdela penningar i sista plenum.»
— Den 16 April. »Oenigheten bland borgarena fortfar. Man kastar eld
och lågor öfver statsbristen, proponerar indragningen af flera regementen,
af presidenterna i kollegierna, af biskoparne, eller att ge dem penningelön,
10,000 (plåtar) hvardera. Bönderna ha ock talat mot prelaterna. Man
säger, att Osterman är ganska ledsen öfver hvad som skett med rådet,
att han sedermera ger mindre och franske ambassadören intet. Förändringen
med grefve Sinclair blir mer och mer känd, ehuru under formen af ett
accommodement för hans personliga konservation, och anses i detta afseende
såsom ett drag af nödvändighet. Hur vill e. m. att vi skola uppföra
oss emot honom? Ryktet säger, att 1,200 dalkarlar äro på vägen till
Ekolsund att begära hjelp af e. m. 3.
Det har gjort våra vänner mycket glada och visar, huru böjde de äro
för en förändring.» Den 23 April: »Det är svårt att ge säkra underrättelser.
Grefve Fersen har försäkrat mig, att herrar komponister på mössornas
sida kasta hela skulden i rådets sak på hans excellens Funcks skurkeri,
hvars organ Wijkman är hos presterna. — Man misstänker, att Sinclair
till och med på längre håll deri har del i anseende till den nära liaison,
som i sjelfva verket existerar emellan honom och Funck. Men detta är
också det enda bevis man har emot honom. Flere, som jag talt vid, försvara
Sinclair och säga, att han endast ville krossa de gamla aristokraterna,
på det enda resursen skulle vara e. m:ts person. I det fallet skulle
Funck arbeta i samma mening. Jag lemnar detta åt e. m:ts omdöme — hvilken
som har utsigt att få öfverhanden, grefve Sinclair med Funcks hjelp,
eller grefve Fersen med sina gamla vänner. Emellertid kan grefve Fersen
ännu ej utverka några penningar af franske ambassadören. Jag vet ej,
hur det skall gå med det fattiga folket. De revoltera säkert emot honom.
Rådets sak anses förlorad, om man vill spara de 200,000 livres, som
ambassadören lärer ha qvar, till något bättre. Kanske till att motverka
den kommission, hvarom nu åter talas hos borgarena. Det påstås, att
de tre stånden ämna sätta tre ofrälse militärer på ett rådsförslag».
4
— Den 30 April: »Grefve Scheffer har utan tvifvel anmält för e. m.,
huru grefve Sinclair explicerat sig för honom. Hans excell. Scheffer
har synts mig fullkomligt öfvertygad om hans oskuld. . . . Hans liaison
med Funck fortfar. Emellertid tros, att Sinclair kommer att besätta
senaten med sina anhängare.»
Ännu hade rådets sak ej förevarit hos adeln. Den 13 April
skref konungen till baron Ridderstolpe, en af cheferna för kompositions-partiet
å mössornas sida: »Adeln har ännu ej förklarat sig. Må den vara enig
att frikänna rådet, må ni och edra vänner tala derför, må riddarhuset
utan omröstning justifiera rådet! Det är endast ett sådant uppförande,
som kan utplåna mina misstankar. Jag vet väl, att adelns röst numera
gör ingenting till saken; men ni kan endast derigenom sätta mig i tillfälle
att fortsätta en bemedling, som min heder förbjuder mig att understödja,
om man tillsluter mig allt tillfälle dertill. Såge jag blott på mig
sjelf, så gåfve jag eder visserligen icke detta råd. Ju våldsammare
här tillgår, desto mer skola alla hjertan återkomma till mig. Medlidandet
skall efterträda raseriet. Man skall med allt för mycket skäl beklaga
en vördnadsvärd gubbes öde, hvilken, efter att i 55 år ha tjenat sitt
fädernesland med heder, ser sig i sitt 76:te år störtad i elände. 5
Följderna äro lätta att förutse. Kasta, blott en blick på vår hela,
både äldre och nyare, historia.»
I plenum den 25 April förekom sekreta justitie-deputationens,
redan i tre stånd bifallna betänkande om rådets afsättning äfven hos
ridderskapet och adeln. De som togo rådets försvar hänvisade på rådsherrarnes
förklaring och på hofrättsrådet von Posts, betänkandet bifogade, särskilda
tanke. Man anmärkte, att hvad som mest öfverklagades vore rådets förhållande
i några befordringsmål och beslut i afseende på några öfverklagade riksdagsmannaval,
men att lagarne i båda fallen voro otydliga och minst kunde föranleda
afsättning såsom straff. Grefve Axel Fersen talade med rörelse. Han
fästade i synnerhet uppmärksamhet på sakens politiska sida. »Är
det vist och försigtigt, sade han? Hvad verkan skall det göra på konungen,
på utrikes makter, på allmänheten? Vi göra regeringssättet förhatligt.
Efterkommande torde få känna hvad denna tiden bereder. Vi täfla nu om
att taga tjenster och fullmakter af hvarandra, man torde snart gå längre
och taga egendomen, slutligen kommer det an på lifvet.» Mösscheferna
för kompositionspartiet, friherrarne Ridderstolpe och Essen, inskränkte
sig till det yttrande, att ej hela rådet, utan endast en del deraf borde
entledigas. Men då de medgåfvo, att alle voro felaktige, så att skilnaden
hufvudsakligen skulle bero på godtycke, så vann Frietzckys tanke, att
just derför undantag ej borde ske. Betänkandet mot rådet bifölls, ehuru
blott med 277 röster emot 271. 6
I detta plenum klagades mycket öfver den stigande bitterheten mot ridderskapet
och adeln, som gaf sig luft i tidningar och flygskrifter. 7
Vi ha sett, att riksrådet Sinclair hade förstått att för
sig utverka ett undantag från det öde, som träffade hans medbröder.
Undantaget sträcktes äfven till riksrådet v. Wallwijk, som mössorna
år 1765 från ett kommissariat i statskontoret flyttat till rådsbordet,
och som, i följd af den välberäknade försigtighet, som förde honom oskadd
genom mer än en parti-hvälfning, också nu satt qvar 8;
en lycka eller olycka, som äfven träffade riksrådet grefve Schwerin,
emedan han under en stor del af den tid, som lemnat föremål för anklagelserna,
varit frånvarande. Grefvarne Hjärne, von Stockenström, Snoilsky hade
genom egna afskedsansökningar förekommit ständernas beslut. Detta blef,
att alla de öfriga, nämligen grefvarne Rudenschöld, Bjelke, Ulrik Scheffer,
von Hermansson, Beckfriis, Posse, Barck, förklarades sina rådsembeten
och rikets ständers förtroende förlustige. — I början var konungen,
i följd af allt detta, mycket uppretad mot riksrådet Sinclair. -— »Det
är odiöst», skrifver han till grefve Karl Fr. Scheffer 9,
»att till denna grad blifva bedragen och ännu mera odiöst att blifva
det genom en man, som har haft den oförskämdheten att betjena sig af
mitt namn och min kredit för att bereda mig den blodigaste skymf. Felet
är ock hos vår gode ambassadör 10,
som med sina hemligheter och med sin mysteriösa min tror sig den förste
man i verlden och blott skämmer bort sakerna genom sin småslughet. Hade
han ej lagt alla sina ägg i en gryta, skulle de ej nu alla varit sönderslagna.
Men det tjenar till ingenting att tala derom, emedan saken är afgjord.
Af alla nyheter, som komma mig till handa från Stockholm, ser jag, att
der en stor förvirring herskar. Somlige säga, att det är den demokratiska
andan, som vunnit på aristokraterna; andre, att man har velat göra mig
en tjenst med att behålla S. 11
och köra bort alla de öfriga, som voro aristokrater; andre, att detta
skett för att gifva en formel dementi åt komponisterna och att visa
på ett lysande sätt, att det ej är fyra till fem adelsmän, som styra
de andra stånden, och att vid min återkomst dessa stånd ämna proponera
mig en annan komposition, hvaraf de ensamme vilja ha hedern; andre,
att det är Ryssland, som i samråd med S. har gjort allt. Men af alla
dessa tankar finnes ingen enda, som ej röjer, att, sedan protokollen
blifvit tryckta, man är förlägen för de der uppgifna skälen, som äro
så svaga, så frivola, anklagelserna så barnsliga, så orättvisa, att
ingen hade för sådana flata och svaga orsaker velat köra bort sin fogde,
för hvilka riksens ständer nu licentierat herrar riksens råd. 12
»Af allt detta slutar jag, att det är en så stor förvirring
ibland dem, att hvarje dag bör öka den, och att i ett gynnande ögonblick
man kan falla öfver dem och förskingra dem alla. Men för allt detta
måste man förena sig med grefve Fersen, och, ehuru det med skäl bjuder
mig emot, tror jag dock, att jag måste deran......Om söndags afton ämnar
jag vara i staden. Jag skulle vara högst intresserad af att se eder.
Jag fruktar för en viss herre, som kanhända vill tala med mig, och som
torde skämma bort vårt första möte. Detta första möte skall decidera,
för alltid mitt sätt att behandla honom.» — Man har sett, att Sinclair
redan hade lyckats att urskulda sig inför grefve K. F. Scheffer. Det
synes ej heller ha misslyckats honom inför den mer skarpsynte konungen.
Visst är likväl, att Gustaf III ej ogerna såg honom aflägsnad till den
plats, dit hans nya embete, såsom generalguvernör i Pommern, nu kallade
honom. De lediga rådsstolarna fyldes, till en del med så mycken möda,
att det kom i öfvervägande vid riksdagen, om man ej kunde tvingas att
emottaga råds-embetet. 13
Huru en bland de afsatta rådsherrarne — sedermera Gustaf III:s minister
för utrikes ärendena — i detta ögonblick såg sakerna, må följande bref
från honom till konungen, af den 20 April 1772, bevitna, hvilket vi,
liksom de föregående, meddela i öfversättning och utdrag: »Förtvifla
ej om fäderneslandet! Jag vågar derom besvärja eders maj:t. Det är det
enda hjelpmedel, som återstår. Ed. m:ts mod måste upphöja sig öfver
lyckan. Ed. m:t måste sätta en orubblig fasthet emot alla försök, som
man visserligen ännu skall göra att förmå ed. m:t till tålamod och eftergifvenhet.
Jag vågar säga det: e. m. har rågat målet; och all ytterligare eftergifvenhet
mot folk, som satt sin egen opålitlighet i så öppen dag, skulle blott
göra dem djerfvare. Nu heter det, att man vill göra nåd åt fyra ibland
oss. 14
Med denna intrig har man ett dubbelt ändamål, det ena kanhända att vinna
e m., det andra att öppna vägen för dem af oss, som anses mest fästade
vid sina platser, att enskildt underhandla och underkasta sig partiets
afsigter. — Förlåt, om jag hänföres af mitt nit! Det är oundgängligt,
att e. m. fattar regeringstyglarna med en Herculisk arm, och att e.
m. sätter en gräns för allt hopp om att ytterligare låta sig ledas.
Hvad gör en öfvergående storm? E. m. skall rädda sitt folk, sitt fädernesland,
och dess ära skall framgå i full dag för verlden. Stora olyckor fordra
stora hjelpmedel; och lyckligtvis har naturen skänkt e. m. allt hvad
som fordras till att öfvervinna dem. Men e. m. skall hafva behof af
allt sitt mod och af all sin förmåga.» — Det är betecknande för tiden
att höra ett så varmt språk i ett sådant ämne af en sådan man. Grefve
Ulrik Scheffer var eljest lika bekant för sin kloka köld, som hans äldre
broder, Karl Fredrik, för en lätt tänd värma.
Under sådana förebud firades ändtligen den 29 Maj 1772
Gustaf III:s kröning 15,
hvilken han först till September månad föregående året hade utsatt,
men som blifvit oupphörligt uppskjuten genom striden angående den nya
konungaförsäkran. Det var egentligen under dessa tvister, som det fruktansvärda
fenomenet yttrade sig, att partistriden hade blifvit ståndsstrid.
Det var en förvandling, som egentligen försiggått inom
möss-partiet. Ursprungligen var detta det mest aristokratiska, med de
gamla slägterna i spetsen, hvilka 1738 hade dukat under för den adliga
demokratien inom Riddarhuset eller för partichefer, som deraf begagnade
sig. Under dessas långvariga öfvervigt (som var hatt-väldet) stärkte
sig de gamla mössornas opposition (liberal, såsom all sådan) allt mer
med ofrälse bundsförvandter. Det så sammansatta partiet — som vi i ett
annat arbete kallat de nya mössorna till skilnad ifrån de gamla
— det parti, som 1765 segrade, 1769 låg under och nu åter uppreste hufvudet,
var egentligen en koalition, hvars beståndsdelar under denna
riksdag upplöste sig. Det var ej mera adeln, som numera ensam stod i
spetsen. Det ofrälse elementet blef öfvervägande: de adlige ledarne
förlorade tyglarna, och konungen tog dem.
Grälet om konungaförsäkran begynte såsom ren partistrid
genom mössornas bitterhet emot 1768 års händelser, hvadan de nu ville
stadga, ej blott att konungen skulle förbinda sig att oafbrutet
regera, utan ock att såsom högmålsbrott beifra, om några af rikets embetsmän,
under hvad sken som helst, förklarade sig inaktiva. Men allt
blef snart ståndstvist, sedan de ofrälse ståndens reaktion mot de adliga
privilegierna börjat röja sig. Påminnande derom, att dessa privilegier
endast vid 1723 års riksdag blifvit bifallna med det vilkor, att de
oprivilegierade stånden framdeles med sådana också måtte hugnas (hvilket
efter 50 års förlopp nu ej vore för tidigt att verkställa), sökte de
att i den nya konungaförsäkran gifva orubblig helgd, ej mindre åt städernas
privilegier (borgerskapet ville till och med göra dessa oföränderligare
än sjelfva grundlagen), än åt skatte- och kronoallmogens egande- och
besittningsrätt, så väl emot kronan, som adelsmannen. Förgäfves protesterade
adeln både mot dessa, i 21 och 22 §§ af den nya konungaförsäkran införda
tillägg och mot den förändring af 9 §, hvarigenom förklarades, att vid
tjensters besättande endast skicklighet, förtjenst och erfarenhet borde
afses, hvilket sista adeln förmente strida mot 2 § af adliga privilegierna,
påstående att ordet förnämligast, som på detta ställe blifvit
nytjadt i konung Adolf Fredriks försäkran, borde bibehållas. Lika fåfäng
var adelns protest mot 5 §, der i den gamla försäkran konungen lofvar
att alltid instämma med samtlige riksens ständer såsom maktegande, men
i den nya redaktionen ordet samtlige blifvit uteslutet. Förändringen
var i närvarande ögonblick vida betydligare än den syntes. 1723 års
riksdagsordning föreskref väl redan, att rikets ständers beslut skulle
afgöras efter pluraliteten af stånden. Att de tre ofrälse ståndens röster
skulle kunna öfverväga adelns var dermed i konstitutionens teori gifvet.
Men i verkligheten hade den ständernas regering, som vi kalla vår frihetstid,
alltid varit en regering i och genom det första ståndet. Nu hotade alla
de farhågor, som adeln velat förebygga genom insättandet af ordet samtlige
i 1751 års konungaförsäkran. Den var derför högst ömtålig om detta uttryck
och ville ej gifva vika, ehuru i konungaförsäkran särskildt stadgades,
att till privilegiers ändring fordrades alla fyra ståndens bifall.
Det var adelns gamla anspråk att ej kunna öfverröstas vid riksdagarne,
som låg under denna opposition. Man fruktade den ofrälse pluralitetens
nya makt. Denna fans redan; den skulle snart ytterligare visa sig i
ett så vigtigt ämne som afsättandet af hela rådet: hvar skulle den stanna?
.... Adeln gaf till utseendet efter. Den nya konungaförsäkran utfärdades
i hufvudsaklig enlighet med de ofrälse ståndens beslut. 16
Konungen underskref den, utan att läsa den. 17
Bitterheten steg. Rådet afsattes. Högre och lägre embetsmän
angrepos. Landshöfdingarne Örnsköld, Strömfelt, Rappe och Silfverhjelm,
åtskilliga häradshöfdingar anklagades och dömdes för inblandning i riksdagsmannavalen.
Den gamle Nordencrantz, namnkunnig såsom den hätskaste vedersakaren
af hattarnes finanssystem, ref åter upp anklagelserna mot de forna så
kallade vexelkontoren, på hvilka detta parti i sin välmakt af bankens
medel hade fåfängt offrat så stora summor till kursens styrande. Hans
angifvelser föranledde en af dessa ständernas utomordentliga kommissioner,
vid hvilka så många blodiga och förhatliga minnen lastade sig, och som
genom 1766 års riksdag hade uttryckligen blifvit förbjudna. En sådan
nedsattes icke dess mindre genom pluraliteten af de ofrälse stånden.
18
Den var tillika uttryckligen riktad mot alla, som i 1768 års händelser
19
hade visat sig verksamme, ehuru konungen sjelf ibland dessa var hufvudpersonen.
En stor del af den förnämsta adeln lemnade nu efter kröningen riksdagen.
Grefve Axel Fersen reste till sina egendomar i Östergötland. Biskoparne
tego. Väldet hade kommit till de lägre mössorna, som i synnerhet uti
borgareståndet visade sig ytterst häftiga. Borgmästare och prostar uppträdde
såsom de mäktigaste riksdagsmän. På samma tid yppade sig tecken till
inbördes osämja äfven emellan de ofrälse stånden sjelfva. I borgareståndet
skedde anfall mot biskoparnes inkomster och presternas vederlag, och
detta fann understöd i bondeståndet. Bönderna, hittills uteslutne utur
sekreta utskottet, som i sjelfva verket var denna tidens högsta
regeringsmakt, upptogo och yrkade nu med häftighet emot de öfriga stånden
sin gamla fordran att i detta mäktiga utskott också erhålla säte och
stämma. Landet, efter en svår missväxt, hotades af hungersnöd. Folket
anklagade ständerna att hvarken ha velat förbjuda bränvinsbränningen
eller vidtaga verksamma anstalter till anskaffande af spanmål. Med nöden
steg förvirringen till sin höjd. . . .
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll