Vägarna är bygdens blodkärl. De förenar bebyggelsen och leder vidare till större pulsådror. Sträckningen var särskilt i äldre tider också beroende av terrängens framkomlighet och värnet om åkermark. De gamla färdlederna går därför ofta på torr mark i höjdlägen, i gränsen mellan åker- och skogsmark eller följer ägogränser.

Vid landsvägen genom Teda eller i dess närhet finns några väghållningsstenar, som påminner om att bönderna var skyldiga att underhålla vägarna. Denna betungade skyldighet avvecklades under 1900-talets första decennier. Stenarna är placerade vid:

• Karrångbacken vid Tedavägen. Text på framsidan Risberga C. C. 8, på baksidan R.B.G.

• Infarten till Ekeby (ditflyttad). Text Ekeby 170 6.2

• Sjogsta, vid vägslingan genom byn (den ursprungliga landsvägen). Text Kurö 1711 AM.

• Fröberga, cirka 10 meter från landsvägen, vid parkeringsplatsen. Text SKYE (förkortning av Skyttebo).

Landsvägen genom Teda berättar om bygdens historia. Sträckningen är i stort sett oförändrad sen lång tid tillbaka. Ett undantag är vid Sjogstabyn, där slingan genom byn är den ursprungliga vägen och den nuvarande anlades på 1950-talet. Landsvägen skiljer socknen i två agrarhistoriskt olika områden. Sidan mot Tillinge socken, som ligger nordväst om vägen, domineras av de gamla bondbyarna eller gårdarna Valla, Risberga, Hjortsberga, Kromsta, Ekeby och Sjogsta. Sydväst om vägen, mot Sagån/Oxfjärden, ligger godsen Strömsta, Salta och Gumlösa samt Teda prästgård. Kyrkan är socknens centrum, påbörjad omkring år 1175 och givetvis en knutpunkt för kommunikationerna i socknen ända från denna tid. Andra givna drag i mönstret är att herrgårdarna haft en förbindelse från färjeläget vid Hjulsta till Brunnsholm, Strömsta, Salta och fram till kyrkan, liksom att bondbyarna haft en inbördes förbindelse. Därutöver har det funnits vägar eller färdleder som i dag är helt eller delvis glömda. Med hjälp av personliga minnen, spår i terrängen, skriftliga dokument och äldre kartor har vi försökt att beskriva dessa.

Drottning Kristinas väg, Huseby-Vela-Järstena-Sparrsätra

Gamla vägsträckningar i Teda. a) Risberga-Vela. b) Risberga-Hjortsberga-Kromsta. c) Valla-Salta-kyrkan. d) Skyttebo-Sjogsta.

Denna väg berör inte Teda socken men är betydelsefull för bilden av bygdens kommunikationer i äldre tid. Den är en av många som fått epitetet Drottning Kristinas väg. Viktigare än namnet är att den verkligen funnits och att vägarna i Teda anknutit till den. Den är nämnd i En vägbok för Uppsala län från 1930-talet, och anges där gå genom Åsunda härad och passera Vela och Järstena. Martin Hillborg, som ägde en av gårdarna i Långholmen i Tillinge, har berättat att spåren av vägen fanns som en rand av stenar över fälten i riktning mot Haralds hög vid Huseby till Långholmen. Sven Sandblom har i samband med sin forskning om slaget vid Sparrsätra intervjuat flera personer om vägens sträckning. Med ledning av dessa har han skisserat en trolig sträckning från Lilla Svirsta över Alma, Tillinge kyrka, Ör och Hagby till Järstena och vidare till Sparrsätra. Den felande länken mellan Martin Hillborgs berättelse och Sven Sandbloms rekonstruktion sammanfaller med Velavägens nuvarande sträckning mellan Vela by och Lilla Svirsta.

Sven Sandblom har också en teori om beteckningen Drottning Kristinas väg. Enligt den var hennes hovstallmästare Anton Steinberg friherre över Enköping med Boda som sätesgård, tidigare ägd av kronan/drottningen. Därutöver var hennes andra livläkare Anders Sparrman, adlad Palmcrona, bördig från Sparrsätra och svåger med kyrkoherden där. Den rid- och jaktglada drottningen skulle därmed ha anledning att gästa bygden och fara fram på den väg som - likt så många andra - fått namn efter henne.

Vägen Valla-Risberga-Vela

Denna väg sammanfaller med nuvarande byväg till Risberga fram till en punkt vid knuten av det äldre hus, som ligger med gaveln mot vägen och tillhör Jonsson-Wahlmans fastighet. Därifrån och till Vela har det funnits en väg som till stora delar utplånades på 1960-talet. Den anslöt till vägen Vela-Skinna vid den skarpa krök där en runsten numera står. De delsträckor som gick över åkermark plöjdes upp. Dock finns tydliga avtryck kvar, synliga i markerna. Vid ovannämnda hus på Jonsson-Wahlmans fastighet finns två grindstolpar av sten och i betesmarkerna därefter är vägbanken synlig, särskilt när gräset inte skymmer. Vid gränsen mellan Tibbelins och Larssons ägor finns grindstolpar av ek, och vid gränsen mellan betesmark och åker på Larssons fastighet stenstolpar. Där vägen korsat Husebybäcken och därmed sockengränsen mellan Teda och Tillinge finns stenrester från den bro som funnits där. Denna stenbro byggdes efter det att bäcken grävts ut och förvandlats till kanal år 1907. Den var felkonstruerad och rasade samman efter något tiotal år. Då ersattes den med en träbro, som var farbar för hästfordon till någon gång på 1930-talet. Därefter fanns endast en spång för gång- och cykeltrafik och nu är även den borta. I bottnen på bäcken finns en rustbädd av timmer som är fullt synlig när bäcken är rensad och vattenståndet lågt. Den lades när stenbron byggdes.

På Velasidan har den runsten stått, som efter upptäckten på 1970-talet flyttades upp till sin nuvarande plats vid vägen mellan Velabyn och Skinna. Fyndet av runstenen förstärker uppfattningen att detta är en urgammal färdled. Om sambandet mellan runstenar och färdleder skriver Riksantikvarieämbetet i boken Vägars kulturvärden: "Runstenarnas budskap var viktiga att sprida till så många som möjligt. Så stenarna placerades där många människor passerade eller uppehöll sig - vid vägar, på gravfält eller vid andra samlingsplatser. Om vägarna passerade ett flackt område eller ett vadställe kunde runsten på andra sidan även fungera som sikt- och ledmärke." Den sista meningen fångar in situationen vid övergången av Husebybäcken. Ordet Vela betyder vad, och det finns inget annat vattendrag i byns närhet. Vid övergången är det fastmark på båda sidor medan det uppströms är sankmark. Det är därför troligt att vägen Valla-Risberga-Vela anslutit till Drottning Kristinas väg i Vela och därmed varit en av socknens utfarter österut redan på runristarnas tid.

Vägen Risberga-Hjortsberga-Kromsta

Ett stråk genom socknen förenade byarna Risberga, Hjortsberga och Kromsta och hade en anknytning till Ekeby. I Risberga började den på samma ställe som den ovan beskrivna vägen från Risberga till Vela, alltså vägskälet vid det gamla huset på Jonsson-Wahlmans fastighet. Därifrån gick vägen mot Hjortsberga, snett över nuvarande åkrar till grindstolparna i skogskanten. I en handling från 1881 fick dåvarande ägare till Risberga, Carl-Olof Carlsson, tillstånd att anlägga nuvarande väg från vägskälet rakt fram till boningshuset. Ägaren till 1/6-dels mantal i kronoskattehemmanet, Sven Petter Lindblom, fick rätt att bryta upp vägen över åkrarna mot Hjortsberga. Den ersattes med nuvarande vägsträckning parallellt med ägogränsen till grindstolparna vid skogskanten. Därifrån fortsätter vägen genom skogen. Vid gränsen mellan Risberga och Hjortsberga markeras den gamla sträckningen av grindstolpar vid ingången till den ödetomt som gränsar till Ekensberg och en gång var ryttartorp.

Från Ryttartorpet till Hjortsberga har det funnits ett par alternativ. Den ena vägen gick över nuvarande betesmarker mot Hjortsberga, och den andra hade en utfart mot vägen Hjortsberga-Salta. Denna, som nu är Hjortsbergabyns utfart mot Tedavägen, är anlagd någon gång mellan åren 1860 och 1911. På en karta från 1860 finns ingen väg där, men på kartan från 1911 finns den. Byns tidigare förbindelser gick alltså mot Risberga eller Kromsta.

Från Hjortsberga fortsatte vägen förbi Erikslund till Gamla Kromsta. Denna övergivna, men en gång betydelsefulla boplats låg cirka 500 meter från nuvarande Kromsta gård, ett stycke in på betesmarken i riktning mot Hjortsberga. Kartan från 1860 visar att den sista delen av denna väg följde nuvarande vägsträckning fram till landsvägen vid Kromsta och att vägen från Ekeby anslöt till denna. Samma karta visar att det från Gamla Kromsta också gick en väg direkt mot kyrkan - ännu en bekräftelse på kyrkan som nav i vägnätet. Från Ekeby har enligt muntliga källor också funnits en väg över Eliseberg mot landsvägen med anslutning i närheten av Nysäter.

Vägen Valla-Salta-Kyrkan

Ett utdrag ur Asunda härads dombok vid vintertinget den 15 oktober 1773 bestyrker att en väg med denna sträckning funnits. Av handlingen framgår att man fick tillstånd att ersätta denna väg med en ny i "linea recta" från Salta till torpet Nyhammar, som numera kallas Borgkojan. Skälet var att den dittillsvarande vägen över "Teda kyrkiogjärde" var besvärlig på grund av sin längd och sumpiga beskaffenhet. Framställningen om detta var underskriven av G. E. von Heijne, Anders Forssner, Anders Werner och Magnus Lefwerin, prost och kyrkoherde i Teda.

I betesmarkerna på Saltas marker i riktning mot Valla finns ett övervuxet fyrkantigt stenfundament, vars utseende enligt boken Vägars kulturvärden stämmer överens med fundament till milstenar. I övrigt finns inga spår efter denna vägsträckning.

Vägen Hjulsta färjeläge-Brunnsholm-Salta

Hjulsta färjeläge är en strategisk punkt för bygdens kommunikationer. Det låg förr ett stycke väster om nuvarande broförbindelse och därifrån gick dåtidens motsvarighet till riksväg 55 mot Enköpings-Näs kyrka. Till denna anslöt vägen Salta-Strömsta-Brunnsholm med nuvarande sträckning enligt kartan från 1860, och troligen sedan mycket lång tid dessförinnan. Det fanns också finare förgreningar som förband äldre tiders boplatser. En färdled gick över Strömstas skog förbi Vargbo till Huseby i Svinnegarn. Den var framkomlig fram till mitten på 1900-talet. Det fanns också en inre väg, nästan parallell med sträckan Strömsta-Salta-Kyrkan. Den utgick från vägen mot Fiskartorpet väster om Strömsta och förband flera torpställen under Strömsta, passerade Solberga och gick fram vid Teda prästgård. En oxelallé vid Solberga kantade denna väg. Vägskälet vid Teda prästgård mot denna väg och vägen mot Furuberg låg då bortom prästgården från kyrkan sett. Allt detta enligt kartan från 1860.

Vägar vid Sjogsta

Som nämnts fick Tedavägen sin nuvarande sträckning vid Sjogsta först på 1950-talet. Tidigare var den nuvarande lokalvägen till de tre gårdarna den reguljära vägen. Uträtningen, väl befogad i fartens tidevarv, delade dåvarande betesmark i två hagar, den lilla s.k. Trekanten och den större Fårbacken sydväst om vägen. Den ostligaste Sjogstagården, som länge tillhört släkten Gustavsson, ägs nu av kyrkan respektive familjen Jäderholm-Drevsen. Gården hade tidigare en vägförbindelse med Skinna. Vägen gick först utmed bäcken som rinner mot Mälaren, vek sedan av mot Drällsta lada och fortsatte mot Skinna.

Den västligaste Sjogstagårdens väg till åkrarna utmed Sagån byggdes under tidigt 1900-tal av dåvarande ägare, Vilhelmina Anderssons son Melker och hans kusin Evald Andersson. Möjligen kan det ha funnits rester kvar av den väg som har förbundit Tedavägen med det torp som legat ovanför nordvästra åkerkanten. Av torpet finns fortfarande rester, men kanske ledde endast en stig dit. Någon väg finns inte inritad på den 1700-talskarta som finns i Sjogsta.

En väg från Skyttebo i Tillinge socken till Sjogsta finns kvar och var framkomlig fram till 1970-talet. Den ansluter till Tedavägen cirka 300 meter från Sjogstas bycentrum i riktning mot Fröberga. Den var i äldre tider skolväg för barn från Skyttebo som gick i Teda skola.

Bron över Sagån till Målhammar

Vi är ännu en gång utanför Tedas gränser men vid en förbindelse av stor betydelse för färderna från Teda mot Västerås. Mitt emot Målhammars gårdscentrum fanns en bro över Sagån och från brofästet på Tedasidan gick vägen mot Lisselås. Från brofästet gick också en stig mot en punkt på Tedavägen mellan Fröberga och Lisselås. Gårdar på denna sida om Sagån har tillhört Målhammar och godset hade därför behov av en förbindelse över ån för att slippa ta omvägen över landsvägsbron på nuvarande E18.

Innehåll ¦ Nästa avsnitt