Svenskarne hade visserligen tillräckliga förråd af de flesta nödvändighetsvaror, dock saknades åtskilligt och i synnerhet godt foder för hästarna. Af denna orsak nödgades man esomoftast företaga smärre ströftåg kring nejden. Ehuru Wallenstein hade fri tillförsel från alla sidor, kom han dock lika snart och i lika stor förlägenhet som Gustaf Adolf. Trakten, i sig själf föga fruktbar, var redan förut tömd af både nürnbergare och svenskar. I brist på segelbara floder måste de nya förråden fraktas på hjul, och det ända bort ifrån Pfalz och Bäjern, hvilket naturligtvis icke kunde gå annat än både långsamt och oordentligt. Wallenstein var därför också på sin sida nödsakad att genom ströftåg fylla bristen. Härvid hände det nästan dagligen, att större eller mindre skärmytslingar föreföllo. Vid sådana tillfällen utmärkte sig bland Wallensteins trupper särdeles kroaterna under Isolani, bland svenskarne åter Stålhandske med finska rytteriet och Taupadel med sina dragoner. Vi vilja berätta ett par af de betydligaste bland dessa uppträden.
Redan trenne veckor hade båda härarna legat midt emot jhvarandra, då vid någon af de dagliga småträffningarna en kejserlig officer blef tagen till fånga. Denne måste omtala allt hvad han hade sig bekant om Wallensteins förehafvanden. Man fick på sådant sätt veta, att en betydlig fora lifsmedel med åtföljande kreatursdrifter var på vägen till kejserliga lägret, och det lyckades att utspeja både dess tid och kosa. Förrådet samlades nämligen i Freystädtlein, och ett par tusen man voro redan från Altenberg ditsända för att skydda den återstående färden. Gustaf Adolf gaf Taupadel i uppdrag att detsamma öfverraska och bortföra eller åtminstone uppbränna; han fick rättighet att till företaget utvälja, hvilka trupper han själf önskade. I spetsen för sitt eget och tvenne andra regementen skyndade Taupadel till bestämd ort. Han ankom under nattens mörker, borttog i hemlighet den yttre vakten, sprängde porten och rusade in i staden, hvarest den yrvakna besättningen blef nedhuggen eller förjagad. Nu uppsökte han allt hvad som i hast kunde medföras och dref på sådant sätt tillhopa 900 boskapskreatur och 300 hästar. Dessutom funnos tusen vagnar, lastade med bröd. Af brist på dragare och särdeles på tid måste dessa kvarlämnas, men staden antändes och uppgick jämte det stora förrådet uti rök. — — Wallenstein, orolig öfver den betydliga foran, sände till dess ytterligare skyddande en betydlig styrka både till häst och fot under anförande af Sparre. Denne lade sig i försåt vid byn Burgthan för att passa på, därest några åt detta håll ströfvande svenskar skulle visa sig. — Gustaf Adolf å sin sida, likaledes orolig för utgången af Taupadels företag, ryckte ut i egen person med ett tämligt antal trupper. Helt oförmodadt stötte han på Sparre. Konungen, ehuru underlägsen, anföll häftigt och lyckades att inom kort drifva kejserliga rytteriet på flykten, men fotfolket, till största delen irländare under Gordon och Leslie, drog sig tillbaka uti en kärraktig skog, hvarest de gjorde ett förtvifladt motstånd. Konungen själf angrep dem och under den häftiga striden föllo två eller tre hofsvenner vid hans sida. På slutet nödgades irländarne vika. En stor del af dem blef tagen till fånga, däribland själfva deras öfverstar, äfvensom Terzky, Wallensteins svåger, och till och med Sparre själf. Denne hade redan en gång förut vid Frankfurt an der Oder fallit i konungens händer. Då han därför framfördes, utropade Gustaf Adolf: Min käre Sparre! Jag ser, att ni håller rätt mycket af mig, eftersom ni icke kan umbära mitt sällskap. Leslie och Gordon blefvo utan lösen återsända till Wallenstein, dels för att gälda hans förut visade artighet, dels som belöning för deras eget visade mod. Sparre och Terzky måste däremot följa konungen, som i sällskap med den rikt belastade Taupadel återvände till svenska lägret. Belöningar utdelades åt alla, som utmärkt sig. Befälet fick större och mindre skådepenningar, präglade med konungens bröstbild, och hvarje soldat en riksdaler i klingande mynt. Trenne ryttare, som öfverlämnade hvar sin från fienden tagna fana, erhöllo hvar sina ett hundra riksdaler. Uti staden och lägret hölls allmän tacksägelse för denna betydliga framgång.
I början af skärmytslingarna kring Nürnberg ledo svenska ströfpartierna mycken skada af de kringsvärmande kroaterna. Öfverlägsna till antalet och försedda med snabbare hästar, lyckades dessa senare att mer än en gång öfverraska och nedhugga de förra, och det var därför icke utan anledning, som kroatanföraren Isolani fick tillnamnet svenskarnes gissel. Ändtligen föll det Gustaf Adolf in att i dessa förhållanden använda samma medel, som han i slaget vid Breitenfeld och ofta annanstädes hade med fördel begagnat. Han lät nämligen sina ryttare åtföljas af en hop fotknektar, hvilka med pikar och musköteld mottogo de anfallande kroaterna. Detta lyckades förträffligt. Sedan de sistnämnda några gånger med egen och betydlig förlust erfarit; att denna nya uppfinning begagnades äfven vid ströfpartierna, började de visa mycket mindre stridslystnad än förut. Flera dagar gingo förbi utan något enda företag, och Isolani var högst missnöjd och förargad både öfver sysslolösheten och öfver de lidna förlusterna, särdeles de vid Burgthan, och detta så mycket mer, som han för sina förut gjorda tjänster nyligen af Wallenstein till skänks erhållit 4,000 riksdaler och en präktig spansk gångare. Han ville visa sig förtjänt af en sådan belöning och red åter ut med sina kroater, öfverföll några svenska ryttarhopar, nedhögg tre hundra, dref de öfriga på flykten och återkom med tvenne eröfrade fanor till lägret. Han blef strax bjuden till middag hos Wallenstein. Efter måltiden framtogos tärningarna, och Isolani, berusad af seger och vin, spelade bort den förut erhållna penningsumman samt slutligen också den spanska gångaren. Wallenstein i inre rummen blef underrättad därom och lät sin hofmästare på ögonblicket åt Isolani framlägga två tusen dukater. Denne sprang upp och in till hertigen för att förklara sin tacksamhet. Under samtalet nämnde Wallenstein likasom af en händelse, det han fått höra, att svenskarne väntade en betydlig fora från Würzburg. Isolani, utan att säga ett enda ord, gick ut, steg med sina kroater till häst, uppsökte foran, nedhögg två hundra af betäckningen, förjagade de öfriga och anlände med alla vagnarna tillbaka till Wallensteins läger.
