Genom kejserliga härens stora öfverlägsenhet blefvo alla kring Nürnberg liggande fästen, det ena efter det andra, eröfrade och svenskarne slutligen inom staden och dess närmaste nejder instängda och nästan så godt som belägrade. I anledning häraf utspriddes många oroande rykten både i Tyskland och Europa. Man trodde, att konungens här var utan räddning förlorad, att Wallenstein blott därför icke ville företaga en stormning mot Nürnberg, emedan han var säker om att genom hungersnöd tillintetgöra sin fiende; ja, ryktet förkunnade redan, att konungen var än fången, än försvunnen, än död. Svenska höfdingarne och rådet voro i en plågsam oro, och själfva Frankrike fruktade, att kejsaren genom en hastig omhvälfning skulle återvinna sitt forna öfvervälde. Underrättad om dessa farhågor, skref konungen åt alla sidor lugnande bref och försäkrade sin ställning vara åtminstone lika fördelaktig som Wallensteins, så att ovisst vore, hvilkendera hade mest att frukta. Konungen önskade emellertid att få slut på detta förödande men icke åtgörande krig och befallde för sådant ändamål Oxenstierna samla största delen af de spridda trupperna och därmed rycka fram till förstärkning. Han bad honom dock att icke af onödig skyndsamhet blottställa sig själf, ty hufvudhären var alldeles icke stadd i något slags fara utan kunde ännu ganska lätt vänta en eller annan vecka längre. Slutligen förmanade han Oxenstierna att på allt möjligt sätt hindra och afskära Wallensteins tillförsel. Denne motståndare, skref han, är en af de onda andar, som endast genom fasta fördrifvas kunna.
Till Franken samlades i följd af dessa befallningar krigarskaror från alla håll. Kurfursten af Sachsen skickade flera regementen, hvilka uti Thüringen förenade sig med Hertig Vilhelm af Weimar och tågade till Kitzingen, den bestämda mötesplatsen. Hit kommo äfven landtgrefven Vilhelm från Hessen, rikskansleren Axel Oxenstierna från Mainz samt Kristian af Birkenfeld från Pfalz, hvar och en med sina trupper. Oxenstierna tog befälet öfver den förenade styrkan och förde densamma till Windsheim, där yttermera Johan Banér från Donauwerth och hertig Bernhard från Syd-Schwaben tillstötte.
De sålunda samlade trupperna utgjorde vid pass trettio tusen man. Konungen fruktade högligen, att Wallenstein skulle angripa och upprifva denna styrka, innan föreningen hunnit verkställas. Med den yttersta uppmärksamhet följde han därför alla fiendens företag, färdig att vid dess minsta rörelse ock på sin sida bryta upp och taga honom i ryggen. Men Wallenstein låg alldeles orörlig och lät Oxenstierna utan minsta hinder tåga förbi Alte Veste och förena sig med konungen. Vid Furth mötte Gustaf Adolf sina kommande landsmän och hälsade med glada handslag hvar och en bland höfdingarne. Alla vid Nürnberg varande trupper hade också gått de antågande kamraterna till mötes. Båda härarna hälsade hvarandra i slagordning och ryckte därpå tillsammans in uti lägret, där likasom i staden en tacksägelse firades öfver den lyckliga föreningen.
Vid första ryktet om svenska undsättningens antågande hade äfven Wallenstein sökt att genom förstärkningar öka egna stridskrafter och därigenom bibehålla sin förra öfverlägsenhet. Han befallde därför alla i Tyskland spridda trupper att skynda till Altenberg, och Fugger tillförde honom verkligen sex tusen man. Pappenheim stod i Neder-Sachsen med en betydligare styrka. Wallenstein befallde och Maximilian bad honom hasta till hufvudhären, men Pappenheim vände sig i dess ställe under svaga förevändningar mot Nederländerna för att biträda spaniorerna vid belägringen af Maestricht. Orsakerna gissades olika: än afundsjuka mot Wallenstein, än motvilja att stå under en annans befäl; äfven hviskades, att spanska prinsessan medelst löfte om Gyllene skinnets orden lockat honom till detta företag. Det misslyckades, och Pappenheim förlorade därvid både rykte och folk.
