Som en liten halvö sticker Upplands sydvästra del ut i Mälaren. Teda och Enköpings-Näs socknar ligger på denna halvö. Mälaren bildades i den sprickdalsterräng som karaktäriserar södra Uppland, den s.k. Mälarsänkan. Läget har betydelse för klimatet, trakten tillhör odlingszon II. Till stora delar utgörs trakten av ett låglänt odlingslandskap med kalkhaltiga lerjordar, där barr och lövträdsbeklädda moränhöjder breder ut sig på urberget.

I Sverige var ängs- och hagmarksarealen som störst runt förra sekelskiftet men har minskat därefter. Mindre än 1 procent ängsmark finns kvar i dag om man jämför med 1920-talet. Förr var ängen ett av de viktigaste markslagen i odlingslandskapet för slätter och insamlande av foder till djuren. Ängen tullades på näring, som via dyngan kom åkern och sädesodlingen tillgodo enligt principen "äng är åkers moder". När slåtter inte längre var viktig övergick ängen till att bli betesmark och så småningom övergick ängar och betesmarker till att brukas som åkermark. På en del av de marker som finns kvar i dag har floran haft en chans att leva kvar. I boken Den Nordiska floran skriver författarna att det finns cirka 2.500 arter inom Norden. Uppskattningsvis kan man finna en tredjedel av dessa runt Mälardalen.

Under tio år fram till 2004 har jag ägnat mig åt inventering och dokumentation av den vilda floran i Projekt Upplandsflora och här redovisar jag några av mina fynd och iakttagelser från mina strövtåg i Teda med omnejd. De flesta arterna i texten är vanliga och välkända, några är rara eller nyupptäckta. Eftersom jag aktivt sökt efter arter har jag gått i markerna vid alla årstider. Misteln är lättare att hitta när träden saknar löv och de vintergröna växterna ses bäst senhöst, vinter eller tidig vår. Växternas fröställningar kan man urskilja i snöklätt landskap. Många växter har arttypiska vinterståndare.

Det första att se fram emot på våren är hasselns blomning. Milda vintrar kan blomningen starta redan i januari. Men oftast är det i februari/mars man kan se hanhängena sträcka på sig och börja sprida sitt pollen. Något senare visar sig honblommornas röda märken i spetsen av en knopp. På hösten samlar ekorrar, möss och fåglar hasselnötter och gräver ner lite här och var till vinterförråd. Eftersom en del av nötterna aldrig återfinns bidrar detta till spridningen av arten.

Blåsippa, Hepatica nobilis. Foto Åsa Olofsson.

Några veckor efter hasseln blommar sälgen, även den på bar kvist. Sälgen är tvåbyggare och de klart lysande gula kissarna är hanhängenas ståndarsamlingar, medan honhängena är oansenligt gulgröna. Sälgens nektar och pollen är en viktig näringskälla för vårfjärilar och tidiga bin. Den här årstiden hörs också de första insekterna surra i träden och markens första spirande grönska bryter fram i förnan. I dikeskanter och backar börjar det lysa gult av hästhov eller tussilago som den oftast kallas.

På flera platser i Teda, bland annat i Sjogsta och Gamla Kromsta, växer den rara ängsvårlöken. Den känns igen på att stjälken är lite rödtonad strax ovanför markytan och att bladen är rännformiga ända till spetsen. Ängsvårlöken har två lökar under jord vilket kan urskiljas om den grävs upp — men det är inget jag vill rekommendera eftersom arten är mycket sällsynt. För den som vill studera ängsvårlöken på plats kan jag berätta att den växer vid Teda kyrkas östra sida, utanför stenmuren. Den går att skilja från den vanliga vårlöken, som bara har en lök och breda rännformade blad med bladspetsar med huvlikt hopväxta kanter. Vårlöken breder ut sig som gulgröna mattor, till skillnad från ängsvårlöken som växer enstaka eller i små grupper.

Sedan är det blåsippans tur att visa sina ludna knoppar och blå blommor. Arten trivs på kalkgrund och har där en stor färgvariation. Mest ser man olika nyanser i blått men lila, rosa och helt vita blommor är också vanliga. En utflykt till Ogesta hage när blåsippan blommar är en upplevelse. Blåsippan möter man på många platser. Den växer gärna i större eller mindre bestånd, fröna sprids av myror. Arten är fridlyst mot uppgrävning och försäljning i Uppsala län.

Lundviva, Primula elator. Foto Åsa Olofsson.

I maj blommar gullvivan, en primula vars blomning många ser fram emot. Att sticka näsan i en mjuk gullvivebukett och känna den ljuva doften hör till senvårens höjdare. Tyvärr är gullvivan hotad och kämpar för sin överlevnad. På grund av konkurrens från förna och gräs i igenväxande marker bör växten visas hänsyn. Numera plockar jag ingen bukett, jag väljer att känna doften från blomman på plats.

En annan primula kan man hitta i gamla trädgårdar, det är den sällsynta och i vissa län fridlysta lundvivan. Själva blomman är större än gullvivans, ljusgul till färgen och doftlös. På en skuggig del av Kromstas tomt i finns ett kvarstående bestånd som glädjande nog ökar för varje år. Förr var den en vanlig trädgårdsväxt, i dag kan den sällsynt ses växa vilt i Skåne.

Under högsommaren kan man träffa på en ovanlig fibbla, den vackra och iögonfallande rödfibblan. Den har jag lagt märke till på flera platser i Teda, längs vägar och på gårdar. Den hör annars hemma i fjäll- och bergstrakter. Rödfibblan och lundvivan tillhör de s.k. trädgårdsflyktingarna, inplanterade och förvildade växter som med åren kommit att räknas in i vår svenska flora. Ytterligare en sådan växt är hesperis, lokalt benämnd nattviol. En knappt meterhög växt som ofta ses på kulturmark och avfallshögar vid gamla torp. Med blommor i flock, i ljusblå och lila nyanser, sprider hesperis sin väldoft under kvällar och nätter. I vår svenska flora finns det många arter vars blommor doftar under kvällar och nätter för att locka till sig och pollineras av nattflygande insekter.

Backsippa, eller oxöga som den kallades förr, hör till de fridlysta växterna. Jag har hittat den på tre-fyra lokaler i Teda, varav en finns i Källarbacken vid Kromsta. Trots klövtramp och öppna marker så ses inte någon ökning av beståndet. Antalet plantor tycks i stället bli färre. Övriga lokaler finns i Sjogsta och på Lisselås ägor. Backsippan är minskande och hotad på grund av faktorer som minskat bete och konstgödning. Arten missgynnas av det samtida landskapets igenväxning. På samma lokaler som backsippa kan man hitta andra välkända torrbacksväxter, t.ex. backnejlika, harklöver, humleluzern, tjärblomster, styvmorsviol, jungfrulin, grässtjärnblomma, mandelblomma, brudbröd och kummin. Även gräsarter som flentimotej, luddhavre, ängshavre, fårsvingel och kruståtel växer här. Starr som trivs på torr, frisk moränmark är bl. a. piggstarr, grusstarr och pillerstarr.

Backsippa. Pulsatilla vulgaris. Foto Åsa Olofsson.

Några enstaka exemplar av blodnäva, en geraniumart, visar sparsamt sina blodröda blommor i skogsbryn i Ogesta hage, som tillhör Sjogsta, och i Ugglebacken, tillhörande Gumlösa. Den är inte vanlig i Teda, men strax norr om Enköping och i söder på Aspö finns den allmän.

Strax norr om Sjogsta, i beteshagen, har några få exemplar av ängsnäva etablerat sig. En kulturväxt som var vanligare förr och förknippas med de stora godsen. I Brunnsholm kan man finna den på gårdsplanen. Ängsnävan är kraftigare och blommar lite senare än skogsnäva, den vi kallar midsommarblomster, som växer efter vägkanter och på ängar vid midsommartid.

Har vi fått in en ny art i trakten? Efter Tedavägens västra sida från Sjogstas åkerväg mot Sagån förbi Fröberga mot Lisselås upptäckte jag för några år sedan självsådd bok. Ett antal drygt manshöga trädplantor växer efter skogskanten. Är det fåglarna som stått för spridningen av ollonen, eller hur har de spritts, var finns moderträdet? Jag ser fram emot att följa plantornas tillväxt och hoppas att några av bokarna får möjlighet att växa till fullstora träd.

I åkerkanter och skogsbryn blommar häggmispel i mitten av maj. Ett litet träd med buskliknande växtsätt som förr kallades korintbuske, då de mogna bären torkades och användes i bakverk. Jag har fått berättat för mig att de färska bären smakar olika på olika träd. En del har söta och goda bär medan andra har beska. De blåsvarta stenfrukterna mognar på eftersommaren och då är det fåglarna som har kalas. Jag har inte smakat bären, fåglarna har alltid hunnit före.

En mistel, den enda i trakten, fanns på Strömsta. Stor och grann växte den högst upp i ett av träden i allén upp till gården. Sedan ett par år är den försvunnen. Framtiden får utvisa om det kommer att växa nya mistlar i allén eller dess omgivningar. Det förhåller sig så att misteln behöver fåglarnas hjälp för sin spridning. Bären, som är omgivna av ett segt och trådigt slem, passerar genom fågelns tarmkanal och häftar sedan fast på en gren eller en kvist för att gro och bli till nya plantor. Misteln lever som halvparasit på lönn, lind och apel men även på andra träd.

Sommarfläder, en giftig, illaluktande och ovanlig överlevare finns kvarstående vid ett gammalt f.d. skogstorp på Strömsta. Den blommar varje år med rosa blommor, frukterna blir svarta bär.

Olvonbusken är lätt att hitta på sommaren när den blommar med en karaktäristisk platt blomställning med stora vita sterila kantblommor och fertila grönvita mittblommor.

Även berberis syns bra när den blommar. Förresten, passa på och lukta på buskens gula blommor när du hittar en berberis. Denna höströda buske söktes tidigare med hjälp av flygspaning eftersom den är mellanvärd för den fruktade rostsvampen svartrost som angriper stråsäd. Markägaren fick ett meddelande om var berberis setts på ägorna och ett åläggande om att hålla marken fri från växten, den skulle grävas upp och brännas. Den som bröt mot denna föreskrift hotades med böter. Den s.k. Berberislagen upphävdes 1994 eftersom de moderna sädessorterna inte är lika mottagliga för svartrost som de äldre, och den därför inte längre anses vara något större problem för jordbruket.

I diken på Teda prästgård, Kromsta och Sjogsta har rävstarren fått fäste, också den ganska sällsynt. En kraftig, hög starr som är lätt att känna igen med sin konkava trekantiga stjälk och stora axsamling i toppen. Starr räknas till halvgräs och släktet är det största i vår svenska flora men är lätt att förbise. När man upptäckt starren ser man den överallt. Starr- och gräsarter hör till den vanligaste markvegetationen och utgör det som i vanligt tal brukar kallas gräs.

I utkanten av Teda prästgårds tomtgräns finns det några plantor kvar av lungrot eller den gode Henrik. En näringsrik mållasläkting som tidigare odlades och åts som spenat. Sägs ha anknytning till sanatorierna där lungsjuka vårdades, därav namnet.

Källbackalund på prästgårdens marker är absolut värt ett eller flera besök. Inte bara för sin artrikedom utan även för platsens skönhets skull. Tedas enda rikkärr finns här med flera orkidéarter, bland annat nattviol, jungfru Marie nycklar och korallrot. Jag hade turen att finna ett 50-tal blommade exemplar av den lilla svårfunna korallroten i skogskärret intill.

På små kullar i betesmarken hittar man backtimjan som doftar så gott, och den lilla växt som alla känner igen, nämligen kattfot. Blomkorgarna på han- och honplantorna har olika färg, de rosa är honplantor, de vita hanplantor. De växer inte blandat utan i grupper var för sig.

Den som är observant kan också hitta den gamla trolldomsörten låsbräken. Förr sades det att hästarna tappade skorna om de klev över den lilla ormbunken och att den kunde öppna både lås och bojor om den insamlades och hanterades på rätt sätt. Det är en säregen liten växt som är tämligen allmän i hela landet och ofta ses i samma biotop som kattfoten. Att hitta den är en utmaning, den knappt decimeterhöga ormbunken smälter med sin gröngula färg helt ihop med markvegetationen. Sök den i beteshagar, jag lovar att den finns.

I Källbackalund kan man upptäcka den starkt getluktande stallörten. Här finns även spåtistel, jungfrulin, och ormrot. Det vackra darrgräset hittar man här tillsammans med älväxing, ett gräs som indikerar kalk och bördigare marker. Svampar som signalerar höga naturvärden syns också i hagmarken. Scharlakans-, mönje- och ängsvaxskivling kan hittas under sensommar och höst liksom olika arter av fingersvamp. (För den intresserade finns området beskrivet mer ingående i länsstyrelsens ängs- och hagmarksinventering från 1993).

I ett vitmossekärr väster om Källbackalund växer sileshåret bland vattenklöver, kråkklöver och starr. Sileshåret är en köttätande växt som fångar och smälter insekter med sina glandelhåriga blad. Sök den lilla raringen och se efter själv. I kärret hittar du också enstaka tranbär, det nyttiga bäret som blivit så populärt igen. I våtmarker och på myrar i de större skogarna i Enköpingstrakten finns det gott om tranbär. Bäret ska plockas efter en köldknäpp, då smakar det som bäst. Så är det också med slånbär, eller stärkbär som det kallas här. Efter frost blir de kärva, blådaggiga bären godare. Förr ett omtyckt saftbär, numer sällan plockat. De torniga och snårbildande buskarna breder ut sig vid åkerkanter och i hagmarker och bidrar starkt till den pågående förbuskningen. Slånbärets nordgräns går i Fjärdhundratrakten, tänk på det nästa gång du åker norröver - där finns inte slån.

I den norra delen av Prästgårds- och Gumlösaskogen, på samma sida som Leversta, har jag funnit svamp som indikerar områden med mycket höga naturvärden, t.ex. blomkålssvamp, grangråticka och rödgul trumpetsvamp. Dessa signalarter och många andra ser man i traktens äldre skogsbestånd. Ett känt sådant område är Ekbacken som tillhör Gumlösa, där hittar man en intressant flora och fauna.

I vår del av Uppland växer kvasttall eller Enköpingstall, sällsynt utom här. En genförändring gör att trädet grenar sig på ett för tallen ovanligt sätt. Den har ett pyramidalt växtsätt med tät krona och täta barr.

Det fanns ända tills för några år sedan en mycket vacker skog på kyrkans mark mellan Källbackalund och Furuberg. Den var en kuperad lavrik och mossig gammelskog med bergknallar och hällkar. Matt- och revlummer slingrade sig i den djupa mossan. Lummer, som är fridlyst sen några år, växer mycket långsamt men plockades förr och användes till juldekorationer eller flätades till mattor. Sporaxen, som innehöll sporpulver s.k. nikt, samlades in, torkades och såldes. Nikt köptes av apoteken till sårpulver eller för apotekaren att trilla sina piller i, så att de inte skulle fastna i varandra. Den användes också av teatrar till fyrverkerieffekter, och av fotografer eftersom pulvret framkallade skarpa blixtar när det antändes. I de sanka partierna dolde sig jungfru Marie nycklar, skogsnycklar och nattviol. I samma biotop växte knärot, även den en liten orkidé. Knäroten blommar i augusti och kan växa i små grupper. Man brukar hitta den när man plockar blåbär. Den vackra gamla skogen finns tyvärr inte kvar. Vid en skogsavverkning härom året försvann allt utom bergknallarna. Det som återstår i dag är ett stenigt kalhygge och bitvis den gamla skogsvägen förbi fornminnet Stjärnan, på höjden mellan Furuberg och Källbackalund.

En skärm av tallar har dock räddats kvar ner mot Mälaren. Efter sjökanten mellan Furuberg och Salta vaskan står högväxta grova gamla jättar. Jag föreslår en promenad efter stranden för att se hur imponerande de är. När man går där längs strandkanten om sommaren kan man titta efter kalmus, en kryddluktande ört med svärdlika, ensidigt krusiga blad. Den finns där men är inte vanlig.

En nära släkting till kalmus är missne. Jag hade hört att den skulle finnas i Prästgårdsskogen och hittade den av en slump för några år sedan i ett skogskärr på gränsen mellan Prästgården och Strömsta. Här i närheten finns ett berg, en utsiktsplats där man har fri sikt mot väster ut över Oxfjärden. Platsen är lite svårtillgänglig men ändå värd ett besök. När fåglarna återvänder om våren och bladvassbältet längs stranden ljuder av grodornas kväkande kärlekskonsert, då är det lätt att dröja sig kvar där. Vilken miljö!

På Brunnsholms marker, i lundarna ner mot sjön, bildar om våren blåblommig smånunneört och sloknunneört ljusgröna mattor på marken. Den gulblommande sibiriska nunneörten kan man också se här, naturaliserad lite varstans runt torp och gårdar. Det sägs att en av Linnés lärjungar tog med sig den växten från Centralasien. Man vet att den fanns redan 1765 vid Linnés Hammarby och har spridit sig därifrån. Den sibiriska nunneörten är ovanlig, utom i Uppland. Efter blomningen vissnar örtens ovanjordiska delar ned och visar sig inte igen förrän tidigt nästa vår. Plantorna är mycket härdiga, tål snö och frostnätter. Ett gammalt namn på växten är Charlottablomma. En gissning är att den fått namnet för att den blommar som rikligast i början av maj när Charlotta har namnsdag. Luktar man på blomman känner man en säregen honungsartad doft.En ormgran har funnits norr om Gattorpet på Brunnsholm sägs det, finns den kvar? Jag har inte sett den.

Vid Karinskär finns ytterligare en geraniumart, den sällsynta glansnävan. Den fann jag där 1995, annars finns den sparsamt endast längs kusten och på skärgårdsöarna. Med lite tur kan du också upptäcka den lilla ljusgröna desmeknoppen med sitt lustiga fyrkantiga huvud i toppen på blomstängeln. Enstaka exemplar kan vara svåra att urskilja men grupper går att se. Det är en annorlunda växt som man kan förundras över.

En sällsynt och storvuxen starr, hartmanstarr med sitt rundade toppax har etablerat sig i ett hällkar invid Karinskär. Den växer tillsammans med den vanligt förekommande örten vattenblink, som också trivs i stillastående vatten och blommar med vackert vit-röda blommor under sommaren. Under tillväxten, innan blomningen, ser plantan ut som en lustig liten julgran.

En genomgripande röjning av träd och buskar genomfördes vid Karinskär för några år sedan. Området fick ett parkliknande utseende och biotopen förändrades. I dag betas området av får och markfloran har påverkats. En för våra trakter ovanlig orkidé, grönvit nattviol har också funnits på skäret, senast 1996. Har sedan dess inte hittat den på lokalen och ingen annanstans heller. Området betades på den tiden av nötkreatur under några sommarmånader och betestrycket var inte så hårt. Första gången jag såg orkidén var året innan, på Tedarön.

Den vanliga och starkt välluktande nattviolen är väl den orkidé som de flesta känner igen och den växer tämligen allmänt i hela landet. Det är viktigt att känna till att alla orkidéer är fridlysta och varken får plockas, grävas upp, flyttas eller trampas på. Man får inte heller plocka frön eller frukter från växten, inte ens ta en avbruten del om den ligger på marken.

Lagen säger att det är vars och ens skyldighet att känna till vilka regler som gäller i vilket län man än befinner sig i vårt land. För att göra det lite enklare ger länsstyrelserna ut foldrar där de fridlysta arterna redovisas. Orkidéer har mycket olika utseenden och en del är små och mycket svåra att upptäcka. Jag fortsätter mitt sökande i bl. a. Vitmossekärr efter myggblomster, en orkidé som jag inte hittat i trakten ... än!

Detta är ett litet axplock av det jag sett och upplevt under de tio år jag inventerat floran. Det är med egna ord och tankar jag gjort en beskrivning av vad jag hoppas kan vara intressant att känna till om vår närmiljö. De platser och lokaler jag nämner känner de flesta till och kan söka upp. Kan det inspirera andra till egna utflykter så är det bara roligt. Jag fortsätter mitt sökande efter arter. Återvänder varje år till flera lokaler, följer utvecklingen, hoppas även göra en del nya fynd. Det finns mer att upptäcka och att lära.

Projekt Upplandsflora är avslutat och materialet är under bearbetning. Underlaget kommer från de inventerare, både proffs och amatörer, som genomkorsat Uppland och skärgårdsöarna under projekttiden. En sammanställning i bokform väntas inom de närmaste åren. Där kan du läsa mer om vår egen trakts och Upplands hela flora.

Källor

Mossberg/Rydberg, Alla Sveriges fridlysta växter, Naturskyddsföreningen 1995.

Mossberg/Stenberg, Vårfloran 1999.

Holmåsen, Träd och buskar 1993.

Eriksson, Floran på Veckholms skjutfält 2000.

Krok/Almquist, Svensk Flora 1991. Naturhistoriska Riksmuseet, 2000.

Artlista över de i texten nämnda växterna

Anm. Här i webb-versionen har länkar lagts in till den "Virtuella floran" vid Naturhistoriska riksmuseet. /SZ

Innehåll ¦ Nästa avsnitt