VII. Kyrkor och kapell

Sedan vi i det föregående i korthet framställt de yttre tilldragelser, för hvilka Arboga varit skådeplatsen, vilja vi nu söka framställa det lif, som rörde sig inom staden.

Medelpunkterna i folkets rörelse och lif under medeltiden voro kyrkorna, kapellen och klostren.

Arboga äldsta kända kyrka var S:t Olof (se ofvan pag. 8). År 1358 nämnes Arboga kyrka, utan något vidare namn, i ett aflatsbref af biskop Magnus i Västerås (pag. 19). År 1396 namnes Petri och Pauli stadskyrka i Arboga såsom mötesplats för en kyrklig synod (pag. 20). År 1400 är en kyrka i Arboga ödelagd, att döma af namnet »gamla kyrkogården», som då omtalas. En ny kyrka måste vid denna tid hafva blifvit byggd. Om denna nya kyrka varit den redan nämnda Petri och Pauli eller S:t Nikolaus, som nämnes först 1440, är ovisst. De många öfverfall och härjningar, för hvilka staden under dessa oroliga tider måste ha varit utsatt, medförde helt visst ofta ett uppbyggande af nya kyrkor i de brändas ställe. Så nämnes längre fram, 1463, den nya kyrkan såsom ihågkommen i biskop Sigges testamente. År 1473 gifva Vårfru gillesbröder en tomt, hvarpå S:t Olofs gillestuga stod, till grund för en ny kyrka. Samma år gifver Johan Bonde ljus och ved till den nya kyrkan. Tidegärd i den nya kyrkan stadgas 1477 af borgmästare och råd i närvaro af herr Nils Nicolai, kanik i Västerås, samt herr Knut, kyrkoherre i Arboga. Då biskop Lydeka i Västerås år 1473 vid ett personligt besök härstädes med några af sina kaniker och klerker, herr Halvard och herr Henrik, herr Peder i Björskog och herr Peder, kyrkoherre i Arboga, bemyndigade borgmästare och råd att hafva uppsikt öfver Helgandskyrkans förmän och föreståndare, »såsom sedvänja är i andra köpstäder i riket», så är det mer än sannolikt, att den nya kyrkan, som här namnes, är Helgandskyrkan, det n. v. rådhuset. Denna kyrka nämnes i stadens protokollsbok några och 30 gånger ifrån år 1473, då hennes namn först förekommer, till medeltidens slut. Innan kyrkan byggdes, fanns likväl ett Helgandshus, nämndt redan 1462. Gudstjänst för de fattiga och sjuka, som voro intagna i Helgandshuset, för pilgrimer, främlingar och vallfärdande, som fingo härberge där, höllos i denna kyrka af dess särskilda präst, som kallas præbendatus, liksom själfva kyrkan af Gustaf Vasa kallas »præbenda spiritus sancti» eller den helige andes præbenda. I denna kyrka funnos altaren, vigda åt jungfru Maria och S:ta Barbara, de döendes skyddshelgon.

Då fråga är om räkenskaper och förvaltning, begagnas namnen Helgandshuset och Helgandskyrkan om hvarandra.

Sannolikt är, att kyrkan utgjorde en del af Helgandshuset, som vanligt var, och att därför namnen växlade. I Helgandskyrkans torn ringdes vård. År 1483 blef bysvennen efter slutad ringning öfverfallen därstädes af Peder Gerekeson. När Peder Brand en natt 1477 blef mördad utanför Helgandshuset, intyga tvänne vittnen, att de vakat i tornet, och att de kommit ned på torget och sett, hur det gick till.

Nils Niculai, kanik i Västerås, ger 1477 värdet för en gård åt Helgandskyrkan till byggning, till salig åminnelse för sig och sina föräldrars själar. Förmodligen var denne kanik bror till unge herr Jon Niculai, præbendatus vid Helgandskyrkan. År 1480 skänker Olof Vind sin gård, Jöns Japsons, kyrkovärdens, hustru skänker 1484 en bod till Helgandskyrkan och Helgandsstugan, de fattiga till ved och värme. Abraham Kristiernson (Lejonhufvud) å Ellholmen säljer 1489 2 gårdar till kyrkan, den ena vid Helgandsgården nordan från torget för 90 mark, den andra nordan Helgandskyrkan och emellan kyrkan och Hans Gullsmeds gård för 99 reda pengar. Hustru Anna, syster till Rawal i Östberga, skänker 1490 en tomt, liggande i rike Lasses gård. 1496 skänker Matts, borgare i Stockholm, en gård till kyrkan.

Kyrkans föreståndare intaga ett framstående rum i stadens annaler. De mottaga testamentena, sälja eller köpa gårdar, indrifva fordringar och söka på allt sätt främja kyrkans ekonomiska väl. Bland dem märkas främst Jöns Japson, 1477, om hvilken mera nedan, Olof Olofson, Hans Jakopson, Peder Svenson (de tre sistnämnda 1489), Anders Gullsmed, 1492, 1495. Till Helgandskyrkan hörde Helge kors kapellet å nu varande Västerlånggatan. År 1512 köpa Olof Gullsmed och Rawel Person, kyrkovärdar i Helgandskyrkan, af Måns Iwerson (byfogden) en gård på Helga Kors-kapellets vägna. Sällan är det, som kyrkans präst gör affärer å kyrkans vägnar. År 1487 inköpes dock Bengt Albrektsons gård af herr Joan Nicolai till Jungfru Maria och S:t Barrobras altare. Kyrkovärdarna ligga ofta i delo med borgmästare och råd för deras alltför närgångna inspektion öfver kyrkan. Jöns Japson aflägger räkenskap inför borgmästare och råd. 1477 var kyrkan skyldig 40 mark och hade 67 mark att fordra. Här heter det, att räkenskap aflägges för Helgandshuset, men att kyrkan var skyldig och hade fordringar. Samma år stod Jöns Japson inne för rätten och sade till borgmästare och rådet: »I behöfven icke döma kyrkan sitt af, I hafven ingen rätt därmed». År 1492 bryter missnöjet löst hos Jon Præbendatus. Han tillstår inför rätta allt, hvad han sagt om Jon Bonde, borgmästaren. Peder Knagh sitter i rätten, då detta mål afgöres. År 1513 har någon misstanke fallit på Nils Japson. Han intygar med vittnen, att han icke hämtat pengar i Helgandskyrkan.

Helgandskyrkans forna klocka, gjuten 1517, bevaras ännu å rådhusvinden (se pag. 65). Märkligt är, att inskriften är gjord samma år som Martin Luther uppslog sina teser på domkyrkoporten i Wittenberg.

Norr om kyrkan och öster om torget låg kyrkogården. Vid gräfning i n. v. fru Karlssons gård har för några år sedan talrika människoben kommit i dagen.

I stadskyrkans sidoskepp hänger en större oljemålning, föreställande Kristus inför Pilatus. Denna tafla förekommer ofta i katolska kyrkor och säges vara en återgifning af en i sten huggen framställning af Jesu dom, funnen i Jerusalem. Dräkterna äro från början af 1500-talet. Ett och annat af ansiktena är väl gjordt, ehuru taflan i sin helhet icke har något konstvärde och möjligen blifvit restaurerad. Ramen omkring duken är svart.

Å språkband läsas de framställda personernas namn jämte deras yttranden. Namnen äro å ena sidan Joram Ptolemæus, Josafat, Sabinti, Samekil m. fl. apokryfiska, som vi ej återfinna i bibeln. Domarne till höger om Kaifas yrka straff, de till vänster om honom, hvaribland Nikodemus och Josef af Arimatia, varna för öfverilning, eller frikänna. Pilatus sitter, Kaifas står i midten öfverst på en tron. Hans ord lyda: Det är bättre, att en man dör för folket, än att allt folket förgås.

Denna tafla fanns 1695 i rådhussalen, d. v. s. den forna Helgandskyrkan. Har hon ursprungligen tillhört denna? Innehållet passar bättre för den gamla rådstugan, om också denna målning, som ännu är mycket populär bland det katolska folket, mycket väl kan hafva tillhört en kyrka.

När grunden lades till en ny kyrka, brukade man under medeltiden nedgräfva ett lefvande djur, emedan folket trodde, att den första, man begrof i en kyrka, skulle blifva gengångare. Denna gengångare kallades kyrkogrime. Oftast nedgräfde man en lefvande sugga på den blifvande kyrkans rum. Vålnaden af en sådan berättas så långt fram i tiden som på 1700-talet hafva spökat omkring den forna Helgandskyrkan i Arboga. Mera härom framdeles.

S:t Nikolai kyrka. Uppgiften om dess läge finnes å pag. 37. Folktraditionen om att där fordom legat en byggnad, kullens märkliga form samt riktning i norr och söder, källorna vid dess norra fot, hvaraf 1 ännu finnes, den andra påträffades vid gräfning å kullens norra ände, och dess läge i Dyns äng, där enligt Lohmans uppgift den södra stadsdelens kyrka varit belägen, syntes utesluta alla tvifvel, tills gräfning i kullen med statsanslag företogs, hvarvid det befanns, att denna kulle var en naturlig bildning af krosstensgrus och flere jordarter, däribland nederst lera. Öfverst å den södra ändan funnos inmängda i ett 1 ½ fots lager af matjord lämningar af söndersmuladt tegel. En mindre stengrund i kvadrat af 11 fots sida kunde ofvanpå denna fyllning af matjord skönjas. S:t Nikolai kyrka torde ha legat mera i väster, s. om staden. Om vi tro Lohman, som dock torde behöfva korrigeras, låg hon öster ut i Lilla eller Ryttmästaredyn, vid gamla landsvägen, som utmed Brattberget går till Djupmyran. Å ett annat ställe (Arb. S. känning) uppgifver Lohman, att hon legat å Djupmyra vasajord, samt att man från Nikolaikyrkan gent öfver Brattberget kunde gå och fara fram väster ut, till och ifrån de åt denna fisk- och skogsbygd belägna byar och torp, såsom ock till Helge Svens kapell. Till denna kyrka torde vi återkomma längre ned. En handskrifven bok om Arboga pastorats herdaminne, förvarad i Västerås' gymnasiibibliotek, säger, att ännu 1795 lämningar af denna kyrka kunde ses (pag. 2). Strax nedanför (pag. 3) säges, att stället icke kan uppgifvas, om icke någon stensättning i västra ändan af Ryttmästardyn är lämningar däraf. De två antagandena stämma ej med hvarandra. Det sista, som strider mot Lohmans uppgift om läget i östra delen af Dyn, torde måhända vara att hänföra till den forna herrgården, Dyns, läge.

Nikolaikyrkan nämnes i protokollen omkring 30 gånger. Karl Knutson, som ägde jord i Djupmyra, innehade en gård vid S:t Nikolai kyrka (1455). Andra jordägare i Djupmyra, som också ägde tomter eller gårdar vid kyrkan, voro Matts Garp och Jon Ingemarson. Den senare hade mist en gård i Djupmyra, som Karl Knutson åter tilldömde honom. År 1486 sker ett byte mellan jord i Djupmyra och del i en tomt vid Nikolai kyrka.

Själamässorna tyckas hafva varit kyrkoprästernas förnämsta uppgift under medeltiden, liksom de utgjorde kyrkornas bästa inkomst. P. Dän skänkte 1475 en gård till S:t Nikolai kyrka för sin och sin hustrus föräldrars själar. Andra testamentsgifvare äro: Jon Larsson i Viby 1473, hustru Margit 1476, Jon Tingulson 1482, Nils Lagga dotter Barraba 1489, hustru Luci 1494, En stockholmare 1495, En stockholmare och en västeråsare 1504, Jon Ingemarson 1506. Julita kloster ihågkommer S:t Nikolaikyrkan genom att gifva invisning på en fordran, klostret äger hos Anders Kötmangare 1485. Det var vanligt, att fordringar, som voro utestående, skänktes till kyrkorna, som hade lättare att få ut dem. Ibland kunde det vara helt ringa gåfvor. Borgmästare Anders Nilsons tjänare, Mikel, gaf till kyrkan (1475) en tröja, en lufva, en skjorta. År 1487 har kyrkan affärer med Peder Djefwull, som till henne sätter 1 sked i pant.

Som kyrkovärdar nämnas Magnus Bältare 1485, Bengt Person och Herman Skräddare 1487.

Kyrkoherdar härstädes voro herr Ulff 1462, herr Hollvid 1475 - 1485, om hvilken vi få veta, att han hade en »deghia», anklagad för brott, och en tjänare, som begick stöld i Torpa, och att han själf processade med systern om arf efter sin mor. Han namnes 1489 igen, men är då icke mer kyrkoherde i S:t Nikolaus. Han bytte sistnämnda år sin gård i Arboga mot en annan, som Måns Bengtson (Engelbrekts mördare) förr ägt. Åren 1486 och 1487 namnes herr Nils såsom kyrkoherde härstädes. Om honom är antecknadt, att han upptagit och gödt 2 svin. En herr Knut, kyrkioherre, nämnes här i Örnhjelms bullarium arosiense pag. 1336 (anfördt af Vestén). Troligen är detta misstag, då en herr Knut, kyrkioherre i Uppekirkio, samtidigt nämnes. Af detta misstag torde landskyrkan ha fått sitt nuvarande oriktiga namn (S:t Nikolaus).

En dopfunt af mjuk kalksten, nu i stadskyrkan, torde med all sannolikhet fordom hafva tillhört S:t Nikolaus, då franciskanerna väl ej hade laglig rätt att förrätta dop och dessutom i sina kyrkor hade enklare käril. En dopfunt af alldeles liknande stil finnes i landskyrkan. Den karakteriseras bäst af skålfacetternas ornament i relief, mest af geometrisk art, cirkel-, stjärn-, diamantornament, rosett och hjul, drakslingor, flätverk, vinrankor; i cirkelornamenten fyrblad, treblad, tvåblad etc. Ett repornament smyckar skaftets svällning (knapp), medan en vinbladsranka slingrar sig omkring foten. Ornamentiken, öfvervägande normannisk-romansk, erinrar om England, liksom vår kyrkliga konst just därifrån erhållit så många andra intryck. Funten, som skiljer sig från den i landskyrkan därigenom, att hvarannan af skålens facetter är öppen, hvarannan sluten i cirkelform, torde förskrifva sig från medeltidens slut, ehuru ornamentens stil är mycket äldre. Dess plats är nu i stadskyrkans kor.

Den altartafla, som nu pryder landskyrkan, anses af Lohman förr hafva tillhört S:t Nikolaus. Denna altartafla har visserligen S:t Nikolai bild, men ej såsom hufvudfigur. Egendomligt är, att den sägen, som förmäler, att taflan under en storm blifvit kastad i hafvet och ej kunnat upptagas, förrän S:t Niklas namn blifvit nämndt, i något ändrad form berättas om en altartafla i Lübeck (se Deecke, Lübische Geschichten und Sagen 165).

Uppkyrkan kallades, i följd af sitt läge å en sandås, den nuvarande landskyrkan norr om ån, som uppgifves vara byggd af Magnus Ladulås 1280. Invigd åt jungfru Maria 12, Maria Magdalena, S:t Anna och S:t Martin tyckes den hafva efterträdt S:t Olof såsom stadskyrka. Vårfrubrödragillet innehar 1473 S:t Olofs gillestugutomt och skänker den till grund för en ny kyrka.

Denna gråstenskyrka är i öfvergångsstil med polygont kor, å hvars yttersida en skråkant samt ett igenmuradt gotiskt fönster är synligt. De båda sidoskeppen äro i senare tid tillbyggda, hvilket å norra sidans yttermur synes af dess omsorgsfulla murning af letad sten, å det södra sidoskeppets insida af de mellan pelarne framskjutande spåren af den gamla murens grundstenar. Hvalfven likna stadskyrkans och äro i nedtryckt spetsbågstil. Sidoskeppen äro af nästan samma höjd som mellanskeppet, hvilket utantill verkar tryckande genom bredden, medan i det inre hvalfven synas lägre än de äro 13. Koret täckes liksom i stadskyrkan af så kallade klosterhvalf i halfcirkelform, med hvalfradierna strålande från centrum. En vacker portal i medeltidsgotikens stil står ännu kvar å kyrkogårdens västra sida. I stenmuren omkring kyrkan ligga flere huggna och listade stenar, som väckte redan Lohmans uppmärksamhet. Måhända blefvo de hitförde på samma gång som teglet från S:t Nikolaus, eller hafva i landskyrkans närhet några byggnader stått, som nu äro rifna.

Testamenten och gåfvor till Uppekirkio. Henrik Tyrn gaf 1460 3 lod silfver till Uppekirkio, som skulle utbetalas af Lars guldsmed. Kyrkovärdarne hette då Peder Svensson och Lars Porsöl. Ragnilla, Jöns Skinnares hustru, gaf 1464 2 mark till Uppkyrkan. Erik Jönson ihågkom kyrkan 1473, därför att Ol. Björsons, morfaderns, grafvar »stodo henne til». Hustru Luci gaf 1494 en half gård, på samma gång hon ihågkom S:t Nikolaus kyrka. Laurens Nikolai, son af Nils Törn, gaf 1499 gård i Jälsnö till S:ta Loyes altare. Loye, Eligius, var guldsmedernas skyddshelgon. Jälsnö låg i närheten af nuvarande Koberg. Vi erinra dock om att guldsmederna bodde på Brödragatan i närheten af klostret. Måhända fanns S:t Loyes altare där. Såsom kyrkovärd i början af 1500-talet utvecklar Joan Sommar (borgmästare) en rastlös verksamhet för Uppkyrkan. Birger i Staff och Måns Iwarson (byfogden) tyckas hafva varit honom behjälpliga härutinnan. Åren 1512, 1516, 1525 säljer Joan Sommar gårdar å kyrkans vägnar. År 1507 heter det till och med, att alla »kyrkones gardh och tompt» blefvo upbudne 3:je gången af Joan Sommar. Kan det här vara fråga om S:t Olofs forna kyrkogård, som då skulle ha tillfallit Uppkyrkan, liksom S:t Olofs gillestomt kommit i vårfrubrödragillets ego? (Se pag. 67.)

År 1372 nämnes Maria Magdalena kyrka i Arboga på Sudremalm i närheten af grafven och korset. Då de topografiska antydningarna för öfrigt hänvisa till landskyrkans läge, så måste Sudremalm beteckna södra delen af den sandås, hvars norra fortsättning nu är bortgräfd, och härstamma från stadens äldsta tid, då södra sidan om ån ännu var obebodd. Sandmo återfinnes öfverallt i jorden norr om landskyrkan och förbud mot gräfning efter sand för nära intill kyrkan skola vi finna i kyrkorådets protokoll från 16- och 1700-talen.

Präster. Herr Hinsa Petri kallas 1456 kirkioherre i »annen stadskyrka», och hör således sannolikt till södra kyrkan. Herr Peder i Arboga var med biskop Lydeka 1474. Herr Knut, »vår kirkioherre», mottar bikt af en piga i Fellingsbro om sedlighetsbrott 1478, och namnes 1483 i den rike Lars Björssons testamente, där han ihågkommes med en mässingskittel. År 1485 aflägger han ed inför rätten. År 1491 omtalas herr Knuts stenhus, det lilla stenhuset. År 1483 går herr Knut till klostret och frågar vikarius, om Jon Amundson fått klosterfrid. Åren 1524 och 29 namnes herr Lars kirkioherre här i byn.

Altartaflan i landskyrkan upptages här, ehuru den under medeltiden troligen tillhörde någon annan kyrka. Det vackraste fornminnet från medeltiden, som uppkyrkan nu besitter, är denna altartafla. Enligt Simonius (Encomium Arbogiæ) är hon till kyrkan gifven i testamente. De olika sägnerna, som af Lohman pag. 88 anföras, att hon tagits som byte från Norge eller Polen, att hon blifvit utkastad i hafvet och icke kunnat upptagas, förrän man ropat S:t Nikolai namn, eller att hon blifvit upphängd i flere kyrkor, men ej blifvit kvarsittande, förrän hon kommit till landskyrkan, äro tydligen dikter, hvarmed en senare tids fantasi smyckat hennes dunkla historia. Att hon blifvit räddad ur lågorna, då S:t Nikolaus brann, och kastad i ån samt flutit öfver till norra stranden torde till sin förra del hafva någon större grund. Hvad som däremot är sannolikt är, att hon en tid setat i nuvarande stadskyrkan, men därifrån flyttats »till landet». (Jämför Gustaf Vasas bref till stadsförsamlingen af år 1545, där det heter, att landsborna i stället för den röfvade munkklockan begära att få den taflan, som står uppå höga altaret i stadskyrkan. (Se vidare senare delen). Sägnen, att hon varit i sjön, torde syfta på någon underbar räddning, möjligen vid reformationstiden. Att hon är beställd för en kyrka i norden synes tydligt af helgonbilderna samt det svenska riksvapnet i S:t Olofs hand.

I en af kyrkans äldsta inventarier säges hon vara mäkta skön, och detta omdöme kan ingen jäfva. Det utmärkta konstverket är af hanseatisk tillverkning, hvilket äfven synes af stadsvyn å en af hennes målningar. Altartaflans inre: midtelparti framställer Jesu lidande, så som franciskaner och dominikaner införde det i den kyrkliga konsten i samband med sin passionspredikan. Den korsfästes gestalt är förvriden af smärta. Gripande är framställningen af kvinnornas sorg, bland hvilka Maria och Maria Magdalena, den senare knäböjande vid Jesu kors, särskildt framträda. Maria framställes dignande, ett drag, som i den bildande konsten infördes genom en vision af Brigitta, men som ogillas af rättrogna katoliker. Ansiktsdragens drömmande, milda, vemodigt sköna uttryck röja en hängifven kärlek för den eviga värld, där all oro viker. Den botfärdige röfvarens själ, i form af ett litet barn, såsom medeltiden älskade att framställa det, mottages af en ängel, den obotfärdige röfvarens af en djäfvul. Realistiska drag saknas för öfrigt icke, ofta erinrande om 1600-talets holländska realism.

Utmed de båda sidorna af midtelpartiet stå på hvar sin piedestal 4 helgon, två å hvardera sidan. För så vidt vi kunna finna, äro de S:t Martin, S:t Stefan(?) till vänster, S:t Olof och S:t Nikolaus till höger. S:t Martin, som äfven återfinnes å munkklockan (pag. 23) och sålunda varit en af kyrkans skyddshelgon, framställes i biskoplig skrud, gifvande allmosor åt en pilgrim. S:t Stefan i diakondräkt med lockigt hår och milda drag, (»hans ansikte sken såsom en ängels ansikte»), håller i högra handen en utåtvänd bok, i den andra har han hållit ett attribut, som är borta. Å högra sidan står öfverst S:t Olof i riddardräkt med kungakrona, trampande på ett krönt hufvud. Under honom S:t Niklas i biskopsdräkt, i vänstra handen hållande en bok, hvarå 3 bröd hvila. Å flygeldörrarnas utansidor äro S:t Martin och S:t Olof åter framställda i utmärkt oljemålning och med fina karakteristiska drag (troligen samtida porträtt).

S:t Olof m. riksbaneret, 3 kronor i blått. S:t Martin i abbotsdräkt (gardian-dräkt?) med guldkors, svettlinne å krumstafven, (ej infula).

Å de båda flygeldörrarnas insidor stå apostlarna, 6 å hvar sida, Petrus och Paulus högst, en på hvardera sidan närmast om midtelpartiet. Medan arbetet å altartaflans insida är utfördt i förgylldt och delvis färgadt träsnideri, företer konstverket en annan karaktär, då flygeldörrarna utvecklas och visa sina bilder. Dessa äro målningar i temperafärg, behandlande samma ämne, som skulpturerna, men i mera realistisk stil. Maria Magdalena framträder särskildt äfven här. Man igenkänner lätt de olika framställningarna af samma person i skilda scener. Skönast är scenen i Getsemane. Den sofvande Johannes, med det jungfruligt älskliga anletet, i sin röda mantel, med den hvita liljan vid sitt hufvud är en hänförande poetisk dröm. Målaren har haft lika skarp syn för lifvet som bildsnidaren. I korsfästningsscenen har han gifvit oss en bild af en nunna af värdslig art (gråklädd med hvitt dok = franciskaner), i nedtagandet från korset en bild af en annan af den falska andliga typen.

Å utsidan af predellans flyglar äro 6 kvinnobilder målade. Till vänster S:t Karin af Vadstena i hvitt dok, med hjort och rökelsekar, i midten Maria med Jesusbarnet och äpplet, till höger därom S:t Birgitta i dok, med bok och skriftyg. Å högra flygeln till vänster S:t Barbara med palm och bok, i bakgrunden fängelsemuren med fönstret, hvari synes kalken med hostian däröfver. I midten S:t Karin af Alexandria (folkvisans liten Karin) med bok, svärd och knifhjul, samt till.höger S:t Dorothea, med röda och hvita rosor i en korg. Både Birgitta och Katrina förklarades för helgon i Arboga, trol. i klosterkyrkan. Altartaflan är trol. flyttad därifrån. (Se II p. 16). Hinden, som S:t Katarinas af Vadstena attribut, påminner om hennes underbara räddning från en tillämnad enlevering af några unga romare, då hon ensam på Campagnan varskoddes om faran af en uppskrämd hind och fick tid att fly. Hostian och tornmuren bakom S:t Barbara antyda legenden om, hur hon i fängelset fick anamma nattvarden genom ett under. S:t Karins knifhjul antyder hennes dödssätt (folkvisans spiketunna), och S:t Elisabets röda och hvita rosor berätta om undret, hvarigenom brödet, som hon mot sin mans vilja burit till de fattiga, på dennes stränga fråga, hvad hon gömde i korgen, förvandlades till rosor.

Själamässorna stiftades för att rädda de kära aflidna från skärselden. Vi se å taflans ena flygel Jesus, besökande skärseldens ort, där Adam och Eva samt det gamla testamentets fromma män och kvinnor tränga sig fram ur den brinnande ugnen för att förlossas. Vi se här, hur medeltiden tänkte sig djäflarne, än som vampyrer, än med horn och klor.

Under midtelpartiet läses inskriften: O crux, ave spes unica hoc passionis tempore auge (piis justitiam Reispue dona veniam). Orden, som äro hämtade ur Venantii Fortunati hymn, »vexilla regis prodeunt», hvilken sjöngs under passionstiden, då ock altartaflan öppnades, så att Kristi lidande i bild blef framställdt för församlingen, betyda i öfversättning: »O kors, du enda hopp, föröka under denna passionstid de frommas rättfärdighet och gif de skuldbelastade förlåtelse».

Det är möjligt, att målningarna, särskildt af de kvinliga helgonen, blifvit restaurerade eller öfvermålade. Vi torde i alla fall af deras förekomst kunna sluta till att ett nunnekonvent (af brigittiner?) varit förenadt med den kyrka, som taflan ursprungligen tillhört.

Af de manliga helgonen kring taflans midtelparti hafva åtminstone 3 varit skyddshelgon för kyrkor i Arboga. (Se nedan.)

Det vore en oersättlig förlust, om detta konstverk genom vanvård skulle fördärfvas. Då faran härför redan synes vara för handen, ha vi blott velat erinra om, att hon är det dyrbaraste landskyrkan har. Det borde för dem, som nu lefva, vara en kär rätt att åt efterkommande få bevara, hvad fädren så troget bevarat åt dem.

I Lohmans tid funnos flere helgonbilder kvar; »gamla bilder i sina kurar» och lösa bilder efter »påfvens helgon». Nu äro de spårlöst försvunna, utom en hvitlimmad bild, föreställande Gud Fader, i sina armar hållande den neddignande Kristus, som stöder ena knäet mot världsklotet vid Gud Faders fötter. Vi veta för öfrigt ej, om dessa bilder ursprungligen tillhört landskyrkan, eller från stadskyrkan blifvit dit flyttade vid bytningen af skrud mellan land och stad 1637.

______

Kapell. Helge-kors kapellet nämnes i protokollen 8 gånger. Det synes ha stått i samband med Helgandskyrkan. Peder Sigurd (1494), Måns Iwarson, byfogden, (1490), Olof Jakobson skomakare (1492) och Jon Bonde (1495) ägde gårdar i dess närhet. Strax bredvid detta kapell låg en gård, kallad Strömmingsgården (1510). Det synes ha legat å Västerlånggatan, där 3 stenhus finnas kvar nära hvarandra, 2 norr och 1 söder om gatan (det s. k. Ullbergska klostret). Norr om gatan ligger inne å f. d. Vinbergska gården en mindre tvåvåningsbyggnad. När man kommer in i dess nedre farstu, synes en igenmurad lucka å väggen till höger. Till vänster leda 2 dörrar in till hvar sitt rum, som ha utseende af munkceller och som motsvaras af 2 liknande i öfra våningen. I rummen till höger finnas nicher i väggarna, som nu begagnas till vägghyllor, men fordom helt säkert fått gömma helgonbilder och kors.

Söder om gatan, i det stenhus, som nu begagnas till bageri, skall fordom i bottenvåningen ha funnits långa cellika rum med smala fönsteröppningar åt gatan.

Utom Helge-kors kapellet nämnas gårdar liggande vid kapellet. Lasse Mattson, Sones broder, bodde där 1493. Mot medeltidens slut kallas troligen klosterkyrkan helt enkelt kapellet. 1503 blefvo fattigstockar brutna och plundrade i S:t Gertrud, (grafkapellet?), i Helge-kors och i klostret i Arboga. Hvar S:t Gertrud låg, veta vi icke.

Utom Helge-kors och S:t Gertrud nämner traditionen S:t Karins och Helge Svens kapell. S:t Karins kapell (= skola?) har enligt Lohmans uppgift legat i stadens n.-v. hörn invid den gamla tullen och Dragmansgatan, där det i så fall ännu finnes kvar, en präktig gråstensbyggnad af liknande sten och murning som landskyrkans norra skepp. Ett s. k. stickbågsfönster finnes å norra sidan, med infattning af tegel. I väster har ett rundfönster blifvit igenmuradt och en dörr uppbruten. Å samma tomt som denna byggnad, men söder därom, finnes en annan, ännu äldre byggnad, som fordom haft muradt tunnhvalf i sitt inre, och hvars östra vägg är bruten i vinkel, troligen efter den gata, som fordom gått förbi. Strax söder härom, där sedan det Ahllöfska stenhuset blef uppfördt, har af ålder funnits präktiga källare. En ruddam, förmodligen också af hög ålder, har till senare tider funnits i trädgården bredvid (nuvarande källarträdgården), där äfven ett päronträd af en ovanligt hög ålder ännu finnes. I åkern väster om Dragmansgatan och midt emot »S:t Karin» har vid plöjning hittats en massiv tackjärnskula med knapp ofvan och spets nedantill, som troligen setat i något torn eller murad portstolpe.

Helge Svens kapell (för själamässor för personer, som mördats i skogen?) kallas de grundmurar, som ligga söder om ån i Brattbergets bryn, strax i väster om nya vägen. Namnet finnes lika litet som S:t Karin nämndt i medeltidsprotokollen. Först 1612 nämnes kapellbacken i protokollen. Traditionen om ett Helge Svens kapell, med läge just här, är måhända föranledd af ruinens närhet till Helge Svens källa, som redan 1458 nämnes. Vid gräfning i detta kapell, som just nu (1892) pågår, hafva flere skelett funnits lagda i ordnade grafvar, några 1 fot, andra djupare under det forna golfvet. Namnet S:t Svens kapell styrkes ej ännu af någon urkund, endast af traditionen.

Kapellet har invändigt mätt 9 meter i längd och 5,65 i bredd och varit uppfördt af tegel. Från staden har, ifrån trakten af nuvarande kapellgatans norra ända men något i öster därom, en stenlagd väg ledt öfver åkern. Spåren däraf skönjas ännu strax öster om 2 höjningar i åkern (den ena af sten). Denna väg har framkommit väster om kapellet och enligt sägnen tjänat till processioner, då Helge Svens ben burits till och från staden. Kapellet står enligt samma sägen i samband med stadens äldsta minnen. Det skall ha uppbyggts till minne af Helge Sven, stadens första kristna martyr, hvars blod flutit i offerlunden (se pag. 17), och dess grund lades enligt sägnen med stenar, som fordom legat i denna offerlund. Af Helge Svens blod frambröt den källa, som efter honom än i dag har sitt namn. Om han döende blef buren dit, kan källans läge förklaras. Offerlunden låg dock mera i väster. Helge Sven var en munk, troligen benediktiner. En sägen är, att guldskrinet,, som gömde hans ben, nu ligger gömdt i jorden, och att först den kan återfinna det, som med två hvita tvillingkalfvar vill plöja utan att säga ett ord, tills skrinet blir funnet. Stadsbrons läge torde ha blifvit bestämdt af vallfärderna till detta kapell. Vid nya vägens anläggning fanns i trakten af kapellet en gammal nyckel, som efter vanligheten ej tillvaratogs. Klockorna i Svens kapell sägas vara nedsänkta i Kambohaf strax invid i s. o. från kapellet på andra sidan vägen. Man har flere gånger haft dem uppe i vattenbrynet, men de ha sjunkit igen. En höna, dragande ett halmlass, har plötsligt uppenbarat sig för dem, som företagit dessa försök. Hönan säges beteckna, att en kvinna varit den, som gömt godset. (Se Hyltén-Cavallius, Värend och Virdarne. II, 463.)

Så vidt traditionen. Om denna skulle ha misstagit sig om läget af Helge Svens kapell, torde detta ha legat längre i väster, och murlämningarna i kapellbacken utgöra kvarlefvor af S:t Nikolai kyrka. Vi få tillfälle nämna mera om de företagna gräfningarnas resultat, liksom om kapellets ursprungliga namn härnedan.

I Helge Svens källa fanns på Lohmans tid taggiga fiskar, kallade pligg (spigg?). Beteshagen vid Svens kapell kallas kapellhagen. Själfva kapellet hörde till Strängnäs stift.

Om vi tillägga, att vid hospitalet fanns ett kapell, att en backe i Säterbo vid Gula Säby å en äldre karta i kanalarkivet kallas Kapellabacken (troligen minne efter franciskaner), samt att vid uppgräfning af den nya vattenrännan vid Höjen en gammal begrafningsplats anträffats, där i kistorna funnits radband, järnhattar m. m. — något som åtminstone kan göra det sannolikt, att ett kapell funnits äfven där, så hafva vi meddelat, hvad vi om kyrkor och kapell härstädes veta.

Munkens trappor vid Ramstigen (vägen till Götlunda) påminna helt visst ännu i dag om ett dylikt litet skogskapell, där folket kanske knäböjande gått upp för att bedja inför mariabilden eller krucifixet. Murlämningar i skogarna, kallade "kapellet", finnas ock flerstädes i omnejden, ehuru ej i stadens närhet (Frötuna14, Djupdal i Lillkyrka). Vid Vesslingby, Fellingsbro, har ett S:t Olofs kapell stått. Inga lämningar finnas, men en S:t Olofs källa är kvar.

En och annan borgarhustru i Arboga tyckes ha haft huskapell och huskaplan. Hustru Brigittas kaplan namnes 1496. Kaplanernas anställning tyckes ofta ha varit tillfällig. »Herr Peder en som her var kapellan» (1495) antyder hvarken varaktig befattning eller anseende. Birger kaplan nämnes 1496. »Hederlig man, herr Erik, kaplan her i byn» (1515), låter ofta tala om sig såsom en förmögen man.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 28 december 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt