V. Unionstiden t. o. m. 1450

Med drottning Margareta återkom lugn och ordning i riket. De uppförda borgarna nedrefvos, de afsöndrade eller pantsatta kronogodsen indrogos. År 1403 återlämnar Karl Ulf son af Tofta till konung Erik och Margareta Laglösa Köpings slott och fäste och Arboga by, som han haft i förläning. Om det varit vid denna tid, som borgen å den s. k. Slottsholmen nedanför Svarthäll i Arbogaån nedrifvits, är ovisst. Sägnen ställer den i samband med Margaretas tid. Tanken på dess uppförande till skydd mot vitalianernas härjning i Mälaren, hvarunder Västerås brändes, ligger nära, särskildt som dess läge vid stridaste stället af Arbogaån synes vara valdt med afsikt att mota fartyg, som ämnat sig upp till Arboga. Riddarne Filip Karlson och Bengt Stenson nämnas vid denna tid såsom gårdsägare i Arboga (1401, 1412, 1417).

En sägen berättar, att Margareta år 1400 haft en stor fest här i Arboga med rik förklädnad och dans. Inbjudna voro, utom andra, de bergsmän, som kommit hit för att göra räkenskap för grufvorna, som Margareta hade till underhåll. De danska damer, som deltogo i festen, demaskerade sig peu à peu, tills de befunno sig i paradisdräkt. Svenska kvinnorna voro sedigare, men måste på nådig befallning följa danskornas exempel. Männen likaså. Margaretas råhet gick sist så långt, att gästerna, som de voro, i mörka natten flydde till sina hem. En borgmästardotter, jungfru Brigitta Nannulfsdotter, hade under den skandalösa scenen råkat i spasmodiskt skratt, som slutade med slag. Ett porträtt af denna Brigitta skall ha bevarats i Arboga, till dess drottning Kristina fick höra historien och tog porträttet med sig till Stockholm. Lika själar finna hvarandra. Sägnen besannar, hvad historien vet berätta om Margaretas lättsinne.2 Medeltiden får dock icke dömas efter vår tids måttstock. Där fanns mer råhet på ytan, men en fallen kvinna var något oerhördt. Margareta själf drogs från lättsinne till religion, från världen till klostret (hon skref in sig som nunna i Vadstena), tills hennes yrande lif slocknade i mörkret af den stora pesten 1412. För rikets yttre styrsel förenade hon statsmannens ljusa, redande blick med den starka härskarhanden.

På det kyrkliga området erbjuder Arboga, som vanligt, ett lifligt skådespel. År 1404 är biskop Petrus från Västerås här. År 1406 hålles biskopsmöte i Arboga under ordförandeskap af ärkebiskop Henrik i Uppsala. Kollekt påbjudes för Brigittinerhuset i Rom, som för herbergerande af pilgrimer från Brigittas hemland blifvit stiftadt af en romersk adelsdam Francisca, sedan förklarad såsom helgon. I Vadstena klosters diarium läsa vi, att samma år afled i klostret därstädes broder Laurentius Boetii, f. d. kyrkoherde och prost i Köping. Om honom säges, att han varit en sträng ifrare för klostertukt och framstående predikant. Hans lif hade uppgått i gudliga verk, hvartill räknas studier, skrifning och förrättande af bikt till själarnas frälsning. Till börden var han västgöte. Dagboken nämner samma år, att en biskop Robertus från Rom kommit till klostret och vandrat barfota från Skeninge. På Östersjön hade han under en storm åkallat S:t Brigitta och i en syn sett henne i änkedräkt, med svart mantel och grå tunika samt hvitt dok om hufvudet. Sedermera blef S:t Brigitta i konsten framställd så, hvaraf vi hafva ett exempel i landskyrkans altartafla. Ingenting nämnes om den skandal, som samtidigt timat i klostret. Abbedissan Ingegerd hade brutit sig in i klostrets kassakista och lefvat på förtrolig fot med en del af bröderna, ja, med själfva biskop Knut i Linköping, klostrets öfveruppsyningsman.

Munkklockan. År 1408 göts en klocka, som ännu finnes kvar i stadskyrkan och nu gör tjänst med att slå timmarna åt tornuret. Denna klocka har fordom tillhört landskyrkan, men blef under Gustaf Vasas tid röfvad af stadsborna, som uppsatte henne i egen stapel, tills hon efter stadskyrkotornets uppförande fick sin nuvarande plats. Hon kallas vanligen munkklockan och bär å öfre randen följande munkinskrift: Hjelp, Jesus, Maria, Anna, Sankte Martin. Nedanför denna rand finnas bilder af Mariorna, knäböjande kring korset, och en biskop med mitra, tiil höger om honom ett sköldemärke, krönt af biskopsmitra, samt å skölden en tregrenad ollonkvist. Två kvinnliga helgon, det ena med krans om håret och halster i hand (S:t Agnes), det andra med lykta i handen (S:t Gudula), fylla det öfriga rummet. Möjligen kunna de många kvinnliga bilderna tyda på något nunnekonvent, förenadt med landskyrkan. Klockan är det dyrbaraste arfvet från Arboga medeltid. Hon har varit med i både helg och socken, har ringt larm vid fiendtliga öfverfall och kallat menigheten tillsammans vid Engelbrekts och Sturarnas val. Liksom alla kyrkklockor under medeltiden har hon blifvit döpt, förmodligen med Annas eller Maria Magdalenas namn. Munkklockan har säkert haft sina sägner, och folket har nog om henne vetat berätta underliga ting, fast minnet däraf nu är slocknadt.

I andra fall fortlefver vidskepelsen och vantron från hednisk och katolsk tid, äfven i nejderna närmast kring staden. Vi få längre fram tala mer därom. Vissa dagar anses mer heliga än andra, försök göras ännu i dag att tyda kommande ting genom att smälta bly, att stämma blod genom kors och signerier, att bota sjukdomar genom kyrkogårdsmull m. m. Ett kyrkomöte i Arboga 1412 under den illa kände ärkebiskopen Jöns Gerekeson, sökte redan för nära 500 år sedan hämma detta oskick. Där fördömdes alla besvärjelser, spådomar, drömtydningär, hemliga tecken eller bokstäfver, som ej finnas i den heliga skrift, men som folket trodde hjälpa mot eld, vatten, svärd och faror af sjukdom eller död, vidare all skrift i bly, oblater, eller på väggar, mot tandvärk, febrar eller andra sjukdomar hos människor eller djur, alla försök att utrannsaka hemliga stölder, iakttagelser af s. k. egyptiska dagar {== Tyko Brahedagar). Straffen för dylik vidskepelse räknas såsom för svår dödssynd. Tiggarmunkarna voro kanske de, som mest hindrade genomförandet af detta beslut, då det för dem var en rik vinst att offra på folkets okunnighet. Å nämnda möte förklarades såsom kättare alla de, som neka att lyda påfven. Strängnäs domkyrkas återuppbyggande beslutes, Beguinerkvinnor, ett slags lösa nunnor vid Vadstena kloster, som föra ett osedligt lif, bannlysas, emedan de lefva utan någon ordensregel och väcka förargelse. Skoldjäknarnas dryckesgillen förbjudas. Denna bestämmelse återtogs dock å ett följande möte i Arboga. Om det osäkra tillståndet i vårt land på denna tid får man en klar föreställning genom mötets varning för våld mot kyrkan. Furstarne borde, heter det där, med lif och blod försvara kyrkan och ställa sig som en mur till hennes skydd. I stället kan man nu snart vänta hela kristendomens undergång i vårt land och kyrkans tillintetgörelse samt de kyrkliga privilegiernas förlust. All borgerlig rättvisa är försvunnen, rån, stöld och andra brott höra till ordningen för dagen, oskyldiga dömas, skyldiga frigifvas, de mäktiges tjänare intränga i kyrkor och kloster och taga ut dem, som flytt dit, kyrkogårdarna ohelgas, kyrkornas sädesbodar och magasiner uppbrytas och sköflas, mord, hor, stöld, hädelse mot Gud och nästan, rån, rofferi, helgorån; landsvägarna rifvas, våldgästning i prästgårdar, i kyrkor och kloster, jungfrur och hustrur våldtagas, präster tvingas att viga röfvade jungfrur mot deras vilja. Prästerna tvingas att betala skatt, som de andra, folket lider hunger och äter barkbröd, halm, hö, skidor, liksom vilda djur. Då en hofman kommer, flyr man och lämnar gods och gård till plundring. Vid hofvet härskar otro och gudsförakt, man skyr att höra predikan, anammar sakramentet på ett ovärdigt sätt. Klagomål straffas med gissel och andra straff. Hvar är frid och endräkt? Vi böra såsom goda herdar resa oss och stå såsom en mur och söka omvända människornas sinnen, att ej Guds straff må komma öfver oss. Vi kunna och få ej längre tiga. — Varning utfärdas tre resor. Om ej bättring följer, utfärdas bannlysning, efter 12 veckor exkommunikation, efter 12 interdikt. Jöns Gerekeson, ärkebiskopen, har detta år, 1412, utfärdat många bref i Arboga. Det egentliga mötet hölls i september. Ärkebiskopen träffas i Arboga ännu i december.

Att under det ofvan skildrade osäkerhetstillståndet äfven handeln skulle lida afbräck, säger sig själf. I ett salubref af 1412 mellan Niklas Knutson, kyrkopräst i Arboga, säljare, och riddar Bengt Stenson, köpare, talas om gull, järn, hermelin och koppar såsom bytesvaror. Järn och koppar exporterades från Bergslagen, där Lindesberg omtalas i ett konungsbref redan 1354. Gull och hermelin kommo från Hansestäderna och Ryssland öfver Visby.

Efter denna korta notis om handeln återvända vi till de kyrkliga förhållandena, för hvilka källorna flyta rikligare. Å en synod i Arboga 1414 förbjudas Johanniterna i Eskilstuna att gå omkring och samla allmosor, troligen därför, att de inkräktade på tiggarmunkarnas socknar.

Franciskanerreformation. Tillståndet inom kyrkan, redan i sig betänkligt - Jöns Gerekeson, ärkebiskopen, gör blodigt öfvervåld på dominikanerna i Stockholm 1417 - blef vid denna tid så mycket värre, som tvenne påfvar hvar för sig gjorde anspråk på att vara och erkännas för Kristi ståthållare. Följderna häraf visade sig äfven i den aflägsna norden. Under den allmänna villrådigheten om hvem man hade att lyda, uppstod en allmän oordning. Biskopskandidater, som täflade med hvarandra, sökte hos hvar sin påfve konfirmation å det begärda stiftet. För att häfva denna schism, afdöma det hussitiska kätteriet och reformera kyrkan, sammanträdde nu på kejsar Sigismunds bud och önskan kyrkomötet i Kostnitz. Detta kyrkomöte, som i sig uträttade föga, om man frånräknar den fläck, det satte på sig genom domen öfver Johan Huss, sträckte sin reformatoriska verksamhet äfven till franciskanerorden. Mötet beslöt nämligen, att inom hvar ordensprovins borde väljas en broder af sträng observans, d. v. s. hvad vi ungefär skulle kalla af pietistiskt allvar. Denne presenterades för ministern och förordnades af honom till vikarius att styra och ställa med ordensprovinsens angelägenheter på hans uppdrag och se till, att alla ministerns bud fullgjordes i klostren, så att inga, som kallade sig »provinciales» eller »custodes», fingo lägga sig i någonting. Om ministern själf inspekterar, träder vikarien tillbaka. Eljest utöfvar vikarius hela hans myndighet. Öfver provincialvikarien stod generalvikarien. Generalvikarien skulle tillse, att alla öfverflödiga inventarier och mobilier skulle säljas eller förvandlas till hjälp åt de fattiga. Vikarierna fingo ej smädas såsom »sekterister», och de båda riktningarna inom orden, den mera världsliga och den allvarligare (de s. k. observanterna), uppmanas att med hvarandra lefva i frid. Den förste generalministern i Sverige hette Magnus Holmgeirson och dog, nyss utnämnd, 1416.

Detta möte i Kostnitz sysslade för öfrigt med den för oss bekante Skarabiskopen Brynolfs kanonisation (se pag. 8). Följande år, 1417, är ett kyrkomöte åter samladt i Arboga. En munk i Alvastra stod anklagad att i ett bref ha kallat konungen för kejsar Nero, och det på ärkebiskopens inrådan. Med gråtande ögon bekände han sig detta hafva gjort »oförtenkt, ingom till ondo», hvarken konung eller ärkebiskop. Tiden för S:t Annas fest bestämmes, sträng uppsikt påbjudes öfver kringstrykande präster, straff kräfves enligt lag af dem, som i gillen förfördela eller öfverfalla präster, något som förut synes fått passera opåtaldt.

Herr Bengt Stenson, fader till Engelbrekts mördare, köper vid denna tid, 1417, gård i Arboga sunnan ån. Flera andliga donationer nämnas samtidigt. Arboga kloster får gåfvobref å jord i Telgesta i Köpings socken, med villkor att bröderna för gifvaren Matts Jonson i Hagby och hans hustru hålla den »begängelse och själarykt», de utlofvat. Testamenten till själakoret i Västerås gifvas af 2 Arbogaborgare 1417 och 1431. För själamässor i Torpa kyrka gifves en donation af Anders Ruska 1430. Under dylik tillströmning af rikedomar till kyrkor och kloster funnos dock själar, som allvarligt sökte att freda sin själ i klostrets stillhet. En munk har vid denna tid, 1417, skrifvit ett bref till en, som ämnar sig in i Vadstena kloster. Han ville icke afråda honom, men varnar för frestelserna, som komma, i bilder, hämtade från Israels ökenvandring. Irrfärderna äro tviflen om hvad man bör välja, vattenbristen är ångerns ljumhet, vämjelsen vid mannat är andaktens torrhet, fiendernas anfall världen, köttet och djäflarna, ormarnas bett människorna, som afråda från att lämna världslifvet. Brefvet slutar, efter en uppmaning att manligen strida, med orden: Den högste bevare alltid ers broderlighet i hälsa och lycka, oskadd och säll. Att vid sidan häraf inom klosterlifvet mycket orent mängt sig in, liksom i cellens syner tedde sig både änglar och djäflar, få vi framdeles se.

Å ett nytt kyrkomöte i Arboga 1423 utsågos ombud till kyrkomötet i Pavia. Förbud mot ocker, redan utfärdadt af Magnus Erikson, förnyas. Beslut fattas äfven om mässor, särskildt till hymnen Maria stella maris. (Tvenne andra hymner, O salutaris hostia och Sacerdos novæ gratiæ, voro redan förut i Arboga, 1412 och 1417, antagna till kyrkligt bruk.) Samma möte beslöt att afsända bud till konungen för att bedja honom uppdraga åt några personer, äfven sådana som kyrkan utsåg, att förbättra den del af lagboken, som kallas kyrkobalken, på det att därigenom tvister mellan klerus och lekmännen måtte förekommas. Nunnor förbjödos gå utom sina kloster. Skäl till förbudet fanns, enligt folksägnen, äfven här.

År 1433 hålles biskopsvisitation i Götlunda. Protokollet finnes kvar. Biskop Magnus i Strängnäs intygar, att vid räkenskapernas granskning allt befunnits i vederbörligt skick, hvadan decharge beviljas åt pastorn och kyrkovärdarna.

Engelbrekt. Vi inträda nu i den tid, då frihetskrigen begynna, och Sverige första gången vaknar till nationellt medvetande. När Engelbrekt slutat sitt segertåg i södra Sverige, där de främmande fogdarnas borgar och slott blifvit nedbrutna, stannade han i oktober 1434 i Arboga, där hans bondhär upplöste sig för att draga åter till sina hem.

Trettondag Jul 1435 samlades här rikets herrar, riddare och odalmän från alla orter, hvar och en med sina tjänare i rustning och härbonad. Dit kom ock Engelbrekt, omgifven af sina vänner och en myckenhet utaf bönder från Nerike, Västmanland och Dalarne. Detta är det första riksmöte i Sverige, om hvilket man med visshet kan antaga, att det bevistades äfven af köpstadsmän och menig allmoge. Här blef Engelbrekt vald till höfvidsman, emedan han syntes folket vara »manlig och vis».

Redan i Jan. 1436 hade på en ny riksdag i Arboga svenskarne uppsagt konung Erik tro och lydnad. De beslöto där att icke hörsamma honom längre, än han hörsammade Sveriges lag. Då bref samtidigt ankom från stockholmarna, hvilka berättade om borgerskapets farhåga för ett lika öde, som i konung Albrekts tid öfvergick deras fäder, uppmanade Engelbrekt de församlade herrar och män att med honom draga till Stockholm, att där förnimma, hvad svenskarne af konungen hade att förvänta. Herr marsk, I skolen ock rida med, sade Engelbrekt till Karl Knutson. Alla voro redo att sitta upp, och från Arboga styrdes färden till Stockholm. Sedan de med våld måst bana sig väg in i staden, började de belägringen af slottet. Men riket var utan öfverhufvud, då konungen blifvit förklarad krig. Så beslöt man välja rikshöfvidsman.

Allmogen deltog ej i detta val. Då Engelbrekt såsom en folkets man ej med blida ögon sågs af herrarna, erhöll han blott 3 röster, Karl Knutson 20. För att nedtysta borgerskapets och allmogens knot öfver valets utgång, delades makten mellan Karl Knutson och Engelbrekt. Karl Knutson skulle belägra Stockholms slott, Engelbrekt fortsätta slottens eröfring i landsorten.

Engelbrekts död. Med sin vanliga snabbhet hade Engelbrekt ilat från fäste till fäste, då han vid Axevall mottog budskap om, att hans närvaro i Stockholm behöfdes. Hans krafter voro nu öfveransträngda. Fastän sjuk och matt gaf han sig i väg. Det var under denna färd han på Göksholmen i Hjälmaren blef mördad af Måns Bengtson, son till den redan nämnde Bengt Stenson Natt och Dag. Både far och son förekomma i Arboga historia. De innehafva gårdar där, och åtminstone mördaren ligger begrafven i stadskyrkan, den forna klosterkyrkan.3 Före sin död sökte han försona sin skuld genom testamente till Juleta kloster. Ännu i dag tror sig folket i mörka natten höra jämrande ljud från platsen, där Göksholms slott stod. Det är den mörke riddaren Måns Bengtsons samvete, som klagar.

Bönder och borgare voro genom Engelbrekts frihetskrig väckta till ett deltagande i landets öden, hvarur väl oro närmast följde, men efter oron frid. Svallvågorna af stormen, som Engelbrekt väckte, röra sig i hundra år.

Erik Puke. Efter Engelbrekts mord begick Karl Knutson den tanklösheten att utfärda legdebref för Måns Bengtson. Detta väckte ondt blod hos Engelbrekts forne anhängare, särskildt hos Erik Puke. Det fanns hos Puke en fosterlandskärlek, som trodde alla medel vara tillåtna emot fiender. I striden mot Karl begagnar han lögn och försåt, medan Karl är ädel och öppen. Redan förut afundsjuk på Karl Knutsons makt, reste Puke omkring för att uppvigla Engelbrekts forna anhängare mot honom.

Erik Puke i Arboga. Vi träffa honom bland annat i Arboga år 1438. Där skrifver han ett öppet fejdebref till Karl. »Det må dig vara kunnigt, Carl, att vill du eller någon annan dandeman mig något, så finner han mig i Arboga. Och förbarme sig Gud däröfver, att jag icke må blifva i ro på min gård, i thy jag aldrig vet, när jag varder stekter, styfder eller liflös. Dock må du veta, att till den dag det varder bättre oss emellan, hvar jag dig finner eller någon den dig tillhör, då vill jag göra där så vider, som mig bör göra mot min rätta fiende. Det vet Guds helga blod väl, att jag har otänkt görat. Det skall du ock veta, att den dag, (frid) som sagd vardt mellan Bengt Stenson och mig, honom säger jag upp, ty jag vill icke hålla mina fiender så lätta, som jag förr hafver gjort».

Vid den tid, då Puke skref detta bref i Arboga, var Karl Knutson i Köping. Därifrån har han sändt Hans Kögemester till Arboga att göra anordningar för sitt mottagande följande natt. Men i Arboga var allt i förvirring. Där hade Erik Puke gjort öfvervåld på själfva klostret, som eljes brukade vara fridlyst, hvaraf man kan sluta till hans framfärd för öfrigt. Då han fick höra, att Hans Kögemester kommit från Köping, sände han ut beväpnade skaror i alla riktningar, lyckades gripa honom och satte honom i förvar, trots hans protester.

Stadens 2 borgmästare afsändes nu af Puke till Köping med det ofvannämnda brefvet. Karl, som befann sig på väg till Arboga, säges vid brefvets mottagande hafva utropat: »Gud döme mellan Puke och mig», hvarefter han tillade: »nu viljom vi vår mandom röna». Så stiger han af hästen och gör bön, ändrar sitt beslut att draga till Arboga och rider i stället till Västerås för att sätta denna stad i försvarsskick.

När bud kom till Puke om Karls återtåg från Köping, samlade han allmogen, nerkingar och rekarlar, på Arboga å, som då var isbelagd, förtalade marsken och sade, att folket borde välja en konung på Mora stenar. »Jag vill ej bli konung», tillade han. Folket trodde Eriks smädelser mot Karl, att han var en bondeplågare à la Jösse Erikson, och lofvade stå med Erik mot Karl. Det skulle bli frid i Sverige, först då Karl var borta. Nu plundrades Karls ladugård vid Arboga, och bönderna gjorde sig på Pukes uppmaning glada, slaktade, åto och drucko. Det var emellertid ett af Pukes sista försök att störta Karl Knutson. Denne får mer och mer makt öfver Pukes parti och straffar hans anhängare (Thorshälla, som hållit med Puke, blir plundradt, då Karl tågar in där).

Karl Knutson. Trots plundringen af Karls ladugårdar i Arboga finnes så mycket proviant kvar, att han kan dricka julen i Arboga.

Julen han i Arboga drack
med mycken glädje och hugnelik snack.

Hans egen gård i Arboga låg söder om ån vid S:t Nikolai kyrka. Vi förmoda, att hans sköna, kungliga utseende, hans intagande umgängessätt, präktiga hofhållning, glänsande följe och rika frikostighet låtit tala om sig äfven här. I Vadstena kloster höll han en gång till brödernas häpnad mässa i koret. Han hade också en stark, välljudande röst, som hördes i ett sorl af mer än tusen personer. En sådan röst behöfdes i den oroliga, larmande tid, hvari han lefde. Med Arboga kloster stod han utan tvifvel, liksom med franciskanerna i allmänhet, i godt och vänligt förhållande. De hade i syner sett kungakronan på hans hufvud redan nu. Den förlorade klosterdagboken har säkert haft några rader inskrifna om hans besök i klostret.

Pukes öde blir afgjordt i början af följande år, då han tillfångatages, och, öfverbevisad om upprepadt förräderi, dömes till döden.

Jösse Erikson vardt samtidigt lynchad af några bönder, anhängare till Erik Puke, hvilka släpade honom ur Vadstena kloster, dit han flytt, bundo honom vid en släde som ett svin och halshöggo honom i Motala. Detta dåd var tillika en demonstration emot Karl, som gifvit Jösse Erikson lejdebref.

Följande Mårtinsmässa är Karl i Arboga igen på riksdag. Där bekräftas Kalmar förlikning, hvarigenom ett försök gjorts att upprätthålla unionen. Om Karl Knutson tagit sig för mycket till bästa af Arbogaölet, är ovisst, men visst är, att han i ett utbrott af dåligt humör klagade, att dalkarlarne gjort hans folk illa, och lofvade att tukta dem.

Ty uthan allmogan far någen aga
The lyda oss aldri i våra daga.

1438, söndagen näst efter fastegång, är åter riksdag i Arboga. Då begär Karl, för att pröfva hur landet låg, att få afgå från rikshöfvitsmannaskapet. De närvarande afträdde, men återvände strax med bön, att marsken måtte låta sin vrede fara och förblifva deras rikshöfvitsman, hvilken de en gång svurit sin tro.

1440 hållas två riksdagar i Arboga, den förra i Januari, den senare vid Mikelsmässa. Å den förra riksdagen synes man redan hafva ledsnat vid unionen. Där fattades det beslut, att ingen utländsk man finge koras till konung i Sverige. När danskarne fingo veta detta, valde de i Mars samma år Kristoffer af Bayern till konung. Kristoffers löfte till Karl Knutson om skydd och säkerhet samt godtgörelse genom förläningar, ifall han ville uppoffra egna intressen för fäderneslandets väl och lämna land och folk i det trygga hägn, som erbjöds i unionen, förmådde Karl, som dessutom såg sig ur stånd att besegra prelaternas unionslusta, att på den senare riksdagen i Arboga nedlägga riksföreståndareskapet. Han erinrade där om, hur riket under hans tid blifvit tryggadt, och huru stora uppoffringar han därför gjort, samt bad om godtgörelse för sina utgifter, att icke hans barn måtte bringas till tiggarstafven. Han gick så ut, medan öfverläggningen varade. Under dessa ögonblick fick han säkert känna förgängligheten af jordisk höghet. Ljusare, hoppfulla syner grydde dock genom töcknet. En nunna hade nyss profeterat, att han en gång skulle blifva Sveriges konung och gifva riket frid. Ett barn hade i Vadstena klosterkyrka sett en gyllene krona på hans hufvud. Ur dessa tankar rycktes han af budet, som kom för att fråga, hvad han fordrade. Han begärde Finland och Öland i förläning, hvilket genast beviljades. Därpå blef Kristoffer af Bayern vald till konung. Nils Ragvaldson, ärkebiskopen, som å mötets vägnar förde ordet, erhöll Almarestäk i förläning, - en gåfva, farlig för Sveriges frid. Detta möte synes ha blifvit hållet i klosterkyrkan, n. v. stadskyrkan (Trefaldighetskyrkan).

Denna kyrka är byggd af gråsten med inblandadt tegel i öfvergångsstil med nedtryckta spetsbågar och har ursprungligen saknat sidoskepp. Genom utbrytning af norra sidomuren, hvarvid murstycken kvarlämnades som pelare, erhöll hon, förmodligen under 1400-talet, ett lågt sidoskepp i norr. Detta sidoskepp bildade södra sidan af den s. k. omgången, hvari munkarne höllo processioner vid själamässor. Det polygona korutsprånget är likaledes senare tillbyggdt. En brygga öfver hvalfvet, hvilande på den s. k. triumfbågen och utgörande en lämning af den ursprungliga, raka korgafveln, är ännu synlig på kyrkvinden; 4 malteser- och 1 katarinakors äro synliga i kyrkan.4 En port med stickbåge har nu igenmurats i södra väggen under orgelläktaren, hvalfven äro senare tillbyggda, hvilket synes af väggpelarna. Pelarna, ursprungl. med rundstafsornering, ha blifvit till- och ommurade. Västra gafveln visar inom det tillbyggda tornet smärta, hvitlimmade blindnicher i hanseatisk stil. Å samma gafvel synes under dessa ett bredt, portallikt rundbågsfönster, som gifvit ljus åt ett s. k. nunnekor, den nu varande orgelläktaren, med ursprunglig uppgång från sidoskeppets västra gafvel, där ännu igenmurade rundbågsgluggar från norr till söder, höjande sig öfver hvarandra i sned riktning, utvisa den forna trappans läge. En igenmurad dörr och dito fönster å samma gafvel kunna ännu spåras. I själfva hufvudporten å västra gafveln har från norra insidan ett brädklädt talrör, som finnes kvar i muren, ledt från nedre kyrkan till nunnekoret eller läktaren.5 Vid foten af pelaren närmast koret synes ännu en utstående, finhuggen häll, måhända ett gammalt offeraltare. Å sakristivinden synes ett igenmuradt dubbelt spetsbågsfönster. Vid igenmurandet af den gamla torndörren, för ett par år sedan, fanns en rund, murad fördjupning i jorden med ett rundstafsformigt sidoutsprång, antagligen fäste för en murad trappa. Måhända får här sökas nedgången till den hvälfda gång ned till ån, hvari de forna nunnorna, efter folksägnen, älskat att ostörda vandra. Å södra kyrkoväggen finnes spår efter forna grafkor, inbyggda i kyrkan.

Det är i denna klosterkyrka, som vi förmoda, att riksmötet 1440 blifvit hållet. Klostren voro fridlysta, och bannlysning träffade störaren af deras frid. Det var därför man i dessa oroliga tider valde klostrens salar eller kyrkor till mötesplatser. Biskop Olof i Västerås hade S:t Eskils dag s. å. hållit ett möte i »Arboga klosters kirkio». Detta är första gången hon nämnes. Frågan, som afhandlas, rör blott ett dike mellan Rudasjön och Mälaren vid Syltaboholm, hvarpå biskopen gör anspråk, såsom liggande under biskopsgården Fiholm. Biskopen begynner sitt tal så: Käre vänner, efter I hafven under mång år tjänt biskoparna i Västerås och varit deras tjänare, så beder jag eder för Guds skull och för rättvisans skull och att sanningen ej må nedertryckas, att I gören och sägen sanningen om ett dike, som är uppkastadt etc. De äro de första ord, som historien förmäler hafva blifvit talade i denna kyrka, som ännu begagnas efter 450 år. I en tid, då sanningen och rättvisan måste åberopas i dylika tvistefrågor, torde det ej vara djärft att antaga, det rättsmedvetandet varit insöfdt.6

Aflatsbref. Den katolska kyrkan har i alla tider vetat att skaffa sig inkomster. Aflatsbrefven voro för kyrkor och kloster inkomstbringande källor. Klosterdiarierna jubla af fröjd öfver hvarje ny aflat, som meddelas. Ett aflatsbref af 1440 är utgifvet för Götlunda kyrka af ärkebiskopen och fyra biskopar, hvaribland Thomas i Strängnäs och Olof i Västerås. Åt dem, som i botfärdighet besöka denna kyrka på de förnämsta kyrkliga högtidsdagarna samt S:t Eriks, Olofs, Eskils och Botvids, S:t Annas, Maria Magdalenas och Katrinas dagar, eller som gå rundtomkring kyrkogården under förböner för de döda, eller som under hymnsången till jungfru Marias ära, eller under Ave Maria-ringningen, anropa Guds barmhärtighet, eller som skänka penningar till kyrkans byggnad, skrud, vax och andra behof, utlofvas 40 dagars aflat från den penitens, eller botgöring, som blifvit dem ålagd. Detta bref är utfärdadt i Arboga. Den aflat, som härigenom beviljas, är af medeltidens bättre slag, och icke detsamma som syndaförlåtelse.

Franciskanerministern för Dacien (Skandinavien) har följande år utfärdat ett aflatsbref, som försäkrar mottagaren om del i alla mässor, vigilier (vakor), fastor, böner, predikningar, arbeten och andra fromma öfningar, som göras i 2,180 franciskanerkloster öfver hela världen.

Arbogabor munkar. Med sådana utsikter till Guds nåd är det icke underligt, om en allmän längtan uppstod att komma i gemenskap med klostren. 1442 blir också en arbogaköpman munk i Vadstena kloster, förmodligen efter deposition af en ansenlig förmögenhet. Klostret hade för att gömma sina skatter samtidigt låtit mura en hvälfd lönnkammare. En annan arbogabo, Jonas, nämnes såsom biktfader i franciskanernunneklostret i Stockholm, utan att tiden närmare angifves.

Nikolai kyrka. Vi hafva ofvan nämnt, att Karl Knutson ägde gård vid S:t Nikolai kyrka söder om ån. Denna Nikolai kyrka nämnes första gången i ett bref af 1440, utfärdadt i Arboga, hvari hon jämte klostren i Juleta och Riseberga ihågkommes i Tord Sandersons testamente. Denna kyrka torde hafva legat i Djupmyra Vasajord eller ock i Ryttmästaredyn. Efter Lohmans uppgift har hon varit byggd af tegel samt haft cirkelrundt altarutsprång. (Läget uppgafs förr ha varit i backen vid Dyns äng och ansågs märkligt nog, då den skulle legat i norr och söder, vid foten af det just här romantiskt vilda Brattberget, från hvars höjd man öfverskådar den bördiga slätten nedanför. Af de 2 källor, som förr legat vid kullens norra fot, är ännu en kvar, med murad infattning omkr. 1 fot under marken.) Tegel från kyrkoruinen skall ha tagits att under 1600-talet påbygga lands- och stadskyrkorna.7

Af växter, som troligen dröjt sig kvar, dels på själfva kullen, dels i skogsbrynet strax bredvid, äro flera de samma, som finnas kring helge Svens kapell och vid Reutersberg (det gamla Munkeboda). Vi nämna bland dem Hypericum, Cotoneaster, Lonicera, Rosa, Ribes (flere arter), Prunus padus, Rubus saxatilis, Salix (flere arter), Berberis. Ett stycke därifrån, just där Brattbergsvägen skiljer sig från vägen till Dyn, växer ännu munkörten, Petasites, vid bergets fot, öster om vägskälet. I själfva backen märkas flera spår efter skattgräfningar. I forna tider har folket sett det lysa där (s. k. drakeld.)

Palmschöld och Rhyzelius uppgifva, att S:t Nikolaikyrkan blifvit uppbyggd eller reparerad af öfverlefvorna af ett kloster. Då detta icke kan gälla om landskyrkan, som med orätt kallas Nikolaus och aldrig veterligen varit klosterkyrka, måste det syfta på Nikolaikyrkan i Dyn. Hon har icke betalt tionde till Strängnäsbiskopen och synes således ha varit eximerad. Måhända hafva dominikaner eller någon annan munkorden haft jus patronatus öfver henne. Vastovii uppgift, repeterad af Rhyzelius, om ett dominikanerkloster i Arboga, torde syfta på Nikolaus, eller på något hus eller filial af denna orden i Arboga.

Fem år efter sitt val är Kristoffer af Bayern i Arboga, där han utfärdat en skrifvelse till Örebro stad 1445. Följande år har magistraten i Arboga utfärdat ett stadfästelsebref å en gård, belägen invid stadens ladstad, för Lasse Magnusson och hans hustru Valborg. Närvarande vid brefvets upprättande voro Bengt Stenson, riddare, Göstaf Ulfson och Folke Thureson a vapn. Den ifrågavarande gården hade af konung Erik af Pommern blifvit gifven åt Knut Nikleson för trogen tjänst. (Se Lohm. A. k. p. 48, a).

Prästtionde. 1448 utfärda biskoparna ett bref om prästernas tionde. I hvar prästgård skulle finnas 7 laga hus, stufva, visthus, sömnhus, stekarhus, lada, fähus, stall, hus och 7 voro deras offerdagar, helgemässa, kyndermässa, mikelsmässa, jul, kyndermässa, påsk och pingstdag. Hvar bonde och hustru offra då en penning på altaret. Arboga prästgård hade, som vi senare få se, ett ojämförligt större område än nu.

Köpings kloster möter oss samma år. Bland dess munkar nämnas abbot 1448, prior 1496, confessor 1500. Det har varit af cistercienserorden (seniorer nämnas 1496) och Köpings n. v. prästgård har en gång varit i klostrets ägo (se vidare Tuneld II, 272).

Karl Knutson konung. 1450 vid midsommartid, när ängarna stå i blom, är det åter riksdag i Arboga. Karl Knutson hade, sedan vi sist råkat honom, åter pröfvat lyckans växlingar. Kungakronan, som munkar och nunnor sett i syner på hans hufvud, satt nu där i verkligheten. Men det gick med Karl som med de fleste ärelystna, det vunna målet visade sig ej vara detsamma som det eftersträfvade. Kungakronan blef hans lifs tyngsta börda. Här i Arboga får han på riksdagen 1450 veta, att de öfver hans upphöjning afundsjuka herrarne på mötet i Halmstad, honom ovetande, till Danmark bortskänkt Norge, till hvars konung han nyss blifvit vald. Då herrarne på Halmstads möte tillika i hemlighet öfverenskommit, att Karl skulle afsättas, i fall han icke enligt rådets godtfinnande ville utdela slott och län, och detta af en samvetsöm biskop för Karl här i Arboga röjdes, straffade han sin svåger Magnus Gren, Nils Jönson, biskop Jöns Bengtson Oxenstjerna och biskop Sigge i Strängnäs genom att fråntaga dem deras förläningar.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 28 december 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt