Uti lägret vid Wolmirstedt hörde Tilly skotten af förenämnda skärmytslingar
men hann icke komma de sina till hjälp. Vid underrättelsen om utgången
blef han högligen förtretad så väl öfver förlusten af fyra bland de
bästa regementena som öfver skymfen att af en underlägsen fiende hafva
lidit ett sådant nederlag. Han sände trupper att förfölja de återtågande
svenskarne men kunde ej mer hinna dem. Då uppbröt han själf med hela
sin här och tågade långsamt och hotande upp emot Werben. Hela Europas
ögon riktades på denna plats, på de båda hjältarne, den gamle och den
unge, den gamla och den unga lärans förfäktare; man väntade att nu ändtligen
se den stora striden afgjord.
Saken syntes betänklig för svenskarne. De voro vid pass 12,000, österrikarne
25,000 man. Gustaf Adolf sammankallade krigsrådet och frågade, antingen
man borde draga sig tillbaka öfver strömmen eller i det förskansade
lägret afvakta fiendens anfall. Höfdingarne hänsköto saken till konungens
eget afgörande, och denne bestämde sig för det senare förslaget. Han
kände styrkan och fördelen af sin ställning och var öfvertygad, att
Tilly skulle hvarken kunna genombryta densamma eller för brist på lifsmedel
stanna kvar och företaga dess ordentliga belägring. Gustaf Adolf var
på sin tid den störste mästare uti konsten att anlägga och försvara
fästningsverk, och han begagnade ofta den krigslisten att låta sina
höfdingar med smärre truppafdelningar svärma kring landet, under det
han själf med underlägsen men väl förskansad styrka uppehöll och gäckade
hela den församlade fientliga hären. Så hade han gjort med Sigismund
och Arnheim 1629 vid Marienburg; så med Tilly 1631 vid Schwedt; så var
det också, som han sedermera vid Nürnberg uppehöll Wallenstein
och den stora kejserliga hären.
Medan därför fienden inväntades, erhöll konungen underrättelse, att
några förrädare lofvat Tilly att vid hans ankomst tända Werben och förnagla
svenskarnes kanoner. I följd häraf tog han tjänliga mått och steg. Vakter
utsattes att hindra de förrädiska försöken, kanonerna laddades med kar-tescher,
och stora vedhögar samlades här och där bakom staden. Konungen ville
fånga fienden i dess egen snara.
Den 27 juli klockan två eftermiddagen såg man Tilly med hela sin här
rycka upp på backarna väster om Werben. Trettiotvå grofva kanoner framdrogos
och öppnade en häftig eld. Svenska artilleriet svarade enligt konungens
befallning allenast med ett eller annat skott, hvarjämte vedhögarna
antändes. I anledning af den stigande röken och svaga kanonelden trodde
Tilly, att hans hemliga uppdrag blifvit lyckligt utförda, och beslöt
att angripa lägret. Hertig Adolf af Holstein ledde anfallet. Då de kejserliga
regementena tågade mot vallen, hördes från svenskarnes sida icke ett
enda kanonskott utan endast en matt och afbruten musköteld. Österrikarne
sprungo trygga och glada framåt, men knappt kommo de inom riktigt karteschhåll,
förrän de mottogos af ett så förstörande kulregn, att hela led ströddes
efter jorden, och de öfriga flydde. Baudis med rytteriet föll ut efter
flyktingarne, görande bland dem ett ansenligt nederlag. Måhända hade
österrikarnes förlust blifvit än större, om icke den försiktige Tilly
hållit i beredskap en betydlig hjälptrupp, som understödde de flyende
och hejdade svenskarne. Det blef en skarp skärmytsling. Efter vanligheten
kastade sig Baudis midt uti stridsvimlet. En kula tog bort hans sporrhjul,
en annan hans sadelknapp, hästen fick ej mindre än fyra. Slutligen kom
han själf med en österrikisk officer i ett handgemäng, som slutade så,
att Baudis rände värjan tvärt igenom sin fiende och bröt där af den
invid fästet. Sedan blef han fången men strax därpå befriad, hvarpå
svenskarne drogo sig. i god ordning tillbaka inom vallarna. Striden
upphörde; endast kanonernas dofva buller fortfor, till dess natten inbröt.
Tidigt morgonen därpå börjades vid svenska fältvakterna en skärmytsling,
som fick alltmer och mer betydenhet, allt eftersom båda partierna erhöllo
förstärkning. Slutligen kom konungen själf utridande, åtföljd af Baudis
med åtta hundra ryttare och Teuffel med ett tusen musketerare. Dessa
fingo befallning att angripa fienden, hvilket de också gjorde och drefvo
honom långt bort ifrån vallarna. Nu lät Tilly hela sin här framrycka
i full slagordning, men i samma ögonblick drogo svenskarne sig tillbaka
inom sina förskansningav. Tilly vågade icke angripa dem utan sände till
Gustaf Adolf en utmaning att på öppna fältet mäta hvarandras krafter.
Men denne gaf ett vägrande svar. Han väntade inom några dagar Horn och
Tott med betydliga förstärkningar och hade dessutom öfverflöd på lifsmedel.
Tillys trupper däremot ledo en fruktansvärd hungersnöd. De från Thüringen
efterkommande munförråden blefvo dels af den starka sommarvärmen förskämda,
dels af svenska ströftrupper borttagna. Det var en fullkomlig omöjlighet
att längre kvarstanna utanför Werben. Från höjderna såg Tilly svenskarnes
läger, kunde räkna deras tält och de fram och tillbaka gående soldaterna,
men oaktadt sin stora öfverlägsenhet mäktade han icke tillfoga dem den
minsta skada. Med harmen i hjärtat måste han besluta sig till återtåg.
Det skedde natten emellan den 28 och 29 juli, dock icke längre än till
Tangermünde, där han stannade ännu en hel vecka; men äfven där
blef så stor brist, att mången soldat på två dagar icke erhöll en enda
bit bröd, och själfva elbevattnet måste för högt pris köpas. Till Gustaf
Adolf kommo under tiden Horn och Tott med tillhörande trupper, hvarigenom
han blef lika stark som Tilly. Med vanlig försiktighet beslöt han dock
att icke angripa sin fiende utan lämnade honom att strida mot hunger
och brist, väntande dessutom att snart se ovänskapen mellan Österrike
och Sachsen bryta ut i full låga. Den 11 augusti måste Tilly öfvergifva
också Tangermünde och draga sig nedåt Magdeburg. Det beräknades,
att han på detta fruktlösa tåg förlorat öfver 6,000 man.
Men i alla hänseenden viktigare än denna förlust var förlusten af både
hans egen och hans soldaters själfkänsla och förtroende. De illa beräknade,
ändamålslösa och dock dyrköpta tågen mot Schwedt, Hessen och Werben
ådagalade, att Tilly icke rätt var ense med sig själf om hvad han skulle
företaga mot den unge konungen och hans nya krigskonst. Man förvånades
att två gånger efter hvarandra vid Schwedt och Werben se den underlägsne
konungen genom snille och krigskonst obesegrad trotsa sin erfarne och
vida starkare motståndare, och man drog däraf olycksbådande slutsatser
för tredje mötet. En tillfällighet gaf ännu mera fart åt dessa spådomar.
Jesuiterna uti Hildesheim uppförde ett skådespel, hvari föreföll en
strid mellan Tilly och Gustaf Adolf. Det var naturligvis förut uppgjordt,
att den förre skulle blifva segervinnare. Men den mannen, som föreställde
Gustaf Adolfs person, var en muntergök, som fick det infallet att föra
striden icke efter författarens utan efter sitt eget hufvud. Midt under
fäktandet framdrog han därför en pistol, laddad med löst krut, och afsköt
den i motståndarens ansikte, så att denne tumlade öfver ända och hela
skådespelet upplöstes i oväsen och löje.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll