61. Tillys infall i Sachsen

Kejsar Ferdinand hade emellertid från Italien tillkallat sina därvarande trupper, vid pass 15,000 man, under Fürstenbergs befäl. De togo sin väg genom Schwaben och Franken, där vid deras ankomst ständer och städer ödmjukt böjde sig eller böjdes till lydnad för kejsarens vilja och till restitutionsediktets fullgörande. Fürstenberg ämnade sig sedan åt Hessen; men för andra gången skonade lyckan detta land. Han fick befallning att förena sig med Tilly, hvilkens styrka sålunda ökades till ungefär 40,000 man.

Stolt öfver sina talrika och tappra skaror samt öfver framgången i södra Tyskland, tyckte kejsaren, att han nu icke längre behöfde fördraga Kursachsens tvetydiga uppförande, utan befallde Tilly att, i händelse mildare medel misslyckades, med våld tvinga Johan Georg till fullkomlig undergifvenhet. I enlighet med denna befallning gjorde Tilly kurfursten följande förslag: 1) att han skulle inställa alla ytterligare värfningar och lämna sina redan samlade trupper att i förening med kejsarens fördrifva svenskarne, rikets gemensamma fiender; 2) att af säga sig all del i leipzigerförbundet och med sitt anseende öfvertala de andra protestantiska furstarne till samma åtgärd; 3) att till Tilly jämte trupperna aflämna alla för deras underhåll samlade förråd, och så vidare. Sändebuden funno Johan Georg i den goda ölstaden Merseburg. Han mottog dem med alla yttre tecken af höflighet men blef inom sig ganska förargad öfver de medförda uppdragen. Sedan sällskapet en dag stigit upp från middagsmåltiden, där enligt bruket en mängd målade stennötter funnos bland de verkliga frukterna, sade kurfursten: Jag ser väl, att man nu ändtligen ämnar sätta fram den så länge sparda sachsiska konfekten. Men vid den efterrätten torde likasom annorstädes finnas många nötter, som icke blifva lätta att knäppa. Därför akten eder, goda herrar, att I icke därpå biten tänderna sönder. — Förslaget var emellertid för kurfursten själf en ganska hård nöt att bita på. Hela natten och halfva följande dagen voro både han och hans rådgifvare därmed sysselsatta. Somliga tillstyrkte att efterkomma kejsarens begäran. Danska och böhmiska konungarnes olyckor varnade för olydnad. Svenske konungen vore dessutom en främling, hvilken torde fordra likaså stora uppoffringar som kejsaren men däremot gifva vida mindre säkerhet, varande i sig själf svag och fattig, med endast några koppargrufvor till inkomst. Kejsarens makt vore däremot ett väl rotadt, starkt och vidt utgrenadt träd, som icke af en bräcklig kopparyxa fällas kunde. Å andra sidan framställde man vådan af kejsarens växande makt, katolikernas öfvermod och protestanternas förestående undergång. Sistnämnda skäl fingo slutligen öfverhand, emedan kurfursten verkligen var lutherska läran af hjärtat tillgifven. Han utfärdade ett svar, hvari han tackade Tilly för bemödandet att stifta fred, förklarade sig själf nu likasom alltid färdig till förlikning men kunde dock icke underkasta sig de föreslagna villkoren, och det af skäl, som han redan mer än en gång framställt. Han hade väl från flera håll hört påstås, att kejsaren ämnade genom Tieffenbachs och Tillys härar från tvenne sidor angripa och underhufva Sachsen, men han kunde dock aldrig sätta tro till sådant. Det vore en alltför otacksam belöning för all den välvillighet, alla de trogna tjänster, som kurfursten bevisat. Kejsaren har vida större anledning att använda sina trupper mot den främmande konungen än mot en af rikets mest trogna och fredliga furstar. Af detta svar insåg Tilly, att det var numera föga godt att vänta af kurfursten, helst från flera håll berättades, att denne på samma gång börjat underhandla med Gustaf Adolf. Tilly ville göra ännu ett försök. Den 1 september afsände han en ny uppmaning att visa kejsaren tillbörlig lydnad, att icke inlåta sig i några vidlyftigheter, och så vidare. Man behöfver icke, svarade kurfursten, tala med mig om skyldig vördnad för kejsaren. Jag känner ganska väl gränserna för denna vördnad, har alltid visat och är ännu beredd på att visa hvarje prof därpå, endast att det öfverensstämmer med rikets lagar och min egen värdighet, och så vidare.

Tilly inväntade icke detta sista svar. För att gifva så mycket mera eftertryck åt sina föreställningar hade han redan natten mellan den 20 och 21 augusti ryckt in öfver sachsiska gränsen. Merseburg plundrades och likaså i mer eller mindre grad Weissenfels, Jena, Zeitz med kringliggande nejder. Man såg på en gång röken af 200 brinnande byar. Nedåt Meissen skickades Holk med sina svärmare, hvilka där huserade på det förfärligaste sätt. Det rika och från krigets förödelser hittills skonade landet gaf ymnig näring åt soldaternas plundringslystnad. Man klagade hos Tilly öfver deras våldsamheter. Mina valloner, svarade han, äro inga fåglar, som kunna lefva af bara luften. Den 2 september ryckte han för Leipzig, hvilken rika handelsstad efter några dagars motstånd öppnade sina portar för segervinnaren.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 4 februari 2006.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt