Invånarne i södra Schwaben och ännu mera uti Bäjern äro katolska
läran ifrigt tillgifna och hade under de förra åren föga lidit
af krigets olyckor. Så mycket mera förvåning ocb bitterhet väckte svenskarnes
uppträdande i dessa trakter. De okunniga bönderna gjorde sig besynnerliga
föreställningar så väl om det främmande folket som om dess konung; det
förra, kättare, lappar och förhäxade finnar, föga bättre än hedningar,
deras konung, kättarfursten, själf förtrollad och segrande genom ett
af mörksens furste förtrolladt svärd. De intogo i kyrkobruken en bön,
att Gud täcktes bevara dem för deras arffiende, den svenske djäfvulen.
När nu svenskarne, redan något bortskämda af medgången och dessutom
uti ett fientligt och därtill rikt land, mindre strängt iakttogo den
förra krigstukten, när de fulla af öfvermod åter började fråga invånarne
efter vägen till Rom, då ryste de fromma katolikernas hjärtan, på samma
gång som deras egennytta genom plundringar sattes i harnesk. Folket
rotade sig tillsammans i stora hopar samt öfverföll och mördade svenskarne,
när och hvar tillfälle yppades. Dessa å sin sida angrepo bönderna tillbaka
och nedgjorde lätt deras oordentliga skaror till flera hundra, ja, tusental,
så att de efterlefvande snart måste med ödmjukhet nedlägga vapen och
lofva lydnad. På detta sätt gick det till i Schwaben. I Bäjern
tog kriget en ännu bittrare vändning. Bönderna vågade väl icke visa
sig i öppna fältet, men hvarje mindre trupp, som aflägsnades från hufvudhären,
blef försåtligen omringad, nedhuggen eller tagen till fånga och i senare
händelsen obarmhärtigt handterad, så att näsa och öron bortskuros, ögonen
utrycktes, händer och fötter afhöggos och så vidare. Svenska knektarne,
härigenom drifna till raseri, började utöfva en förskräcklig själfhämnd,
och öfverallt såg man röken af brinnande byar. Gustaf Adolf förmådde
ej hämma det onda och förbannade högt bäjrarnes oförståndiga vidskepelse,
som gifvit anledning till sådana fasansfulla uppträden.
Han var nu stadd på vägen till det inre af detta hertigdöme och nalkades
Landshut. Vid härens ankomst flydde besättningen ur staden, invånarne
in i husen. Horn, som först ryckte in, fann gatorna tomma; men
vid åsynen af svenskarnes krigsordning vågade invånarne åter att visa
sig, och de förnämsta bland dem gingo konungen till möte med stadens
nycklar och böner om skonsam behandling. Gustaf Adolf red i spetsen
för sina trupper med Horn på ena, Hepburn på andra sidan och var just
uti ofvannämnda missnöjda sinnesförfattning. Borgarne
föllo vid hans möte på knä och borgmästaren började tala. Konungen,
utan att bevärdiga honom med en enda blick, afbröt helt tvärt, sägande:
Stå upp och bed Gud både för dig och staden! Det behöfs sannerligen!
Stadsborna reste sig och följde tåget, hvarunder borgmästaren, gående
vid sidan af konungens häst, fortsatte sitt tal och bad om nåd och förskoning.
Konungen svarade: När jag tänker på all den blodiga, den ohyggliga
grymhet, som I bäjrare utöfvat mot mina soldater, så vet jag i sanning
icke, om I ären människor eller vilda djur; jag vet icke, hur jag
skall umgås med eder, huru jag skall kunna visa eder någon barmhärtighet.
Borgmästaren invände: Dessa mordbragder hafva vi borgare hvarken
utfört, tillstyrkt eller ens afvetat, äro således därtill alldeles oskyldiga.
— Det är slumpens och icke eder förtjänst, svarade konungen;
det har felats eder icke viljan utan blott tillfället. Dessutom,
huru har eder furste bemött mig? Jag hade ännu icke gjort honom det
minsta emot; tvärt om var jag med honom inbegripen uti underhandlingar,
då han lömskt låter Tilly öfverfalla mina uti Bamberg varande trupper.
Borgmästaren sökte ursäkter: Undersåtarne hade ej deltagit uti furstens
råd, borde därför icke deltaga i hans straff. — Quidquid delirant
reges, plectuntur Achivi (Undersåtarne lida för öfverhetens
fel), svarade konungen med samma stränga röst. Dessutom
förenar sig eder kurfurste med de kejserliga, och om det sedan lyckas
dem att förstöra både mig och hela min här, så skolen säkert både
I och de andra bäjrarne fröjda eder däråt, och det af hjärtans grund.
Och ändå begären I, att jag skall skona denna eder stad och stenrös.
Sägen mig ett enda skäl därtill! Sägen, hvad godt jag af Gud eller människor
därmed förtjänar! Nej, I själfva förtjänen tvärt om att med eld och
svärd från jorden utrotade blifva. Borgmästaren och den stora omgifvande
folkskaran förstummades vid dessa hotande ord. Ändtligen höjde
sig en röst ur hopen: Skall då konungen af Sverige, hvars mildhet
hittills varit så prisad och berömd, vid detta tillfälle och mot ett
oskyldigt och undergifvet borgerskap öfvergifva sin forna försonlighet
och inträda på hämndens blodiga stråt? Konungen svarade icke, ty
just nu tågade han in genom tullporten och sedan genom gatorna, allt
med samma stränga utseende och olycksbådande tystnad. Vid ingången till
slottet bönföl]o borgarne åter igen om förskoning. Men konungen, utan
att lämna dem något svar, gick in i borgen. Dagen var kväfvande het;
detta jämte konungens sinnesrörelse ådrog honom en hastig vanmakt, nära
liknande en svimning, så att han måste sätta sig och begära ett glas
vatten till förfriskning. Om en stund steg han åter till häst och red
blek och dyster till tullen igen, utan att någon af de bäfvande invånarne
vågade säga ett enda ord. Emellertid hade tunga moln samlat sig, och
just som konungen red ut genom porten, slog honom en stark blixt i ögat,
och ett dånande åskslag rullade genom rymden. Det hvarken föregicks
eller efterföljdes af några andra, emedan ovädret var i och med detsamma
förbi och molnen aflägsnade sig. Tankfull och tigande fortsatte konungen
sin väg utåt lägret. Om en stund kom Horn tillbaka till borgarne med
det förut vägrade löftet om förskoning; dock måste de erlägga 100,000
riksdaler i brandskatt.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll