Kejsar Ferdinand hade emellertid från Italien tillkallat sina därvarande
trupper, vid pass 15,000 man, under Fürstenbergs befäl. De togo
sin väg genom Schwaben och Franken, där vid deras ankomst ständer och
städer ödmjukt böjde sig eller böjdes till lydnad för kejsarens vilja
och till restitutionsediktets fullgörande. Fürstenberg ämnade sig
sedan åt Hessen; men för andra gången skonade lyckan detta land. Han
fick befallning att förena sig med Tilly, hvilkens styrka sålunda ökades
till ungefär 40,000 man.
Stolt öfver sina talrika och tappra skaror samt öfver framgången i
södra Tyskland, tyckte kejsaren, att han nu icke längre behöfde fördraga
Kursachsens tvetydiga uppförande, utan befallde Tilly att, i händelse
mildare medel misslyckades, med våld tvinga Johan Georg till fullkomlig
undergifvenhet. I enlighet med denna befallning gjorde Tilly kurfursten
följande förslag: 1) att han skulle inställa alla ytterligare värfningar
och lämna sina redan samlade trupper att i förening med kejsarens fördrifva
svenskarne, rikets gemensamma fiender; 2) att af säga sig all
del i leipzigerförbundet och med sitt anseende öfvertala de andra protestantiska
furstarne till samma åtgärd; 3) att till Tilly jämte trupperna
aflämna alla för deras underhåll samlade förråd, och så vidare.
Sändebuden funno Johan Georg i den goda ölstaden Merseburg. Han mottog
dem med alla yttre tecken af höflighet men blef inom sig ganska förargad
öfver de medförda uppdragen. Sedan sällskapet en dag stigit upp från
middagsmåltiden, där enligt bruket en mängd målade stennötter funnos
bland de verkliga frukterna, sade kurfursten: Jag ser väl, att man
nu ändtligen ämnar sätta fram den så länge sparda sachsiska konfekten.
Men vid den efterrätten torde likasom annorstädes finnas många nötter,
som icke blifva lätta att knäppa. Därför akten eder, goda herrar, att
I icke därpå biten tänderna sönder. — Förslaget var emellertid för
kurfursten själf en ganska hård nöt att bita på. Hela natten och halfva
följande dagen voro både han och hans rådgifvare därmed sysselsatta.
Somliga tillstyrkte att efterkomma kejsarens begäran. Danska och
böhmiska konungarnes olyckor varnade för olydnad. Svenske konungen vore
dessutom en främling, hvilken torde fordra likaså stora uppoffringar
som kejsaren men däremot gifva vida mindre säkerhet, varande i sig själf
svag och fattig, med endast några koppargrufvor till inkomst. Kejsarens
makt vore däremot ett väl rotadt, starkt och vidt utgrenadt träd, som
icke af en bräcklig kopparyxa fällas kunde. Å andra sidan
framställde man vådan af kejsarens växande makt, katolikernas öfvermod
och protestanternas förestående undergång. Sistnämnda skäl fingo
slutligen öfverhand, emedan kurfursten verkligen var lutherska läran
af hjärtat tillgifven. Han utfärdade ett svar, hvari han tackade
Tilly för bemödandet att stifta fred, förklarade sig själf nu likasom
alltid färdig till förlikning men kunde dock icke underkasta sig de
föreslagna villkoren, och det af skäl, som han redan mer än en gång
framställt. Han hade väl från flera håll hört påstås, att kejsaren ämnade
genom Tieffenbachs och Tillys härar från tvenne sidor angripa och underhufva
Sachsen, men han kunde dock aldrig sätta tro till sådant. Det vore en
alltför otacksam belöning för all den välvillighet, alla de trogna tjänster,
som kurfursten bevisat. Kejsaren har vida större anledning att använda
sina trupper mot den främmande konungen än mot en af rikets mest trogna
och fredliga furstar. Af detta svar insåg Tilly, att det var numera
föga godt att vänta af kurfursten, helst från flera håll berättades,
att denne på samma gång börjat underhandla med Gustaf Adolf. Tilly ville
göra ännu ett försök. Den 1 september afsände han en ny uppmaning att
visa kejsaren tillbörlig lydnad, att icke inlåta sig i några vidlyftigheter,
och så vidare. Man behöfver icke, svarade kurfursten, tala
med mig om skyldig vördnad för kejsaren. Jag känner ganska väl gränserna
för denna vördnad, har alltid visat och är ännu beredd på att visa hvarje
prof därpå, endast att det öfverensstämmer med rikets lagar och min
egen värdighet, och så vidare.
Tilly inväntade icke detta sista svar. För att gifva så mycket mera
eftertryck åt sina föreställningar hade han redan natten mellan den
20 och 21 augusti ryckt in öfver sachsiska gränsen. Merseburg plundrades
och likaså i mer eller mindre grad Weissenfels, Jena, Zeitz med kringliggande
nejder. Man såg på en gång röken af 200 brinnande byar. Nedåt Meissen
skickades Holk med sina svärmare, hvilka där huserade på det förfärligaste
sätt. Det rika och från krigets förödelser hittills skonade landet gaf
ymnig näring åt soldaternas plundringslystnad. Man klagade hos Tilly
öfver deras våldsamheter. Mina valloner, svarade han, äro
inga fåglar, som kunna lefva af bara luften. Den 2 september ryckte
han för Leipzig, hvilken rika handelsstad efter några dagars motstånd
öppnade sina portar för segervinnaren.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll