Sedan vi i det föregående i korthet framställt de yttre tilldragelser,
för hvilka Arboga varit skådeplatsen, vilja vi nu söka framställa det
lif, som rörde sig inom staden.
Medelpunkterna i folkets rörelse och lif under medeltiden voro kyrkorna,
kapellen och klostren.
Arboga äldsta kända kyrka var S:t Olof (se ofvan pag.
8). År 1358 nämnes Arboga kyrka, utan något vidare namn,
i ett aflatsbref af biskop Magnus i Västerås (pag. 19). År 1396 namnes
Petri och Pauli stadskyrka i Arboga såsom mötesplats för en kyrklig
synod (pag. 20). År 1400 är en kyrka i Arboga ödelagd, att döma af namnet
»gamla kyrkogården», som då omtalas. En ny kyrka måste vid denna tid
hafva blifvit byggd. Om denna nya kyrka varit den redan nämnda Petri
och Pauli eller S:t Nikolaus, som nämnes först 1440, är
ovisst. De många öfverfall och härjningar, för hvilka staden under dessa
oroliga tider måste ha varit utsatt, medförde helt visst ofta ett uppbyggande
af nya kyrkor i de brändas ställe. Så nämnes längre fram, 1463,
den nya kyrkan såsom ihågkommen i biskop Sigges testamente. År
1473 gifva Vårfru gillesbröder en tomt, hvarpå S:t Olofs gillestuga
stod, till grund för en ny kyrka. Samma år gifver Johan Bonde
ljus och ved till den nya kyrkan. Tidegärd i den nya kyrkan
stadgas 1477 af borgmästare och råd i närvaro af herr Nils Nicolai,
kanik i Västerås, samt herr Knut, kyrkoherre i Arboga. Då
biskop Lydeka i Västerås år 1473 vid ett personligt besök härstädes
med några af sina kaniker och klerker, herr Halvard och herr
Henrik, herr Peder i Björskog och herr Peder, kyrkoherre
i Arboga, bemyndigade borgmästare och råd att hafva uppsikt öfver
Helgandskyrkans förmän och föreståndare, »såsom sedvänja är i andra
köpstäder i riket», så är det mer än sannolikt, att den nya kyrkan,
som här namnes, är Helgandskyrkan, det n. v. rådhuset. Denna
kyrka nämnes i stadens protokollsbok några och 30 gånger ifrån
år 1473, då hennes namn först förekommer, till medeltidens slut. Innan
kyrkan byggdes, fanns likväl ett Helgandshus, nämndt redan 1462. Gudstjänst
för de fattiga och sjuka, som voro intagna i Helgandshuset, för pilgrimer,
främlingar och vallfärdande, som fingo härberge där, höllos i denna
kyrka af dess särskilda präst, som kallas præbendatus, liksom
själfva kyrkan af Gustaf Vasa kallas »præbenda spiritus sancti»
eller den helige andes præbenda. I denna kyrka funnos altaren,
vigda åt jungfru Maria och S:ta Barbara, de döendes skyddshelgon.
Då fråga är om räkenskaper och förvaltning, begagnas namnen Helgandshuset
och Helgandskyrkan om hvarandra.
Sannolikt är, att kyrkan utgjorde en del af Helgandshuset, som vanligt
var, och att därför namnen växlade. I Helgandskyrkans torn ringdes vård.
År 1483 blef bysvennen efter slutad ringning öfverfallen därstädes af
Peder Gerekeson. När Peder Brand en natt 1477 blef mördad utanför
Helgandshuset, intyga tvänne vittnen, att de vakat i tornet, och att
de kommit ned på torget och sett, hur det gick till.
Nils Niculai, kanik i Västerås, ger 1477 värdet för en gård
åt Helgandskyrkan till byggning, till salig åminnelse för sig och sina
föräldrars själar. Förmodligen var denne kanik bror till unge herr Jon
Niculai, præbendatus vid Helgandskyrkan. År 1480 skänker Olof
Vind sin gård, Jöns Japsons, kyrkovärdens, hustru
skänker 1484 en bod till Helgandskyrkan och Helgandsstugan, de fattiga
till ved och värme. Abraham Kristiernson (Lejonhufvud) å Ellholmen
säljer 1489 2 gårdar till kyrkan, den ena vid Helgandsgården nordan
från torget för 90 mark, den andra nordan Helgandskyrkan och emellan
kyrkan och Hans Gullsmeds gård för 99 reda pengar. Hustru Anna,
syster till Rawal i Östberga, skänker 1490 en tomt, liggande
i rike Lasses gård. 1496 skänker Matts, borgare i Stockholm,
en gård till kyrkan.
Kyrkans föreståndare intaga ett framstående rum i stadens annaler.
De mottaga testamentena, sälja eller köpa gårdar, indrifva fordringar
och söka på allt sätt främja kyrkans ekonomiska väl. Bland dem märkas
främst Jöns Japson, 1477, om hvilken mera nedan, Olof Olofson,
Hans Jakopson, Peder Svenson (de tre sistnämnda 1489),
Anders Gullsmed, 1492, 1495. Till Helgandskyrkan hörde Helge
kors kapellet å nu varande Västerlånggatan. År 1512 köpa Olof
Gullsmed och Rawel Person, kyrkovärdar i Helgandskyrkan,
af Måns Iwerson (byfogden) en gård på Helga Kors-kapellets vägna.
Sällan är det, som kyrkans präst gör affärer å kyrkans vägnar. År 1487
inköpes dock Bengt Albrektsons gård af herr Joan Nicolai
till Jungfru Maria och S:t Barrobras altare. Kyrkovärdarna
ligga ofta i delo med borgmästare och råd för deras alltför närgångna
inspektion öfver kyrkan. Jöns Japson aflägger räkenskap inför
borgmästare och råd. 1477 var kyrkan skyldig 40 mark och hade 67 mark
att fordra. Här heter det, att räkenskap aflägges för Helgandshuset,
men att kyrkan var skyldig och hade fordringar. Samma år stod Jöns Japson
inne för rätten och sade till borgmästare och rådet: »I behöfven icke
döma kyrkan sitt af, I hafven ingen rätt därmed». År 1492 bryter missnöjet
löst hos Jon Præbendatus. Han tillstår inför rätta allt,
hvad han sagt om Jon Bonde, borgmästaren. Peder Knagh sitter
i rätten, då detta mål afgöres. År 1513 har någon misstanke fallit på
Nils Japson. Han intygar med vittnen, att han icke hämtat pengar
i Helgandskyrkan.
Helgandskyrkans forna klocka, gjuten 1517, bevaras ännu å rådhusvinden
(se pag.
65). Märkligt är, att inskriften är gjord samma år som Martin
Luther uppslog sina teser på domkyrkoporten i Wittenberg.
Norr om kyrkan och öster om torget låg kyrkogården. Vid gräfning i
n. v. fru Karlssons gård har för några år sedan talrika människoben
kommit i dagen.
I stadskyrkans sidoskepp hänger en större oljemålning,
föreställande Kristus inför Pilatus. Denna tafla förekommer ofta
i katolska kyrkor och säges vara en återgifning af en i sten huggen
framställning af Jesu dom, funnen i Jerusalem. Dräkterna äro från början
af 1500-talet. Ett och annat af ansiktena är väl gjordt, ehuru taflan
i sin helhet icke har något konstvärde och möjligen blifvit restaurerad.
Ramen omkring duken är svart.
Å språkband läsas de framställda personernas namn jämte deras yttranden.
Namnen äro å ena sidan Joram Ptolemæus, Josafat,
Sabinti, Samekil m. fl. apokryfiska, som vi ej återfinna
i bibeln. Domarne till höger om Kaifas yrka straff, de till vänster
om honom, hvaribland Nikodemus och Josef af Arimatia,
varna för öfverilning, eller frikänna. Pilatus sitter, Kaifas
står i midten öfverst på en tron. Hans ord lyda: Det är bättre, att
en man dör för folket, än att allt folket förgås.
Denna tafla fanns 1695 i rådhussalen, d. v. s. den forna Helgandskyrkan.
Har hon ursprungligen tillhört denna? Innehållet passar bättre för den
gamla rådstugan, om också denna målning, som ännu är mycket populär
bland det katolska folket, mycket väl kan hafva tillhört en kyrka.
När grunden lades till en ny kyrka, brukade man under medeltiden nedgräfva
ett lefvande djur, emedan folket trodde, att den första, man begrof
i en kyrka, skulle blifva gengångare. Denna gengångare kallades kyrkogrime.
Oftast nedgräfde man en lefvande sugga på den blifvande
kyrkans rum. Vålnaden af en sådan berättas så långt fram i tiden som
på 1700-talet hafva spökat omkring den forna Helgandskyrkan i Arboga.
Mera härom framdeles.
S:t Nikolai kyrka. Uppgiften om dess läge finnes å pag.
37. Folktraditionen om att där fordom legat en byggnad, kullens
märkliga form samt riktning i norr och söder, källorna vid dess norra
fot, hvaraf 1 ännu finnes, den andra påträffades vid gräfning å kullens
norra ände, och dess läge i Dyns äng, där enligt Lohmans uppgift den
södra stadsdelens kyrka varit belägen, syntes utesluta alla tvifvel,
tills gräfning i kullen med statsanslag företogs, hvarvid det befanns,
att denna kulle var en naturlig bildning af krosstensgrus och flere
jordarter, däribland nederst lera. Öfverst å den södra ändan funnos
inmängda i ett 1 ½ fots lager af matjord lämningar af söndersmuladt
tegel. En mindre stengrund i kvadrat af 11 fots sida kunde ofvanpå denna
fyllning af matjord skönjas. S:t Nikolai kyrka torde ha legat mera i
väster, s. om staden. Om vi tro Lohman, som dock torde behöfva korrigeras,
låg hon öster ut i Lilla eller Ryttmästaredyn, vid gamla landsvägen,
som utmed Brattberget går till Djupmyran. Å ett annat ställe (Arb. S.
känning) uppgifver Lohman, att hon legat å Djupmyra vasajord,
samt att man från Nikolaikyrkan gent öfver Brattberget kunde gå och
fara fram väster ut, till och ifrån de åt denna fisk- och skogsbygd
belägna byar och torp, såsom ock till Helge Svens kapell. Till denna
kyrka torde vi återkomma längre ned. En handskrifven bok om Arboga pastorats
herdaminne, förvarad i Västerås' gymnasiibibliotek, säger, att ännu
1795 lämningar af denna kyrka kunde ses (pag. 2). Strax nedanför (pag.
3) säges, att stället icke kan uppgifvas, om icke någon stensättning
i västra ändan af Ryttmästardyn är lämningar däraf. De
två antagandena stämma ej med hvarandra. Det sista, som strider mot
Lohmans uppgift om läget i östra delen af Dyn, torde måhända
vara att hänföra till den forna herrgården, Dyns, läge.
Nikolaikyrkan nämnes i protokollen omkring 30 gånger. Karl
Knutson, som ägde jord i Djupmyra, innehade en gård vid S:t Nikolai
kyrka (1455). Andra jordägare i Djupmyra, som också ägde tomter eller
gårdar vid kyrkan, voro Matts Garp och Jon Ingemarson.
Den senare hade mist en gård i Djupmyra, som Karl Knutson åter tilldömde
honom. År 1486 sker ett byte mellan jord i Djupmyra och del i en tomt
vid Nikolai kyrka.
Själamässorna tyckas hafva varit kyrkoprästernas förnämsta
uppgift under medeltiden, liksom de utgjorde kyrkornas bästa inkomst.
P. Dän skänkte 1475 en gård till S:t Nikolai kyrka för sin och
sin hustrus föräldrars själar. Andra testamentsgifvare äro: Jon Larsson
i Viby 1473, hustru Margit 1476, Jon Tingulson 1482,
Nils Lagga dotter Barraba 1489, hustru Luci 1494,
En stockholmare 1495, En stockholmare och en västeråsare
1504, Jon Ingemarson 1506. Julita kloster ihågkommer S:t
Nikolaikyrkan genom att gifva invisning på en fordran, klostret äger
hos Anders Kötmangare 1485. Det var vanligt, att fordringar,
som voro utestående, skänktes till kyrkorna, som hade lättare att få
ut dem. Ibland kunde det vara helt ringa gåfvor. Borgmästare Anders
Nilsons tjänare, Mikel, gaf till kyrkan (1475) en tröja,
en lufva, en skjorta. År 1487 har kyrkan affärer med Peder Djefwull,
som till henne sätter 1 sked i pant.
Som kyrkovärdar nämnas Magnus Bältare 1485, Bengt
Person och Herman Skräddare 1487.
Kyrkoherdar härstädes voro herr Ulff 1462, herr Hollvid
1475 - 1485, om hvilken vi få veta, att han hade en »deghia», anklagad
för brott, och en tjänare, som begick stöld i Torpa, och att han själf
processade med systern om arf efter sin mor. Han namnes 1489 igen, men
är då icke mer kyrkoherde i S:t Nikolaus. Han bytte sistnämnda år sin
gård i Arboga mot en annan, som Måns Bengtson (Engelbrekts mördare)
förr ägt. Åren 1486 och 1487 namnes herr Nils såsom kyrkoherde
härstädes. Om honom är antecknadt, att han upptagit och gödt 2 svin.
En herr Knut, kyrkioherre, nämnes här i Örnhjelms bullarium
arosiense pag. 1336 (anfördt af Vestén). Troligen är detta misstag,
då en herr Knut, kyrkioherre i Uppekirkio, samtidigt nämnes. Af
detta misstag torde landskyrkan ha fått sitt nuvarande oriktiga namn
(S:t Nikolaus).
En dopfunt af mjuk kalksten, nu i stadskyrkan, torde med all
sannolikhet fordom hafva tillhört S:t Nikolaus, då franciskanerna väl
ej hade laglig rätt att förrätta dop och dessutom i sina kyrkor hade
enklare käril. En dopfunt af alldeles liknande stil finnes i landskyrkan.
Den karakteriseras bäst af skålfacetternas ornament i relief, mest af
geometrisk art, cirkel-, stjärn-, diamantornament, rosett och hjul,
drakslingor, flätverk, vinrankor; i cirkelornamenten fyrblad, treblad,
tvåblad etc. Ett repornament smyckar skaftets svällning (knapp),
medan en vinbladsranka slingrar sig omkring foten. Ornamentiken, öfvervägande
normannisk-romansk, erinrar om England, liksom vår kyrkliga konst just
därifrån erhållit så många andra intryck. Funten, som skiljer sig från
den i landskyrkan därigenom, att hvarannan af skålens facetter är öppen,
hvarannan sluten i cirkelform, torde förskrifva sig från medeltidens
slut, ehuru ornamentens stil är mycket äldre. Dess plats är nu i stadskyrkans
kor.
Den altartafla, som nu pryder landskyrkan, anses af Lohman förr
hafva tillhört S:t Nikolaus. Denna altartafla har visserligen S:t Nikolai
bild, men ej såsom hufvudfigur. Egendomligt är, att den sägen, som förmäler,
att taflan under en storm blifvit kastad i hafvet och ej kunnat upptagas,
förrän S:t Niklas namn blifvit nämndt, i något ändrad form berättas
om en altartafla i Lübeck (se Deecke, Lübische Geschichten
und Sagen 165).
Uppkyrkan kallades, i följd af sitt läge å en sandås, den nuvarande
landskyrkan norr om ån, som uppgifves vara byggd af Magnus Ladulås 1280.
Invigd åt jungfru Maria 12,
Maria Magdalena, S:t Anna och S:t Martin tyckes
den hafva efterträdt S:t Olof såsom stadskyrka. Vårfrubrödragillet innehar
1473 S:t Olofs gillestugutomt och skänker den till grund för en ny kyrka.
Denna gråstenskyrka är i öfvergångsstil med polygont kor, å hvars yttersida
en skråkant samt ett igenmuradt gotiskt fönster är synligt. De båda
sidoskeppen äro i senare tid tillbyggda, hvilket å norra sidans yttermur
synes af dess omsorgsfulla murning af letad sten, å det södra sidoskeppets
insida af de mellan pelarne framskjutande spåren af den gamla murens
grundstenar. Hvalfven likna stadskyrkans och äro i nedtryckt spetsbågstil.
Sidoskeppen äro af nästan samma höjd som mellanskeppet, hvilket utantill
verkar tryckande genom bredden, medan i det inre hvalfven synas lägre
än de äro 13.
Koret täckes liksom i stadskyrkan af så kallade klosterhvalf i halfcirkelform,
med hvalfradierna strålande från centrum. En vacker portal i medeltidsgotikens
stil står ännu kvar å kyrkogårdens västra sida. I stenmuren omkring
kyrkan ligga flere huggna och listade stenar, som väckte redan Lohmans
uppmärksamhet. Måhända blefvo de hitförde på samma gång som teglet från
S:t Nikolaus, eller hafva i landskyrkans närhet några byggnader stått,
som nu äro rifna.
Testamenten och gåfvor till Uppekirkio.
Henrik Tyrn gaf 1460 3 lod silfver till Uppekirkio, som skulle utbetalas
af Lars guldsmed. Kyrkovärdarne hette då Peder Svensson och Lars Porsöl.
Ragnilla, Jöns Skinnares hustru, gaf 1464 2 mark till Uppkyrkan. Erik
Jönson ihågkom kyrkan 1473, därför att Ol. Björsons, morfaderns,
grafvar »stodo henne til». Hustru Luci gaf 1494 en half gård, på samma
gång hon ihågkom S:t Nikolaus kyrka. Laurens Nikolai, son af Nils Törn,
gaf 1499 gård i Jälsnö till S:ta Loyes altare. Loye, Eligius, var guldsmedernas
skyddshelgon. Jälsnö låg i närheten af nuvarande Koberg. Vi erinra dock
om att guldsmederna bodde på Brödragatan i närheten af klostret. Måhända
fanns S:t Loyes altare där. Såsom kyrkovärd i början af 1500-talet utvecklar
Joan Sommar (borgmästare) en rastlös verksamhet för Uppkyrkan.
Birger i Staff och Måns Iwarson (byfogden) tyckas hafva
varit honom behjälpliga härutinnan. Åren 1512, 1516, 1525 säljer Joan
Sommar gårdar å kyrkans vägnar. År 1507 heter det till och med, att
alla »kyrkones gardh och tompt» blefvo upbudne 3:je gången af Joan Sommar.
Kan det här vara fråga om S:t Olofs forna kyrkogård, som då skulle ha
tillfallit Uppkyrkan, liksom S:t Olofs gillestomt kommit i vårfrubrödragillets
ego? (Se pag.
67.)
År 1372 nämnes Maria
Magdalena kyrka i Arboga på Sudremalm i närheten af grafven och
korset. Då de topografiska antydningarna för öfrigt hänvisa till landskyrkans
läge, så måste Sudremalm beteckna södra delen af den sandås, hvars norra
fortsättning nu är bortgräfd, och härstamma från stadens äldsta tid,
då södra sidan om ån ännu var obebodd. Sandmo återfinnes öfverallt i
jorden norr om landskyrkan och förbud mot gräfning efter sand för nära
intill kyrkan skola vi finna i kyrkorådets protokoll från 16- och 1700-talen.
Präster. Herr Hinsa Petri kallas 1456 kirkioherre i »annen
stadskyrka», och hör således sannolikt till södra kyrkan. Herr Peder
i Arboga var med biskop Lydeka 1474. Herr Knut, »vår kirkioherre», mottar
bikt af en piga i Fellingsbro om sedlighetsbrott 1478, och namnes 1483
i den rike Lars Björssons testamente, där han ihågkommes med en mässingskittel.
År 1485 aflägger han ed inför rätten. År 1491 omtalas herr Knuts stenhus,
det lilla stenhuset. År 1483 går herr Knut till klostret och frågar
vikarius, om Jon Amundson fått klosterfrid. Åren 1524 och 29 namnes
herr Lars kirkioherre här i byn.
Altartaflan i landskyrkan upptages här, ehuru den under medeltiden
troligen tillhörde någon annan kyrka. Det vackraste fornminnet från
medeltiden, som uppkyrkan nu besitter, är denna altartafla. Enligt Simonius
(Encomium Arbogiæ) är hon till kyrkan gifven i testamente. De
olika sägnerna, som af Lohman pag. 88 anföras, att hon tagits som byte
från Norge eller Polen, att hon blifvit utkastad i hafvet och icke kunnat
upptagas, förrän man ropat S:t Nikolai namn, eller att hon blifvit upphängd
i flere kyrkor, men ej blifvit kvarsittande, förrän hon kommit till
landskyrkan, äro tydligen dikter, hvarmed en senare tids fantasi smyckat
hennes dunkla historia. Att hon blifvit räddad ur lågorna, då S:t Nikolaus
brann, och kastad i ån samt flutit öfver till norra stranden torde till
sin förra del hafva någon större grund. Hvad som däremot är sannolikt
är, att hon en tid setat i nuvarande stadskyrkan, men därifrån flyttats
»till landet». (Jämför Gustaf Vasas bref till stadsförsamlingen af år
1545, där det heter, att landsborna i stället för den röfvade munkklockan
begära att få den taflan, som står uppå höga altaret i stadskyrkan.
(Se vidare senare delen). Sägnen, att hon varit i sjön, torde syfta
på någon underbar räddning, möjligen vid reformationstiden. Att hon
är beställd för en kyrka i norden synes tydligt af helgonbilderna samt
det svenska riksvapnet i S:t Olofs hand.
I en af kyrkans äldsta inventarier säges hon vara mäkta skön, och detta
omdöme kan ingen jäfva. Det utmärkta konstverket är af hanseatisk tillverkning,
hvilket äfven synes af stadsvyn å en af hennes målningar. Altartaflans
inre: midtelparti framställer Jesu lidande, så som franciskaner och
dominikaner införde det i den kyrkliga konsten i samband med sin passionspredikan.
Den korsfästes gestalt är förvriden af smärta. Gripande är framställningen
af kvinnornas sorg, bland hvilka Maria och Maria Magdalena, den senare
knäböjande vid Jesu kors, särskildt framträda. Maria framställes dignande,
ett drag, som i den bildande konsten infördes genom en vision af Brigitta,
men som ogillas af rättrogna katoliker. Ansiktsdragens drömmande, milda,
vemodigt sköna uttryck röja en hängifven kärlek för den eviga värld,
där all oro viker. Den botfärdige röfvarens själ, i form af ett litet
barn, såsom medeltiden älskade att framställa det, mottages af en ängel,
den obotfärdige röfvarens af en djäfvul. Realistiska drag saknas för
öfrigt icke, ofta erinrande om 1600-talets holländska realism.
Utmed de båda sidorna af midtelpartiet stå på hvar sin piedestal 4
helgon, två å hvardera sidan. För så vidt vi kunna finna, äro de S:t
Martin, S:t Stefan(?) till vänster, S:t Olof och S:t Nikolaus till höger.
S:t Martin, som äfven återfinnes å munkklockan (pag. 23) och
sålunda varit en af kyrkans skyddshelgon, framställes i biskoplig skrud,
gifvande allmosor åt en pilgrim. S:t Stefan i diakondräkt med
lockigt hår och milda drag, (»hans ansikte sken såsom en ängels ansikte»),
håller i högra handen en utåtvänd bok, i den andra har han hållit ett
attribut, som är borta. Å högra sidan står öfverst S:t Olof i
riddardräkt med kungakrona, trampande på ett krönt hufvud. Under honom
S:t Niklas i biskopsdräkt, i vänstra handen hållande en bok,
hvarå 3 bröd hvila. Å flygeldörrarnas utansidor äro S:t Martin
och S:t Olof åter framställda i utmärkt oljemålning och med fina
karakteristiska drag (troligen samtida porträtt).
S:t Olof m. riksbaneret, 3 kronor i blått. S:t Martin
i abbotsdräkt (gardian-dräkt?) med guldkors, svettlinne å krumstafven,
(ej infula).
Å de båda flygeldörrarnas insidor stå apostlarna, 6 å hvar sida, Petrus
och Paulus högst, en på hvardera sidan närmast om midtelpartiet. Medan
arbetet å altartaflans insida är utfördt i förgylldt och delvis färgadt
träsnideri, företer konstverket en annan karaktär, då flygeldörrarna
utvecklas och visa sina bilder. Dessa äro målningar i temperafärg, behandlande
samma ämne, som skulpturerna, men i mera realistisk stil. Maria Magdalena
framträder särskildt äfven här. Man igenkänner lätt de olika framställningarna
af samma person i skilda scener. Skönast är scenen i Getsemane. Den
sofvande Johannes, med det jungfruligt älskliga anletet, i sin röda
mantel, med den hvita liljan vid sitt hufvud är en hänförande poetisk
dröm. Målaren har haft lika skarp syn för lifvet som bildsnidaren. I
korsfästningsscenen har han gifvit oss en bild af en nunna af värdslig
art (gråklädd med hvitt dok = franciskaner), i nedtagandet från korset
en bild af en annan af den falska andliga typen.
Å utsidan af predellans flyglar äro 6 kvinnobilder målade. Till vänster
S:t Karin af Vadstena i hvitt dok, med hjort och rökelsekar,
i midten Maria med Jesusbarnet och äpplet, till höger därom S:t
Birgitta i dok, med bok och skriftyg. Å högra flygeln till vänster
S:t Barbara med palm och bok, i bakgrunden fängelsemuren med
fönstret, hvari synes kalken med hostian däröfver. I midten S:t Karin
af Alexandria (folkvisans liten Karin) med bok, svärd och knifhjul,
samt till.höger S:t Dorothea, med röda och hvita rosor i en korg.
Både Birgitta och Katrina förklarades för helgon i Arboga, trol. i klosterkyrkan.
Altartaflan är trol. flyttad därifrån. (Se II p. 16). Hinden,
som S:t Katarinas af Vadstena attribut, påminner om hennes underbara
räddning från en tillämnad enlevering af några unga romare, då hon ensam
på Campagnan varskoddes om faran af en uppskrämd hind och fick tid att
fly. Hostian och tornmuren bakom S:t Barbara antyda legenden
om, hur hon i fängelset fick anamma nattvarden genom ett under. S:t
Karins knifhjul antyder hennes dödssätt (folkvisans spiketunna),
och S:t Elisabets röda och hvita rosor berätta om undret,
hvarigenom brödet, som hon mot sin mans vilja burit till de fattiga,
på dennes stränga fråga, hvad hon gömde i korgen, förvandlades till
rosor.
Själamässorna stiftades för att rädda de kära aflidna från skärselden.
Vi se å taflans ena flygel Jesus, besökande skärseldens ort, där Adam
och Eva samt det gamla testamentets fromma män och kvinnor tränga sig
fram ur den brinnande ugnen för att förlossas. Vi se här, hur medeltiden
tänkte sig djäflarne, än som vampyrer, än med horn och klor.
Under midtelpartiet läses inskriften: O crux, ave spes unica hoc
passionis tempore auge (piis justitiam Reispue dona veniam). Orden,
som äro hämtade ur Venantii Fortunati hymn, »vexilla regis prodeunt»,
hvilken sjöngs under passionstiden, då ock altartaflan öppnades, så
att Kristi lidande i bild blef framställdt för församlingen, betyda
i öfversättning: »O kors, du enda hopp, föröka under denna passionstid
de frommas rättfärdighet och gif de skuldbelastade förlåtelse».
Det är möjligt, att målningarna, särskildt af de kvinliga helgonen,
blifvit restaurerade eller öfvermålade. Vi torde i alla fall af deras
förekomst kunna sluta till att ett nunnekonvent (af brigittiner?) varit
förenadt med den kyrka, som taflan ursprungligen tillhört.
Af de manliga helgonen kring taflans midtelparti hafva åtminstone 3
varit skyddshelgon för kyrkor i Arboga. (Se nedan.)
Det vore en oersättlig förlust, om detta konstverk genom vanvård skulle
fördärfvas. Då faran härför redan synes vara för handen, ha vi blott
velat erinra om, att hon är det dyrbaraste landskyrkan har. Det borde
för dem, som nu lefva, vara en kär rätt att åt efterkommande få bevara,
hvad fädren så troget bevarat åt dem.
I Lohmans tid funnos flere helgonbilder kvar; »gamla bilder i sina
kurar» och lösa bilder efter »påfvens helgon». Nu äro de spårlöst försvunna,
utom en hvitlimmad bild, föreställande Gud Fader, i sina armar hållande
den neddignande Kristus, som stöder ena knäet mot världsklotet vid Gud
Faders fötter. Vi veta för öfrigt ej, om dessa bilder ursprungligen
tillhört landskyrkan, eller från stadskyrkan blifvit dit flyttade vid
bytningen af skrud mellan land och stad 1637.
______
Kapell. Helge-kors kapellet nämnes
i protokollen 8 gånger. Det synes ha stått i samband med Helgandskyrkan.
Peder Sigurd (1494), Måns Iwarson, byfogden, (1490),
Olof Jakobson skomakare (1492) och Jon Bonde (1495) ägde
gårdar i dess närhet. Strax bredvid detta kapell låg en gård, kallad
Strömmingsgården (1510). Det synes ha legat å Västerlånggatan,
där 3 stenhus finnas kvar nära hvarandra, 2 norr och 1 söder om gatan
(det s. k. Ullbergska klostret). Norr om gatan ligger inne å f. d. Vinbergska
gården en mindre tvåvåningsbyggnad. När man kommer in i dess nedre farstu,
synes en igenmurad lucka å väggen till höger. Till vänster leda 2 dörrar
in till hvar sitt rum, som ha utseende af munkceller och som motsvaras
af 2 liknande i öfra våningen. I rummen till höger finnas nicher i väggarna,
som nu begagnas till vägghyllor, men fordom helt säkert fått gömma helgonbilder
och kors.
Söder om gatan, i det stenhus, som nu begagnas till bageri, skall fordom
i bottenvåningen ha funnits långa cellika rum med smala fönsteröppningar
åt gatan.
Utom Helge-kors kapellet nämnas gårdar liggande
vid kapellet. Lasse Mattson, Sones broder, bodde där 1493. Mot
medeltidens slut kallas troligen klosterkyrkan helt enkelt kapellet.
1503 blefvo fattigstockar brutna och plundrade i S:t Gertrud,
(grafkapellet?), i Helge-kors och i klostret i Arboga.
Hvar S:t Gertrud låg, veta vi icke.
Utom Helge-kors och S:t Gertrud nämner traditionen S:t
Karins och Helge Svens kapell. S:t Karins kapell (= skola?) har
enligt Lohmans uppgift legat i stadens n.-v. hörn invid den gamla tullen
och Dragmansgatan, där det i så fall ännu finnes kvar, en präktig gråstensbyggnad
af liknande sten och murning som landskyrkans norra skepp. Ett s. k.
stickbågsfönster finnes å norra sidan, med infattning af tegel. I väster
har ett rundfönster blifvit igenmuradt och en dörr uppbruten. Å samma
tomt som denna byggnad, men söder därom, finnes en annan, ännu
äldre byggnad, som fordom haft muradt tunnhvalf i sitt inre, och hvars
östra vägg är bruten i vinkel, troligen efter den gata, som fordom gått
förbi. Strax söder härom, där sedan det Ahllöfska stenhuset blef uppfördt,
har af ålder funnits präktiga källare. En ruddam, förmodligen också
af hög ålder, har till senare tider funnits i trädgården bredvid (nuvarande
källarträdgården), där äfven ett päronträd af en ovanligt hög ålder
ännu finnes. I åkern väster om Dragmansgatan och midt emot »S:t Karin»
har vid plöjning hittats en massiv tackjärnskula med knapp ofvan och
spets nedantill, som troligen setat i något torn eller murad portstolpe.
Helge Svens kapell (för själamässor för personer, som mördats
i skogen?) kallas de grundmurar, som ligga söder om ån i Brattbergets
bryn, strax i väster om nya vägen. Namnet finnes lika litet som S:t
Karin nämndt i medeltidsprotokollen. Först 1612 nämnes kapellbacken
i protokollen. Traditionen om ett Helge Svens kapell, med läge just
här, är måhända föranledd af ruinens närhet till Helge Svens källa,
som redan 1458 nämnes. Vid gräfning i detta kapell, som just nu
(1892) pågår, hafva flere skelett funnits lagda i ordnade grafvar, några
1 fot, andra djupare under det forna golfvet. Namnet S:t Svens kapell
styrkes ej ännu af någon urkund, endast af traditionen.
Kapellet har invändigt mätt 9 meter i längd och 5,65
i bredd och varit uppfördt af tegel. Från staden har, ifrån trakten
af nuvarande kapellgatans norra ända men något i öster därom, en stenlagd
väg ledt öfver åkern. Spåren däraf skönjas ännu strax öster om 2 höjningar
i åkern (den ena af sten). Denna väg har framkommit väster om kapellet
och enligt sägnen tjänat till processioner, då Helge Svens ben burits
till och från staden. Kapellet står enligt samma sägen i samband med
stadens äldsta minnen. Det skall ha uppbyggts till minne af Helge Sven,
stadens första kristna martyr, hvars blod flutit i offerlunden (se pag.
17), och dess grund lades enligt sägnen med stenar, som fordom legat
i denna offerlund. Af Helge Svens blod frambröt den källa, som efter
honom än i dag har sitt namn. Om han döende blef buren dit, kan källans
läge förklaras. Offerlunden låg dock mera i väster. Helge Sven var en
munk, troligen benediktiner. En sägen är, att guldskrinet,, som gömde
hans ben, nu ligger gömdt i jorden, och att först den kan återfinna
det, som med två hvita tvillingkalfvar vill plöja utan att säga ett
ord, tills skrinet blir funnet. Stadsbrons läge torde ha blifvit bestämdt
af vallfärderna till detta kapell. Vid nya vägens anläggning fanns i
trakten af kapellet en gammal nyckel, som efter vanligheten ej tillvaratogs.
Klockorna i Svens kapell sägas vara nedsänkta i Kambohaf strax invid
i s. o. från kapellet på andra sidan vägen. Man har flere gånger haft
dem uppe i vattenbrynet, men de ha sjunkit igen. En höna, dragande ett
halmlass, har plötsligt uppenbarat sig för dem, som företagit dessa
försök. Hönan säges beteckna, att en kvinna varit den, som gömt godset.
(Se Hyltén-Cavallius, Värend och Virdarne. II, 463.)
Så vidt traditionen. Om denna skulle ha misstagit sig om läget af Helge
Svens kapell, torde detta ha legat längre i väster, och murlämningarna
i kapellbacken utgöra kvarlefvor af S:t Nikolai kyrka. Vi få tillfälle
nämna mera om de företagna gräfningarnas resultat, liksom om kapellets
ursprungliga namn härnedan.
I Helge Svens källa fanns på Lohmans tid taggiga fiskar, kallade pligg
(spigg?). Beteshagen vid Svens kapell kallas kapellhagen. Själfva
kapellet hörde till Strängnäs stift.
Om vi tillägga, att vid hospitalet fanns ett kapell, att en backe i
Säterbo vid Gula Säby å en äldre karta i kanalarkivet kallas Kapellabacken
(troligen minne efter franciskaner), samt att vid uppgräfning af den
nya vattenrännan vid Höjen en gammal begrafningsplats anträffats,
där i kistorna funnits radband, järnhattar m. m. — något
som åtminstone kan göra det sannolikt, att ett kapell funnits äfven
där, så hafva vi meddelat, hvad vi om kyrkor och kapell härstädes veta.
Munkens trappor vid Ramstigen (vägen till Götlunda) påminna
helt visst ännu i dag om ett dylikt litet skogskapell, där folket kanske
knäböjande gått upp för att bedja inför mariabilden eller krucifixet.
Murlämningar i skogarna, kallade "kapellet", finnas ock flerstädes
i omnejden, ehuru ej i stadens närhet (Frötuna14,
Djupdal i Lillkyrka). Vid Vesslingby, Fellingsbro, har ett S:t Olofs
kapell stått. Inga lämningar finnas, men en S:t Olofs källa är kvar.
En och annan borgarhustru i Arboga tyckes ha haft huskapell
och huskaplan. Hustru Brigittas kaplan namnes 1496. Kaplanernas
anställning tyckes ofta ha varit tillfällig. »Herr Peder en som her
var kapellan» (1495) antyder hvarken varaktig befattning eller anseende.
Birger kaplan nämnes 1496. »Hederlig man, herr Erik, kaplan her
i byn» (1515), låter ofta tala om sig såsom en förmögen man.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll