Redan före ankomsten af dessa förstärkningar hade sjukdomar och brist börjat anställa förödelser i båda härarna. Wallensteins läger besvärades af en ovanlig mängd flygfä och annan ohyra. Häraf likasom af den tilltagande bristen ledo både människor och kreatur, och härjande farsoter uppkommo. Icke bättre var det uti Nürnberg. Af brist på tjänligt foder dogo hästarna hundra-, ja, tusentals, och deras stinkande, sällan tillräckligt nedmyllade kroppar förgiftade luften. Äfven saknades tillräckliga källor, så att man nödgades begagna en på vägen till Furth liggande brunn, oaktadt dess illa både luktande och smakande vatten. Den blef snart tömd, och då fanns på bottnen en mängd döda hästar, af de kejserliga ditkastade för att förgifta vattnet och de däraf drickande. Ändamålet vanns, och af dessa förenade orsaker utbröt en pestartad fläckfeber uti staden och lägret, så att dagligen öfver hundra lik begrofvos. De nyss ankomna trupperna hotade att öka bristen och därigenom eländet, men Wallenstein gjorde likväl icke minsta rörelse för att öfvergifva sin ställning; man kunde ej heller vänta något sådant af hans kända envishet. Han skulle låta hela sin egen här förgås uti elände, endast han därigenom kunde på samma sätt förstöra fienden.
Gustaf Adolf däremot hade icke hjärta att längre utsätta sitt eget folk och Nürnbergs borgerskap för hungerns och pestens förenade lidanden. Efter den erhållna undsättningen jämnstark med sin fiende, kanske till och med öfverlägsen, beslöt han att göra slut på detta ohyggliga svältkrig. Redan femte dagen efter Oxenstiernas ankomst förde han trupperna ur lägret och uppställde dem vid stranden af Regnitz midt emot Aspach och Altenberg, hvilka båda kullar han ur uppförda batterier började starkt beskjuta, dock utan att därmed kunna locka Wallenstein ur förskansningarna. Denne gjorde nämligen ingenting vidare än att uti strandens småskog utställa några skarpskyttar, hvilka öfver floden oroade svenskarne och träffade Banérs arm så kännbart, att han en lång tid därefter måste ligga under läkarvård. Då Wallenstein var på denna sidan skyddad både af floden, branten och förskansningarna och själf icke ville lämna sin ställning, kunde Gustaf Adolf naturligtvis ingenting uträtta utan nödgades draga sig tillbaka till Nürnberg. Han förmådde dock icke längre se eländet hos sina egna, den trotsande envisheten hos sin motståndare, och han beslöt därför att göra ett ännu djärfvare försök, att nämligen med storm drifva fienden ur dess förskansningar. Saken syntes svår, nära ogörlig, höfdingarne afrådde, soldaterna misströstade, men konungens beslut var orubbligt. Han ägde därtill äfven andra, fast hemliga skäl. Tvenne soldater hade enligt öfverenskommelse rymt till Wallensteins läger under förklädnad, den ene af en marketentare, den andre af en sadelmakare. Dessa hade åtagit sig att vid svenskarnes blifvande anfall tända Wallensteins läger och framför allt krutvagnarna för att dymedelst sprida oro och förvirring. Dessutom blef Altringers kammartjänare fasttagen, hvilken vid förhöret inbillade svenskarne, att någon rörelse, som man hade förmärkt på Altenberg, förorsakades af Wallensteins aftågande, hvilket redan vore påbegynt. I följd af dessa omständigheter fattade Gustaf Adolf sitt beslut och gick natten emellan den tjugutredje och tjugufjärde augusti med hela sin krigshär öfver Furth och sedan rakt emot fienden.
Wallenstein å sin sida saknade ej heller kunskap om svenskarnes företag, emedan äfven han hade bland deras skaror tvenne öfverlöpare, hvilka därom lämnade noggranna underrättelser. Dessa blefvo väl gripna och afrättade, men lyckan gynnade honom på annat sätt. Gustaf Adolfs ene kunskapare företog sig nämligen att snatta bort ett och annat af Cronbergs bordsilfver och blef upptäckt samt öfverbevisad. För att rädda lifvet bekände han sitt och kamratens förehafvande, hvilket därigenom blef omintetgjordt. Wallenstein erhöll visserligen icke underrättelse om hvad dag konungen ämnade storma, men han blef i allmänhet varnad och tog sina mått och steg därefter; särdeles befallde han trupperna uttryckligen och strängeligen att endast tillbakadrifva fiendens anfall men själfva under intet villkor gifva sig ut på fria fältet.
Gustaf Adolf ordnade emellertid sina trupper. Han själf och näst under honom hertig Vilhelm af Weimar hade befälet öfver det hela; Bernhard af Weimar förde rytteriet och Nils Brahe fotfolket, hos hvilken senare konungen för det mesta uppehöll sig. Anfallet riktades mot nordvästra sidan af Alte Veste, och öfverste Burth med Hvita brigaden skulle gå i spetsen, sedan Erik Hand med den Svenska och därpå de öfriga regementena. Torstensson med talrikt artilleri understödde företaget.
Med ett kort tal uppmanade konungen höfdingarne till fullgörande af deras skyldighet och gaf därpå anfallstecknet, ännu långt före dagningen. På en gång öppnades elden af Torstenssons fältstycken och Burths musköter och väckte på ett förfärligt sätt den slumrande fienden. En förskräcklig villervalla uppstod af de yrvakna soldaternas fram- och återspringande, befälets rop, kvinnornas skri och dessemellan svenska kanonernas fruktansvärda dån och ändå fruktansvärdare kulor, hvilka slogo människor och tält öfver ända och jämte nattens mörker hindrade all ordning. Bäjrarne innehade Alte Veste, Altringer nordvästra sidan och Aldobrandini den anfallna punkten. Uti den rysliga förvirringen var det för denne senare alldeles omöjligt oaktadt allt bemödande att hejda svenskarne. Hvita brigaden besteg vallarna och trängde in i lägret. Men snart ditskyndade de bredvid stående öfverstarne Caraffa och Colloredo med sina regementen och efter några minuter först Altringer, sedan Gallas med betydligare förstärkningar, och nu måste svenskarne åter vika tillbaka.
Vid första kanonskottet sprang Wallenstein ur sängen och kastade sig till häst. Alte Veste är intaget! skreko de förfärade soldaterna. Det är osant! ropade han; Gud själf kan icke taga Alte Veste ifrån mig; och med dessa ord ilade han till striden. Han fann svenskarne redan i det närmaste utdrifna igen och vände därför tillbaka för att ordna och uppmuntra de öfriga trupperna samt lät slutligen föra kvinnor och tross ned i den djupa, för kulor skyddade Biberdalen, hvarefter han skyndade åter till anfallspunkten.
Gustaf Adolf hade emellertid af stridens gång funnit, att uppgiften om Wallensteins påbörjade aftåg var helt och hållet ogrundad, och tillika anat, att förslaget till krutvagnarnas tändande blifvit omintetgjordt. Men redan inkommen uti stridens hetta, kunde han icke förmå sig att afbryta. Måhända hoppades han att locka Wallenstein till någon oförsiktig rörelse och sedan densamma begagna. Han gaf befallning till stormningens förnyande. Hvita och därefter Svenska brigaden gingo åter framåt, och den uppgående dagen kunde med möda genomtränga de tjocka rökmoln, som från Wallensteins och Torstenssons batterier utbredde sig öfver nejden. Svenskarne framstormade förtvifladt, men emot dem stodo Wallenstein, Altringer och Gallas, hvilkas trupper, skyddade af vallar och förhuggningar, utgöto ett mördande kulregn. Svenskarne, som saknade allt skygd, föllo hoptals och måste snart vika tillbaka. Då störtade åter en del af bäjrarne ut för att förfölja de flyende, men ur den nedanför liggande skogen mottogos de af det öfriga svenska fotfolket med en så förödande eld, att också de på sin sida måste återgå inom förskansningarna. Så varade och växlade striden under oupphörliga anfall fram och tillbaka med ohejdad förbittring och däremot svarande ömsesidig förlust. Caraffa föll på stället. Chiesa, en bland vallonhjältarne om kvällen efter slaget vid Breitenfeld, bars denna gången dödligt sårad från fältet. Aldobrandini miste hästen och kunde endast sårad och med möda räddas från fångenskap. Altringer råkade in bland svenskarne men uppdrog ett bref samt låtsade vara konungens adjutant och lyckades att på sådant sätt återkomma till de sina. Wallenstein själf förlorade en häst för de torstenssonska kulorna. Lika, om ej mera, ledo svenskarne; hertig Bernhard miste en häst, konungen, som själf beständigt höll sig i elden, träffades af ett skott, som bortslet ena stöfvelsulan men lyckligtvis lämnade honom själf oskadad. Torstensson blef fången; Erik Hand föll och med honom en betydlig del af Svenska brigaden; Burth miste ena benet, och Hvita brigaden blef så godt som tillintetgjord. Under allt detta dånade båda artillerierna med skott på skott, och hela berget stod insvept uti tjocka krutmoln, som för hvarandra dolde så väl angriparen som den angripne. Blott här och där framträngde ur töcknet kanoneldens blixtar, likasom för att söka upp föremålen för sin lågande vrede.
Vid stranden begynte emellertid lifliga skärmytslingar, och ett hessiskt regemente, som stod i spetsen för anfallet, blef af Cronberg med förlust tillbakadrifvet. Landtgrefven anmärkte, att på ena stället hessare, på andra pomrarne, båda delarna tyskar, voro ställda främst i elden, då däremot svenskarne sparades. Jag skall sända mina finnar, sade konungen, och jag hoppas, att omhyte på folk skall medföra ombyte på lycka. Nu skickades Stålhandske och finnarne mot Cronberg och de oöfvervinneliga. Mellan dessa kärntrupper af båda sidornas rytteri uppstod en lång och för-tviflad strid. Slutligen föll Cronberg, och de oöfvervinneliga måste med betydlig förlust vika tillbaka inom förskansningarna. Men då utstörtade till deras hjälp Fugger med en betydlig styrka och dref finnarne baklänges till den nedanför liggande skogen, där åter svenska fotfolkets eld fällde Fugger själf och jagade hans ryttare tillbaka, hvarefter striden äfven på denna sidan kastades fram och åter mellan skogen och fästningsverken, båda ointagliga, den förra för de kejserliga, de senare för svenskarne.
På detta sätt förflöt hela dagen under anfall på anfall. Nästan hvart och ett af de svenska regementena hade redan flera gånger varit i elden. Marken var betäckt med fallna, slipprig af deras blod. Aftonen började nalkas, mörk och med ett ymnigt tilltagande regn. Just då kom underrättelse, att hertig Bernhard hade bemäktigat sig tvenne höjder, hvarifrån man kunde beskjuta hela Alte Veste. Konungen lät undersöka läget. Kullarna befunnos både för trånga för att rymma tillräckligt artilleri och mera branta samt nu af regnet slippriga, än att sådant dit kunde uppföras. Den tilltagande nederbörden gjorde dessutom skjutgevären odugliga, och natten började redan inbryta. Konungen ville ej uppoffra mera folk på detta olyckliga företag utan beslöt att tåga tillbaka. Af en händelse såg han vid sin sida ingen annan af högre befälet närvarande än Hepburn. Denne, missnöjd, att konungen vid något tillfälle gått honom förbi, hade nyss tagit afsked med en dyr ed att aldrig mer draga värjan för Gustaf Adolf, och han var nu tillstädes endast som en sysslolös åskådare. Min tappre Hepburn, sade konungen, kan väl denna gången göra mig den tjänsten att rida fram och återföra de stormande trupperna. — Uppdraget är ganska vådligt, sade Hepburn, och endast därför skall jag fullgöra det. Han skyndade fram genom kulregnet och återförde trupperna i god ordning och utan att förföljas. Strax därefter lämnade han svenska lägret för alltid.
Gustaf Adolf var högst missnöjd med sig själf och hela sitt företag. Det var, sade han, för mycket att vara ett pojkstreck, för litet att vara fullt allvar. Af fruktan att blifva förföljd måste han låta trupperna, ehuru trötta af dagens strid, stanna kvar på fältet under hela den regniga natten. Dagen därpå, då Wallenstein ännu icke visade lust till den minsta rörelse, beslöt konungen att draga sig helt och hållet tillbaka. Fem hundra knektar stodo ännu som förposter kvar invid förskansningarna, och öfverste Monroe fick befallning att återföra dem. På ditvägen mötte han konungen, som såg öfversten blöda af svåra, ännu sedan gårdagen oförbundna sår. Gustaf Adolf befallde honom att gå tillbaka till fältskären och tog själf såsom öfverste korsgeväret i hand och återförde trupperna. Svenskarne hade förlorat öfver två tusen man, de kejserliga något mindre. I anseende till stridens häftighet hade å ömse sidor ovanligt många af det högre befälet därunder funnit sin död.
Katolikerna utbrusto uti särdeles lifliga glädjeyttringar öfver utgången af träffningen vid Alte Veste. Wallenstein berättade den för Ferdinand med tillägg, att svenske konungen uti denna strid af stött sina horn. Hela världen kunde numera se, att icke han utan hans kejserliga majestät var den ende, som med rätta kunde kallas oöfvervinnelig. För att emellertid både för världen och för egna soldater visa, att han ännu var oöfvervunnen och att han allra minst fruktade Wallenstein, drog sig konungen endast ett litet stycke tillbaka från Alte Veste och slog läger utefter stranden af Regnitz, med noggrann uppmärksamhet fäst på alla Wallensteins rörelser; och så började åter igen det förra svältkriget.
