Uti Augsburg tillbragte Gustaf Adolf flera dagar med baler, skådespel och andra nöjen, lämnande därunder fritt lopp åt sitt glada och lifliga lynne. Ju ovanligare ett sådant uppehåll i krigsrörelserna förut hade varit, desto mer väckte det uppmärksamhet. Katolikerna började fatta det glada hopp, att hjälten, nu ändtligen berusad af framgången, skulle öfverlämna sig åt veklighet och nöjen, att någon bland Augsburgs unga skönheter skulle fjättra hans hjärta och förlama hans arm, att denna rika och yppiga handelsstad skulle blifva ett nytt Capua för den nordiske Hannibal och hans segrande härar. De bedrogo sig. Största delen af svenska trupperna förlades utom staden för att icke inledas i dess frestelser, och konungens egen sysslolöshet var endast skenbar; han inväntade därunder utgången af ganska viktiga underhandlingar.
Maximilian med sin oförskingrade krigshär låg ännu kvar vid Ingolstadt. Gustaf Adolf önskade lifligt att bemäktiga sig denna fästning för att sedan hafva densamma till stödjepunkt för sitt tillämnade infall i Bäjern. Men ännu hade Ingolstadt likasom fordom Magdeburg aldrig af fiende blifvit besegradt, och denna gången visade sig därtill än mindre anledning, emedan besättningen understöddes af hela bäjerska hären. Då gjordes konungen i hemlighet följande förslag. Den under polska kriget omtalade Farensbach var för närvarande uti Maximilians tjänst. Han erbjöd sig ställa så till, att han med sitt regemente skulle på viss tid hafva besatt en öfverenskommen del af fästningen för att sedan därigenom släppa in svenskarne. Så snart denna plan hunnit uppgöras, lämnade Gustaf Adolf hastigt och oväntadt Augsburg med alla dess nöjen. Han ställde i början tåget, likasom ämnade han till Donauwerth, men gjorde hastigt en svängning och stod med hela sin här oförmodadt utanför Ingolstadt.
Denna stad är belägen på norra sidan af Donau och förenas med den södra genom en brygga, som försvaras af starka broskansar och strandens sumpiga, af rännilar genomskurna mark. Hit anlände svenska hären och eröfrade strax ett af de mindre utanverken. Sedan skedde anfallet mot den af Farensbach utvisade andra och hufvudsakliga broskansen. Men här hade förhållandet ändrat sig. Befälhafvaren i Ingolstadt, unge Tilly, en brorson till den gamle generalen, hade fått någon, ehuru oredig underrättelse om förräderiet och därför för skickat Farensbachs regemente till annan ort och i dess ställe förlagt en både stark och pålitlig besättning i den hotade broskansen. De anryckande svenskarne blefvo alltså emottagna med en förhärjande eld och måste slutligen draga sig tillbaka efter en förlust af flera hundra döda. Gustaf Adolf insåg, att hans förslag blifvit upptäckt och förekommet, likaså omöjligheten att på annat sätt intaga staden. Han ville dock försöka att eröfra broskansarna och sedan spränga bryggan för att dymedelst afskära kurfursten från södra Bäjern. Åtföljd af flera höfdingar, red han ut för att i sådan afsikt taga belägenheten i närmare ögonsikte.
Uti fästningen fanns en gammal kanon, kallad Fikonet, hvars egenskap att skjuta både långt och säkert var med protestanternas skada ryktbar alltsedan schmalkaldiska kriget. Styckjunkaren vid nämnda kanon såg ute på fältet en man, ridande på en stolt springare och omgifven af flera likasom uppvaktande följeslagare; det var konungen. Se där, sade han, rider säkert en förnäm herre! Men jag skall strax göra slut på hans resa; hvarvid han riktade och afsköt Fikonet. Kulan träffade hästen och kastade honom jämte konungen till marken, båda öfverhöljda af mull och blod. Svenskarne störtade förfärade dit, men konungen var lyckligtvis oskadad. Han ryckte sig undan den krossade hästen och steg upp, sägande: Ännu är äpplet icke moget. Mindre lycklig var unge markgrefven af Baden-Durlach, hvilken strax efteråt för en kanonkula miste hufvudet.
Sedan konungen återvändt till lägret, samlades i hans tält flera af höfdingarne, dels beklagande unge markgrefvens död, dels bedjande konungen mindre blottställa sitt för det allmänna så dyrbara lif. Gustaf Adolf svarade: Både den unge markgrefvens beklagansvärda död och den kula, hvilken i dag var så nära att sluta mitt eget lif, och likaledes många dess ännu närgångnare företrädare, allt erinrar mig, att jag, likasom hvar och en bland mina soldater är underkastad den gamla lagen: Människa, du måste dö! från hvilken lott hvarken min höga börd, konungsliga krona eller segerrika vapen befria kunna. Jag lämnar mig därför helt och hållet i Guds hand hvilken, om det behagar honom taga mig bort, visserligen skall uppväcka en annan och värdigare försvarare för sin rättvisa sak. Dessa mina mödor och många lifsfaror må däremot tjäna till vederläggning af de fientliga tungor, hvilka utsprida, att ändamålet för mitt krig är egen ärelystnad och girighet, icke Tysklands frihet. Men jag tager häri till vittnen, först Gud och mitt eget samvete, sedan de fördrifna furstar jag återinsatt, de många och betydliga penningsummor, som jag dels ur mitt eget rikes fattiga skattkammare måst förskjuta, dels af Tysklands rika borgare till låns utkräfva. Detta allt må bevisa, att icke egen fördel utan de protestantiska folkens allmänna bästa är föremålet för allt mitt bemödande.
Konungen insåg emellertid, att vid Ingolstadt kunde för närvarande ingenting uträttas. Han bröt därför upp och vände sig inåt Bäjern. Banér betäckte återtåget.
Knappt hade svenskarne aflägsnat sig, förrän invånarne skyndade ut att bese det öfvergifna lägret. Man upptäckte bland annat äfven det ställe, där konungens skjutna häst var nedmyllad. Borgarne gräfde upp honom, afdrogo och uppstoppade huden samt ställde den uti sitt tyghus såsom ett minne af den dag, då den öfverallt segrande konungen af Sverige besåg men icke besegrade det oöfvervinneliga Ingolstadt.
