Under Gustaf Vasas långa och visa regering hade riket vunnit en ansenlig
förkofran. Trefnad och välstånd rådde bland alla dess inbyggare. Silfverbägare,
ringar och blanka dalrar, gömda i hörnskåpen, vittnade, att bonden både
ville och kunde följa öfverhetens exempel af sparsamhet och ordning;
han hade sitt Eskilsgemak likaså väl som konungen. Detta förändrades
helt och hållet under sönernas yttre och inre fejder, då så väl kronans
som undersåtens förmögenhet vandrade ur riket. Gustaf Adolf fann vid
sitt anträde till regeringen Sveriges krona och Sveriges invånare
nästan lika utarmade samt de flesta näringar i fullkomligt lägervall.
Man införde från främmande hamnar vax, honung, öl, hampa, papper, humle
och en mängd dylika varor, hvilka landet kunnat likaså väl själft frambringa,
och härigenom gick det klingande myntet än fortare till utländingen.
Gustaf Adolf sökte på allt sätt afhjälpa dessa olägenheter. Han gynnade
och uppmuntrade den inhemska näringsfliten i alla dess grenar, och under
sina resor sökte han samtalsvis fästa invånarnes uppmärksamhet på åtskilliga
nya utvägar att draga mera fördel af deras egendom. Bland allmogen infördes
tyska får i stället för de svenska, hvilkas ull var för klädestillverkningen
oduglig. Boskapsskötseln förbättrades genom inkallade holländare. Åkerbruket
var tämligen fördelaktigt, ty riket utskeppade årligen vid pass 7,000
läster spannmål; brukningssättet blef dock ytterligare förbättradt genom
adeln, som därtill ägde både förmåga och insikt. På samma gång uppmuntrades
handaslöjderna, skickliga arbetare samt rika förlagsmän inkallades,
och namnen de Geer, Grill, Geijer och de Besche härleda sig från dessa
tider. Af dylika bemödanden förspordes hälsosamma verkningar. De första
gevärs- och pappersbruk anlades, dessutom en mängd garfverier, bryggerier,
likaså väfstolar för kläde och siden med mera. För att förmånligt kunna
afsätta sådana varor och dessutom själf behålla fraktvinsten befordrades
handeln. Nya förordningar utgåfvos, och en mängd bolag uppkommo under
namn af kopparkompaniet, järn-, ved-, handels- och söderkompanierna
med flera, hvilka voro ofta snillrikt uttänkta och lämnade betydlig
vinst både åt enskilda och kronan. Handeln kom uti ett mera blomstrande
tillstånd än allt sedan Gustaf Vasas tid, och tullarnas inkomst började
blifva betydlig. I och för sig själf bar dock Gustaf Adolf misstroende
mot de stora handelsmännen. De hafva, sade han, sitt fädernesland
i penningskrinet och föra detsamma med sig, hvart helst största vinsten
lockar.
Dessa lofvande utsikter voro egentligen en verkan af Gustaf Adolfs
och hans vänners personliga ansträngningar. Tiden var i sig själf icke
gynnande för dylika företag. Kriget med dess täta utskrifningar af både
penningar och folk lade betydliga hinder i vägen för näringarna, som
behöfde båda. Handelsbolagen och fabrikerna hunno sällan till någon
mognad, emedan kronan nödgades tillgripa deras medel, så snart några
blefvo samlade. Likaså led åkerbruket af höga, förut ovanliga skatter,
såsom landttågsgärden, lilla tullen, kvarntullen, boskapsskatten och
så vidare. Folket insåg, att dessa ansträngningar icke kunde undvikas
och att konungen icke för eget utan för landets bästa använde de sålunda
samlade medlen. Missnöjet träffade därför icke honom utan landet själft;
många hemman lämnades öde, och en mängd bönder ville flytta ut och försöka
sin lycka under en blidare sol. I sjiilfva verket är det från Gustaf
Adolfs tid, som flera af de tyngsta skatterna härleda sig. I anseende
till landets nödställda belägenhet åtog sig folket dessa utlagor men
blott för tillfället. Under de följande långvariga krigen blefvo de
beständiga. Å andra sidan bör också anmärkas, att genom det ökade
lif, som konungen visste gifva åt alla näringar, blef det för hela riket
lättare att bära dessa ökade bördor.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll