Wallensteins uppförande var vid detta tillfälle lika ovanligt som eljest.
Han tillkännagaf nämligen, att han till förekommande af vidare blodsutgjutelse
önskade medla en allmän fred, och sökte genom flera artigheter vinna
Gustaf Adolf för samma ändamål. Strax vid första ankomsten till Nürnberg
hade kroaterna tagit öfverste Taupadel till fånga. Wallenstein betalade
dem ur egen kassa hans lösen och sände sedan den befriade tillbaka till
Gustaf Adolf, sökande sålunda förbereda ytterligare underhandlingar.
Någon tid därefter föll en annan svensk officer i kroaternas bänder.
Äfven denne blef vänskapligt bemött, vid hertigliga bordet undfägnad
samt slutligen utan lösen tillbakaskickad med den hälsningen, att hertigen
ansåg Gustaf Adolf som den tappraste man och den störste härförare i
världen. Det är ej antecknadt hvad konungen svarade, men någon tid
därefter återkom å nyo en svensk ädling på samma sätt och med samma
försäkringar om Wallensteins aktning för Gustaf Adolf, om hans lifliga
önskan att se en så tapper konung medelst pålitlig och billig fred förlikt
med kejsaren. Men Gustaf Adolf lyssnade icke härtill, och det blef
ingen fred utaf, icke ens några underhandlingar. Saken har gifvit anledning
till olika omdömen. Gustaf Adolf har blifvit tadlad för vidsträckta
och ärelystna planer, å andra sidan urskuldad genom sitt kända beslut
att icke nedlägga vapnen, förrän kejsarens öfvermakt blifvit tillintetgjord.
Äfven Wallensteins person och afsikter voro misstänkta. Endast några
få beundrare af denne fältherre påstå, att han, hvars lycka växte och
hvilade endast på svärdet, ville med allvar detsamma bortlägga. De flesta
hafva trott, att han ämnade i säkerhet insöfva och sedan öfverraska
konungen eller också med honom afsluta att förbund mot kejsaren, eller
andra dylika gissningar, till hvilka hans underliga lynne och uppförande
kunnat gifva anledning.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll