Under Gustaf Adolfs styrelse vidtogos uti rikets inre förvaltning både flera och mera djupt ingripande förbättringar, än man kunnat vänta af en konung, hvars tid var så betydligt upptagen af beständiga krig. Men äfven under fälttågen följde han med noggrann uppmärksamhet alla regeringsärendena, och under vintrarna var han outtröttlig att dels genom sammankallade ständer, dels genom resor i landsorterna underrätta sig om rikets ställning och behof samt om medlen att de senare afhjälpa. Gustaf Adolfs regering var äfven i detta hänseende en ny skapelse.
Riksdagarna hade förut blifvit hållna utan någon bestämdt föreskrifven ordning. Stundom voro endast adel, präster och borgerskap kallade, vid svårare väglag och mera brådskande göromål endast rådet, biskoparne och några af de större städernas borgmästare. Ibland kommo få eller inga ombud från Finland; en annan gång höllos särskilda möten med detta landskap och så vidare. Ett dylikt förhållande medförde naturligtvis flera olägenheter. År 1617 utgaf därför Gustaf Adolf en riksdagsordning, hvilken legat till grund för alla senare.
Sveriges första regeringsform af 1634 med däri gjorda fördelning af ärendena blef af Gustaf Adolf om icke utarbetad, dock uti verkställigheten förberedd. Länsstyrelserna fingo ett mera ordnadt skick, och de första försöken gjordes att medelst rikshufvudbok erhålla en öfversikt af landets inkomster och utgifter.
På lagväsendets förbättring arbetades med ifver. Stadslagen utgafs från trycket, och på samma gång blef det förbjudet att som förut döma efter handskrifna lagböcker. Rättegångsordningen förbättrades, men det viktigaste af allt var hofrätternas instiftande. Konungarnes tid hade nämligen hitintills blifvit onödigtvis upptagen genom att höra och afdöma alla från underdomstolarna vädjade tvister. Erik den fjortonde hade visserligen för sådant ändamål inrättat den så kallade konungens högsta nämnd, men denna blef af Johan den tredje upphäfd, utan att något annat sattes i stället. Gustaf Adolf förordnade därför tvenne nya domstolar under namn af hofrätter, nämligen 1614 i Stockholm och 1623 i Åbo, hvilka skulle handlägga de vädjade målen. Inrättningen, i början vacklande och obestämd, har sedan vunnit stadga och fortfar ännu att utgöra en bland grundvalarna i svenska lagskipningen.
