De i Rügenwalde sålunda församlade svenskarne rensade Hinterpommern från kejserliga trupper, och snart var Kolberg den enda stad, som dessa senare därstädes innehade. Men redan då för tiden likasom sedermera ansågs denna stad som en bland de starkaste i Tyska riket, hvarför Conti var högst angelägen om dess bibehållande. Besättningen utgjordes af 1,700 man till fot, rytteriet obetydligt. Äfven svenska belägringstrupperna under Kniephausen voro i början föga talrika, emedan konungen ville endast stänga, icke belägra staden. Conti afsände något rytteri för att undsätta fästningen, men Horn, underrättad därom, dref det tillbaka, hvarefter Kniephausen genom Monroe, Hepburn och några andra förstärktes till 12,000 man. Conti sände en ny undsättning, bestående af icke mindre än 10,000 man. Ernst Montecucculi var anförare, under honom Isolani, Götz, Colloredo och Sparre; de skulle från Gartz öfver Schiefelbein tåga mot Kolberg och söka upphäfva belägringen. Både Horn i Stettin och Kniephausen utanför Kolberg fingo underrättelse om företaget. Den förre skickade Baudis, Teuffel, Thurn och deras regementen Kniephausen till hjälp. Denne senare däremot kvarlämnade Alexander Leslie med en del af belägringstrupperna utanför Kolberg och tågade själf med de öfriga fienden till möte. Förut hade han dock sändt Monroe och hans skottar till Schiefelbein med befallning att försvara denna ort till sista man och därigenom förskaffa trupperna från Stettin tillfälle att förena sig med Kniephausen.
Monroe begaf sig åstad men fann vid ankomsten sitt uppdrag något betänkligt. Fästningsverken i Schiefelbein voro nämligen alldeles odugliga och slottet kunde försvaras på sin höjd i tjugufyra timmar. Knappt hade han med tillhjälp af invånarne hunnit gifva vallarna någon, ehuru högst otillräcklig förbättring, förrän de kejserliga syntes. Efter så mycket motstånd som möjligt gick Monroe tillbaka till slottet. Montecucculi ryckte efter med soldater och artilleri samt uppfordrade befälhafvaren till dagtingan, eljest skulle besättningen icke erhålla någon förskoning. Monroe svarade: Ordet dagtingan finnes icke i min föreskrift. Jag har till fiendens tjänst endast kulor och krut. Den redan inbrytande skymningen hindrade de kejserliga att storma, och under natten lät Monroe antända staden, så att Montecucculi icke utan förlust måste draga sig ut igen. Morgonen därpå beslöt han att icke vidare uppehålla sig med den envise skotten utan tågade rakt fram till Kolberg. Han hade emellertid på detta sätt förlorat nära en hel dag.
Förstärkningen från Stettin hade under tiden förenat sig Kniephausen och slagit läger vid Gross Gustin, en by några mil söder om Kolberg. Samma afton hade Montecucculi också anländt till samma nejd och låg en knapp fjärdingsväg därifrån, så att spelet hördes från det ena lägret till det andra. Flera rådde Kniephausen att angripa, men denne ville icke lämna sin fördelaktiga ställning. Montecucculi å sin sida fann omöjligt både att förbigå och genombryta Kniephausens trupper. Fruktande dessutom att blifva kringränd beslöt han att draga sig tillbaka och öfverlämna Kolberg åt dess öde. Detta verkställdes vid pass klockan tre samma natt. Svenskarne hörde bullret, och Kniephausen beslöt förfölja den flyende fienden. Först skyndade Baudis med rytteriet, efter kom Teuffel och Hepburn med fotfolket och slutligen Thurn med artilleriet. Med sitt vanliga eller rättare sagdt ovanliga mod störtade Baudis mot fiendens än rytteri än fotfolk och lyckades flera gånger att skingra deras regementen och tillfoga dem betydlig skada, Följande morgon uppstod en dimma, som varade långt fram på dagen och blef så tjock, att man knappt kunde urskilja de närmaste föremålen. Baudis lät sig däraf alldeles icke hindra utan red dristigt framåt, hvarhelst han hörde ljudet af de kejserliga. På flera ställen hade han framgång men stötte slutligen emot ett nyss utryckt, i god ordning varande fotregemente, hvilket mottog honom med en så kraftig eld, att en stor del af ryttarne stupade och de andra kastade sig tillbaka, dragande anföraren med sig på flykten. Understödd af flera ankommande landsmän, gjorde han ett nytt anfall, men dimman hindrade å nyo allt sammanhang och beräkning. Man stötte beständigt mot kejserliga fotfolket, hvars eld svenska rytteriet omöjligen kunde uthärda. Till råga på olyckorna råkade tvenne af dimman förvillade svenska rytteriregementen i ett långt och blodigt handgemäng, innan misstaget upptäcktes. Nedslagna af dessa motgångar, drogo de sig baklänges för att erhålla understöd af det antågande fotfolket. Österrikarne iakttogo tillfället och skyndade bort samt kunde sedan icke mera upphinnas.
