Brist och sjukdomar härskade uti båda lägren, och eländet ökades genom
en mängd sårade sedan sista striden. Flera hundra människor dogo hvarje
dag, och största delen af hästarna var försvunnen. Utom dessa gemensamma
olyckor led Wallensteins läger alltmer och mer genom den oerhörda och
beständigt tilltagande mängden af ohyra. Ett slags små gräshoppor betäckte
tälten, flugor fördärfvade maten, vimlande ohyra plågade soldaterna,
likasom bromsar och styng hästarna; man såg dessa senare ofta slita
sig lösa och i blindt raseri störta utför de högsta brådstuporna. Gustaf
Adolf hade förlorat 19,000, Nürnberg 10,000, Wallenstein 15,000
människor.
Det var fåfängt att vänta, det denne senare skulle tänka på uppbrott;
Gustaf Adolf däremot kunde icke längre uthärda. Fjorton dagar efter
striden tog han afsked af nürnbergarne, förordnade Axel Oxenstierna
och Kniephausen med några tusen man till deras försvar och tågade jämte
sina öfriga trupper bort från dessa olyckliga trakter. Dock förut ställde
han sig i full slagordning utanför Wallensteins läger och höll där stilla
i fyra timmar, erbjudande sin fiende öppen strid. Men då denne äfven
nu låg orörlig och till och med drog in sina förposter, tågade Gustaf
Adolf till Neustadt, hvarest han stannade för att se, hvart Wallenstein
ämnade sig. Ännu fem dagar låg denne senare kvar, sedan bröt han skyndsamt
upp, antände sitt läger och hastade uppåt det nordliga Franken.
Vid pass 60,000 man hade hvardera fältherren fört till Nürnberg.
Vid bortgången därifrån kvarstodo hos Wallenstein 36,000, hos konungen
30,000; de öfriga hade sjukdomar eller skärmytslingar skördat.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll