De af konung Gustaf III till Upsala akademis vård och
egendom lemnade papper torde lämpligen kunna fördelas i tre klasser.
Den första och talrikaste utgöres af bref.
Minsta delen af dessa är likväl från konungen sjelf. Dock förekomma
äfven sådana, då han endera bilagt sina koncept eller återbegärt originalen.
De flesta brefven äro stälda till konungen, men ej få äfven till personer
af hans omgifning.
Vid det ordnande, som dessa papper nu komma att undergå,
förtjenar utan tvifvel brefvexlingen inom kungliga huset först
och främst sin egen plats. Här förekomma bref från konung Adolf Fredrik,
drottning Lovisa Ulrika, prinsarne Karl och Fredrik, prinsessan Sofia
Albertina, drottning Sofia Magdalena. Märkligast äro de från konungens
mor och från hans bror, prins Karl. Man ser ett moln lägga sig emellan
moder och son, hvilket knappast i dödsstunden skingras. På en samling
af hertig Karls bref från 1767 till 1775 har Gustaf III tecknat följande
ord: »Dessa bref bevitna det innerliga förhållande och det ömsesidiga
förtroende, som herskade oss emellan». 1
En annan afdelning torde komma att utgöras af skrifvelser
från regerande och furstliga personer till konungen. Flere af dessa
bref, såsom de från Fredrik den store, Katarina II, Ludvig XV, Ludvig
XVI, prins Henrik af Preussen, äro personligt eller politiskt märkvärdiga.
Den öfriga vidlyftiga korrespondensen sönderfaller i
den med utlänningar och den med Svenskar.
Den förra omfattar en stor del af hvad Europa den tiden
hade namnkunnigt och lysande. Huru många, i synnerhet af Frankrikes
mest berömda namn, under Ludvig XV:s senare och Ludvig XVI:s tidigare
år, finner man ej här! — Ifrån Choiseul till Vergennes — ifrån Voltaire
till Marmontel! Gustaf III upphörde aldrig att i allt hvad han företog
äfven tänka på Frankrike. Här fans det hof, som var förtroget med alla
hans ungdomsplaner, hos hvilket han, för utförandet af sin första och
största bedrift såsom konung, funnit ett länge fortsatt understöd, ja
ett deltagande, som liknade personlig vänskap. Här var den stora verld,
i hvars spegel han ej ogerna betraktade sig. Det var den tid, då den
högre parisiska sällskapsverlden, dess tongifvande snillen af båda könen,
utdelade rykten i Europa, som äfven statsmannen och hjelten ej försmådde.
Märkligt är i synnerhet damernas erkända inflytande. Creutz skrifver
till Gustaf III och bereder honom på ett bref från madame Du Deffant
öfver revolutionen 1772, nästan såsom på en heder. Huru mycket värde
konungen satte på sin brefvexling med grefvinnorna Egmont, De la Mark
och Boufflers, synes af det sätt, hvarpå han sjelf derom yttrar sig.
Innehållet rör väl mest dagens händelser — hvarför damerna äfven stundom
kalla sina meddelanden för »bulletins des nouvelles» — men är äfven
literärt och politiskt. Grefvinnan Egmont kritiserar 1772 års regeringsform,
som hon finner för litet gynnande för friheten, ehuru hennes eget tänkesätt
är strängt aristokratiskt. Hon nekar konungen sitt porträtt, om han
ej förbinder sig att aldrig emottaga madame Du Barrys, hvilken i ett
öfvermått af erkänsla för visad uppmärksamhet hotat honom med både byst
och porträtt. Röster ur den parisiska stora verlden gjorde sig den tiden
nödvändiga vid alla hof. Man köpte sig äfven sådana. Den bekante Grimm,
hvars utgifna »Correspondence» bär färg af så många denna verlds skiften,
grundade en ansedd och nästan lysande existens på sådana parisiska bulletiner
till flera hof. Katarina II, i hvars tjenst han steg till minister,
var ej den enda, som använde honom. Han räckte äfven till för Lovisa
Ulrika och Gustaf III.
Konungens svenska korrespondens har perioder, karakteriserande
för hans närmaste omgifning. — Det finnes tider, då män, sådana som
Karl och Ulrik Scheffer, stå främst i denna brefvexling. Det finnes
andra, då Toll och Schröderheim oftare förekomma 2,
andra åter, då Armfelts namn begynner blifva det första. Af denna tredje
period förekommer ej särdeles mycket inom rymden af de oss här öfverlemnade
brefven; hvilka i allmänhet ej gå längre än till 1788.
* * *
Särskildt må ibland alla dessa konungens korrespondenter
uppmärksamheten fästas vid grefvarne Karl Scheffer, Ekeblad och Creutz,
i anledning af de omdömen konungen sjelf stält i spetsen för samlingen
af deras bref. Det heter om grefve Karl Scheffers: »De äro de enda öfriga
af mer än hundra, som jag sett mig nödsakad att bränna för tidernas
osäkerhet, till min största saknad. Af dem som äro qvar kan man döma
till de vigtigare, som jag uppbränt. Om hundra år skola de vara dyrbara
så väl för stilen som för de anekdoter, hvilka de innehålla, och som
mycket upplysa historien om de märkliga händelserna åren 1768 och 1769».
3
Gustaf III menar härmed ej blott konung Adolf Fredriks
tronafsägelse 1768 om hösten, hvarigenom riksdagskallelsen framtvingades,
utan en samtidig, djupare, af honom sjelf uppgjord plan till en förändring
af regeringssättet, hvartill detta den gamle konungens steg blott skulle
vara inledningen, men hvilken förändring den gången ej kunde utföras,
ehuru den nya regeringsformen var skrifven. Det är en nyhet i vår historia,
som de Gustavianska papperen fullkomligt upplysa.
Ibland kanslipresidenten grefve Klas Ekeblads bref läses
på en skrifvelse, daterad d. 2 Okt. 1771, följande anteckning af konungens
hand. »Detta är det sista bref, jag emottog ifrån denne värdige man,
som dog följande tisdagen. 4
Jag har i honom förlorat en pålitlig vän, en upplyst och skicklig minister
och staten en god medborgare. Sådana förluster äro oersättligare än
mistningen af vidsträckta provinser, hvilka ofta äro staten mer till
börda än gagn.» Det är svårt att säga, om sådana ord mer hedra konungen
än ministern.
Brefven från grefve Creutz äro särdeles talrika. På en
samling af sådana till Gustaf III såsom kronprins åren 1765 — 1769 har
konungen tecknat: »Dessa bref äro lika intressanta för stilen som för
innehållet. Statsangelägenheter, nöjen, vitterhet, allt finner der sin
plats.» — Det samma gäller om hans senare korrespondens med konungen,
såsom minister i Paris.
En egen uppmärksamhet förtjenar brefvexlingen (i synnerhet
med konungen, enkedrottningen och grefve Vergennes) af Beylon, vid hofvet
anstäld såsom Lovisa Ulrikas lektör, men, genom det förtroende
han njöt inom kungliga familjen, snarare en erkänd vän af huset, hvarför
Gustaf III äfven kallar honom för familjens Mentor; — ett epitet,
som för öfrigt omvexlar med det skämtsamma af »mon philosophe epicuréen.»
Vid underrättelsen om Beylons död, som inträffade d. 12 Nov. 1779, skrifver
konungen till baron Breteuil, fordom fransk ambassadör i Stockholm,
ett bref, hvarur vi meddela följande i öfversättning: »Ni skall med
lika mycken smärta som jag emottaga underrättelsen om den hederlige
Beylons död. Den vänskap och uppriktiga tillgifvenhet ni hade för honom
äro mig en borgen för edra tänkesätt. Hvad mig angår, jag har gjort
en oersättlig förlust. Jag hade pröfvat honom i olyckan, jag hade pröfvat
i lyckan, och jag har alltid funnit honom tillgifven min person, men
såsom en hederlig karl, som sade mig sanningen. Sådant folk är sällsynt
att finna, i synnerhet för personer uti min ställning.» Vid Beylons
död blefvo hans papper förseglade med konungens sigill af hofkansleren
baron Fredrik Sparre. Hvad derutaf i denna samling befinner sig bär
följande påskrift af konungens hand: »Papiers du feu Beylon, remises
entre mes mains en 1779.»
* * *
En annan klass af de Gustavianska papperen utgöres
af konungens egna uppsatser af historiskt, politiskt eller vittert
innehåll — de flesta blotta utkast, nästan alla på franska språket.
De förnämsta af dessa äro:
»Mémoires de G. P. R. de S. (Gustave Prince Royal de Suéde)
écrits par luiméme, commencés en 1765, lorsqu'il etoit agé de 19 ans.»
Det första stycket af detta flere gånger afbrutna och
återtagna arbete går till 1750 och innehåller en öfversigt af näst föregående
tider. Det andra stycket går till 1760 och är snarare en ny begynnelse.
Likväl åberopas det föregående. På handskriften är tecknadt »Livre I.»
Man finner ett företal och ett förslag till titelblad med motto (ur
Henriaden, med någon förändring):
»Je t'implore aujourdhui, sévère vérité,
Dis moi les crimes des peuples et les fautes des princes.»
Detta titelblad skulle prydas med bilden af en trefot,
hvarpå rökelse offras. Nedanför är prentadt af prinsens hand med stora
bokstäfver:
»La Piété Filiale»
och följande verser ur tragedien »La Siége de Calais»
underskrifna:
»Oui, tu dois partager la gloire de ton père!
Grand Dieu! qu'en ce moment ma naissance m'est chère.»
Man finner af företalet, att detta är skrifvet i December
1768, nyss efter sedan kronprinsen för rikets kollegier förkunnat sin
faders beslut att afhålla sig från regeringen, tills rådet utfärdat
riksdagskallelse. Den lifliga oro, prinsen erkänner sig dervid ha erfarit,
hade en djupare grund än den omständigheten, att detta var hans första
offentliga politiska handling. Det var kronprinsen som hade bestämt
Adolf Fredrik till denna hos honom ovanliga kraftyttring. Och detta
konungens steg var hos Gustaf förknippadt med planen till en, om så
fordrades, våldsam förändring af regeringssättet, hvilken Frankrike
ville understödja. Försöket uteblef, emedan han aldrig dertill kunde
erhålla sina föräldrars bifall och i synnerhet hos drottningen, sin
mor, som skydde tillbaka för 1756 års minnen, mötte ett oöfvervinneligt
motstånd.
Den lucka, som här åter förekommer i memoirerna, fylles
till en del af de anteckningar, prinsen fört om sitt bevistande af rådslagen
i senaten ifrån d. 18 Mars 1767; genom de fullständiga underrättelserna
om 1768 års tillämnade revolution, som i dessa papper alltid heter:
»le grand objet, la grande affaire, le grand but de la liberation de
l'état»; samt genom en åtminstone börjad egenhändig berättelse om den
år 1772 verkligen utförda revolutionen. — Man finner här af kronprinsens
hand: 1:o En plan till en regementsförändring, daterad redan d. 9 Mars
1768; 2:o Ett förslag till proklamation i konung Adolf Fredriks namn
i anledning deraf; 3:o En uppsats kallad: »Réflexions sur ma
situation et ma conduite personelle, écrites aujourdhui le 16 Oct. 1768
à Ekolsund, veille de mon depart pour la cour»; 4:o Anmärkningar
af d. 30 Okt. och 15 Nov. 1768 om hattarnes löften att, i fall af riksdag,
arbeta på konungamaktens återställande enligt rikets gamla grundlagar
(prinsens otro på dessa löften uttryckes i bref till franske ambassadören
comte de Modène d. 23 Nov. 1768); 5:o Förslag till ny regeringsform
af kronprinsen — fragment på svenska — utförligare koncept på franska;
6:o »Evénemens memorables de 1768» — en blott börjad uppsats — samt
»Mémoire sur la diète de 1769» — äfven afbruten, innehållande
att Frankrike efter utgången af denna riksdag uppgifver allt hopp att
draga någon nytta af svenska alliansen; — slutligen 8:o »Mémoire sur
la revolution de Suède en 1772», börjande med dessa ord af kardinal
de Retz: »Les extrêmes sont toujours fâcheux, mais ce sont
des moyens sages quand ils sont nécessaires. Ce qu'ils ont de consolant,
c'est qu'ils ne sont jamais médiocres, et qu'ils sont decisifs quand
ils sont bons.» Den innehåller en skildring af partiernas ställning
i Sverige ifrån 1765 till Gustafs uppstigande på tronen, men afbrytes
här.
Dessa memoirer, ehuru fragmentariska, innehålla märkliga,
ofta oväntade historiska upplysningar. Lägger man härtill, att för öfrigt
här träffas flera andra handskrifter hörande till partitidernas yttre
och inre historia, i synnerhet i den särskildt bifogade samlingen af
dertill hörande handlingar, som af riksrådet grefve Liewen hade blifvit
till konungen öfverlemnad; så befinnes lätt, att, om bidragen till historien
om Gustaf III:s egen regering förnämligast äro att hemta ur konungens
korrespondens, de nyssnämda beståndsdelarne af de Gustavianska papperen
i synnerhet måste vara vigtiga för kännedomen af de båda föregående
regeringarna.
* * *
Men det är ej blott sin egen historia, som Gustaf III
hade företagit sig att skrifva. Ett annat, ehuru äfven ofullbordadt,
ungdomsarbete, ett utkast till Vasa-husets historia på svenska tronen,
förvaras äfven i dessa samlingar under följande titel: »Mémoires pour
servir à l'histoire de la maison de Vasa, écrites par un de ses
descendants.» Det synes vara till tiden äldre än det föregående, men
visar ej blott god kunskap om ämnet, efter Dalin, Celsius och Tegel,
utan en förundransvärdt tidig talang såsom skriftställare. Inga spår
till rättelser af annan hand förekomma hvarken i dessa eller de förut
nämda memoirerna; deremot någon gång ändringar och tillägg af prinsens
egen. En del af detta arbete finnes tillika i en med annan hand verkstäld
sorgfällig afskrift. Detta är, om vi ej bedraga oss, enda exemplet af
en sådan omsorg egnad åt någon af de bland Gustaf III:s skrifter, som
i dessa papper förekomma, näst »Äreminnet öfver Torstensson», genom
hvilket konungen, okänd såsom bekant är, sjelf vann första priset i
den af honom stiftade Svenska akademien, och hvilket äfven här träffas
i afskrift, med akademiens anmärkningar och den då okände författarens
svar derpå. För öfrigt meddelas allt såsom det först på papperet blifvit
kastadt. Pennan flyger som tanken. Och likväl har uttrycket lika mycken
kraft som liflighet och ledighet. Man ser en liksom medfödd, naturlig
stil, som ej behöfver fråga efter former. Det gäller om alla konungens
skrifter, om hans franska, som om hans svenska, om hans förtroliga bref,
som om hans statsskrifter, t. ex. äfven hans berömdaste tal. Koncepten
visa, att de flutit obehindradt, nästan utan rättelser, ur pennan. Visserligen
är stafningen i bägge språken lika missvårdad och röjer ett stort fel
i första undervisningen. Men detta fel var långt ifrån sällsynt i denna
tidens uppfostran. Man finner ibland konungens franska korrespondenter
flere, som ej stafva mycket bättre än han, och den stora verlden tycktes
anse sig upphöjd öfver ortografiens pedanteri, såsom öfver många andra
borgerliga band.
De sistnämda memoirerna gå till en början endast till
1521 och Gustaf Vasas utväljande till riksföreståndare. Derpå följer
en ny begynnelse och en ny titel: »Histoire de Gustaf Vasa, roi de Suède,
par un de ses descendants» (G. Pr. R. de S.), med en målning af det
tillstånd, hvari Kalmar-unionen försatt Sverige, och slutligen af Kristierns
grymheter; hvarefter ett nytt afbrott inträder. Nu förekommer en tabell
öfver Gustaf I:s gemåler, barn och de med honom samtida regenter, derefter
berättelsen om slutet af Gustaf Vasas regering; hans sjukdom, hans testamente,
hans död, med betraktelser öfver hans karakter och öfver tillståndet
i Europa på hans tid. — Det öfriga är endast fragment. Man finner en
börjad berättelse om Erik XIV — några betraktelser öfver Karl IX:s regering
— samt karaktersmålningar af Karl X och Karl XII. — Märklig nog är tystnaden
i detta ungdomsarbete om konungens hjelte, den store Gustaf Adolf, för
hvilken hans tidiga beundran likväl på andra ställen framlyser, liksom
en viss ovilja mot Karl XI. Rikshistoriografen Schönberg kände detta
konungens tänkesätt och synes, för att döma af en bland Gustavianska
papperen förvarad skrifvelse till hofkansleren baron Fredrik Sparre,
i sina historiska bref om svenska regeringssättet nog mycket i fråga
om Karl XI:s regering hafva rättat sig efter tiden. 5
För öfrigt finnes bland dessa samlingar icke, såsom man förmodat, denna
outgifna del af Schönbergs historiska bref, åtminstone ingen särskildt
rörande k. Karl XI:s tidehvarf. Deremot förekommer, ej under hans namn,
men tydligen af honom, en längre uppsats, i form af ett bref, innefattande
en kort öfversigt af svenska författningens historia till och med frihetstiden,
som utförligare behandlas. Brefvet, som är dateradt Sanningsberg
(i stället för Åsberg, såsom Schönbergs gård i Gestrikland hette)
d. 12 Nov. 1768, innehåller i synnerhet flera märkliga omständigheter
angående Karl XII:s sista regeringstid.
* * *
Sveriges stora minnen och allt hvad dermed sammanhänger
förvandlade sig lätt under Gustaf III:s penna i ämnen för vitter och
vältalig framställning. Den dragningskraft allt sådant på honom utöfvade
visar sig äfven i tidiga poetiska försök, hvaraf dessa samlingar äfven
förvara ett och annat. Så en Heroide i franska alexandriner uti den
fångne Kristiern II:s namn till konung Kristiern III i Danmark, sedan
den förre i fängelset fått veta sin ende son Johans död. Verserna äro
visserligen af en ovan och osäker hand, men innehålla likväl rader sådana
som följande:
»Ou sont donc ces couronnes à mes armes soumis,
Mes sujets, mes enfans, mes trésors, mes amis;
Tout s'est evanoui, mes remords seuls me restent.»
Hans ungdoms sysselsättning med Gustaf Vasas historia
har tydligen i hans själ intryckt den bild, hvilken han såsom konung
sedermera framkallade på svenska scenen. Hans första utkast till operan
»Gustaf Vasa» ser man ibland dessa papper i obunden stil, på franska
författadt, såsom vanligt med löpande penna, nästan intet ord utstruket.
I formen skiljer den sig naturligtvis mycket ifrån det sedermera af
Kellgren, efter konungens utkast utarbetade stycket, liksom olikheter
visa sig i sjelfva anordningen, i hvilken konungen äfven gjort förändringar
af sitt första utkast. Så är scenen med skuggorna inkommen genom en
sådan af konungen sjelf gjord och här bilagd förändring. Men hela den
poetiska intentionen, nästan alla de teatraliska effekterna (om man
undantager fängelsescenen, hvarmed stycket på teatern öppnas) träffas
redan i detta första utkast, som konungen på sista sidan kallar: »Gustaf
den förste — opera i 3 akter, med en prolog, vid Gustaf Adolfs statues
inaugurerande». Dervid finnes en öfverräkning af de särskilda musikstycken,
som denna opera skulle komma att innefatta, utdelning af roler, beskrifning
på kostymer. I ett företal försvarar sig konungen emot förebråelsen
att hafva velat göra en opera af ett sådant ämne — att hafva skrifvit
en opera utan kärlek. »Hvarför skulle man ej», säger han, »använda föreningen
af alla sinnenas nöjen för att fira nationens hjeltar och för dem väcka
en ny förtjusning genom att låta dem å nyo framgå för folkets ögon?»
Då vi nu öfvergå till en annan klass af de Gustavianska
papperen, må slutligen endast anmärkas, att till nästan alla konungens
teatraliska arbeten de första egenhändiga utkasten här finnas.
* * *
Den tredje och sista klassen af dessa papper består
af statsskrifter eller acta publica af flera slag.
Här må i främsta rummet nämnas: »Egenhändigt utkast af
konungen till 1772 års regeringsform.» Först ett påbörjadt vidlyftigare,
men afbrutet koncept; sedan ett till innehållet fullständigare, men
blott i korta hufvudpunkter författadt.
Vidare: »Konungens utkast till riksdagsordning 1778»,
med åberopande af 1617 års riksdagsordning. »Konfirmation på konung
Gustaf Adolfs riddarhusordning med tillägg», — förekommer äfven under
titel af »Kongl. Maj:ts propositioner till ridderskapet och adeln om
nödiga tillägg till konung Gustaf Adolfs riddarhusordning.» — En »Ordning
vid plenum plenorum»; samt en »Kort underrättelse om landtmarskalkens
skyldigheter», dat. Stockholm d. 19 Okt. 1778. —Alla af konungen egenhändigt
och på svenska språket.
Då Gustaf III, såsom bekant, mest var sin egen minister
för utrikes ärendena och i följden af sin regering allt mer tog dessa
under sin egen hand, så finnes äfven här, för den tid, som dessa samlingar
omfatta, såsom man kan vänta sig, ett stort antal af diplomatiska instruktioner,
noter1 och bref, till en betydlig del af konungen sjelf författade.
* * *
Man träffar äfven statsskrifter af allmännare syftning.
Såsom exempel må nämnas en memoire i koncept af konungen till kejsarinnan
Katarina II år 1777 om Europas förändrade politiska ställning genom
de stående armeernas omåttliga förökande. Den begynner med orden: »Vous
n'aimez pas les dissertations, Madame. — Cependant je ne puis resister
à l'envie de vous soumettre quelques reflexions sur l'état présent
de l'Europe.» Förr, säger konungen, voro krig och fred åtskilda. I förra
seklet afväpnade man efter kriget, och länderna njöto efter krigets
oro fredens lugn. — Nu är äfven freden stäld på krigsfot. En enda furste
har i sjelfva upplysningens och filosofiens tidehvarf dertill gifvit
exempel och, ehuru Europa älskar och behöfver freden, tvungit sina grannar
att följa det. En enda furste fäster alla fredliga makters oroliga uppmärksamhet.
Hans snille, hans segrar hafva uppfylt Europa med beundran. Han sysselsätter
sig oupphörligt med vidsträckta förstoringsplaner; en monarki att skapa
föranlåter honom att midt under freden underhålla en talrikare armé,
än den största Ludvig XIV någonsin uppstälde i kriget. Mecklenburg,
Svenska Pommern, Danzig, kanhända äfven Kurland, äro ännu föremål för
hans planer. — Man behöfver ej nämna, hvilken den store konung
är, som här åsyftas.
* * *
Förslag och betänkanden af konungens högre embetsmän angående
åtskilliga delar af styrelsen förekomma äfven.
Vi utmärka dåvarande statssekreteraren friherre Liljencrantz'
på konungens befallning afgifna memorial af d. 24 Nov. 1785 »Om förvaltningens
fördelning i departement under statsministrar såsom chefer; eller, i
deras ställe, statssekreterare med lika makt.»
* * *
Slutligen må anmärkas, att en mängd papper af blandadt
innehåll, enskilda besvärsskrifter, rättegångshandlingar, t. ex. flera
angående processen emellan furst Hessenstein och konungen om Ekolsund
— eller af mindre värde och intresse endast för ögonblicket, såsom förslag
till ceremoniel, dekorationer, kostymer, hoffester eller andra högtidligheter,
föreskrifter om möbler, t. ex. om kungliga rummens inredning i likhet
med den franska kungliga familjens m. m., ofta träffas bredvid dem,
som röra vigtigare ämnen.
* * *
Då den, som genom sin lärarebefattning vid universitetet
en sådan pligt närmast ålåg, härmedelst har nåden att aflemna denna
underdåniga berättelse, får han lika underdånigt anmärka, att en alldeles
fullständig uppgift om de Gustavianska papperens beskaffenhet förutsätter
en fullständigare granskning, än de hittills kunnat undergå, men som
nu företages för deras slutliga ordnande. Det öfverseende, berättelsens
författare derför i detta afseende vågar utbedja sig, behöfver han likväl
i ännu högre grad för en följande berättelse kallad: »Några historiska
drag ur de af konung Gustaf III efterlemnade papper», hvilken han med
görligaste första skall ha den nåden att till denna bifoga, och hvarigenom
han trott sig på förhand böra lemna någon underrättelse om dessa pappers
innehåll, tills en fullständigare framställning kan beredas eller sjelfva
urkunderna utgifvas. Han har derför, vid upprättandet af den härhos
i underdånighet bifogade katalogen, för sig sjelf antecknat dem, hvilka
han ansett vara af större betydenhet, ehuru mycket af det öfriga äfven
torde ega sitt intresse; han har sedermera genomgått dessa sålunda antecknade
papper och derutur gjort utdrag, som ligga till grund för den ytterligare
berättelse, hvilken han om någon tid hoppas vara i tillfälle att afgifva;
och han har dermed tillika bestämt de gränser, inom hvilka denna kommer
att hålla sig, och efter hvilka han önskar att bedömas.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll