Alvar Olsson föddes 1915 och avled 2007. Han började arbeta på Strömsta 1941 efter att i sin ungdom haft flera olika arbeten: jordbruksarbete i Västervad i Simtuna, Väppeby, Ernsta och Haga, vägarbete med att slå packsten 1936 och under några månader vaktmästare på ett hotell i Nässjö. Även Alvar Olssons far, Anton Olsson, arbetade på Strömsta.

Axel Lennkvist var född 1919 på Herrestad i Toresunds socken i Södermanland och avled 2006. Han kom till Strömsta som barn då hans far fick anställning där som smed. Axel började på Strömsta med bl. a. trädgårdsarbete 1933, samma år som han konfirmerades, och hade även andra tillfälliga arbeten. 1936 blev han anställd och arbetade de tre första åren som svinskötare. Från 1939 arbetade Axel i skogen och gjorde sin första militärtjänst 1940. Därefter fick han anställning som traktorförare och fortsatte med detta fram till att han vid 60 års ålder tog delpension 1979.

Både Alvar och Axel var inkallade till militärtjänst flera gånger under andra världskriget, fram till 1945.

Under deras yrkesverksamma tid fanns en mångsidig verksamhet på Strömsta: mjölkproduktion med cirka 60 mjölkkor, inklusive ungnöt cirka 100 nötkreatur, svin, skogsbruk, trädgård med cirka 800 fruktträd och bänkgård, sågverk för allt virke som förbrukades. Enligt Alf Svanteson var 72 personer mantalsskrivna på Strömsta år 1927, och 1936 fanns 26 personer på avlöningslistan för driften på gården. Strömsta var som andra gods på den tiden ett litet samhälle. Mekanisering och specialisering tog fart efter andra världskriget och den processen har lett fram till dagens situation med en anställd person på Strömsta.

Strömsta mekaniserades i takt med omvärlden, men tillhörde inte de tidiga föregångarna på detta område. Mjölkmaskin fanns dock så tidigt som omkring 1915. Enligt Alvar och Axel kom den första traktorn på 1920-talet, vilket bekräftas av en annan källa - Skrift om traktoriseringen i Sverige, Kungl. Skogs-och Lantbruksakademien, anger att det fanns en traktor av okänt märke och tillverkningsland på Strömsta år 1921. Vid krigsslutet 1945 fanns två traktorer och 5-6 par arbetshästar. Därefter gick övergången till enbart traktordrift snabbt och den sista arbetshästen, som hette Tellus, försvann i slutet på 1940-talet. Den första skördetröskan, en bogserad säcktröska, togs i bruk 1948. Den ersattes med en bogserad tanktröska 1951 och något år därefter, 1952 eller 1953, kom den första självgående tröskan till Strömsta. I samband med övergången till skördetröskning byggdes spannmålstork. På 1940-talet odlades spånadslin som skördades med en för ändamålet konstruerad linryckningsmaskin.

Axel berättar att han som pojke varit med när hans pappa smeden utförde det mycket komplicerade arbetet att ringa ett hjul, dvs. att anbringa en järnskena utanpå hjulets träkonstruktion. Det krävde att den cirkelformade skenan först upphettades lika mycket runt om och innan den anbringades utanpå lötarna (träet under skenan). Vid avkylningen krympte skenan så mycket att den sedan satt fast.

Växtodlingen på Strömsta dominerades av de vanliga spannmåls- och vallgrödorna. Som nämnts odlades spånadslin på 1940-talet, och det kördes till Enköping för att per järnväg transporteras vidare till ett linberedningsverk i Tierp. Trädgårdsprodukterna såldes på Stockholmsmarknaden och fraktades per båt från bryggorna i Väppeby eller Gubbudden.

Oljeväxter odlades från början på 1950-talet. Alvar berättar en episod från uppmätningen av utsäde. Man hade bekymmer med att få rätt mängd av de småfröiga oljeväxterna, och det visade sig att man råkat använda ett betsman graderat i skålpund när man kontrollerade den utmatade mängden - man hade trott att det var kilo. Man bekämpade skadeinsekter i oljeväxtodlingen med DDT som spreds från flygplan, och det hände att någon, helt obekymrad om risken, blev helt täckt av pulvret när han följde bepudringen på fältet.

På 1930-talet hade man stora odlingar av betor och kålrötter för utfodring. Potatis odlades endast för husbehov och varje statare hade rätt till ett potatisland om 14 ar, dvs. 1.400 kvadratmeter.

Arbetsstyrkan på Strömsta bestod utöver ägaren av inspektor, ladugårdsförman, trädgårdsmästare, fördräng för fältarbetena och lantarbetare med olika uppgifter. Ladugårdsförmannen var direkt underställd ägaren och var alltså jämbördig med inspektören i befälsordningen. Det fanns en tydlig om än ej officiell rangordning mellan olika arbetare. Traktorförare och smed var tydliga högstatusjobb medan djurskötare - märkligt nog - alltid var ett lågstatusjobb. Fördrängens uppgift var enligt Alvar att vara den förste som bröt upp från kafferasterna. Utöver arbete på de vanliga villkoren förekom ackordsarbete i skogen och beting, främst vid höhässjning. Beting innebar att man efter en bestämd dagsprestation var ledig. En arbetare valde till kamraternas förvåning att börja dagen med bad i Oxfjärden och först därefter klara av dagens hässjebeting.

Arbetslag på Strömsta 1945. Fr. v. Helge Lendin, Alvar Olsson, Roland Stenholm och Heibert Pärnäste. Bilden tillhör Alf Svanteson.

Alvar och Axel var organiserade i Lantarbetareförbundet. Från början fanns en avdelning för enbart Teda, men senare slogs Teda och Enköpings-Näs samman till Avd. 374 av Svenska lantarbetareförbundet. Alvar var ordförande i denna avdelning fram till nästa sammanslagning, när man bildade en storavdelning för Enköpingstrakten. Axel var bl. a. fanbärare och revisor för avdelningen. Lantarbetarnas fackanslutning mötte inget motstånd från ägarna till Strömsta och relationerna mellan arbetsgivare och anställda var bra. Ett uttryck för detta är att så många stannade kvar länge - i flera fall hela arbetslivet - och att anställningen ibland gick vidare från far till son. 1925 pågick en lantarbetarstrejk men Tedaavdelningen slöt ett eget avtal med ägaren till Strömsta och berördes därmed inte av den. Inom avdelningen och arbetarrörelsen i övrigt i trakten bedrevs en flitig studieverksamhet. Som framgått av Alvars och Axels anställningsår fanns statarsystemet kvar under deras tidiga år i yrkeslivet. Det avskaffades i mitten på 1940-talet, men ingen av dem hade varit anställda på statarvillkor.

Föreningshuset i Risberga var en mötesplats för arbetarrörelsen och den senare så kände Gunnar Sträng har medverkat där. Utöver sitt fackliga engagemang har Alvar också haft uppdrag inom kommunen och kyrkan. Efter långa arbetsdagar fick han ofta cykla iväg till sammanträden.

Nära Solberga fanns under en tid en barnkoloni. Om bakgrunden till detta berättar Axel och Alvar att en av Strömstas ägare, vid namn Didring, under en resa till fjärran land råkade i dödlig fara. I tacksamhet för sin räddning utlovade han att göra en välgärning. Den tog sig formen av att han skänkte tomt och troligen även byggmaterial till det som blev barnkolonin vid Solberga, drivet av en missionsförsamling i Stockholm. Huset byggdes omkring 1920 men revs redan någon gång 1931-32, varvid rivningsvirke återanvändes på Strömsta.

Innehåll ¦ Nästa avsnitt