Gustaf Adolfs och Wallensteins möte vid Nürnberg är ett bland
de märkvärdigaste uppträden under hela trettioåriga kriget samt innefattar
icke allenast en betydlig tidrymd utan äfven flera enskilda händelser,
som äro förtjänta af uppmärksamhet. Vi vilja för redighetens skull framställa
dem uti särskilda kapitel.
Från München hade Gustaf Adolf med en betydlig del af svenska
trupperna dragit sig tillbaka till Schwaben för att kufva åtskilliga
därstädes utbrytande uppror. Under detta företag fick han veta, det
Wallenstein höll pä att återvända från sachsiska gränsen för att först
förena sig med Maximilian och sedan tåga mot Franken. Strax därefter
kommo sändebud från borgerskapet i Nürnberg, ifrigt bedjande om
konungens hjälp mot den annalkande faran, ty de sade sig äga bestämda
underrättelser, att det var just dem, som Wallenstein ämnade angripa.
Gustaf Adolf höll det icke otroligt. Nürnberg, en rik och yppig
stad, var redan i och för sig själft ett lockande mål för den roflystne
soldaten. Det utgjorde dessutom föreningslänken mellan svenska härarna
i Schwaben, Rhenlandet och norra Franken. Genom Nürnbergs eröfring
vore konungen med schwabiska afdelningen helt och hållet från sina öfriga
trupper afskuren. För dessa orsaker var Nürnbergs bibehållande
af största vikt. Gustaf Adolf hyste dessutom mycken välvilja för denna
stad i anseende till dess redan visade tillgifvenhet och ansåg som en
outplånlig skymf att låta en sådan bundsförvant dela Magdeburgs rysliga
öde. Dessa skäl hade redan i förväg afgjort beslutet. Vänden tillbaka,
sade han till sändebuden, och hälsen Nürnbergs styrelse
och folk, och bedjen dem vara vid godt mod! Så länge jag andas, skall
med Guds hjälp Wallenstein aldrig se insidan af deras murar. Härefter
utfärdade han befallningar om truppernas fördelning. Bäjern blef
utrymdt. I sydligaste Schwaben ställdes Bernhard af Weimar, Johan Banér
vid Donauwerth och Gustaf Horn uti Elsass. Själf skyndade han med återstoden,
utgörande nära 20,000 man, uppåt Nürnberg, därstädes som en befriande
ängel med alla slags högtidligheter mottagen.
Vid framkomsten fick han veta, att Maximilian ännu icke hunnit verkställa
föreningen med Wallenstein. Han beslöt därför att söka förekomma densamma
och slå hvardera hären särskildt och skyndade i sådan afsikt åt Öfre
Pfalz. Men Maximilian, med aning om faran, påskyndade sitt tåg så mycket
som möjligt. Han satte soldaterna på vagnar och bondhästar och jagade
på detta sätt genom hela Pfalz upp emot Eger. Jämnt en dag före konungen
hann han sålunda till det afgörande passet och lyckades att, såsom vi
förut omtalat, förena sig med Wallenstein. Långsamt och missnöjd drog
konungen sina trupper tillbaka mot Nürnberg.
Själf hastade han förut till denna stad, red omkring malmarna och utmätte
nya fästningsverk. Nürnberg hade visserligen förut både vallar
och grafvar men icke fullt pålitliga. Dessutom ville konungen aldrig
förlägga sina soldater in i städerna för att icke gifva anledning till
öfvervåld, utsväfningar och trängsel samt däraf förorsakad sjuklighet.
Likaså denna gången. Platsen för de blifvande vallarna uppdrogs i en
vid krets, omfattande äfven förstäder och närmaste byar. Midt uti låg
Nürnberg själft. Det är min ögonsten, hvilken jag efter yttersta
förmåga beskydda skall, sade konungen. Mellan staden och dessa fästningsverk
skulle svenska hären förläggas. Så snart konungen utstakat vallarnas
sträckning, tillförordnades flera tusen borgare och bönder till utförandet,
och inom två dygn var redan det gröfsta arbetet undangjordt. Nu kom
hela svenska hären, med hvars tillhjälp vallar och grafvar snart blefvo
fullbordade samt försedda med bålverk, skansar och alla tillbehör, så
att lägret utgjorde en fullkomlig fästning. Tre hundra kanoner, uppförda
på dess vallar, hotade med eld och död hvarje angripande fiende.
Borgerskapet gjorde villigt allt, hvad i deras förmåga stod. De hade
försett staden med rika förråd, särdeles af spannmål, ägande däraf tillräckligt
för mer än ett helt år, och det både för sig själfva och för hären.
Svenskarne voro visserligen förlagda i lägret utanför, men händelsevis
inskickade befälhafvare och soldater blefvo alltid af borgerskapet gästfritt
emottagna och förplägade. Dessutom sammanskötos betydliga summor till
härens sold, och genom utskrifning af alla manspersoner under fyrtio
år upprättades en stark beväring så väl till ordningens bibehållande
inom staden som lägrets försvar mot fienden.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll