Sedan Wallenstein och Maximilian förenat sina trupper tågade de in uti Franken men med riktning åt norr, likasom ämnade de sig mot Sachsen, dock endast för att därigenom locka Gustaf Adolf från Nürnbergs murar och komma i tillfälle att angripa och förstöra hans underlägsna här. Men då konungen icke lät bedraga sig af denna rörelse, gick Wallenstein åter mot söder, borttog några svenska ströftrupper och nalkades Nürnberg. Uppmärksamt betraktade han de nya förskansningarna och tillkännagaf ändtligen sitt beslut att lämna dem oantastade. Maximilian ville däremot begagna tillfället att angripa och förkrossa den underlägsne fienden. Börja ni, Eders Durchlaucht, svarade Wallenstein, så skall jag nog sedan understödja eder! Anfallet blef ogjordt. Hären tågade staden förbi och gick sedan vid Stein öfver Regnitz. På västra sidan om denna flod, strax norr om öfvergångsstället, låg en kulle, efter därvarande by kallad Aspachs-höjden; sedan följde en ännu högre, med namnet Altenberg, och slutligen längst i norr den högsta och brantaste, benämnd Burgstall eller Alte Veste af en därpå liggande gammal och förfallen fästning. Alla tre kullarna voro tämligen branta, vid foten omgifna af skog. Tätt utefter deras östra kant flöt Regnitzfloden, med gyttjig botten och intet vad, på andra sidorna var det omgifvande landet sumpigt samt afskuret af bäckar och träsk. Äfven höjderna själfva voro genom sådana rännilar från hvarandra skilda, och mellan Altenberg och Alte Veste flöt den icke obetydliga Biberbäcken. Ofvannämnda tre kullar utsågos af Wallenstein till plats för det blifvande lägret. Maximilian med bäjrarne förlades på Alte Veste. Själf med hufvudstyrkan intog han Altenberg, och en mindre afdelning ställdes som förpost vid Aspach. Rundt omkring hvar och en af höjderna drogos starka vallar, späckade med kanoner och soldater, och nedanför fälldes skogen till tredubbla förhuggningar. Så stod innan kort Wallenstein själf lika oangriplig vid Altenberg som Gustaf Adolf vid Nürnberg. Det var knappt en half mils afstånd mellan båda härarna.
Gustaf Adolfs syftemål tyckes hafva varit först att beskydda Nürnberg, sedan att här likasom vid Schwedt och Werben, inom sitt väl förskansade läger uppehålla och trötta hela den fientliga styrkan, under det att hans egna höfdingar hvar på sin ort med fria händer utbredde svenska vapnen. Wallenstein åter ämnade att genom sin öfverlägsna styrka afskära hvarje tillförsel från Nürnberg, i hvilken afsikt han också besatte alla kringliggande fästen. På sådant sätt ville han genom hunger antingen tillintetgöra svenska hären eller tvinga densamma ut på fältet till oundvikligt nederlag mot en nära tre gånger så stark fiende.
Hela Tyskland, hela Europa fäste på Nürnberg oroliga blickar, afbidande under fruktan eller hopp utgången af den viktiga striden.
