Från konungen, Aachen den 20 Juli 1780: »Jag kom hit den 13 Juli. Min helsa har bättrats; men jag har en tyngd på bröstet. Vattnet gör mig godt; men, som det försvagar magen, kan jag ej bruka det längre än åtta dagar. Sedan ärnar jag resa till Spa, der alla säga det jordiska paradiset skall vara. — Er beskrifning på rådets känslor är ett mästerstycke. 182 Ni målar dem alla, utan att synas vilja göra det. Min mors reflexioner äro nyttiga. Det är väl, hon känner hvad hon är och hvad hon kunde bli, i fall af en förändring hos oss. Men olyckligtvis äro hennes resolutioner så vacklande, att man ej kan lita derpå. — Hur går det med valet till Linköping? 183 Har Troil 184 hopp, och hvem skall komma i hans ställe till Stockholm och Storkyrkan ? Man bör ej hindra Celsius 185 att komma på förslaget, endast sätta bredvid honom någon, som vore mig behagligare, såsom Troil, Waller 186 eller domprosten i Vesterås 187, hvilken jag dock på sedernas vägnar skulle mindre önska, fast, som politicus, jag ansåge honom bäst. Han har nog skicklighet att kunna tjena mig vid en riksdag och nog många köttets svagheter att vara i min dependence. Men såsom [malteserkors]188 äro dessa svagheter för mig på visst sätt en samvetssak. Troil har dem ej, mig veterligen, och han har förstånd, capacité och fermeté. Jag tviflar ej på hans tillgifvenhet för mig i denna stund; men allt är vanskeligt i denna verlden, och biskopsstolen kan ändra mycket. Derför har jag tagit det partiet att vara neutral. Får Fanten förslaget och Troil ej, så är jag nöjd. Får Troil förslaget och ej Fant, så är jag ock nöjd. De ha bägge att tacka mig för en hastig och stor lycka. Men vid detta binder jag ingen tro. Jag har nog vant mig vid otacksamhet hos prester. Celsius faller mig här naturligtvis i pennan; och det är också honom, som jag ändtligen ej vill hafva till Linköping.»
I Schröderheims svar heter det: »Det är förundransvärdt, hvad e. m:t känner sitt folk. Huru äro icke Fanten och Troil målade! För en sådan granskning kunde man snart bäfva, om man icke fann e. m:t vid alla tillfällen skilja svaghet från uppsåt och göra nåd åt ärlighet och välmening. — Angående vakansen af Storkyrkan (i Stockholm) synes e. m:t befalla mitt underdåniga yttrande, och i anledning deraf vågar jag afgifva det sådant, som jag inför Gud finner saken. Jag föreställer mig, att hela riket väntar det baron Taube 189 i nåder kallas till hofpredikant; men om jag rätt känner hans sätt att tänka, lärer han icke sjelf vilja börja med att presidera i konsistorium. 190 Troil kom dertill ung, men var från barndomen ämnad till prest. Om polisbetjeningen agerar på samma sätt, som vid förra valet, kan pluralitet erhållas för hvilken e. m. befaller; men följderna deraf kunna i en framtid blifva ledsamma. Baron Taube skulle finna sig der emellan församlingens kallsinnighet och presterskapets teologiska hat. Fanten vore sjelf mest att beklaga, om han flyttas dit. Han är äfven vid många tillfållen obändig och envis. För Wallers hjerta har jag mycket förlorat förtroendet, sedan han i höstas så otidigt anklagade Benzelius 191. Uti hufvudstaden och politikens sköte, bland ett grälaktigt borgerskap, tror jag honom lika litet på sin plats, som jag anser honom skicklig på en biskopsstol, skild från magnater och konferenser.» — Efter att ha nämt några andra sökande, tillägger Schröderheim: »Allernådigste konung! misstänk mig ej för egenkärlek! Min svåger Flodin 192 skulle kanske finna mindre hinder. Han har vid alla tillfällen visat prof af nit och trohet för e. m:t. Den 22 Aug. 1772 fick han ett lika nådigt som solennt löfte om befordran, hvarpå han sedermera aldrig beropat sig. Hans predikan vid revolutionen vann nådigt bifall. Såsom fullmäktig i banken har han vid alla tillfällen skickat sig väl. Han är lärd utan gräl, har tjent länge inom Storkyrkoförsamlingen, dit han kallades såsom docens från Upsala af min salig far. Vid förra valet 193 hade han fjerde rummet, och hade församlingen egt sin frihet, hade han onekligen fått förslaget. Han söker aldrig att vara betydande. Han är helt och hållet styrd af sin hustru, som, utan skryt, har mycket vett och tillhör en slägt, som med hvarje blodsdroppe är e. m:t tillgifven. Att han verkligen är sådan, lärer ingen neka. Men icke vågar jag bönfalla för honom». 194
Schröderheim skrifver ytterligare: »Deras excellenser arbeta flitigt tillsammans i rådet, men snarare såsom zar Peters knesar än såsom Gustaf III:s grefvar. — Hertig Karl mår väl och tillbringar de tre första dagarne af veckan i Stockholm och de tre öfriga på Rosersberg. 195 Han har varit på Svartsjö (hos enkedrottningen) och blifvit mycket väl emottagen. Han skulle blifva mycket hugnad af ett bref från e. m:t. — Jag är bjuden att tillbringa någon tid på Rosersberg. Lefnaden är der indelt på följande sätt. Hennes kongl. höghet hertiginnan fiskar ibland hela natten, ibland från klockan 5 om morgonen. Förmiddagen har hvar och en för sig sjelf. Kl. half 2 samlas alla i hertiginnans förmak, då äfven deras kongl. högheter blifva synliga. Bordet är serveradt med sex fat och fyra deserttallrikar. Efter middagsmåltiden, som går helt fort förbi, spelar hertiginnan biljard till kl. 5, metar sedan till kl. half 8, hvarefter hennes höghet spelar kort till supén kl. 10. Kl. 11 är allt förbi. Hertigen är nästan hela eftermiddagen i sina rum. När man ser en ovanligt stor byrå uppfyld med regementshandlingar, skulle man tro, att affärer begära så många timmar; men en tjock virginisk rök sprider kring alla rummen kabinettshemligheter» . . .
Angående de nämda presterliga befordringarna skrifver konungen: »Om Storkyrkan har jag ingen ting att påminna. Det kan ej bli question om baron Taube. Det skulle synas för markeradt att i dag bli prest och i morgon præses consistorii. Öfverhofpredikantskapet är helt annat: det är en hoftjenst. Hans födsel och gammal vänskap både för honom och brodern 196 kunna med skäl bana honom vägen till ett embete endast gjordt för mig (fast jag ej tror mig bli mycket edifierad i förstone, då jag påminner mig ungdomsfjollerier). Jag tror bäst låta församlingen välja fritt denna gången, helst de gjort min vilja de förra gångerna. Endast bör man låta dem känna, att Rosén 197 bör ej hoppas bli præses consistorii. Jag är viss, att Flodin eller Fanten komma sjelfmant på förslaget; och då är det mig indifferent, hvem af dem tages» . . .
Betänkligheterna mot baron Taube hunno likväl öfvervinnas. Sedan Troil fått Linköpings stift, dröjde det ännu halftannat år, innan hans efterträdare i Stockholm tillsattes. Baron Taube fick då pluraliteten af rösterna, första rummet på förslaget, och nämdes af konungen till pastor primarius i Stockholm. Denna befordran gjorde uppseende. Konungen ansågs dermed för adeln hafva öppnat dörren till kyrkans högre värdigheter.
