Det var vid denna tiden, som man började mer och mer tala om de ärelystna planer, af hvilka man tyckte sig finna spår uti Gustaf Adolfs uppförande. Vi vilja därför vid detta tillfälle på en gång anföra, hvad samtid och eftervärld kunnat därom utforska eller gissa.
Försöket att blifva konung i Polen är det första, som i detta hänseende väckt uppmärksamhet. Denna plan förbereddes länge, anledningen gifven af konung Sigismund själf och af hans hof. Denne konungs förvända styrelse spridde nämligen öfver hela landet missnöje med honom själf och ovilja för hans ätt. Denna senare känsla ökades också genom släktens inre oenighet. Drottning Konstantia sökte nämligen bilda ett parti, som vid Sigismunds död skulle på tronen uppsätta hennes egen son, Johan Kasimir, med förbigående af den äldre, Vladislav, hvilken likväl var hennes både styf-och systerson. Sigismund själf gjorde hvarken till eller från, men katolska prästerskapet däremot understödde förslaget, emedan Johan Kasimir ansågs vara deras bekännelse ifrigt tillgifven, då man däremot om Vladislav hviskade motsatsen. Man berättade nämligen, att han till beständigt studerande hade i sin boksamling Luthers skrifter men dolda under band och titel af Livius. Emellertid saknade ej heller denne prins ett betydligt anhang, varande för sitt raska och glada väsen älskad både af adeln och menigheten. Slutligen funnos många, som, missnöjda med hela konungahuset, kastade ögonen på inhemska herrar eller främmande prinsar. Riket sönderföll uti flera partier, hvilka blott afvaktade konungens död för att i full strid bryta ut emot hvarandra.
Bland de mäktigaste ädlingar på denna tid var Kristoffer Radzivil. En brefväxling upptäcktes, som åsyftade att vid Sigismunds framtida frånfålle på polska tronen upplyfta hertigen af Orléans, Ludvig den trettondes broder, och Radzivil misstänktes som tillställaren. Strax därefter blef fältherre, sysslan öfver Stor-Litaven ledig, och Sigismund utnämnde därtill den åttioårige Leo Sapieha, med förbigående af Radzivil, som till platsen hade mesta både förmåga och rättighet. Följden blef först förlusterna mot svenskarne år 1626 och sedan Radzivils beständiga motvilja. För att hämnas sin lidna oförrätt beslöt han att störta den hatade konungasläkten från tronen och dit upphöja dess arffiende Gustaf Adolf. Som skäl skulle uppgifvas, först denne konungs stora anseende och egenskaper, sedan hoppet att på detta sätt lösa den eljest olösliga striden mellan båda rikena. Radzivil rådgjorde härom med Johan Skytte, som var ståthållare i Riga, och efter erhållen uppmuntran begynte han att värfva anhängare, ibland andra själfve Leo Sapieha, unge Zamoisky och slutligen fältherren Gosievsky, hvilken, missnöjd med Sigismund, hade under fångenskapen i Sverige lärt känna och värdera Gustaf Adolf. Meningen var att till konungavalet först och särskildt sammankalla Litavens invånare, hvilka man trodde sig lättast kunna leda.
Gustaf Adolf lyssnade icke ogärna till förslaget, och snart öppnades därom bestämda underhandlingar. Första hindret var, att han bekände protestantiska läran; därpå svarades, att just enligt denna lära borde ingen i trossaker tvingas och hvarje ingången förbindelse hållas, äfven mot främmande bekännare; man kunde således af Gustaf Adolf hoppas både löfte om fullkomlig trosfrihet och samma löftes orubbliga iakttagande. Andra hindret var Vladislav och hans mäktiga parti; man föreslog därför att åt denne prins lämna Smolensk med Severien eller till och med att genom Gustaf Adolfs vapen återupplyfta honom på ryska tronen, hvartill han under demetriska oroligheterna en gång varit utvald. De i Polen talrika protestanterna uppeggades, och man sökte till och med att bereda sig krimska tatarernas medverkan. Det syntes vara konungens afsikt att med allvar fullfölja företaget. Å andra sidan saknas ej heller anledningar till motsatt öfvertygelse. Själfva sakens naturliga svårigheter och Sigismunds varnande öde kunde ej undfalla Gustaf Adolf. Af flera yttranden synes också, som skulle han hafva företagit hela underhandlingen mera för att stifta oro och villervalla bland polackerna än i hopp att lyckas. År 1630, då han öfverlämnade verkställigheten åt sändebudet Jakob Russel, yttrade han misstroende så väl till personen som till hela företaget.
Han bedrog sig ej heller. Russel, i stället för att i tysthet utforska allmänna tänkesättet och skaffa anhängare, skickade till den dåvarande riksdagen i Warschau ett öppet bref, hvari han föreslog polackerna, att välja Gustaf Adolf till Sigismunds blifvande efterträdare och sökte utveckla fördelarna af en sådan förening. Det var enligt polska lagarna alldeles förbjudet att, medan konungen lefde, väcka fråga om hans efterträdare. De många mot Gustaf Adolf lidna förlusterna af så väl land som folk hade dessutom i Polen gjort hans namn beundradt, dock icke älskadt. Russels bref väckte därför liflig och allmän ovilja och blef offentligen på torget uppbrändt. Radzivil med hemliga anhängare vågade icke säga ett enda ord; saken förföll, och Gustaf Adolf lät sätta Russel i fängelse, såsom den där öfverskridit den honom gifna fullmakten.
Den 30 april 1632 dog Sigismund. På sitt yttersta tillkallade han Vladislav, utnämnde honom till sin efterträdare på svenska tronen och satte, för att åt detta utnämnande gifva så mycket mera vikt, med egen hand på hans hufvud en krona, som skulle föreställa den svenska. Vladislav antog också genast efter faderns död titeln af Sveriges konung och tillkännagaf därigenom sina tänkesätt emot Gustaf Adolf och sina framtida planer. Denne senare beslöt därför att så mycket som möjligt hindra honom från att komma i tillfälle att dem utföra. Han affärdade i sådan afsikt några sändebud att vid det blifvande polska konungavalet bevaka Gustaf Adolfs bästa eller åtminstone förekomma utväljandet af någon bland Sigismunds söner. Men förgäfves. Drottning Konstantia var redan förut död och i och med detsamma hennes och Johan Kasimirs parti upplöst. Vladislav blef med hela rikets enhälliga bifall korad och krönt till faderns efterträdare.
Gustaf Adolfs förslag att blifva romersk kejsare eller att åtminstone lägga en del af norra Tyskland under Sverige är det andra och ännu viktigare föremålet för häfdatecknarnes forskningar och statsmännens begrundanden. Man finner det först omtaladt efter segern vid Leipzig, då kurfursten af Sachsen i första förtjusningen erbjöd sig att till ett sådant företag medverka. Genom Gustaf Adolfs ovanliga framgång förvandlades åtminstone senare delen af denna plan från en drömbild till möjlighet, sannolikhet, verklighet. Att Gustaf Adolf redan vid nämnda tid hyste sådana afsikter gissades med anledning af tåget mot västern. Man anmärkte, att, i händelse konungen endast haft för afsikt att tvinga kejsaren till billig fred, han blott hade behöft tåga rakt mot det värnlösa Wien; svängningen åt Rhenströmmen däremot åsyftade tydligen att eröfra därvarande länder och vinna på sin sida deras furstar och folk. Snart visade sig ännu betänkligare tecken: Gustaf Adolf lät hela Franken aflägga tro- och huldhetsed mot sig och svenska kronan. Uti tryckta påbud kallade han dess invånare undersåtar i vårt hertigdöme Franken, i vår stad Würzburg och så vidare. En annan gång kallades hela kretsen Kunglig Majestäts i Sverige landskap. Många smickrare började bland Gustaf Adolfs titlar införa orden hertig af Franken, till icke ringa oro för Oxenstierna och flera trogna svenskar, hvilka mer än tydligt förutsågo den ovilja och afund, som däraf skulle blifva en följd.not Under tåget mot Rhen växte misstankarna. Konungen hade i sitt sällskap många tyskar men däremot endast få svenskar; ty, sade man, han bemödar sig att till det blifvande kejsarvalet vinna tyskarnes välvilja. Hans skonsamhet mot katolikerna härleddes från samma bevekelsegrund. De honom under julen i Frankfurt omgifvande furstarne bildade redan ett kejserligt hof, där det ej heller saknades smickrare och framkastade hänsyftningar på den blifvande kejserliga värdigheten. Gustaf Adolf plägade väl behandla sådana yttranden som skämt, men uti det fredsförslag, som någon tid därefter afsändes till kejsaren befanns verkligen också det villkoret, att Gustaf Adolf skulle antagas till romersk konung (det vill säga tronföljare efter Ferdinand). — Då svenskarne inbröto i Schwaben, öfversvämmades också landskapet Burgau, som var kejserliga husets enskilda tillhörighet. Gustaf Adolf förklarade, att landet var genom eröfringsrätt numera hans egendom och att hufvudstaden Gunzburg skulle omdöpas till Adolfsburg. Till alla dessa misstänkta omständigheter kom slutligen den trohetsed, som Augsburg måste aflägga, likasom en vid samma tillfälle slagen skådepenning med inskrift: Gustava et Augusta, caput religionis et regionis. (Gustava och Augusta, lärans och landets hufvudstad.) Gustava var en till Gustaf Adolfs ära gjord omskrifning af Augusta, Augsburgs latinska namn; man gissade, att denna stad ämnades till säte för den blifvande protestantiske kejsaren. Någon tid efteråt föreslog Gustaf Adolf, att Tysklands protestantiska ständer skulle hålla ett sammanträde till öfverläggning om allmänna angelägenheter, särdeles om nödvändigheten att förena sig under ett gemensamt öfverhufvud för att i framtiden kraftigt kunna motstå kejsarens och katolikernas företag; man lät förstå, att med den öfvervikt, protestanterna för närvarande ägde, kunde de gärna bland sina egna trosförvanter välja romersk kejsare; slutligen yttrades med tydliga ord, att Gustaf Adolf vore därtill mest både förtjänt och skicklig. Det vore dessutom billigt, att han för egen räkning behölle så väl öfver alla från katolska furstar tagna länder som ock öfver de befriade protestanterna samma jura superioritatis (öfverhetsrätt), som kejsaren förut innehaft; dessa stater borde för framtiden ständigt vara med svenska kronan förenade och så vidare. Kurfurstens af Sachsen motstånd omintetgjorde företaget för den gången. Men strax efteråt, då konungen tågade i Wallensteins spår upp emot Sachsen, gaf han Oxenstierna befallning att till Ulm sammankalla protestantiska ständerna från Schwaben, Franken och rhenska kretsarna. Där skulle föreslås en närmare förening dem emellan och tillika utväljandet af ett gemensamt öfverhufvud för att med mera enhet och drift utföra kriget. Gustaf Adolf hade utan tvifvel blifvit detta öfverhufvud, därigenom kommande ett trappsteg närmare kejsartronen. Hans strax därefter inträffade död afbröt för alltid dessa utsikter.
Vid ofvannämnda underhandlingar hade konungen en trogen medhjälpare i sin svåger, kurfursten af Brandenburg. Anledningen var följande. Gustaf Adolf hade, som bekant är, blott ett enda barn, den sedermera så ryktbara drottning Kristina. Äfven kurfursten Georg Vilhelm hade blott en enda son, den sedan likaså ryktbare Fredrik Vilhelm. Det var den store Gustaf Adolf, som vid sin ankomst 1631 till Berlin uti den då elfvaårige gossen upptäckte den blifvande store kurfursten. Han började därför vid detta tillfälle att själf tala om en förlofning mellan sin dotter och den unge kurprinsen. Kanhända, sade han, faller jag förr eller senare för en fientlig kula. I sådan händelse kan kurprinsen efter mig blifva konung i Sverige och tillika den mäktigaste furste i norden. Med konungens växande lycka växte också kurfurstens benägenhet för förbindelsen, och Gustaf Adolf själf arbetade med allvar på dess knytande samt uppgaf därtill åtskilliga förslag. Han tänkte den ena gången att göra unge Fredrik Vilhelm till kurfurste i Mainz och hertig öfver Franken, en annan gång till konung i Polen. Som ett i alla händelser oeftergifligt villkor fordrades dock, att den unge fursten skulle uppfostras i Sverige samt i lutherska läran. Detta senare villkor förorsakade svårigheter hos kurfursten och hans rådgifvare, hvilka voro lika ifriga reformerta som Gustaf Adolf lutheran. Möten föreslogos, och betänkanden uppsattes och besvarades, till dess konungens död afbröt hela underhandlingen.
Ifall Gustaf Adolf hade i dessa ämnen fattat någon bestämd plan, så var visserligen Axel Oxenstierna den ende, som därom ägde närmare kännedom. Han yttrade också sedermera vid flera tillfällen, det konungen åsyftat att af Sverige bilda ett stort nordiskt rike, omfattande stränderna af Östersjön ända till Jylland och utgörande en stark protestantisk motvikt mot katolikerna i söder. Man vet också, att konungen flera gånger yttrat, det svenskarne hade att välja mellan tvenne olika banor. Den ena var att inom sina vågor och berg lefva nöjda med sina alster och boningar. Den andra åter att såsom en bland Europas första makter behärska östersjöstränderna rundt omkring. Att detta senare var Gustaf Adolfs afsikt, därom är man tämligen allmänt ense, och det visar sig ännu tydligare af ett hans bref till Axel Oxenstierna, skrifvet i början af året 1632 och innehållande ett slags föreskrift vid underhandlingarna om brandenburgska giftermålet. Oxenstierna skulle nämligen ställa villkoren så, att därest Gustaf Adolf icke erhölle flera afkomlingar, skulle Fredrik Vilhelm och Kristina tillsammans ärfva Sverige, Brandenburg och de länder, som i Tyskland kunde vinnas, allt förenadt uti en enda rikskropp, dock hvarje stat med sina egna lagar. Finge åter Gustaf Adolf en prins, skulle Kristina och de barn, som därefter födas kunde, de tyska orterna under Sveriges höghet styra, likasom de spanska infantinnorna gjorde i Nederländerna. Dock vid förlust af allt slags arfsrättighet fordrades, att furstarne skulle uppfostras i Sverige och i lutherska läran. (Falkenb. Kopia af ett bref från Gustaf Adolf, utan datum.) Tro och fosterland voro för Gustaf Adolf allt i alla.
Man har tadlat, att Gustaf Adolf ämnade sålunda för egen räkning behålla en del af Tyskland, och man vill framställa det såsom ett bevis, att eröfringslystnad och egennytta voro grunden till hans företag. Saken kan dock betraktas från en helt annan sida. Gustaf Adolf slösade Sveriges skatter och blod för Tysklands väl och var sålunda både berättigad och skyldig att förskaffa sitt eget folk fördelar, svarande mot dessa uppoffringar, helst hans förslag vid närmare pröfning äfven var beräknadt på Tysklands bästa. Ganska riktig var nämligen Gustaf Adolfs ofta upprepade anmärkning, att fred vore fåfäng, innan man hunnit upprätta en makt, nog stark att kunna hålla stången mot Österrike. Eljest skulle snart de tyska småstaterna återfalla i oreda och vanmakt, värnlösa rof för en ny österrikisk eller måhända främmande inkräktare. Dessa förutsägelser, huru hafva de icke blifvit besannade af Tysklands ömkansvärda historia den närmaste tiden efter westfaliska freden, då både land och folk blefvo fransmännens rof och Europas åtlöje och själfve den store kurfursten med sina utmärkta personliga egenskaper kunde rädda föga mer än sin personliga ära? Det är förvånande och tillika lärorikt att betrakta, huru i detta hänseende Gustaf Adolfs genomträngande blick insåg den närvarande och förutsåg den kommande tidens fordringar, så att världshistorien blifvit likasom fullbordad af den svenske konungens profetiska planer. Gustaf Adolf ämnade i Nordtyskland bilda ett protestantiskt välde med Brandenburg till kärna och Fredrik Vilhelm till regent. Det blef sedan samme Fredrik Vilhelm, som i Nordtyskland kring samma Brandenburg bildade preussiska väldet, Österrikes motvikt och den förnämsta bland Tysklands protestantiska makter.
Att konungen åsyftat ett fullkomligt östersjövälde är således ovedersägligt. Huruvida han åter hade någon verklig afsikt på kejsarkronan eller med dylika planer endast ville oroa Ferdinand, är kinkigare att afgöra, kanske omöjligt. Det är ofta svårt för själfva den handlande personen att vid början af ett företag bestämma dess gränser. Framgången gifver vanligtvis nya förslag på samma gång som nya medel att utföra dem; och ju lifligare sinne, desto mera rikt på aningar om nya skapelser uti statens likasom snillets värld, desto mera brinnande ifver att förvandla dem till verklighet. Särdeles märkvärdigt är att höra Gustaf Adolfs egna utlåtelser i dessa ämnen. Man talade om kejsarens vådliga planer och huru de genom konungen blifvit tillintetgjorda, huru denne senare blifvit likasom för sådant ändamål enkom utrustad af försynen. Hans utomordentliga mod, hans lifliga begär att åtaga sig de förtrycktas sak var en gåfva till människosläktets räddning, ett bevis af Guds välgörande godhet. Säg snarare, sade konungen, att det är ett bevis på Guds vrede, ty han öfvergifver aldrig medelvägen och tillgriper ytterligheter utom för att därmed straffa. Det är däremot ett tecken af hans kärlek, då han åt ett folk gifver konungar med vanligare själsförmögenheter. Sådana uppgöra inga förslag, som icke kunna utföras. Äran och ärelystnaden lämna i fred dem själfva och därigenom också deras folk. Då nu sådan konung med redlig och bestämd vilja företager sig att noga följa ärendenas gång och bevaka sina undersåtars bästa, så lyckas det honom vanligen att bereda hela sitt rikes trefnad och väl. Lämnar han sig också i händerna på en gunstling, så är det värsta, som kan inträffa, att denne på det allmännas bekostnad riktar sig själf och sina vänner och väcker forna jämlikars afund och harm. Men huru ringa är o icke dessa olägenheter, då man jämför dem med ärelystnadens verkningar! Detta omätliga begär beröfvar både konungen och hans folk allt lugn. Han bär sina vapen lika långt som sina förhoppningar och liknar en uppsvälld ström, som ödelägger de fält, öfver hvilka han framfar, och uppfyller världen med förvirring, elände och fasa. Detta Gustaf Adolf. Mången frågar, huruvida han icke själf var på vägen att falla för dessa frestelser, som före och efter honom fällt så mången eröfrare. Historien lägger fingret på munnen och tiger men vänder frågaren tillbaka mot de store konungens förflutna lefnad, hellre tacksamt räknande sin hjältes verkliga välgärningar än misstänksamt anande hans möjliga fel.
