Gustaf III:s uppstigande på tronen, 1771-1772 års riksdag

Ständerna voro kallade till den 13 Juni 1771. Partiernas ställning skildra vi så mycket hellre med Gustafs egna ord, som den egenhändiga uppsats, hvarutur vi låna denna skildring, under det den gör oss bekanta med konungens egen åsigt, tillika innehåller åtskilliga drag till partitidernas historia i allmänhet. Vi hemta det följande ur en af konungen börjad, men afbruten, såsom vanligt på franska språket författad, memoire öfver revolutionen 1772, hvaraf endast inledningen finnes.

»1769 års riksdag — heter det — slutade, utan att medföra något botemedel för det onda, som varit anledningen till detta riksmötes kallande. Man påminner sig, huruledes konungen för att tvinga möss-rådet till riksdagskallelse såg sig föranlåten att nedlägga kronan, och huruledes, oaktadt detta ovanliga steg, rådet likväl i fem dagar tvekade och ej kom till något beslut, förr än alla hufvudstadens myndigheter förklarat sig ej lyda ett råd utan konung. En sådan skakning hade bort föra tankarne på de enda nödvändiga hjelpmedlen. Ständerna, som kommo tillsammans med denna öfvertygelse till Norrköping, stannade emellertid blott der för att afsätta rådet och formera ett nytt. Detta var visserligen sammansatt af hederligt, upplyst och skickligt folk, valda enligt hofvets önskan, men allt skedde med sådan brådska, att frukten af den förskräckelse, hvari motpartiet var sänkt, gick förlorad. Flyttade till Stockholm, voro ständerna ej mer de samma. Söndrade sins emellan, utan åhåga att samverka till det allmänna bästa, tänkte de blott på att för enskilda fördelar plundra kronans kassor och förslösa bankens penningar. Om de ett ögonblick syntes sysselsätta sig med redaktionen af nya lagar, så var dock hela denna verksamhet illusorisk. De åtskildes i samma villervalla, som hade utmärkt slutet af alla riksdagar sedan 1720. De sista dagarne märktes likväl en väsentlig sinnenas förändring inom de herskande partierna, en förändring, som blef en af orsakerna till revolutionen. Allt parti är sammansatt af två beståndsdelar, cheferna och stora hopen. De förre verka dertill, att det hela rörer sig efter deras intressen, åt hvilka de gifva vackra namn. De senare entusiasmera sig för de förres talanger, upphetsa hvarandra, föras mera af fanatism än grundad öfvertygelse; men de intryck de emottagit gå alltid längre än de, som gifvit dem, vilja; de idéer man inplantat fasthållas envist, om också de, ifrån hvilka de utgått, skulle önska att utplåna dem. — Sådant var fallet med particheferna vid slutet af 1769 års riksdag. Man hade blott talat om reform af regeringslagarne, om jämvigten af statsmakterna, om att öka konungens rättigheter och minska ständernas. Hopen, under det den för enskilda intressen nekade till allt, som kunde skada dessa, bibehöll likväl idéerna om en regeringssättets förändring och genom en motsägelse, som ligger i menniskonaturen, såg ej sitt misstag, förr än i det ögonblick riksdagen slutades. De märkte då med förundran, att cheferna hade bedragit dem, och att ingenting var gjordt af alla de saker, för hvilka ständerna varit sammankallade. Ifrån den stunden söndrade de sig från sina chefer, och underafdelningar formerade sig. Hofvet, seende sig bedraget i sina förhoppningar, tog humör och bidrog på sin sida till en söndring, som hade för det kunnat blifva vådlig, om ej konungens död hade helt och hållet förändrat sakernas ställning.

Staten hade hittills varit delad i tvänne partier, hvilka, uppkomna 1719 genom uteslutandet af den legitime tronföljaren, hertig Karl Fredrik af Holstein, hade vid 1727 års riksdag omfattat de makters särskilda intressen, som då motvägde hvarandra i Europa. Det ena af dessa partier var hattarne, hvilka, fästade vid Karl XII:s blod och hätske på konung Fredrik I, hvilken de ansågo för usurpatör, slutligen omfattade Sveriges gamla politiska system och förklarade sig för Frankrike. Det andra partiet var mössorna, länge tillgifna England och wienska hofvet, ändteligen år 1765 förklarade anhängare af Ryssland, af princip och fanatism fiendtliga mot det franska systemet. Hofvet hade hållit än med det ena, än med det andra af dessa partier, allt efter sina fördelar. Ifrån första åren af salig konungens regering var hofvet mössa. En olycklig söndring emellan drottningen och grefve Tessin hade kastat hofvet på denna sida. De tragiska scenerna af 1756 och alla de följande årens obehag hade ännu mer förbittrat förhållandet. Pacifikationen mellan partierna 1762, som satte gräns för dessa stridigheter, under det den närmade hatt-cheferna till hofvet, hade likväl ej från det aflägsnat hufvudmännen för det andra partiet. Dessa hade bibehållit förtroendet och handterades såsom gamla vänner, hvilkas i olyckan pröfvade tillgifvenhet ej lemnade rum för något tvifvel. De nya vännerna behandlades likväl med vida större uppmärksamhet och varsamhet. Hofvet tycktes vilja öfvertyga dem om, att allt var glömdt. Priset för alla dessa uppoffringar skulle blifva en förändring af regeringsformen. Löften hade blifvit gifna på ena och andra sidan. Hatt-cheferna hade gifvit sin parole, hofvet hade gifvit sin. Säkert på sitt gamla parti, hade hofvet ej ens rådfrågat detta. Då förändrade och omstörtade 1765 års riksdag allt. Mössorna, nu herrar af styrelsen, glömde de förbindelser de hade till hofvet. De hörde blott på sin förbittring och sitt hat; understödda af Ryssland och England, förföljde de med hätskhet sina motståndare och äfven hofvet, som, för att ej anklagas för att vara förrädare, nu öppet hade förklarat sig för hattarne. Personligheter blandade sig deruti, och från detta ögonblick blef salig konungen helt och hållet öfvergifven af sitt forna parti, som, servilt tillgifvet Ryssland, tog order af dess ministrar. Hofvet, då det öfvergaf mössorna, hade likväl tagit med sig ett antal personer, ej talrika, men de hederligaste i partiet, som af grundsats och erkänsla voro fästade vid den kungliga myndigheten och väl afskydde hatt-cheferna, hvilka hade förföljt dem, men nästan ännu mer sina egna forna chefer, som i medgången glömt den sak, för hvilken de länge hade lidit. Sådan var partiernas ställning vid 1769 års riksdag. De uppoffringar, som hofvet gjort för hattarne, och riksdagens ofördelaktiga utgång uppretade dessa personer emot deras ledare och närmade dem på samma gång till hofvet. Uppriktigt nitälskande för statens sjelfständighet, stötte dem dessutom Rysslands öfvervigt; och den tafla af våldsamheter, som denna makt då framstälde i Polen, väckte på en gång deras harm och fruktan. Alla dessa bevekelsegrunder förente dem snart med hofvets gamla anhängare. Så bildades ett särskildt parti, på en gång tillgifvet hofvet och franska systemet, på en gång aflägsnadt från hatt-chefernas aristokratiska principer och afskyende mössorna och ryska systemet. Det andra partiet bildade nu hattarne, alltid hatande möss-partiet, som med dem stridde om makten, men svagt nog fästade vid franska systemet, för hvilket de lätteligen skulle ha omfattat ett annat, om detta kunnat försäkra dem bibehållandet af det välde, som kunskaper, hufvud och talanger så lång tid hade åt dem bibehållit. Det tredje partiet var de gamla mössorna, förenade med Ryssland, uppfylda af lika hat mot hofvet och mot hattarne, drifna af samma lystnad efter makten som dessa, men vida mindre egnade för dess utöfning, utan snille, utan upphöjelse, utan erfarenhet, utan duglighet. Det fans ibland dem ett litet parti af personer, som ej hade styrka nog att söndra sig från sina gamla vänner, men ogillade det ryska beroendet, älskade fäderneslandet på sitt sätt och voro hätska på hattarne, i hvilka de sågo första orsaken till alla oordningar. De skulle förenat sig med hofvet, om ej detta varit omgifvet af hattar.

En händelse strax efter riksdagen 166 fullbordade förvirringens mått inom partierna. Här förekom den granlaga frågan om ståndens jämlikhet, alltid kär för mängden, nödig i en liten republik, källa till söndring i en stor, i monarkien omöjlig. Adeln hade af så många vackra rättigheter, som den förlorat under Karl XI: s och hans efterträdares regering, endast bibehållit den att bekläda rikets högsta embeten. Den hade låtit införa denna punkt i adliga privilegierna af 1723; och rättigheten, ehuru sedermera ofta omgången, var ostridig. Då vice-president-sysslan i Åbo hofrätt blifvit ledig, företog rådet i Maj månad förslagets upprättande. 167 Ibland flere sökande funnos också ofrälse, och då några af rådet uteslöto dessa i anseende till deras börd från förslaget, instämde de öfriga i denna mening, och beslutet, som i följd deraf fattades, infördes i rådsprotokollet. 168 Detta protokoll, som kort derefter utkom på trycket, uppretade på det högsta de ofrälse stånden, som, länge vana att trampa adelns rättigheter under fötterna och att i allt uppträda såsom dess likar, ej kunde fördraga, att rådet åberopade privilegier, sedan lång tid glömda. Möss-partiet, nu i opposition mot rådet, förgiftade ännu mer allmänna sinnesstämningen i detta afseende genom utspridandet af skrifter, som blott talade om jämlikhet, för att genom vackra ord behaga mängden. 169 De upphetsade till den grad sinnena, att ifrån ena ändan af riket till den andra detta utgjorde ämnet för alla samtal. De tre stånden antogo sig frågan en corps. Presteståndet i Sverige består nästan blott af ofrälse. Mössorna syntes förenade i fråga om denna punkt. Sådan var den allmänna ställningen, då tisdagen den 12 Febr. konungen midt under sin supé, träffad af slag, nedsjönk död.»

»Denna händelse, som försänkte hela staten i den största och sannaste sorg, förändrade allt. Salig konungen hade varit god far, god man, god husbonde. Hans godhet hade gjort honom allmänt älskad. Man högaktade honom för hans redlighet. Han gälde för den ärligaste man i sitt rike. Men hans ytterliga eftergifvenhet för sin gemål hade ofta förorsakat honom olyckor och sorger, för hvilka han alltid hade blifvit första offret. Allas blickar vände sig på hans efterträdare, men bägge partierna sågo honom med mycket olika ögon.»

»Mössorna, som före 1769 års riksdag hade vågat i allmänna papper föreslå att beröfva honom tronföljden, förskräckta att se sig en konungs undersåtar, hvilken redan såsom prins hade vågat allt för att störta dem, beslöto att emotstå honom af alla krafter. De beredde sig att komma honom att darra på sin tron, i fall de ej kunde hindra honom att på densamma uppstiga» ....

Här afbrytas dessa anteckningar, hvilka konungen tvänne gånger begynt, utan att fullfölja dem — en gång under titel: Mémoire sur la révolution de Suède en 1772, hvaraf vi just nu meddelat ett utdrag; en annan gång under titel: Mémoire pour servir à l'histoire de la diète en Suède, qui commença le 13 Juin 1771 et qui finit le 9 Sept. 1772, ett äfvenledes egenhändigt fragment, men blott af ett par blad. Gustaf III uppehåller sig der vid svårigheterna på den tid, när hans fader dog, då man så väl hade behöft hela den lagliga mellantiden, tills 1769 års riksdag borde följas af en ny, för att emellertid lugna sinnena. »Konungens död, påskyndande riksdagen», säger han, »kastade oss midt uti faror, hvilkas höjd möjligtvis dock kunde leda till räddning. Man kände tronföljarens tillgifvenhet för de gamla grundsatser, som under de mest ärofulla epoker hade styrt riket. Denne unge prins borde dessutom vara kär för ett folk, som sedan 70 år sett främlingar på tronen. Men den nye konungens frånvarelse, hans ungdom, ständernas påskyndade sammankomst vore betänkliga omständigheter. Farligast var ofrälsets hat mot adeln, som genom ett oförsigtigt, ehuru ganska lagligt steg af rådet hade uppblossat. Mössorna betjenade sig deraf för att vinna pluraliteten; ehuru denna anda i grunden syftade på både regeringsformens, adelns och statens fullkomliga förstöring» ....

Den 25 Juni 1771 öppnade konungen riksdagen med ett tal hvaraf vi endast anföra slutet: »Jag har sett flera länder, jag har lärt känna flera folkslags tänkesätt, regeringsart, seder, större och mindre välstånd. Jag har funnit, att hvarken oinskränkt välde, prakt och yppighet, för sträng sparsamhet eller penningeskatter utgöra lycka och förnöjsamhet, der kärlek för fäderneslandet, der enighet saknas. Det ankommer derför på eder att blifva det lyckligaste folk på jorden. Låtom detta riksmöte blifva evärdeligen utmärkt i våra tidböcker igenom uppoffrande af allt hat, alla egna afsigter för det allmänna bästa. Jag skall bidraga, så mycket som på min personliga del ankommer, att samla tillbakars edra strödda sinnen, förena edra åtskilda hjertan för att sluta i en lycklig stund för riket detta riksmöte, till hvilkets begynnelse jag önskar eder den Högstes välsignelse.» — Ständerna anhöllo, att talet måtte af trycket utgifvas och utdelas till alla församlingar i riket.

Enighet var således lösen för dagen. Att lugna sinnena, försona partierna var också det mål, som den store Fredrik förnämligast rådt sin systerson att eftersträfva; ehuru han medgaf svårigheten att deri lyckas. Ett bref från den preussiske monarken af den 28 Juni 1771, hvilket förvaras i dessa samlingar, visar tydligt nog hvad Fredrik II trodde eller misstrodde. »Funnes det Svenskar i Sverige — säger han — skulle de alle vara ense i fråga om fäderneslandets väl, men den främmande korruptionen har allt för mycket förvändt nationens anda. Jag skulle vara ganska nöjd, om jag kunnat lyckas att lugna dem, hvilkas sinnen äro uppskrämda genom hvad de föreställa sig om e. m:ts planer, utan att känna dem. Jag har försäkrat, på e. m:ts egna ord, att ingen ny traktat är sluten med Frankrike, att e. m. ingalunda hade för afsigt att omkullstörta sitt rikes grundlagar, och att e. m:t synts mig hafva den fasta föresatsen att bibehålla god vänskap med sina grannar. — Jag har skrifvit till Ryssland, att e. m:ts afsigt hade varit att sluta sin resa öfver Petersburg, och att endast den aflidne konungens frånfälle hindrat detta; med ett ord, jag har sökt att utplåna alla de motsatta intryck, som begynna att spridas.»

Bemedlingen emellan partierna — den under denna riksdag så mycket omtalade kompositionen 170 — var, åtminstone för att vinna tiden, till en början ett nära nödtvunget mål för Gustaf III:s politik. Också sysselsatte han sig dermed genast efter ständernas sammanträdande. Hans första förtroliga framställning derom till möss-partiets hufvudmän finnes redan den 10 Juni 1771 besvarad genom en promemoria af följande innehåll: »Om partiarbetena skola upphöra, måste säkerhet vinnas att man ej blir duperad, hvarför först en jämvigt mellan partierna måste fastställas, och sedermera det gälla såsom afgjordt, att fundamentallagarne blifva i alla delar orubbade. Dertill fordras, att inga nya allianser ingås, som kunna lägga band på nationen eller gifva anledning till krig; att nationen måtte i afseende på riksdagsmannavalens frihet försäkras och hvad deremot af magistrater och embetsmän blifvit brutet beifras; att rådkammaren må delas lika emellan båda partierna; att det framfarna må glömmas; hvarjämte föreslås, att öfverenskommelsen måtte uppgöras emellan trenne personer af hvartdera partiet.» Man ser af en konungens egenhändiga anteckning, att äfven dessa personer blifvit utvalda, nämligen på mössornas sida landshöfdingen friherre Ridderstolpe samt generalmajorerna Pechlin och Rudbeck, på hattarnes grefve Axel Fersen, baron Höpken och baron Duwall; och en ny promemoria med konungens påteckning: Mössornas kompositions-förslag den 12 Juni 1771 till mig ingifvit, finnes bilagd. Målet för dessa, å ingendera sidan med uppriktighet förda underhandlingar var, ehuru mycken tid dermed förnöttes, ej blott svårt, utan omöjligt att vinna. 171 Hindren lågo ej blott i partiernas, utan i konungens egen ställning.

Huru skulle Gustaf III, sjelf stäld emellan en redan försökt och en å nyo åsyftad revolution, kunnat förena sinnena om ett regeringssätt, hvars störtande han ville? Dessa försök kunde endast ha någon mening, så vida föreningspunkten låg utom detta regeringssätt, i det nya, som konungen ville införa, eller (såsom det hette) det gamla, enligt med rikets forna grundlagar, som han ville återställa. Men att denna föreningspunkt i godo skulle kunna vinnas, var så mycket osannolikare, som nya söndringsämnen hade kommit till de gamla. Vi ha sett den gamla stridsfrågan om frälsets och ofrälsets rättigheter åter väckas. I sjelfva verket var ståndsregeringen dermed angripen i sina grundvalar, och mössorna, då de betjente sig deraf för egna afsigter, visste ej, af hvilket farligt medel de begagnade sig, eller hade glömt, att denna fråga en gång förr hade infört enväldet i Sverige. Men, användt såsom partivapen, hade detta tvisteämne gjort dem segrande vid riksdagsmannavalen i de ofrälse stånden, oaktadt de förhoppningar, hofvet i början närde, och i trots af dess bemödanden att inverka på dessa val. Denna oppositionens öfvervigt visade sig genast vid talmansvalen. Endast riddarhuset fogade sig i utkorandet af hofmarskalken friherre Axel Gabriel Lejonhufvud 172 till landtmarskalk, efter hofvets önskan; men sjelfva detta val af en genom sina egenskaper föga verkande man hade ej annan betydelse än svaghetens. De andra ståndens val — presterskapets af biskop Forssenius 173 i Skara, borgerskapets af borgmästaren Sebaldt i Stockholm 174, böndernas af Josef Hansson 175 från Elfborgs län (som af hatt-pluraliteten vid 1769 års riksdag hade blifvit utvoterad ur sitt stånd) — föllo på hofvets ifriga motståndare. Vid undersökning af riksdagsmännens fullmakter uteslöt presteståndet 9, borgareståndet 14 och bönderna 11 af sina medlemmar under allehanda förevändningar. Mössor inkallades i stället.

Att 1769 års revolutionsplaner icke kunnat döljas, ser man tydligen nog af en endast derigenom fullt begriplig antydning i en af ständernas första skrifvelser, nämligen den, med hvilken de den 30 Juli 1771 (samma dag på hvilken de följde konung Adolf Fredrik till grafven) kungjorde sitt beslut att återgifva sitt förtroende åt det 1769 entledigade rådet. I ständernas skrifvelse till konungen säges om denna åt möss-rådet gifna upprättelse, att den skedde i anseende till numera offentligen uppdagade omständigheter. Konungen ansåg dessa ordalag såsom sårande för sin faders och sin egen heder. Han nekade använda dem uti de kallelsebref, som han genast borde utfärda för tvänne de äldsta af dessa forna, nu såsom oskyldiga statsoffer stämplade rådsherrar. 176 Men man fordrade, att just dessa ord skulle nytjas. Man hotade med användning af den kungliga namnstämpeln. Man lät förstå, att en närmare undersökning af de nämda omständigheternas egentliga beskaffenhet ej vore ur vägen. Konungen måste gifva vika.

Det följde en tid, under hvilken han föga syntes bekymra sig om riksdagsärendena; och de mindre skarpsynte väntade sig redan en blott på nöjen begifven namnkonung. Han sysselsatte sig med teatraliska öfningar, med små resor emellan lustslotten, han ritade, broderade, gjorde projekt än till teaterkostymer, än till ordnar och ordensdekorationer. 177 — Vid riksdagen ökades emellertid oredan, bitterheten, ståndsträtorna. — I sex månader tvistades emellan adeln och de ofrälse stånden om ordalagen i konungaförsäkran. Konungen hade väl redan undertecknat en sådan i Paris. Men den ansågs blott provisorisk. Att den endast förband konungen till 1720 års regeringsform, utan att nämna de sedermera i den införda förändringar, väckte dessutom uppmärksamhet. — Adeln önskade den nya försäkran författad i full enlighet med den, som konung Adolf Fredrik år 1751 hade afgifvit; de ofrälse stånden yrkade deremot förändringar och tillägg, för hvilka vi framdeles skola redogöra. Midt under dessa trätor kallade konungen den 28 Nov. 1771 till sig landtmarskalken och ståndens talmän. I närvaro af fyra rikets råd (han hade förut tillkännagivit sin afsigt i senaten) framstälde han för dem faran af deras egen och nationens söndring och erinrade sjelf, att denna vore säkraste vägen till enväldet, i fall han, lika med konungar före honom, ville begagna sig af oenigheten. »Jag helsade rikets ständer på rikssalen», sade han, »med den försäkran att vilja förena söndrade sinnen. Jag har för mycken aktning för lagarne att vilja blanda mig i riksens ständers göromål. Men då faran är stor, är kallsinnigheten brottslig. Rörd häraf, har jag uppkallat eder att yppa min oro öfver skiljaktigheten inom riksstånden. Jag erbjuder min person att blifva ett föreningsband. Jag är den ende i riket, som ej har mera gemenskap med det ena ståndets intresse än med det andras.»

Vill man ett exempel, till hvilken grad af obetydlighet och falskhet lagliga former nedsjunka i ett söndradt, till sin upplösning skyndande samhälle, så har man det här. Konungen tillkännagaf i rådet sin afsigt att göra detta steg. Deras excellenser, heter det i rådsprotokollet, betygade med utmärkt sinnesrörelse sin underdåniga erkänsla, men anmärkte, att i rådkammaren inga ämnen förekommit, hvaraf kunde slutas, att någon skiljaktighet mellan rikets ständer vore att befara. Efter afhörande af konungens framställning förklarade landtmarskalken i sitt stånd, att kongl. maj:t hållit ett tal, hvars innehåll ej lagarne tillät honom att omtala. Borgaretalmannen yttrade genast, att han ej kunde framföra någon konungens proposition, som ej komme ur rådkammaren. Konungen ville låta trycka talet; och ännu finnes i samlingarna hans egenhändiga koncept dertill, föregånget af ett förord. Rådet tillät ej tryckningen, utan föregången kommunikation med sekreta utskottet. Talet blef tryckt i landsorten. Ständerna, ehuru de egnat konungen en tacksägelse för hans nådiga afsigt, beifrade tryckningen såsom ett högmålsbrott och läto trumla efter boktryckaren. 178

Under julhelgen 1771 hade konungen på Ekolsund kring sig samlat flere de mest betydande riksdagsmän. För att främja den så kallade kompositionen hade det blifvit öfverenskommet att ifrån det nya årets början upphöra med allt utdelande af parti-penningar. I följd deraf borde äfven konungen upplösa en klubb af honom tillgifna adelsmän, hvilkas uppförande på flera håll väckt misstankar. 179 Deremot förbundo sig komponisterna (ty komponister och anti-komponister blifva nya partinamn) att arbeta för bibehållande af det nuvarande rådet, i hvilket hattarne ännu hade pluraliteten.

Ett bref från riksrådet Sinclair till konungen, den 2 Januari 1772, visar första verkan af dessa åtgärder. »Boye 180 — säger han — annonserade klubbens tillslutande den 30 December. Ryktet om upphörande af underhållet har väckt stort missnöje. Boye har måst bekräfta det. Allt hvad han tillade om ed. m:ts eget samtycke, enligt hvad (franske) ambassadören sagt honom, upphetsade dem endast mer. Alle svuro, att de ville sätta till äfven sina kläder för att underhålla sig vid riksdagen, att de hade uppmanat sina kamrater att med dem förena sig, och att, oaktadt deras fattigdom och ett gammalt bruk, som hade vant dem att emottaga penningeunderhåll, de likväl ej ville låta sig behandlas såsom hyrlingar. Ambassadörens tillbud att bestå respenningar behandlades med förakt. Slutligen presenterade några ett papper, hvars innehåll jag härhos har äran i afskrift bifoga 181, och de uppmanade hvarandra att underteckna det. Öfverstarne grefve Creutz 182 och De Carnall 183 gjorde det först, och alle de öfrige följde. Två unge officerare ville urskulda sig med sin medellöshet. Någre andre gjorde sammanskott till deras underhåll. Derefter lemnade de huset och marscherade en corps till ett annat, som de redan hyrt. Denna nya klubb samlas alla aftnar. Underskrifterna voro i går 117. Det är en formlig konfederation. 184 __ Det är svårt att säga, hvartill allt detta skall leda; men jag fruktar, att det går ut på ny opposition i afseende på konungaförsäkran 185, och att detta kommer att utdraga riksdagen.» — Det var upphofvet till den under namn af Svenska Botten bekanta klubben, i spetsen för hvilken dåvarande öfversten för Nylands dragoner friherre Jakob Magnus Sprengtporten trädde, och som både föregick och förebådade revolutionen.

Hvad af franska ambassadören grefve de Vergennes' korrespondens i dessa samlingar finnes förvaradt, inviger oss i den hemliga riksdagshistorien vid denna tidpunkt. Brefven äro dels till konungen, dels till grefve Axel Fersen, dels till Beylon, som på den underordnade plats af lektör, hvilken han i Lovisa Ulrikas hof intog, hade till den grad förvärfvat sig hela det kungliga husets förtroende, att man ser honom uppträda såsom medlande person i alla deras vigtigaste angelägenheter. Det var hos Beylon, som konungen hade sina hemliga sammankomster med den franske ministern.

Vi begynna med anförandet af ett bref från grefve Vergennes till konungen af den 10 Febr. 1772: »Öfverste Sprengtporten säger mig, att, för att hålla sin klubb tillsammans ännu en månad, han behöfver 3000 plåtar (écus), hvilka han anhåller, att jag må förskjuta, väl förståendes, utan att e. m. derom må underrättas. Det har synts mig besynnerligt. Jag har undvikit att svara för att under tiden kunna få veta e. m:ts vilja. Det enda jag begär är en samvetsgrann tystnad. Det intresserar e. m. mer än mig. Ty då man tror, att det är på e. m:ts befallning, som penningeutdelningarna upphört, så skall man ock påstå, att det är på dess befallning, som jag återtagit dem.» — Sannolikt hade Sprengtportens begäran icke skett konungen ovetande. Oaktadt Vergennes tillstyrkt det tagna beslutet, och det hette, att ryske ministern grefve Osterman ej var obenägen att gilla det, så visade sig likväl snart, att ingendera af partierna ville eller kunde hålla öfverenskommelsen. Redan den 2 Jan. 1772 skrifver Sinclair till konungen: »Mössorna förhålla sig stilla. Men största delen af deras pensionärer återkommer i Februari, då underhållet tager sin vanliga gång.» Så skedde å ömse sidor; och brefven till Beylon från grefve Vergennes röja merendels elakt lynne öfver ständiga penningefordringar. — Den 2 Febr. 1772 skrifver Vergennes till Beylon: »Jag skall tåligt vänta i ert kabinett och låta mig ledas såsom ett lam att möta konungen.» — Den 25 Februari: »Jag är ledsen vid de ständiga penningefordringarna. Nu vill man ha till justitiekanslersvalet. 186 Jag har ej ansett det nödigt; men vore det blott fråga om 5- à 6000 plåtar, kunde ni lofva dem på mina vägnar. Jag vill ej dölja för er, att eder store vän, han, som ni kallar eder hjelte, har meddelat sig med mig i denna sak, och att jag skjutit den ifrån mig. Men anser man detta, som har synts mig indifferent, icke vara det, så undertrycker jag min egen mening och lofvar att göra det möjliga, jag ville nästan säga, det omöjliga.» Den 12 Mars: Samma klagan öfver stegrade penningefordringar. — »Det är icke först nu, som jag ser huru våra projektmakare räkna. Gifve Gud, att i det man förehafver man ej missräknade sig blott i fråga om penningar! Jag väntar, att man slutligen gör sin sak så väl, att vi förlora rådet. Ni känner min tanke. Se der hvad som undergräfver min helsa, mitt lynne! Hvarför vilja verka, då att hålla sig stilla vore det enda goda parti man kunde taga?»

Det nuvarande rådets ställning blef i sjelfva verket hvar dag betänkligare genom stämningen i de ofrälse stånden. Boye, en agent af riksrådet Sinclair, hade för att motverka senatens fruktade fall begärt 109,550 daler kopparmynt att i partipenningar utdela till 193 personer och fordrade dessutom 60,000 daler kopparmynt för att betala förskott och lån, som blifvit gjorda i samma ändamål. Vergennes afgaf i anledning deraf den 16 Mars 1772 en note af följande innehåll. »Franske ambassadören fattar allt för väl vigten af att sammanhålla adeln i ett ögonblick, då senaten eller åtminstone de mest intressante senatorerna hotas med ett fruktansvärdt anfall. Man kan likväl ej räkna på att rädda dem, som mössorna vilja störta. Desse äro allt för starka i de ofrälse stånden; och ståndens pluralitet gäller. Den enda fördel, som stode att vinna, vore således, att de entledigade rådsherrarne erhöllo Riddarhusets bifall. Denna fördel är väl allt för obetydlig. Man har derför proponerat en annan plan för att frälsa de hotade rådsherrarne. Ambassadören, som icke känner, om den blifvit gillad af konungen, har likväl omfattat den, såsom helsosam, och har lofvat att till densamma söka medverka. Man påstår, att en summa af 10,000 écus 187 kunde förmå en rådsherre nedlägga sitt embete, och att en annan ej vore obenägen att för intet gå af. Dessa tvänne vakanser skulle sannolikt lugna stormen 188 och förekomma ett system af våldsamhet. Men om ambassadören skall bestå denna summa för att lätta ett nyttigt förslag, så är det ej möjligt, att han på samma gång kastar sig i nya kostnader för ett annat föremål. För att ingenting dölja — hela beloppet af den fond, hvaröfver han kan disponera, öfverstiger ej 200,000 daler koppar, hvaraf 77,000 daler redan blifvit lemnade till öfverste Sprengtporten, enligt h. m:ts vilja. Återstoden är 123,000 dlr eller, om man afdrager 60,000 dlr 189 för det nyssnämda ändamålet, blott 63,000 dlr. En allt för obetydlig summa för de anspråk, man gör. Prester och borgare af partiet skola säkerligen pretendera gratifikationer. Hvarest taga dem, om det lilla som återstår lemnas till hr Boye? — Denna uppgift skall utan tvifvel förvåna h. m:t, då den så föga öfverensstämmer med de förutfattade tankar, man ingifvit honom. Det kan synas rättvist i sin ordning att göra något för dem, som följt det patriotiska partiets fana, men erfarenheten har allt för mycket visat, att emottagna välgerningar snarare anses såsom en rättighet till nya anspråk, än en förbindelse till tacksamhet. I alla fall kan man ej annat än lemna hr Boye derhän. Mer än 100 personer af dem, hvilka han påstår sig dirigera, hafva undandragit sig hans inflytande och förenat sig med öfverste Sprengtporten. Det företräde, som h. m:t synes gifva åt den senare, har redan gjort mycken ond blod. Dessutom, kan man väl räkna på hr Boye? Han beror helt och hållet af grefve Sinclair. Men denne har gjort sin fred med mössorna. Att guvernörsplatsen i Pommern blifvit åt honom bestämd, är derpå ett otvifvelaktigt bevis. 190 Kan man väl föreställa sig, att hans personliga fiender, folk som svurit hans undergång, skulle unnat honom den vackraste syssla i Sverige, utan att ha gjort sina vilkor. Ett af dem är naturligtvis, att han skall bidraga till de rådsherrars fall, hvilka man vill afsätta.» — I en biljett från Vergennes till grefve Axel Fersen den 24 Mars 1772 heter det: ». . . Nu vill man, att jag skall köpa bönderna, hvartill fordras ett förskott af 200,000 daler kopparmynt. Jag är ej lättsinnig nog att sätta mera på spel, än jag redan gjort. Våra kontrahenter hade förbundit sig, att det skulle vara slut (på riksdagen) i Mars. Hvilka ha deras bemödanden varit för detta mål? Hvad ha de gjort för att besvärja stormen mot rådet? Jag kastar ej ut penningar på en slump. Jag tviflar med skäl, att grefve Osterman vill och kan kasta ut mycket. — Ni vet, hvad som skett med bondeståndets sekreterare genom riksrådet Sinclair. 191 Ni kan bättre än jag döma, om det är värdt att deraf göra bruk.» — Den 25 Mars skrifver grefve Axel Fersen till Vergennes, huruledes riksrådet Sinclair rådt att köpa de tre ståndens röster i de bägge deputationerna, hvarifrån förföljelsen mot rådet utgått. I anledning deraf meddelar grefve Fersen följande: »Frietzcky, en af mössornas bästa hufvuden, medlem af kompositionskonklaven och i besittning af alla mössornas hemligheter 192, har blifvit tillfrågad af en bland de våra, huru man skulle förklara det förvånande nit, hvarmed herrar Funck, Ribbing, Essen och andra mössor plaiderade riksrådet Sinclairs sak på det öfriga rådets bekostnad, ehuru de varit hans bittraste fiender. Frietzcky hade panna nog att svara, att detta uppförande å deras sida hvarken var grundadt på förtroende eller aktning, men att grefve Sinclair lofvat hemligen understödja deras parti och system och i detta ändamål svara för alla de röster han disponerar vid riksdagen. — Det är ej möjligt, att grefve Sinclair till den grad kan fela mot konungen och staten." — Den 11 April afgjordes rådets öde i de ofrälse stånden. Det var ett oväntadt slag, hvilket man hade hoppats kunna afvända, så mycket mer som komponisterna bland mössorna lofvat bibehålla hälften af den nuvarande senaten. Den biljett, hvari Vergennes underrättar Beylon om utgången, finnes i dessa samlingar, försedd med några egenhändiga anmärkningar af Gustaf III, hvilka vi sätta under texten. Den är af den 12 April 1772. »Skulle ni väl förestält er en katastrof 193 så allmän som gårdagens? Jag hade ännu någon tro på mitt slägte. Jag var ej beredd att se dubbelheten, bofstrecken och raseriet i en så gruflig höjd. Man skulle tro, att det är demokratiens choc mot aristokratien, i fall de underrättelser, som efter hand inlöpa om den föregående nattens intriger, icke försvagade, om ej vederlade denna tanke. Wijkman 194 och Kröger 195 äro ej de ende, som predikat korståget hela natten på klubbarna. En borgare vid namn Grahm 196, som man säger ligga i händerna på herr S . . . 197, har följt dem öfver allt. Ni påminner er det depositum, som skedde hos Odhelius 198. I går afton har man återskickat mig summan, men ej i samma mynt, utan i en anvisning på banken, dragen aftonen förut och undertecknad af depositoren. Om den är god, så är klart, att mina penningar ha tjenat att bereda förräderiet, och allt hvad man nu återskickar är priset derför. Man kan ej dölja för sig, hvarifrån slaget kommer. Man kände hvad mått och steg vi tagit med borgareståndet. Man har minerat emot oss. Cheferna stå der ensamme med sina röster, hvilka, såsom utgången visar, ej tjenat oss till någonting. Det onda är gjordt. Jag ser intet hjelpmedel. Man talar om att återställa tre rådsherrar, R—, B— och H—. 199 Jag tror numera ej på någon ting. Jag beklagar af allt mitt hjerta vår värdige hjelte 200. Jag fäller tårar för mina vänner och med mina vänner. Vår fältmarskalk 1 har föregått mig med exemplet. Jag har aldrig sett någon djupare rörd, än han var i går. Jag fruktar, att han lemnar partiet.»

Några utdrag af bref ifrån öfverste Sprengtporten till Gustaf III under konungens vistande på Ekolsund, påskhelgen år 1772, må fullborda målningen af riksdagens oreda.

Den 14 April 1772: »Det oväntade utslaget af rådets sak i de tre stånden har utan tvifvel blifvit e. m. meddeladt före dess afresa. Herrar komponisters konsternation visar, att de agerat de bonne foi i denna sak, i synnerhet grefve Fersen och hans parti. De öfrige ha blott apparencerna att sauvera och trösta sig lätt..... Emellertid är rådets sak uppskjuten hos adeln. Mycket gräl hos borgarena. Det påstås, att Sundblad 2 haft den oförsigtigheten att offentligen utdela penningar i sista plenum.» — Den 16 April. »Oenigheten bland borgarena fortfar. Man kastar eld och lågor öfver statsbristen, proponerar indragningen af flera regementen, af presidenterna i kollegierna, af biskoparne, eller att ge dem penningelön, 10,000 (plåtar) hvardera. Bönderna ha ock talat mot prelaterna. Man säger, att Osterman är ganska ledsen öfver hvad som skett med rådet, att han sedermera ger mindre och franske ambassadören intet. Förändringen med grefve Sinclair blir mer och mer känd, ehuru under formen af ett accommodement för hans personliga konservation, och anses i detta afseende såsom ett drag af nödvändighet. Hur vill e. m. att vi skola uppföra oss emot honom? Ryktet säger, att 1,200 dalkarlar äro på vägen till Ekolsund att begära hjelp af e. m. 3. Det har gjort våra vänner mycket glada och visar, huru böjde de äro för en förändring.» Den 23 April: »Det är svårt att ge säkra underrättelser. Grefve Fersen har försäkrat mig, att herrar komponister på mössornas sida kasta hela skulden i rådets sak på hans excellens Funcks skurkeri, hvars organ Wijkman är hos presterna. — Man misstänker, att Sinclair till och med på längre håll deri har del i anseende till den nära liaison, som i sjelfva verket existerar emellan honom och Funck. Men detta är också det enda bevis man har emot honom. Flere, som jag talt vid, försvara Sinclair och säga, att han endast ville krossa de gamla aristokraterna, på det enda resursen skulle vara e. m:ts person. I det fallet skulle Funck arbeta i samma mening. Jag lemnar detta åt e. m:ts omdöme — hvilken som har utsigt att få öfverhanden, grefve Sinclair med Funcks hjelp, eller grefve Fersen med sina gamla vänner. Emellertid kan grefve Fersen ännu ej utverka några penningar af franske ambassadören. Jag vet ej, hur det skall gå med det fattiga folket. De revoltera säkert emot honom. Rådets sak anses förlorad, om man vill spara de 200,000 livres, som ambassadören lärer ha qvar, till något bättre. Kanske till att motverka den kommission, hvarom nu åter talas hos borgarena. Det påstås, att de tre stånden ämna sätta tre ofrälse militärer på ett rådsförslag». 4 — Den 30 April: »Grefve Scheffer har utan tvifvel anmält för e. m., huru grefve Sinclair explicerat sig för honom. Hans excell. Scheffer har synts mig fullkomligt öfvertygad om hans oskuld. . . . Hans liaison med Funck fortfar. Emellertid tros, att Sinclair kommer att besätta senaten med sina anhängare.»

Ännu hade rådets sak ej förevarit hos adeln. Den 13 April skref konungen till baron Ridderstolpe, en af cheferna för kompositions-partiet å mössornas sida: »Adeln har ännu ej förklarat sig. Må den vara enig att frikänna rådet, må ni och edra vänner tala derför, må riddarhuset utan omröstning justifiera rådet! Det är endast ett sådant uppförande, som kan utplåna mina misstankar. Jag vet väl, att adelns röst numera gör ingenting till saken; men ni kan endast derigenom sätta mig i tillfälle att fortsätta en bemedling, som min heder förbjuder mig att understödja, om man tillsluter mig allt tillfälle dertill. Såge jag blott på mig sjelf, så gåfve jag eder visserligen icke detta råd. Ju våldsammare här tillgår, desto mer skola alla hjertan återkomma till mig. Medlidandet skall efterträda raseriet. Man skall med allt för mycket skäl beklaga en vördnadsvärd gubbes öde, hvilken, efter att i 55 år ha tjenat sitt fädernesland med heder, ser sig i sitt 76:te år störtad i elände. 5 Följderna äro lätta att förutse. Kasta, blott en blick på vår hela, både äldre och nyare, historia.»

I plenum den 25 April förekom sekreta justitie-deputationens, redan i tre stånd bifallna betänkande om rådets afsättning äfven hos ridderskapet och adeln. De som togo rådets försvar hänvisade på rådsherrarnes förklaring och på hofrättsrådet von Posts, betänkandet bifogade, särskilda tanke. Man anmärkte, att hvad som mest öfverklagades vore rådets förhållande i några befordringsmål och beslut i afseende på några öfverklagade riksdagsmannaval, men att lagarne i båda fallen voro otydliga och minst kunde föranleda afsättning såsom straff. Grefve Axel Fersen talade med rörelse. Han fästade i synnerhet uppmärksamhet på sakens politiska sida. »Är det vist och försigtigt, sade han? Hvad verkan skall det göra på konungen, på utrikes makter, på allmänheten? Vi göra regeringssättet förhatligt. Efterkommande torde få känna hvad denna tiden bereder. Vi täfla nu om att taga tjenster och fullmakter af hvarandra, man torde snart gå längre och taga egendomen, slutligen kommer det an på lifvet.» Mösscheferna för kompositionspartiet, friherrarne Ridderstolpe och Essen, inskränkte sig till det yttrande, att ej hela rådet, utan endast en del deraf borde entledigas. Men då de medgåfvo, att alle voro felaktige, så att skilnaden hufvudsakligen skulle bero på godtycke, så vann Frietzckys tanke, att just derför undantag ej borde ske. Betänkandet mot rådet bifölls, ehuru blott med 277 röster emot 271. 6 I detta plenum klagades mycket öfver den stigande bitterheten mot ridderskapet och adeln, som gaf sig luft i tidningar och flygskrifter. 7

Vi ha sett, att riksrådet Sinclair hade förstått att för sig utverka ett undantag från det öde, som träffade hans medbröder. Undantaget sträcktes äfven till riksrådet v. Wallwijk, som mössorna år 1765 från ett kommissariat i statskontoret flyttat till rådsbordet, och som, i följd af den välberäknade försigtighet, som förde honom oskadd genom mer än en parti-hvälfning, också nu satt qvar 8; en lycka eller olycka, som äfven träffade riksrådet grefve Schwerin, emedan han under en stor del af den tid, som lemnat föremål för anklagelserna, varit frånvarande. Grefvarne Hjärne, von Stockenström, Snoilsky hade genom egna afskedsansökningar förekommit ständernas beslut. Detta blef, att alla de öfriga, nämligen grefvarne Rudenschöld, Bjelke, Ulrik Scheffer, von Hermansson, Beckfriis, Posse, Barck, förklarades sina rådsembeten och rikets ständers förtroende förlustige. — I början var konungen, i följd af allt detta, mycket uppretad mot riksrådet Sinclair. -— »Det är odiöst», skrifver han till grefve Karl Fr. Scheffer 9, »att till denna grad blifva bedragen och ännu mera odiöst att blifva det genom en man, som har haft den oförskämdheten att betjena sig af mitt namn och min kredit för att bereda mig den blodigaste skymf. Felet är ock hos vår gode ambassadör 10, som med sina hemligheter och med sin mysteriösa min tror sig den förste man i verlden och blott skämmer bort sakerna genom sin småslughet. Hade han ej lagt alla sina ägg i en gryta, skulle de ej nu alla varit sönderslagna. Men det tjenar till ingenting att tala derom, emedan saken är afgjord. Af alla nyheter, som komma mig till handa från Stockholm, ser jag, att der en stor förvirring herskar. Somlige säga, att det är den demokratiska andan, som vunnit på aristokraterna; andre, att man har velat göra mig en tjenst med att behålla S. 11 och köra bort alla de öfriga, som voro aristokrater; andre, att detta skett för att gifva en formel dementi åt komponisterna och att visa på ett lysande sätt, att det ej är fyra till fem adelsmän, som styra de andra stånden, och att vid min återkomst dessa stånd ämna proponera mig en annan komposition, hvaraf de ensamme vilja ha hedern; andre, att det är Ryssland, som i samråd med S. har gjort allt. Men af alla dessa tankar finnes ingen enda, som ej röjer, att, sedan protokollen blifvit tryckta, man är förlägen för de der uppgifna skälen, som äro så svaga, så frivola, anklagelserna så barnsliga, så orättvisa, att ingen hade för sådana flata och svaga orsaker velat köra bort sin fogde, för hvilka riksens ständer nu licentierat herrar riksens råd. 12

»Af allt detta slutar jag, att det är en så stor förvirring ibland dem, att hvarje dag bör öka den, och att i ett gynnande ögonblick man kan falla öfver dem och förskingra dem alla. Men för allt detta måste man förena sig med grefve Fersen, och, ehuru det med skäl bjuder mig emot, tror jag dock, att jag måste deran......Om söndags afton ämnar jag vara i staden. Jag skulle vara högst intresserad af att se eder. Jag fruktar för en viss herre, som kanhända vill tala med mig, och som torde skämma bort vårt första möte. Detta första möte skall decidera, för alltid mitt sätt att behandla honom.» — Man har sett, att Sinclair redan hade lyckats att urskulda sig inför grefve K. F. Scheffer. Det synes ej heller ha misslyckats honom inför den mer skarpsynte konungen. Visst är likväl, att Gustaf III ej ogerna såg honom aflägsnad till den plats, dit hans nya embete, såsom generalguvernör i Pommern, nu kallade honom. De lediga rådsstolarna fyldes, till en del med så mycken möda, att det kom i öfvervägande vid riksdagen, om man ej kunde tvingas att emottaga råds-embetet. 13 Huru en bland de afsatta rådsherrarne — sedermera Gustaf III:s minister för utrikes ärendena — i detta ögonblick såg sakerna, må följande bref från honom till konungen, af den 20 April 1772, bevitna, hvilket vi, liksom de föregående, meddela i öfversättning och utdrag: »Förtvifla ej om fäderneslandet! Jag vågar derom besvärja eders maj:t. Det är det enda hjelpmedel, som återstår. Ed. m:ts mod måste upphöja sig öfver lyckan. Ed. m:t måste sätta en orubblig fasthet emot alla försök, som man visserligen ännu skall göra att förmå ed. m:t till tålamod och eftergifvenhet. Jag vågar säga det: e. m. har rågat målet; och all ytterligare eftergifvenhet mot folk, som satt sin egen opålitlighet i så öppen dag, skulle blott göra dem djerfvare. Nu heter det, att man vill göra nåd åt fyra ibland oss. 14 Med denna intrig har man ett dubbelt ändamål, det ena kanhända att vinna e m., det andra att öppna vägen för dem af oss, som anses mest fästade vid sina platser, att enskildt underhandla och underkasta sig partiets afsigter. — Förlåt, om jag hänföres af mitt nit! Det är oundgängligt, att e. m. fattar regeringstyglarna med en Herculisk arm, och att e. m. sätter en gräns för allt hopp om att ytterligare låta sig ledas. Hvad gör en öfvergående storm? E. m. skall rädda sitt folk, sitt fädernesland, och dess ära skall framgå i full dag för verlden. Stora olyckor fordra stora hjelpmedel; och lyckligtvis har naturen skänkt e. m. allt hvad som fordras till att öfvervinna dem. Men e. m. skall hafva behof af allt sitt mod och af all sin förmåga.» — Det är betecknande för tiden att höra ett så varmt språk i ett sådant ämne af en sådan man. Grefve Ulrik Scheffer var eljest lika bekant för sin kloka köld, som hans äldre broder, Karl Fredrik, för en lätt tänd värma.

Under sådana förebud firades ändtligen den 29 Maj 1772 Gustaf III:s kröning 15, hvilken han först till September månad föregående året hade utsatt, men som blifvit oupphörligt uppskjuten genom striden angående den nya konungaförsäkran. Det var egentligen under dessa tvister, som det fruktansvärda fenomenet yttrade sig, att partistriden hade blifvit ståndsstrid.

Det var en förvandling, som egentligen försiggått inom möss-partiet. Ursprungligen var detta det mest aristokratiska, med de gamla slägterna i spetsen, hvilka 1738 hade dukat under för den adliga demokratien inom Riddarhuset eller för partichefer, som deraf begagnade sig. Under dessas långvariga öfvervigt (som var hatt-väldet) stärkte sig de gamla mössornas opposition (liberal, såsom all sådan) allt mer med ofrälse bundsförvandter. Det så sammansatta partiet — som vi i ett annat arbete kallat de nya mössorna till skilnad ifrån de gamla — det parti, som 1765 segrade, 1769 låg under och nu åter uppreste hufvudet, var egentligen en koalition, hvars beståndsdelar under denna riksdag upplöste sig. Det var ej mera adeln, som numera ensam stod i spetsen. Det ofrälse elementet blef öfvervägande: de adlige ledarne förlorade tyglarna, och konungen tog dem.

Grälet om konungaförsäkran begynte såsom ren partistrid genom mössornas bitterhet emot 1768 års händelser, hvadan de nu ville stadga, ej blott att konungen skulle förbinda sig att oafbrutet regera, utan ock att såsom högmålsbrott beifra, om några af rikets embetsmän, under hvad sken som helst, förklarade sig inaktiva. Men allt blef snart ståndstvist, sedan de ofrälse ståndens reaktion mot de adliga privilegierna börjat röja sig. Påminnande derom, att dessa privilegier endast vid 1723 års riksdag blifvit bifallna med det vilkor, att de oprivilegierade stånden framdeles med sådana också måtte hugnas (hvilket efter 50 års förlopp nu ej vore för tidigt att verkställa), sökte de att i den nya konungaförsäkran gifva orubblig helgd, ej mindre åt städernas privilegier (borgerskapet ville till och med göra dessa oföränderligare än sjelfva grundlagen), än åt skatte- och kronoallmogens egande- och besittningsrätt, så väl emot kronan, som adelsmannen. Förgäfves protesterade adeln både mot dessa, i 21 och 22 §§ af den nya konungaförsäkran införda tillägg och mot den förändring af 9 §, hvarigenom förklarades, att vid tjensters besättande endast skicklighet, förtjenst och erfarenhet borde afses, hvilket sista adeln förmente strida mot 2 § af adliga privilegierna, påstående att ordet förnämligast, som på detta ställe blifvit nytjadt i konung Adolf Fredriks försäkran, borde bibehållas. Lika fåfäng var adelns protest mot 5 §, der i den gamla försäkran konungen lofvar att alltid instämma med samtlige riksens ständer såsom maktegande, men i den nya redaktionen ordet samtlige blifvit uteslutet. Förändringen var i närvarande ögonblick vida betydligare än den syntes. 1723 års riksdagsordning föreskref väl redan, att rikets ständers beslut skulle afgöras efter pluraliteten af stånden. Att de tre ofrälse ståndens röster skulle kunna öfverväga adelns var dermed i konstitutionens teori gifvet. Men i verkligheten hade den ständernas regering, som vi kalla vår frihetstid, alltid varit en regering i och genom det första ståndet. Nu hotade alla de farhågor, som adeln velat förebygga genom insättandet af ordet samtlige i 1751 års konungaförsäkran. Den var derför högst ömtålig om detta uttryck och ville ej gifva vika, ehuru i konungaförsäkran särskildt stadgades, att till privilegiers ändring fordrades alla fyra ståndens bifall. Det var adelns gamla anspråk att ej kunna öfverröstas vid riksdagarne, som låg under denna opposition. Man fruktade den ofrälse pluralitetens nya makt. Denna fans redan; den skulle snart ytterligare visa sig i ett så vigtigt ämne som afsättandet af hela rådet: hvar skulle den stanna? .... Adeln gaf till utseendet efter. Den nya konungaförsäkran utfärdades i hufvudsaklig enlighet med de ofrälse ståndens beslut. 16 Konungen underskref den, utan att läsa den. 17

Bitterheten steg. Rådet afsattes. Högre och lägre embetsmän angrepos. Landshöfdingarne Örnsköld, Strömfelt, Rappe och Silfverhjelm, åtskilliga häradshöfdingar anklagades och dömdes för inblandning i riksdagsmannavalen. Den gamle Nordencrantz, namnkunnig såsom den hätskaste vedersakaren af hattarnes finanssystem, ref åter upp anklagelserna mot de forna så kallade vexelkontoren, på hvilka detta parti i sin välmakt af bankens medel hade fåfängt offrat så stora summor till kursens styrande. Hans angifvelser föranledde en af dessa ständernas utomordentliga kommissioner, vid hvilka så många blodiga och förhatliga minnen lastade sig, och som genom 1766 års riksdag hade uttryckligen blifvit förbjudna. En sådan nedsattes icke dess mindre genom pluraliteten af de ofrälse stånden. 18 Den var tillika uttryckligen riktad mot alla, som i 1768 års händelser 19 hade visat sig verksamme, ehuru konungen sjelf ibland dessa var hufvudpersonen. En stor del af den förnämsta adeln lemnade nu efter kröningen riksdagen. Grefve Axel Fersen reste till sina egendomar i Östergötland. Biskoparne tego. Väldet hade kommit till de lägre mössorna, som i synnerhet uti borgareståndet visade sig ytterst häftiga. Borgmästare och prostar uppträdde såsom de mäktigaste riksdagsmän. På samma tid yppade sig tecken till inbördes osämja äfven emellan de ofrälse stånden sjelfva. I borgareståndet skedde anfall mot biskoparnes inkomster och presternas vederlag, och detta fann understöd i bondeståndet. Bönderna, hittills uteslutne utur sekreta utskottet, som i sjelfva verket var denna tidens högsta regeringsmakt, upptogo och yrkade nu med häftighet emot de öfriga stånden sin gamla fordran att i detta mäktiga utskott också erhålla säte och stämma. Landet, efter en svår missväxt, hotades af hungersnöd. Folket anklagade ständerna att hvarken ha velat förbjuda bränvinsbränningen eller vidtaga verksamma anstalter till anskaffande af spanmål. Med nöden steg förvirringen till sin höjd. . . .

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 21 mars 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt