1 Johan Westerman (son af prosten Westerman i Gefle), 1768 af konung Adolf Fredrik upphöjd i adligt stånd, under namnet Liljencrantz, men ej introducerad förr än 1774.
2 Höpken, Hjärne, Stockenström, Ulrik Scheffer, Falkenberg, Bunge.
3 Schulzenheims ord i åminnelsetalet öfver Liljencrantz.
4 Kursen hade 1772, 73 nära stadgat sig till 72 mark. 1774 steg den ända till 82, men en ymnig årsväxt fälde den snart åter till 72 mark, som var medeltalet emellan den lägsta kursen 36 och den högsta 108.
5 I dessa skulle riksdalern beräknas till 3 daler silfvermynt, enligt kongl. förordningen om den förbättrade embets- och lönings-staten den 24 Januari 1778.
7 Det den 26 Maj 1773, på förslag af Liljencrantz, för 12 år privilegierade diskontkompaniet i Stockholm hade redan mycket bidragit att lätta och reglera penningerörelsen.
8 Om skiljobrefvet från all gemenskap med statsverket syntes vara nog kostsamt för riksens ständers bank, så hade penningeverkets vunna stadga, om den således fått fortfara, väl varit värd en uppoffring af rdr bko 6,238,130, hvartillden afskrifna kronoskulden, väl räknad, sig besteg. v. Schultzenheim, Åminnelsetal öfver Liljencrantz.
10 Kammarherren baron Ehrensvärd skrifver i sina anteckningar, sommaren 1776 på Ekolsund: »Statssekreteraren Liljencrantz är hitkallad. En af hans m:ts berömliga egenskaper är det beskydd han lemnar dem, hvilka han tror troget tjena sig. Under denna tid ha nästan alla sammangaddat att störta Liljencrantz. Men han har med raison och courage d'esprit bibehållit konungens förtroende. H. m:t anser dessutom för en svaghet i administration att ofta ombyta finansminister.»
11 Det var först fråga om, att kronan särskildt till hvarje af rikets provinser skulle utarrendera bränvinsbränningen (Liljencrantz hade tillstyrkt den sockenvis), men då ej tillräckliga anbud skedde, inrättade kronan sjelf brännerierna. 1777 förpaktades de fyra kronobrännerierna i Stockholm till baron Fr. v. Vegesack med associerade på 8 år. Inom ett år kom han i process med direktionen och dömdes af hofrätten till en ersättning af nära 41,000 rdr.
12 Före bränvinsförbudet hade bränneri- och bryggaresocieteten i Stockholm haft rättigheten att förse hufvudstaden med bränvin.
13 Till 200 daler silfvermynt.
14 Konungen företog i Sept. 1776 en resa med hertig Karl till Karlskrona. En följeslagare på resan (baron Ehrensvärd) skrifver: »Unionssalen i Kalmar har blifvit med bränvinspipor ornerad, och konung Gustaf Adolfs sängkammare, der ännu dess säng står qvar, är fyld med spanmål.»
15 Chefen för det år 1738 segrande hatt-partiet.
17 I den kanslirätt, inför hvilken, 1756, Dalin stäldes och äfven anklagades till lifvet, ehuru processen slutade med afsked från hans lärareplats hos kronprinsen och förvisning från hofvet, förekastades honom ibland annat, att han i ett herdespel, för att fira hans m:ts återkomst från Finland, införer 4 par herdar och herdinnor, som skulle spänna sig för en vagn och låta »herren sjelf köra», hvilket ansågs innebära en ganska eftertänkelig tillämpning på rikets ständer.
18 Gustavus III Patriis Musis: inskriptionen på façaden.
19 »Hoffröken Aurora Uggla, drottningens förtrogna, förer en häftig och oförsigtig language, som visar missnöjet hos drottningens hof», säger Ehrensvärd på ett annat ställe.
20 Tullarne blefvo 1776 af konungen utarrenderade på 6 år till visse associerade på den grund, att konungen skulle få 50,000 rdr mer, än han under kronans förvaltning fått.
21 En praktfull karusell uppfördes detta år i slutet af Augusti på Ekolsund. — En annan ännu mer lysande i Stockholm i början af Juni 1777, under anförande af konungen sjelf och hertig Karl.
22 En förtrolig vän af Liljencrantz. Den 27 April 1784, sedan Sandels nyss dött, skrifver konungen om honom till grefve Creutz: »Sandels' död är en lycka för Liljencrantz. Det var en man med mycken kapacitet, men äregirig och högmodig. — Han var uppfyld af all ofrälseståndens bitterhet mot den gamla adeln. Han hade nog förstånd att inse, att hela min plan består uti att upplyfta detta stånd till ett stöd för det monarkiska väldet; och detta var ej hans räkning. Derför uppfylde han Liljencrantzes hufvud med pretentioner, vida öfverskridande dess stånd, troende att genom honom i min regering gifva ett exempel, som skulle contradicera det system jag fattat.» — Man ser häraf, att det var ej utan motsträfvighet, som konungen år 1777 lät förmå sig att upphöja Liljencrantz till friherre.
23 Ledamot af bränvinsdirektionen.
24 Slagsmålet var emellan dragoner, gardister och brandvakter.
26 Den fänrik af gardet, som Sprengtporten satte under en officer af dragonerna i krigsrätten, var en Liljehorn.
27 Baron Ulrik Cederström, major vid lifgardet, död som generalmajor 1806.
28 I det för tillfället hållna rådsprotokollet af den 1 Mars 1774 heter det: att konungens lifgarde af ålder haft det privilegium, att alla mot detsamma angifna brottmål endast skulle afdömas vid krigsrätt, formerad inom dess egen korps, och att lätta dragonerna väl med lifgardet hade samma chef och för civila mål samma justitiarius eller auditör, men ej utgjorde samma korps, ehuru adjungerad k. m:ts lifgarde. Riksens råd, erkännande med djupaste vördnad k. m:ts ömma vård om privilegiers helgd, tillstyrkte, att slottsrätt hädanefter borde bli det forum, der brottmål emellan soldater af k. lifgardet och af lätta dragonerna skulle upptagas; hvilket af konungen bifölls.
29 Dertill nämd af konung Karl XI 1674.
30 Den lyder: »Sedan e. k. m:t vid instruktionens fastställande för chefen af armeens flotta under d. 9 Dec. sistl. i nåder behagat fråntaga mig den yppersta af alla de rättigheter, som mig vid direktionen af finska fästningsbygnaden efter framlidne fältmarskalken Ehrensvärd tillhört; sedan ingen sådan ändring deri stått att erhålla, att jag vid befälet utan mitt förnedrande förblifva kan; sedan e. k. m. vidare under d. 1 innevarande behagat in casu helt och hållet förändra den rättegångsordning, som för lätta dragonerna af e. k. m:ts lifgarde förut under d. 29 Okt. i nåder förordnad blifvit, och hvarigenom jag i mitt embete blifvit blottstäld; så föranlåtes jag, som ej heller häruti någon ändring hoppas kan, att i underdånighet anhålla om mitt nådigsta afsked, med sådant ackord, som e. k. m. för godt finner, samt pension af pensionskassan, enligt författningarna. Slutligen och som jag allt sedan revolutionen, mot all min förmodan, måst erfara hvarjehanda vedervärdigheter och omilda förtydningar af mina göromål i e. k. m:ts tjenst, så anhåller jag att inför laga domstol få göra redo för min vandel för att därefter i stillhet och ro få tillbringa mina öfriga. dagar.»
31 Originalen till dessa bref finnas ibland Sprengtportenska handlingarna på Upsala bibliotek.
32 Detta måtte vara riktadt emot någon viss. En utmaning i högst häftiga ordalag och begynnande med orden: »Du infama niding» finnes bland dessa Sprengtportens papper, utan att det synes, till hvem den är ämnad.
33 År 1780 begärde Sprengtporten ännu en gång krigsrätt för att, såsom han säger, nedslå sina fienders förtal. Hans lynne blef allt häftigare, dystrare och öfvergick till en verklig sinnessjukdom. Det sista bref till honom från konungen, som jag sett, är af 1784 och innehåller ett formligt intyg, att han alltid uppfört sig såsom en fullkomligt aktningsvärd officer och tapper soldat. Den 3 Febr. 1786 skrifver konungen till grefve Karl Scheffer: »Baron Sprengtporten är nära slutet af sin oroliga bana. Man säger, att sedan några dagar gudsfruktans tröst hos honom efterträdt vreden och misstankarne.»
34 Konungen reste i slutet af Maj månad detta år till Finland och nytjade efter hemkomsten en liten tid baden vid Loka brunn.
35 Ett bref från hertig Karl till konungen, dateradt Rosersberg den 23 Sept. 1775, innehåller, att han väntar sin gemåls nedkomst den 9 eller 10 Oktober, samt åtskilligt om ceremonielet. Barnet skulle kallas Adolf Fredrik, i fall det blefve en gosse.
36 »Si c'est un enfant, on l'attendra; si elle n'est pas grosse, il faut que les médecins la remettent en état d'en avoir», skrifver enkedrottningen till konungen. »Att hertiginnan var dupe af sin ungdoms oerfarenhet är det vissa» — säger ett samtida vitne. — Hofsqvallret, att allt blott skulle varit en intrig, hvari hertiginnan åtagit sig apparencerna för att dölja verkliga tillståndet hos en annan hög, men ogift dam, hvars lifsfrukt, om allt gått efter önskan, skulle utgifvits för den bedragna hertigens barn, vill jag blott nämna såsom ett bevis på hvad i svenska hofvet denna tiden kunde berättas och tros.
37 Det skedde sedan i följd af en köpehandling, hvarigenom enkedrottningen afstod sina anspråk på Drottningholms slott med tillhörigheter och inventarier emot 66,666 rdr 32 sk. emot konungens åtagande att betala hennes utländska skuld, 1,181,754 daler kopparmynt, samt ett par andra skuldposter. Afhandlingen, afslutad den 3 Mars 1777 och af konungen bekräftad den 17 Mars s. å., finnes i afskrift uti Rosenhaneska samlingen på Upsala bibliotek. [Tryckt af Sander, Nationalmuseum, I: 141. Stockh. 1872.]
38 Hertig Karl uppvaktade kort derefter sin mor, medförande ett bref från hertiginnan, hvari hon anhöll, att enkedrottningen ville vara tillstädes vid hennes nedkomst, såsom ses af Lovisa Ulrikas korrespondens med Gustaf III för denna tid.
39 Man ser, att brefskrifvaren haft i uppdrag att bereda en försoning äfven emellan enkedrottningen och hertig Karl. — Det var redan bekant, att enkedrottningen gjort ett testamente helt och hållet till fördel för sina båda yngsta barn, hertig Fredrik och prinsessan Sofia Albertina.
41 Kallas: »Tres-humble rapport au Roi.» — Handskriften liknar grefve N. F. Gyldenstolpes; men då enkedrottningen i ett bref till konungen af d. 15 Sept. 1775 säger, att Mr de Sprengtport haft ett uppdrag till henne, så är författaren möjligen baron Johan Vilhelm Sprengtporten (äldre broder till den förr nämde Jakob Magnus Sprengtporten), envoyé extraordinär (1787 utnämd till ambassadör) i Köpenhamn. Hans fru i andra giftet, född Taube, var öfverhofmästarinna hos hertiginnan.
42 Hvad vi deraf sett består egentligen af en vid hofvet förd dagbok för detta år.
43 En hemlig driffjäder var att taga dessa affärer ur händerna på forna amiralen, sedan presidenten i amiralitetskollegium, riksrådet Falkengreen, en gammal ifrig mössa.
45 På Serenii förslag sattes en bibelkommission, som skulle utgifva hvad som på förhand kallades: Konung Gustaf III:s kyrkobibel, hvarom ständerna hade anmält sin önskan i 1772 års riksdagsbeslut — och som ännu är ogjordt. — För öfrigt är bekant, att doktor Kennicott ej utgaf någon ny öfversättning af den heliga skrift, utan en ny upplaga af den hebreiska bibeln, efter en mängd jämförda handskrifter.
46 Journal du voyage du roi à S. Petersbourg 1777. T. S.
47 Turuma, finskt namn på ett större bestyckadt skärgårdsfartyg. Hämenma var ett annat slag deraf. Dessa i armeens flotta den tiden brukliga benämningar äro numera, liksom de fartyg, som så kallades, aflagda.
48 Hofstallmästaren Munck skickades om hösten 1777 af konungen till Petersburg med presenter (hästar och vagnar) till kejsarinnan och till storfursten. En underdånig berättelse till konungen, daterad St. Petersburg d. 20 Okt. 1777, af Munck om denna beskickning finnes i Tersmedenska samlingen, hvari han på det högsta berömmer sig af den smickrande emottagelse han rönt af kejsarinnan, men anmärker, att hvarken storfursten eller storfurstinnan tilltalat honom.
49 Rysk minister i Stockholm, hvarifrån han rapellerades 1778. »Född af låg börd i Riga, hade slägtingar i Sverige, först hitsänd såsom legationssekreterare åt grefve Panin, formerade då sina liaisoner och arbetade på Finlands independens, som kostade en prest hufvudet och åtskilliga orostiftare häkte. Det var endast nuvarande presidenten Boije, som slingrade sig lyckligen undan. Simolin blef då högst förhatlig och nytjades sedan såsom rysk minister vid tyska hof. I Regensburg blef han ej såsom sådan erkänd, emedan, efter westfaliska freden, riksförsamlingen ej emottog andra ministrar än katolska, Lutherska och reformerta. Man hade glömt bort grekiska kyrkan. Också blef han endast emottagen såsom holsteinsk minister. Sedan skickades Simolin att styra Danmark; det han ock gjorde. I Stockholm efterträdde han grefve Osterman, oaktadt all svenska hofvets dégoût. Han visste det och lät känna det.» (Baron Ehrensvärds anteckningar). — Det lärer vara ett misstag i Teckningen af Sveriges tillstånd under partitiderna (Geijers Saml. skrifter, nya uppl. Bd 6: 2 s. 110; jfr anm. sid. 202 i samma bd.) att Simolin skulle varit född Svensk. Den som förlorade lifvet för stämplingar i Finland år 1771 var, mig veterligen, ej prest, utan en häradshöfding Wikman. Den af Ehrensvärd omtalade Boije var friherre Hans Henrik Boije, nämd till president i statskontoret Dec. 1772, förut landshöfding i Nyland; tog afsked 1778, dog 1781.
50 Monsieur Alexander kallas han i denna uppsats alltid af kejsarinnan. Uppsatsen är på franska.
51 En sådan blef således medsänd.
52 Då det kom till utförandet, gjordes föreställningar af flere. Ett bref till konungen i detta ämne förekommer i hans papper från riksrådet Falkenberg.
53 De ingångna svaren på frågan finnas i kgl. sv. Patriotiska sällskapets handlingar, stycket III. Stockholm 1774.
54 Vi ha uppflyttat denna sista anmärkning (som först förekommer emot slutet) i det sammanhang, hvari den nu står.
55 Voltaire dog i Paris den 30 Maj 1778 i sitt 85:te år.
56 Sändes af konungen med första underrättelsen om regementsförändringen till Paris.
57 Han underrättar henne i ett egenhändigt bref om den lyckliga utgången af revolutionen.
58 Marie Antoinette af Österrike, den 16 Maj 1770 förmäld med då varande Dauphin, sedermera konung Ludvig XVI.
59 Maria Josefa Lovisa af Savojen, förmäld den 14 Maj 1771 med dåvarande grefven af Provence, sedermera Ludvig XVIII.
60 Detta bref ifrån Ludvig XV, innehållande en lyckönskan till revolutionen, finnes bland Gustaf III:s papper.
61 Hade varit minister redan under Ludvig XV, men blef disgracierad 1749; återkallades i ministèren vid 73 års ålder. »Son principal mérite fut d'avoir l'esprit conciliant, et un grand usage de la cour et de ses menées: ce que les gens superficiels prenoient pour la science du gouvernement.» Flassan, T. II. p. 115.
62 Nu minister för utrikes ärendena.
63 Krigsminister.
64 Först sjöminister, sedan Controlleur général des finances.
65 Chef för polisen.
66 Minister för inre ärendena.
67 Den 18 Okt. 1776.
68 Erik Magnus Staël von Holstein blef, såsom löjtnant vid Södermanlands regemente och kammarherre, kommissionssekreterare i Paris 1778. Chargé d'affaires 1783. Minister plenipotentiär s. å., ambassadör s. å., i hvilken egenskap han efterträdde Creutz, rekommenderad af franska hofvet och personligen af drottningen i följd af sin förbindelse med Neckers dotter. Friherre 1788. Rappellerad s. å. Åter svensk minister i Paris 1795-96 samt 1798-1799. Död 1802.
69 Grefve Johan Gabriel Oxenstierna, den berömde skalden, nu andre sekreterare i kanslipresidents-expeditionen. Riksråd 1786. Efter Creutz' död kallad att, jämte riksrådet friherre Emanuel De Geer, i vissa delar förestå kanslipresidentsembetet. Riksmarskalk 1792 och ledamot i den regering, som under konung Gustaf III:s sista sjukdom blef tillförordnad.
70 Hvad nu kallas konungens kabinett för utrikes brefvexlingen.
71 Friherre Gudmund Göran Adlerbeth, sedermera lika utmärkt såsom författare och embetsman, var nu riksantiqvarie och handsekreterare hos konungen med expeditionssekreterares fullmakt.
72 Grefve Magnus Fredrik Brahe, då kapten vid lätta dragonerna af konungens lif- och hustrupper. Den 27 Dec. 1778 nämd till en af rikets herrar.
73 Grefve Axel Fersen, son åt riksrådet och fältmarskalken af samma namn, nu kapten vid lätta dragonerna, slutligen riksmarskalk.
74 Grefve Axel Fersen gick i amerikanska kriget, såsom adjutant åt franske generalen Rochambeau.
75 Nedra Bajerns ockupation af kejsar Josef II i början af 1778 och det deraf följande korta bajerska successionskriget.
76 En märkvärdig bekännelse!
77 Mera härom framdeles.
78 Enkedrottningen.
79 Ett sådant yttrande kan svårligen ha afseende på något annat än en hos enkedrottningen förmodad plan att disponera om tronföljden.
80 Hertig Karls gemål.
81 Frankrikes erkännande af de engelskt-amerikanska koloniernas sjelf ständighet 1778 och deltagande i kriget på deras sida mot England.
82 Nämligen i besittningen af det till pfalziska linien nu arffallna Bajern, hvilket, genom Österrikes anspråk och Preussens motstånd, föranledde det bajerska successionskriget, slutadt genom freden i Teschen den 13 Maj 1779.
84 Creutz svarar den 8 Okt 1778: »De välgerningar, som jag nyss emottagit af e. m:ts hand, hafva så upprört min själ, att jag har inga uttryck för mina känslor. — Jag eger nu intet, som ej tillhör e. m:t. Min lycka, min existens är e. m:ts verk. — Baron Staël säger mig, att e. m:t äfven har täckts lofva mig ett års permission, med fullt bibehållande af min aflöning.»
85 Såsom föreskrifves i konung Gustaf Adolfs riksdagsordning.
86 Sekreterare i riksarkivet.
87 Om sättet för dessa talas icke i Gustaf Adolfs riksdagsordning; men landtmarskalken nämnes enligt hans riddarhusordning af konungen.
88 I den d. 9 Sept. 1778 utfärdade riksdagskallelsen heter det: »Den fägnad Vi lofve Oss af Eder närvarelse vid Hennes Maj:ts, gifve Gud! lyckliga förlossning, jämte Vårt nådiga yttrande vid Eder senaste skilsmessa, äro således egenteligen de orsaker, som föranlåta Oss att i nåder sammankalla Eder.»
89 Menas riddarhusordningen.
90 Gabriel Rosén, kyrkoherde i Riddarholmen i Stockholm, hade varit öfverhofpredikant, men var särdeles onådigt ansedd af konungen, som ej allenast förbigick honom, då han hade första rummet till Hernösands stift, utan äfven vid biskopsvalet i Strengnäs 1776 särskildt lät uppmana presterskapet att icke votera på honom.
91 Doktor Petrus Nensén, kyrkoherde i Klara, ledamot af nordstjerneorden 1785. Död 1788.
92 Kyrkoherde i Maria församling i Stockholm.
93 Karl Fredrik Ekerman, rådman i Stockholm, talman i borgareståndet 1778, justitieborgmästare 1783. Dog 1792.
94 Le comte d'Usson.
95 Det var således första uppslaget till den beväpnade neutraliteten.
96 Elis Schröderheim, nu expeditionssekreterare i inrikesexpeditionen, vid 1778 års riksdag sekreterare i bondeståndet.
97 Med denna emottagna befordran ansågs således denne fordom så ifrige partiman för oskadlig.
98 Johan Wingård, enkedrottningens öfverhofpredikant 1773, pastor i Jakobs församling i Stockholm 1775, biskop i Göteborg 1780, död 1818.
99 Olof Celsius, pastor primarius i Stockholm 1774, utnämd biskop i Lund 1777, död 1794.
100 Karl Israel Hallman, den bekante komiske poeten, var född 1732 och dog 1800 utan embete.
101 Sorgespel af grefve Gustaf Fr. Gyllenborg.
102 Friherre Kristoffer Manderström. Var anstäld i kansliet, då han blef kronprinsens handsekter 1749. Chef för hofexpeditionen 1760. Död 1788 som hofmarskalk och K. N. O.
103 Enligt konung Gustaf Adolfs ordning vid upprättandet af svenska riddarhuset af den 6 Juni 1626 delades all adel, så gammal som ny i Sverige och Finland, uti 3 klasser, hvar klass med en röst på riddarhuset: den första innefattande dem, som till herrestånd upphöjde blifvit genom grefve- eller friherrevärdighet, efter åldern af denna värdighet; den andra dem, som kunna bevisa, att deras förfäder varit bland rikets råd, hvarefter deras säten en gång för alla genom lott bestämmas; den tredje alla andre af adel, som taga sitt säte, de äldre efter lott, de yngre efter adelsbrefvets datum.
104 Vasa hofrätts instiftelse i Finland 1776.
105 Konungens visitation i Göta hofrätt 1773.
106 Ibland det vigtigaste i detta afseende var kungörelsen den 21 Juli 1774, som tillät fri utförsel af svensk spanmål och reglerade tullafgifterna på utrikes ifrån inkommande spanmål, samt kungörelsen af den 22 Mars 1775, som tillät en fri och oinskränkt spanmålshandel i de flesta rikets provinser.
107 Finland, som af ålder hade bestått af 4 landshöfdingedömen, skildes i 6 sådana 1775.
108 Arbeten på Strömsholms och Trollhätte kanaler.
109 Nämligen realisationen.
110 Hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta, hertig Karls gemål.
111 Den 21 December.
112 Den 2 Nov. Sammanträdet skedde ej förr än tisdagen den 3 Nov.
113 Hvilket redan bruket i senare tider infört, tills det i 1762 års riddarhusordning hade blifvit stadgadt. Enligt första riddarhusordningen valde ätten sin hufvudman.
114 Ättemannens rätt att gifva fullmakt åt en annan att representera i sitt ställe inskränktes till det enda fall, att han vore ensam af sin ätt och af laga förfall hindrad.
115 Han hade, såsom vi sett, sjelf, liksom Gyllensvahn, varit föremål för en af konungen anbefald aktion i anledning af tjenstefel, men kom lyckligare derifrån än denne.
116 Nu doktor Karl Fredrik Mennander.
117 Konungen nämde till talman för borgareståndet rådmannen i Stockholm K. F. Ekerman och för bondeståndet Anders Matsson från Malmöhus län.
118 Konungen gaf på rikssalen d. 9 Nov. sin högtidliga bekräftelse på Gustaf Adolfs riddarhusordning med de tillägg, som först blifvit antagna vid hans konferens med adeln den 3 Nov.
119 Deribland upphäfvande af dödsstraff för trolldom.
120 Om detta skrifver konungen till grefve Creutz från Drottningholm den 19 Aug. 1781: »Se här, min k. grefve, toleransediktet enligt riksdagsbeslutet. Jag tror, att ni der skall finna all nödig varsamhet med svaga hufvuden, så hos Luthers barn som andra sekter, närvarande eller tillkommande. Jag skickar ett exemplar till Marmontel.» Konungen skref äfven sjelf till Marmontel. I brefvet till Creutz yttrar han den önskan, att ediktet måtte öfversättas och införas i Gazette de France.
121 Grefve Axel Fersen säges ha ogillat detta, med yttrande att saken ännu intet vore mogen.
122 Rudolf Vilhelm Hummelhielm var protokollssekreterare i utrikes expeditionen, då han 1774 tog afsked.
123 Uti nyssnämda konungens utkast till riksdagsordning heter det i § 13: »Landtmarskalken eller i dess frånvaro den förste grefven förer ordet i de utskott, som rikets ständer utnämna att öfverlägga om de ärenden, som kongl maj:t vill skola hemliga hållas. Dervid iakttages den proportion, att adeln nämner tolf (fyra af hvarje klass), och sex utses af hvartdera af de bägge andra stånden, som alle aflägga tysthetsed.» — Äfven dessa bestämmelser finnas ej i 1772 års regeringsform, men de innehålla bekräftelse på det förut gällande förhållandet, hvarigenom adelns utskottsledamöter ensamt voro lika talrika som de tre öfriga ståndens och bönderna uteslutna ur sekreta utskottet.
124 Tersmedenska samlingen.
125 Konungen menar sitt yttrande på rikssalen angående Gyllensvahns anmärkning, i följd af den gamla riddarhusordningens upplifvande. Se det föregående.
126 Den 17 Nov., samma dag då på förmiddagen grefve Axel Fersens proposition om instruktionen för bankoutskottet gjordes på riddarhuset.
127 Rådman Ekerman.
128 Detta följande fattas.
129 Konungen menar 47 §.
130 Jfr Riksdagstidningar 1778 för den 17 och 20 November (de sluta med sistnämda datum) och Schwerin, Om bankoverket, s. 217.
131 Jfr kongl. maj:ts kungörelse om bankoverkets öfverseende och revision d. 19 Febr. 1779.
132 Fördelningen bestämdes genom ett ständernas biafsked, hvari de tillika förbehålla sig, att hvad de af nu förevarande hugneliga anledning sig åtagit icke måtte lända till något inbrott i deras privilegier eller för framtiden såsom exempel åberopas,
133 Indirekt uttryckte bondeståndet sin obelåtenhet dermed genom anhållan om fri husbehofsbränning, hvilken konungen, i nådiga ordalag, förklarade sig ej kunna bifalla.
134 Erhöll 1778 friherrlig värdighet, men tog ej introduktion förr än 1788, då han upphöjdes till grefve och såsom sådan introducerades följande året.
135 Ofvan anförda omständigheter äro ej hemtade ur Gustavianska papperen (som likväl i flera afseenden bestyrka dem), utan ur andra, skriftliga och muntliga, trovärdiga källor. Deklarationen finnes tryckt i De la Gardieska arkivet, 18 del. s. 8.
136 Deraf den bestyrkta afskrift, som finnes tryckt i De la Gardieska arkivet.
137 La joie publique i handskriften — ej la voix publique, såsom står i det aftryck af denna brefvexling, som finnes i 1:a delen af Hemliga Handlingar till Sveriges Historia efter K. Gustaf III:s anträde till regeringen, Stockh. 1821, s. 2, och som i åtskilligt ej är fullt troget.
138 På detta svar har konungen på franska tecknat: »Svar på konungens första biljett genom pagen, som hade öfverbragt konungens, ankom kl. 8.»
139 Grefve Ad. Hamiltons anekdoter.
140 Konungen har på den tecknat: »Framlemnad af prinsessan kl. 2 e. m. d. 1 Nov. 1778.»
141 Riksrådet grefve Schwerin.
142 De vive voix — ej de mon mieux, såsom står i de nyss citerade Hemliga handlingarna.
143 På originalet har konungen tecknat: »Konungens svar på den af prinsessan öfverlemnade biljetten, på hennes enträgna begäran.»
144 Envers la sûreté de toutes les familles — så originalet. De Hemliga handlingarna ha: Envers la sûreté de toute la famille royale.
145 Tydligen hertigen af Södermanland, på hvilken enkedrottningen var högst uppbragt, emedan hon ansåg honom genom sitt uppträde med baron Munck ha missbrukat det förtroende, hon gifvit honom. I de Hemliga handlingarna står: Mon Frère Le Duc d'O***, och i den bifogade öfversättningen: »Min bror, hertigen af Östergötland», som är oriktigt.
146 Man har sett, att hertig Fredrik, som tog sin mors parti, derför befann sig i ett spändt förhållande med konungen. Den häftighet, som konungen yttrade vid emottagande af enkedrottningens första biljett, hvilken han genast visade för sina bröder, gjorde på hertig Fredrik ett sådant intryck, att han dånade.
147 Tersmedenska samlingen.
148 Riksrådet grefve Schwerin.
149 Angående säkerheten att få återkomma till Sverige yttras intet.
150 Han utbegärde både hofrättens och rådets protokoll i öfverläggningarna om tryckfriheten. De senares tryckning vägrade konungen, och det anförande ur riksrådet Höpkens votum i detta ämne, som vi förut meddelat, är taget ur en handskrift. Sedermera, då Höppener tryckte protokollen angående den mot honom anstälda aktion, blefvo dessa indragna. (Jfr Handlingar till publicitetens historia. Stockholm 1822.) Att Höppener under sitt korståg mot embetsmanna-aristokratien i början stod i ett visst förhållande till konungen, af hvilken han äfven säges ha njutit en pension, synes af Höppeners egen berättelse, att han meddelat konungen ett förslag till en representationsförändring. Enligt den skulle i Sverige Representeras: 1. Näro- och arbetsståndet, bestående af odalbönder och borgare; 2. Ämbets- och läroståndet, bestående af civile och ecklesiastike embetsmän; 3. Vähro- och försvarsståndet, bestående af ridderskap och krigsbefäl. Höppener tillägger, efter förslagets utveckling, följande anmärkning: »Detta specimen politicum blef 1779 presenteradt för Gustaf III och af honom bifallet att i behörig tid försökas; hvilket verkligen skett, om han lefvat.» Jag lemnar anekdotens trovärdighet derhän. Den är hemtad ur de så kallade Höppenerska samlingarna i kongl. biblioteket i Stockholm, citerade i Biografiskt lexikon (nya uppl. VI: 342).
151 Han kallas i den öfver honom fälda domen för extra-ordinarie kanslist vid kgl. biblioteket och bokhandlare. Om Halldins lefnadsomständigheter vet jag för öfrigt endast, att han var Svedenborgare, och att han ännu 1807 vid 70 års ålder lefde i Helsingborg.
152 Stockholmsposten för 1779, n:r 53.
153 N:r 61.
154 N:r 76 och 77.
155 I sin förklaring till hofrätten säger Halldin om regeringssättet: »Vi hafva ej lof att kalla det hvarken despotiskt eller suveränt; det är ej heller hvarken aristokratiskt eller demokratiskt. Jag trodde mig alltså beteckna dess egentliga lynne, då jag kallade det en dygderegering.»
156 Genom öfverseende af sista orden i förra momentet af § 4 har jag i en föregående anmärkning nekat, att enligt 1774 års tryckfrihetslag ansvaret i något fall var utsträckt till boktryckaren, hvilket misstag härigenom rättas.
157 Brefvet från Publicola infördes i Stockholmsposten onsdagen och torsdagen den 14 och 15 April 1779. Följande söndag upplästes konungens kungörelse i kyrkorna om ofvannämda afslag. Halldin påstod sig ha varit okunnig om, att något sådant var i fråga.
158 Fredagen den 16 April. I den samling af Stockholmsposten for detta år, som jag rådfrågat, finnes i bladet för nämda dag ingen sådan redogörelse. Bladet måste således sedermera ha blifvit omtryckt och den anstötliga annonsen utelemnad.
159 Hvad vi om detta märkvärdiga tryckfrihetsmål anfört, är hemtadt dels ur en afskrift af en del bland akterna i Rosenhaneska samlingen på Upsala bibliotek, dels, hvad rådsherrarnes vota angår, ur det i öfre justitierevisionen hållna protokoll.
160 Adlad af Låstbom 1780. Om honom skrifver konungen till grefve Creutz den 27 April 1784: »Det fägnar mig, att ni gör rättvisa åt Låstbom. Jag har alltid hos honom funnit skicklighet, förtjenst och tillgifvenhet. Han är af de gamla mössor, som hörde till hofvet och vid 1766 års riksdag tvungos att följa med strömmen, men som i hjertat voro rojalister. Så länge han blir i den syssla han har, är han nyttig. Han kan en gång bli justitiekansler. Hvad annan syssla han får, går det med honom som med alla parvenyer. Han går ur sin sfer; och då duger han ej mer.»
161 Se n:r 1 af Stockholmsposten, för d. 29 Okt. 1778.
162 Den afskedade och ruinerade majoren Lunds blad, Den välsignade tryckfriheten, hvilken titel han sedan förvandlade, i Tryckfriheten, den välsignade, åren 1780—84, utmärktes egentligen genom detta slags karakter.
163 Grefve Fredr. Vilh. von Hessenstein var den förste, som af konungen d. 25 Jan. 1773 kallades till en af rikets herrar med alla de förmåner, hederstitlar och företrädesrättigheter, som riksens råd tillerkännas. Vid drottningens kyrktagning d. 27 Dec. 1778 nämdes genom öppna bref till rikets herrar de tre äldste grefvarne, Magnus Fredrik Brahe, Charles Emil Lewenhaupt och Pontus Fredrik De la Gardie samt de bägge fältmarskalkarne grefve Gabriel Spens och grefve Gustaf David Hamilton; hvarefter dylika utnämningar flere gånger följde. De omtalte rikets herrar gingo alltid öfver de rikets råd, som voro yngre än de, undantagande vid riksdagars öppnande eller andra tillfällen, då rådet representerade å embetets vägnar. Inkallades en af rikets herrar i rådet, så tog han der plats enligt datum af det bref, som förut hade tilldelat honom den förstnämda värdigheten.
164 Så i en sak angående eftergift af angifvarens andel i böter för brott mot den nya bränvinsförfattningen. Tillförordnade ju-stitiekansleren, grefve C. A. Wachtmeister, skrifver till konungen d. 23 Nov. 1779, att herrar rikets råd voro deröfver mycket bekymrade. Förre justitiekansleren Liljestråle (en gammal mössa) lemnade sitt embete nyssnämda år. Grefve Karl Fr. Scheffer skrifver till konungen d. 12 Aug. 1779: »Justitiekansleren Liljestråle, som är i onåd, vill inlemna sitt afskedsmemorial, men önskar 500 rdr i pension eller ännu hellre en baronstitel.»
165 Spa d. 11 Sept. 1780.
166 Tersmedenska samlingen.
167 Konungens lifmedikus.
168 Den 20 Juni 1780.
169 Konceptet till detta testamente, hvarigenom konungen i händelse af sitt frånfälle utnämner sin bror hertig Karl till den unge konungens förmyndare och regent under minderårigheten, finnes med konungens egen hand skrifvet ibland hans papper (T. S.) och är alldeles enligt med det efter hans död öppnade testamentet af år 1780; hvartill likväl 1789 vissa tillägg gjordes.
170 Den store Gustaf Adolf.
171 Till enkedrottningen.
172 Dagen af kronprinsens födelse.
173 Här är troligen fråga om hertig Karl.
174 Wingård, enkedrottningens öfverhofpredikant, nu utnämd biskop i Göteborg.
175 Den bär följande anteckning af konungens hand: »Ankom till Damgarten d. 26 Juni 1780.»
176 En för tidig nedkomst lärer hafva tillintetgjort dessa förhoppningar. Men den 25 Aug. 1782 födde drottningen en prins, i dopet kallad Karl Gustaf. Detta barn, nämdt till hertig af Småland, lefde blott sex månader.
177 Ur Schröderheims (mycket fragmentariska) Anteckningar till Gustaf III:s historia, af författaren anförtrodda åt salig professor Fant, som före sin död lemnade dem (jämte flera andra dokument för Gustaf III:s tid) förseglade till Upsala bibliotek att öppnas på samma gång som de Gustavianska papperen, hvilket, i närvaro af Elis Schröderheims brorson, herr prosten Schröderheim, nu skett.
178 Konungen har på brefvet tecknat: »Ankom till Damgarten den 3 Juli 1780.»
179 Grefve C. A. Wachtmeister.
180 Riksrådet grefve Höpken. Schröderheim i sina anteckningar berättar, att en skrapa, som konungen år 1780 tilldelade rådet, föranledt Höpkens afskedstagande. Man ser häraf, att denna egentligen blifvit föranledd af Höpkens ofvan anförda yttrande i rådet angående konungens inskränkning af 1774 års tryckfrihetsförordning, nämligen: att man endera ej borde ha gifvit tryckfrihet (såsom bekant är, ansåg Höpken från början denna icke förenlig med det nya regeringssättet) eller ock tåla tryckfrihetens följder.
181 Wismar den 5 Juli 1780.
182 Detta Schröderheims bref fattas i samlingen.
183 Biskopsvalet till detta stift efter biskop Filenius, som dog den 2 Juni 1780.
184 Uno von Troil, son af ärkebiskop Sam. Troilius, blef vid 31 års ålder öfverhofpredikant 1777, pastor primarius i Stockholm 1778, biskop i Linköping 1780, ärkebiskop 1786. Talman vid riksdagarne 1786, 1789, 1792 och 1800. Dog 1803.
185 Olof Celsius, nyligen utnämd biskop i Lund.
186 Erik Waller. Få år förut från komminister i Storkyrkan befordrad till pastor i Örebro. Blef domprost i Vesterås 1797 och biskop 1809. Död 1811.
187 Doktor Johan Mikael Fant. Fick Vesterås domprosteri genom lottkastning med dokt. Ahlström nyårsaftonen 1772. Dog 1813 såsom pastor i Leksand. Fick en mängd röster vid flera biskopsval, men lyckades endast att få förslag i Visby.
188 Detta kors lärer beteckna frimurare eller tempelherre.
189 Karl Edvard Taube var löjtnant vid Dalregementet, då han 1779 tog afsked. Följande året i Febr. prestvigdes han i Vesterås, kallades till kongl. ordinarie hofpredikant och blef redan i Oktober öfverhofpredikant och præses i hofkonsistorium. Erhöll Storkyrkan 1782, sedan han fått första rummet på förslaget. Den förste ordensbiskop 1783. Gaf konungen nattvarden i Rom påskdagen 1784. Dog 1785, 39 år gammal af en tärande sjukdom.
190 Hvilket i Stockholm tillkommer pastor primarius, under ärkebiskopen.
191 Karl Jesper Benzelius, biskop i Strengnäs sedan 1776, förut teologie professor i Lund. Uppfördes 1778 i första rummet på förslag till biskopsembetet i Lund; men då Gustaf III på Gripsholm förkunnade, att han ville behålla honom i Strengnäs såsom sin egen biskop, och Benzelius i underdånighet tackade för konungens nåd, uttyddes det så, som om han hade afsagt sig förslaget till Lunds vida indrägtigare stift. Härigenom skaffades rum på förslaget till Lunds stift åt Celsius, åt hvilken konungen gaf det.
192 Då pastor i Adolf Fredriks församling. Död som biskop i Vesterås 1808. Var gift med Schröderheims syster.
193 Då Troil blef pastor primarius.
194 Rekommendationen blef ej fåfäng, om också uppfyllelsen ej genast följde. 1786 blef Flodin efter baron Taube pastor primarius i Stockholm.
195 Hertigen satt i den under konungens frånvaro nämda regeringen.
196 Öfverstekammarjunkaren baron Evert Taube.
197 Kyrkoherde i Riddarholmskyrkan i Stockholm.
198 Född Finne, af ett hemlighetsfullt utseende, njöt en pension och fick protokollssekreterare-fullmakt.
199 Son åt den rike handlanden Plomgren i Stockholm, hade studerat bergsvetenskapen och gjort vidsträckta resor, blef 1778 tjenstgörande ceremonimästare vid hofvet.
200 Man ser, att, då Kellgren uppreste sig mot det då herskande svärmeriet, detta var en handling af både filosofiskt och politiskt mod.
