Emellan Wallenstein och kurfursten af Bajern hade redan i många år varit en bitter fiendskap. Den härledde sig först från Maximilians vägran att emottaga Wallenstein i sin tjänst och ökades än ytterligare af den senares öfvermod och den förres afund. På riksdagen i Regensburg var det därför Maximilian, som i spetsen för de andra furstarne ifrigast yrkade och slutligen genomdref Wallensteins afsättning, och det var samme Maximilian, som sedan lika ifrigt motarbetade hans återställande. Å andra sidan hade Wallenstein genom sitt öfvermodiga uppförande icke mindre retat Maximilian, och han aktade icke ens nödigt att dölja sin fientliga sinnesstämning mot denne furste. Maximilians och Wallensteins oenighet var allmänt känd i hela Tyskland.
Då Gustaf Adolf om våren 1632 vände sig mot Donau begärde kurfursten att erhålla hjälp af den under Wallenstein just då uppsatta kejserliga krigshären. Men ännu hade man icke hunnit sluta underhandlingarna, huruvida denne fältherre skulle mottaga befälet eller ej, och Ferdinand kunde således vid hela saken ingenting göra. Maximilian ville dock högst ogärna mottaga understöd af sin förklarade fiende, tillgripande snarare hvad annat medel som helst, och det var nu, som han genom Tillys skicklighet, sin egen krigsstyrka och Lech- och Donau-floderna sökte stänga Gustaf Adolf från bäjerska arflandet. Förgäfves. Tilly föll, och floder och härar besegrades. Maximilian sökte genom Frankrikes bemedling hejda segraren; men lika förgäfves. Sändebudet måste med oförrättadt ärende vända tillbaka, under det Gustaf Adolf oupphörligt tågade framåt. Det återstod för Maximilian ingen annan räddare än Österrike. Han skref till kejsaren, han skref till Wallenstein själf och omtalade, huru svenskarne öfversvämmade och förhärjade hans land, samt bad om hjälp till deras fördrifvande. Kejsaren, som fruktade, att Gustaf Adolf skulle från Bäjern inbryta i Österrike, lät genom omvägar gifva Wallenstein till känna samma sin önskan; ty befalla kunde han icke enligt den förut gjorda öfverenskommelsen. Wallenstein svarade, att Böhmen måste först och främst befrias. Han bad vänligast, det kurfursten under tiden ville gifva sig tålamod. Därpå tågade han norr ut mot Prag och lämnade Bäjern och dess hufvudstad värnlösa i svenskarnes hand och själfva österrikiska arfländerna öppna för deras infall. Sedan sachsarne blifvit bortjagade, förnyade Maximilian sin anhållan och föreslog en förening mellan de båda härarna, den österrikiska och den bäjerska. Nu ändtligen lämnade Wallenstein sitt bifall men på följande villkor, att nämligen: 1) båda härarna skulle stå under Wallensteins omedelbara öfverbefäl, så länge de voro förenade, och 2) de skulle tåga, icke till Bäjern utan till Nürnberg. Maximilian hade ingen annan utväg än att godkänna dessa punkter och ställa sig under den hatade fiendens befäl. I hast inlades besättningar i Ingolstadt och Regensburg, hvarpå den öfriga hären så fort som möjligt skyndade mot norden.
Det var i början af juni år 1632 och i den lilla bergstaden Eger, som österrikiska och bajerska härarna, som Wallenstein och Maximilian träffade hvarandra. Officerarne på ömse sidor betraktade med spänd uppmärksamhet det märkvärdiga mötet emellan båda furstarne. Maximilian behärskade sig fullkomligt och visade i hvarje rörelse, hvarje ord den mest förekommande artighet och vänskap. Wallenstein icke så. Hans ansikte skiftade färg, hans röst, hans läppar darrade, och enhvar såg tydligt i de spända anletsdragen bemödandet att tygla den utbrytande vreden. Flera gånger öppnade han munnen till bittra förebråelser, men Maximilian visste alltid att med slughet och vänlighet gifva undvikande svar och leda samtalet på andra ämnen. Så aflopp första personliga sammankomsten utan något utbrott. Men om kvällen, ensam med förtrogna höfdingar, yttrade Wallenstein oförtäckt sina känslor. Han hade nu tvungit sin dödlige fiende att förödmjukad bönfalla om försoning och hjälp. Han var därigenom hämnad för allt det onda, som denne honom tillfogat. Maximilian däremot talade med aktning om Wallenstein. Det felades väl icke sådana personer, som ord för ord framburo denne senares bittra utlåtelser, men Maximilian behandlade dem endast som tomt och grundlöst skvaller och ville icke lyssna, än mindre svara därtill. Det lyckades honom att på detta sätt afböja den storm, som eljest måhända till både Bäjerns och Österrikes fördärf otvifvelaktigt hade utbrutit. Härrna blefvo förenade och utgjorde då tillsammans 60,000 man. Wallenstein mönstrade denna fruktansvärda styrka. Inom några dagar, sade han, skall det visa sig, om det är Gustaf Adolf eller jag, som skall behärska världen.
