De vigtigaste allmänna ärendena för 1776 har jag redan
vidrört. — Tvänne betydande män gingo detta år ur tiden. De ha blifvit
tecknade af en samtida hand. »D. 20 Juni dog i Karlskrona riksrådet
Sinclair», säger baron Ehrensvärd i sina anteckningar 42.
»Han har gjort en den mest lysande och hastiga lycka, som i Sverige
kan omtalas uti senare tider. I ungdomen tjente han i Frankrike, deltog
i pommerska kriget såsom kapten, blef major, gjorde sig reputation såsom
skicklig militär och kom, såsom öfverstelöjtnant i armeen vid Östgöta
infanteri, från Pommern, dit han efter tio år återvände såsom generalguvernör.
1762 visade han sig först i riksdags-affärerna på hofvets sida, just
då hattarne började att med det göra sin fred. Han blef placerad hos
kronprinsen såsom militärisk undervisare och. blef snart själen i alla
öfverläggningar. 1765 års riksdag kom. Sinclair, efter att ha employerat
engelska och ryska penningar, ville äfven ha sin hand med i den rikare
franska partikassan, hofvet likaledes, och rupturen med mössorna skedde.
Sinclair förenade sig med hattarne, men hade den adressen att skapa
ett tredje parti, hofpartiet, sedan man sett, att mössorna bedrogo,
och att hattarne ej heller voro att lita på. Hofpartiet var i sjelfva
verket Sinclairs parti och väntade af honom rekommendationer och underhåll.
Också har aldrig någon tid varit så fruktsam på adelsbref, kontrakt
och ordnar. Hofvets gunst kom i förakt; men den, som rekommenderade,
hade alltid anhang. Sinclairs djerfhet och arbetsamhet sammanhöllo dem.
Mössorna, som i honom sågo en farlig man, hatade renegaten och flyttade
honom tillbaka till Östgöta regemente. Han hade emellertid blifvit
öfverste och kommendör: en distinktion den tiden sällsynt vid den graden.
Men han verkade ej mindre ur sin provins. Han var just danad att vara
favorit hos Lovisa Ulrika. Honom felades aldrig projekt till revolutioner.
Han förenade sig om den, som förehades år 1769. Den slog felt. Men hofvets
skuld betaltes. Sinclair blef riksråd; och var den ende, hvars makt
ökades. Han fick öfverinseende öfver dockbygnaden i Karlskrona och kadettkorpsen
och deruti nya medel att utvidga sitt parti. — Han var nu en hufvudman.
Jalousien emellan honom och Fersen tillväxte dagligen. De voro nästan
sins emellan mer ovänner än med mössorna. Bägge arbetade i mjugg
att ecrasera hvarandra. Konungen dör. Sinclair fann, att han ej skulle
bli så betydande under den unga konungen, som kände honom och hvarken
skulle tillåta honom eller enkedrottningen att styra riket. 1771 års
riksdag inträffade, och pluraliteten var mössornas; det gamla rådet
skulle kasseras för ett nytt. När Sinclair såg detta och ej öppet kunde
förena sig med motpartiet, intrigerade han så, att grefve Liewen kom
bort från guvernementet i Pommern, och att han sjelf, bibehållen i rådet,
kom i hans ställe. Ett mästerstycke af intrig: lyckligt, om ej samvetet
deremot ropat. 1772 års revolution skedde. Då hade konungen ej skäl
att vara missnöjd med Sinclair. Han var glad att ha honom borta, men
bibehöll honom samt tillade honom så många sysslor han kunde medhinna.
Han fick general-disposition öfver amiralitetet. Arbetet dermed fullföljde
han till sin död med den största drift. Han hade föresatt sig att bringa
ordning i detta oordentliga verk. Han hade redan vunnit, att amiralitetskollegium
skulle flyttas till Stockholm 43;
han hade utarbetat ett hushållsreglemente, som skulle sätta en gräns
för amiralitetets vanliga hushållssätt; han arbetade till slut på en
militärisk instruktion och fick den färdig på sin dödsdag, då han steg
upp kl. 4 om morgonen, lade sig sedan på sin säng och dog om aftonen.
Hans administration i Pommern utmärktes ej af grefve Liewens hushållsprincip.
Då Liewen lemnade det, var all gäld betald, Pommerska staten bar sig
(ehuru den fått tillökning af ett husarregemente), och i kassan fans
vid hans afgång 80,000 rdr. Nu måste Sverige remittera penningar till
Pommern. Kassan var tom, ehuru staten mindre. Det oaktadt styrde Sinclair
Pommern enväldigt. Alla hans rekommendationer blefvo gällande, alla
förslag gillades, alla utgifter godkändes. Han styrde Pommern, såsom
förut riksdagarne, icke utan missnöje och förtal. — Sinclair gjorde
ensam sin lycka genom sitt geni. Han hade mer slughet än förstånd, mer
försigtighet än djerfhet, mycken uppriktighet i sitt tal, mindre i sina
gerningar; han hade mera drift än arbetsamhet, mer arbetsamhet än kunskaper,
mer uppförande än belefvenhet, mer representation än höghet, mer slöseri
än gifmildhet. Med större förmögenhet och mindre behof hade han blifvit
mindre klandrad. Han beskyldes för egennytta, men var satt i tillstånd
att ha många behof och få rätta tillgångar. Sinclair hade mer anseende
af sin figur, än af sitt lefnadssätt. Han lefde i stora verlden, utan
att der finna sig väl. Han älskade nöjen, men sökte dem, der de förlora
sitt värde. Ibland könet älskade han de sämre och välvilliga. Han älskade
penningar, men kunde ej behålla dem, dog med gäld och måste få begrafningshjelp.
Han var ej en stor man, men en stor riksdagsman: sådana födas knappt
på samma tider. Hans maj:t, som har den princip, att man bör belöna
för att bli väl tjent, utfärdade pensionsbref för hans bägge döttrar
och gjorde dem till hoffröknar hos enkedrottningen.»
Den andre af tidens eller rättare förra tidens män, som
nu lemnade det jordiska, var biskop Serenius i Strengnäs 44,
en af mössornas chefer i presteståndet och ansedd för partiets bästa
hufvud. Man behöfver kanske ihågkomma, att tecknarens penna tillhör
motpartiet. »Denne besynnerlige prest» — säger baron Ehrensvärd — »
grälade redan såsom legationspredikant i London med de svenska ministrarne,
antog de engelska fria tänkesätt och grofva seder och bibehöll dem under
partitiderna; var mycket arbetsam, tilltagsen, driftig, ansedd, qvick,
elak, fruktad: man förebrår honom med skäl hans hätskhet vid 1765 års
riksdag. Han hade ett engelskt hat till Frankrike. Såsom embetsman var
han en annan man, införde ordning, skick och lydnad, vårdade sig om
skolorna, om vetenskaper och konster.» Att han ifrade för en ny bibelöfversättning
är ej i baronens smak, ty han tillägger: »Till slut vill han imitera
den engelske Kennicott och omstöpa vår bibel, som var hans sämsta företag».
45
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll