Emellertid nalkades vintern med stora steg och förebådades redan under oktober månad af en i dessa trakter alldeles utomordentlig köld. Contis krigshär bestod till en betydlig del af italienare, hvilka naturligtvis voro ömtåliga för sådan väderlek. De öfriga, bortskämda af öfverflöd och vällefnad, hvarken ville eller voro vana att underkasta sig mödorna af ett vinterkrig. De hade väl hört, att Gustaf Adolf ämnade anställa ett dylikt, men ville själfva till hvad pris som helst söka detsamma undvika. De begärde i sådan afsikt ett sammanträde med svenska befälet, hvilket beviljades. Halfvägs mellan Stettin och Gartz möttes några svenska och österrikiska höfdingar. Dessa sistnämnda hade först anländt till stället och låtit tillreda en präktig måltid. De senare kommande svenskarne blefvo med all höflighet och yttre vänskap mottagna, och man satte sig strax till bordet. Efter ett kraftigt drickande tog ändtligen öfverste Cratz bland de kejserliga till orda. Det är nogsamt kändt, sade han, att österrikiska hären är tillräckligt försedd både med folk och förnödenheter, likaså att den icke fruktar hvilken fiende som helst. Men nu tillstundar vintern, då det höfves att tänka på goda kvarter, ty det är för en soldat föga ärorikt att kämpa mot snö och is i stället för beväpnade fiender. Vi önska därför att med eder komma öfverens om ett stillestånd för vintermånaderna, i hopp att kejsaren och konungen under tiden bilägga sina tvister. I motsatt händelse skola vi vid första vårdag åter igen träffas. Den äldste bland svenska herrarne svarade: Emedan vi icke kände föremålet för denna sammankomst, hafva vi icke kunnat däröfver inhämta vår konungs föreskrift. Jag tror mig emellertid kunna med tämlig visshet försäkra, att han icke för vinterns skull ämnar ingå något stillestånd. Han själf är outtröttlig och uthärdar lätt alla olägenheter, hunger, törst och köld, sofvande lika i drifvan som i sängen. Det är naturligt, att befäl och soldater icke äro granntycktare. De, som året om hafva kämpat mot ryssarne högt uppe i det isiga norden, lära icke för Tysklands vintrar krypa till eldbrasan. Vi svenskar äro nämligen soldater både vinter och sommar och inga svalor, hvilka icke våga visa sig, förrän snön är borta.
Efter detta svar af bröts hela underhandlingen, och enhvar återvände till de sina. Gustaf Adolf gillade helt och hållet den svenske öfverstens ord, ty han hade just beredt sig på ett vinterkrig. Hans soldater voro försedda med pälsfodrade liftröjor och rika förråd, och från Preussen, Sverige och alla sidor strömmade förstärkningar till hans läger, då däremot Contis här dag för dag försvagades. Jag ämnar uträtta mer i vinter, sade konungen, än under hela sommaren; och för att visa detta, företog han i början af december ett ströftåg inåt Vorpommern och slog där med 3,000 man hertigen af Savelli, som anförde en dubbel styrka.
Torquato Conti hade länge varit ledsen vid ett krig, där föga penningar, än mindre ära, kunde vinnas. Under förevändning af sjuklighet begärde och erhöll han afsked och reste därefter med sina hoproffade skatter till Italien, hvarest han blef general öfver de påfliga trupperna. I Tyskland hade han genom girighet och plundringar allmänt ådragit sig namnet Satan. Protestanterna gjorde sig kvicka öfver hans senare tjänstebefattning och påstodo, att den nya förbindelsen var särdeles passande: Påfven var fursten och Satan hans general.
