IX. Carlarna och den stora ofredens dagar

Kristina och Carl den XI:s regeringstid är säkert i den meningen en lycklig tid för Arboga, att nöjen och fester mer än någonsin aflöste hvarandra. I detta hänseende bildar Carl XII:s tid, med sin ödslighet och beklämning, en slående motsats. De forna tidernas glans lefver då endast i minnet och framstår så mycket bjärtare mot den mörka bakgrunden af tidens nöd. Det var under denna tid, den stora ofreden med all dess nöd och betryck, som Lohman växte upp och hörde de gamla tala om gångna storhetstider.

Under allt yttre sken af glans och härlighet under elfte Carls tid gömmer sig dock elände, synd och nöd, hvartill kommer en allt starkare aning om slutet af Arboga storhetstid genom Bergslagens frigörelse. Ej under då, att i månget allvarligt sinne föddes längtan efter något bättre, och Guds ord fick öppna vägen till det paradis, som stängts genom synden. Carl den XI:s drottning var ett föredöme i kristlig tro, och det var sant, hvad som vid hennes graf sades öfver orden »Kristus är mitt lif och döden är min vinning».

Till den yttre härligheten af arbogalifvet i 1600-talets senare hälft hörde kungabesöken. Hofvet var ofta här. Carl X bodde hos Barkhusen, som njöt nåden af personlig bekantskap 135. Vid Östra Herrgårdbryggan lägger Carl XI:s jaktlöjtnant till, och uppe i staden tager H. M. in i Albrekt Petres gård (n. v. Mannestråleska). Där ställdes den s. k. rikssalen i ordning till H. M:s besök med 2 kakelugnar. När Carl XI 1676 reser igenom Arboga, beordras staden att hafva i beredskap goda drycker och matvaror, att sådant icke tryter. År 1686 befalles borgerskapet uppvakta konungen med hans nya drottning vid dess ankomst och genomresa. År 1692 uppbådas borgerskapet att med sina hästar biträda ombytet i Arboga vid deras kongl. majestäters genomresa. Sista gången konungen är här, klagar han öfver stadens illaka gator.

Under sin vistelse vid Kungsör 136 hade Carl XI ofta tillfälle att med sin jakt eller till häst besöka Arboga 137. Det säges, att han haft för afsikt att flytta Arboga och Köpings handel till Kungsör, förmodligen påverkad af de myckna klagomålen öfver Arboga stads förfall. År 1674 hade konungen ett lustläger i Herrängen vid Arboga graf 138.

Arboga hade ej alltid behaglig förnimmelse af hofvets närhet. När kungens jakt sätter på grund, beordras arbogabor att vara med och vinda upp den, men få snubbor af kronobefallningsman, att allt går trögt, som till K. Majestets tjänst och nytta länder, 1681. Samma år lånas sängkläder till Kungsör. Hvar någon tergiverserade att utlåna dessa sängkläder, så skulle sådant hos landshöfdingen anmälas. Året förut hade tartariska och ryska ambassaden uppvaktat vid Kungsör. Då begäres från Arboga 7 skjutsar af edra fagraste slädhar, tyg och björnskinnshudar, 4 dussin stolar, som hederliga äro, item 4 dussin fat och 4 dussin talrikar af vackert ten.

Emellertid fick staden på detta sätt sina förnämliga relationer. Hos landshöfdingen blef magistraten en corps dopvittnen både 1675 och 1687. År 1686 kallades hela borgarståndet till fadder åt Ulrika Eleonora. Heder och vördnad! Carl XI själf stod i Arboga kyrka fadder åt en drabants barn.

Någon gång hände det, att staden fick ångra sin frikostighet. Så 1691, då landshöfding Wallenstedt skrifver, att han icke har något att befalla angående landshöfdingens förplägning och traktering af stadskassan, utan åtvarnas magistraten, att ej genom sin liberalitet utarma kassan, så framt de icke själfva vilja därför stanna. Denna skrifvelse hade föregåtts af en tvist inom borgerskapet. Landshöfding Gyldenhoff (d. 1689) hade anbudit sig till middag hos borgmästar Wreman 139, som gärna uppdrog, utan någon penning, af det förråd han i sitt hus hade. Men vinet, som han själf icke hade, blef af stadens medel betaldt. Därvid infunno sig åtskilliga officerare, som hos herr landshöfdingen hade något att förrätta 140.

Öster-herrgårdens 141 uppkomst stod i samband med denna svaghet för de förnämas gunst. Stallmästaren, herr Gustaf Bonde, erhöll denna tomt till skänks af staden och anlade därpå stor trädgård 142 och åtskilliga byggda hus.

Efter Gustaf Bonde blef M. Gabriel de la Gardie ägare till Öster-herrgården. Då hans egendom indrogs genom reduktionen, uppsattes inventarium öfver Öster-herrgården. Själfva tomten blef från värdering eximerad och staden förbehållen, emedan den var belägen inom staketet.

Från kriget ingå under denna tid utförliga relationer. Arboga har visat sig ovilligt att deltaga i rikets försvar, hvarför 1678 kvarstad lägges på stadens inkomster. År 1662 kom en karl utan pass, efter uppgift från Norge. Där hade han tjänt Anders Mattson, borgmästare i Tönsberg. Denne hade gjort danske konungen stora tjänster under fejdetiden och därför fått en stor skog i underpant. Drängen blef satt till en skogsfogde och började hugga skogen. När frid blef, fordrade konungen igen sin skog. Då kallades en syn på skogen. Drängen vardt rädd, emedan han ej haft någon instruktion och sökte flykten till Sverige. Förpassades härifrån till Västerås slott.

Rykten om örlig spordes litet emellan. År 1677 anbefalles borgerskapet att aflåta så många musköter, som i orten finnas, till kopparbergslagen att möta danskarna, som infallit i Jämtland. År 1713 kommer bref, som förmäler, att uppror är å färde i landet. År 1714 blir det allvar af. Ordres anlända om borgerskapets infanteris exercis till manbart motstånd.

Pest och krig följas gärna åt. En dyster ödslighet lade sig öfver Arboga, när pesten kom 1710. Bön om dess afvändande lästes i alla kyrkor.

Reglementet, som då utfärdades, innehöll bland annat följande:

1. Alla krigsfångar i staden afföras skyndsamt.

2. Karantän 1 mil från staden för ankommande farkoster från Stockholm. De, som färdas med våra farkoster, kvarhållas vid Qvicksund.

6. Den dödas kläder nedgräfvas jämte liket å viss ort utanför staden. - Tillförordnad doktor medicinæ mottager hvar morgon rapport om tillståndet i husen.

8. Om något hus således blefve besmittadt, att de däruti boende bort dö, måste det med ett hvitt kors utmärkas, androm till varning, och de som däruti vistas, då de utgå, vare utmärkta, manspersoner med en hvit käpp, och kvinspersoner med hvitt kläde öfver munnen, på det att andra måga vete sig för dern att vackta.

12. På publika platser och på gator, så väl som i kyrkiorna och i huusen måste flitigt rökas, och hvar och en förmanas att hos läkaren förse sig med preservativ.

Åt de pestsjuke uppläts hospitalet, tills baracker ett stycke från staden hunne byggas. Från landet var staden strängt afspärrad. Från 8 om aftonen till 7 på morgonen fick ingen inresa från Fellingsbro gästgifvaregård. Desinficiering verkställes af spannmål, matvaror och specerier 1711 efter pestens afstannande, och samma år göres ytterligare undersökning af pesten i staden, i anledning af medicine doktor Heynes projekt.

Nu uppsändas tacksägelser i alla kyrkor. Arboga synes ha blifvit så godt som förskonadt.

För pestens smittosamma utbredande i Stockholm flyttade det kungliga rådet till Arboga 1710 143. Det är dess närvaro, som staden har att tacka för de allvarliga mått och steg, som här vidtagas till pestens hämmande.

Den största direkta faran för Arboga under Carl XI:s tid kom från reduktionen.

Att reduktionskommittén skulle ha ögonen särskildt fastade på Arboga, med dess donationer från klostertiden, var gifvet.

Redan 1675 göres en förfrågan om abalienerade beneficier. År 1679 gifves den upplysning, att staden icke innehar fler donationer än stenhuset, som konung Gustaf I år 1531 donerat till rådstu, och några åkrar, som 40 rotar bruka mest till skatt och utlagor.

Kungsladugården indrages först af reduktionen, men återlämnas 1681, i anseende till den villighet och redebogenhet, hvarmed Arboga borgerskap alltid riktigt och i rättan tid utgjort deras skyldiga contributioner och utlagor, men icke allenast det, utan ock med försträckningar och andra goda tjänster att gå oss tillhanda, besynnerligt i detta sist förlidna kriget, af inqvarteringar och extraordinarie utgifter, haft stort besvär (Dat. Kungsör).

Af samma år är redogörelsen för kungsladugårdens trädgårdar 144, åker och äng. Därmed är det dock icke slut. Undersökning anställes om försnillning af stadens fonder 1691. År 1694 infordras privilegierna till reduktionskommittén. Följande år anställer samma kommitté rannsakning om Öster- och Västerby Långa 145. Ja, ännu efter Carl XI:s död fortsättas dessa rannsakningar. År 1698 uppsätter magistraten en omständlig berättelse, huru Helgandshuset blifvit till rådhus förbättradt samt trädgården med dess hus bebygd 146. För de af magistraten bortskänkta tomter infordras särskild redogörelse 147.

Om kyrkotomterna rannsakades särskildt. Frågan härom förekom på biskopsvisitationen 1657. Utom Vintrosii egen anteckning i Hvita Rosboken (i sakristian) om den förändring, som skett med prästgården genom 1650 års reglering 148, samt hans relation om gamla stadskyrkotomterna efter västeråsbiskopens stora anfordran 1672 149, äga vi den tämligen tvetydiga berättelsen från borgmästare och råd till biskopen 1678, att kyrkans tomter måtte vara förlorade vid regleringen af stadens gator 150. Af ett magistratens bref af 1683 får man veta, att prästebordet genom stadsregleringen blifvit indraget inom stadens staket, hvarigenom pastor blifvit belastad med tull och accis. I vederlag härför samt för att han ensam måste underhålla kaplanen, hade han fått 24 daler samt under namn af taxen samt stora gärden. Dessa 24 daler indrogos vid reduktionen till kronan, såväl som kyrkoherdebordet Åsby i Säterbo, som till kaplansbord af konung Johan III år 1572 skall ha blifvit doneradt, hvaraf pastor hade att njuta litet mulbete. Två år senare, 1685, fordras af reduktionskommittén, att kyrkoherden skall uppvisa kongl. konfirmation å den honom påförda kronotionden spannmål, så väl som ett mantal prestestomme. När kronobefallningsman 1688 frågar om kyrktionden, förnekar magistraten sig hafva någon kunskap därom, eftersom kyrkoherden uppbär både kronans och sin andel däraf.

Så var den hotande faran försvunnen. Staden hade för ett ögonblick hotats med förlusten af sin rikaste donation, men molnet gick förbi, och herråkern återlämnades till evärdeligt arrende. Dessa ord hafva ju relativ betydelse, men ännu besitter staden Carl IX:s af elfte Carl bekräftade donationsjord.

Att icke heller denna gått fri för inkräktningar af de maktägande, var efter det redan anförda att förvänta. År 1663 påbjudes, att de, som ingen jord hafva, af herråkersjorden skola blifva undsatta 151.

Arboga stad var anlagd på gränsen mellan 3 landskap, en lämplig plats för fribytare, som från det ena landskapets rätt kunde skjuta sig under det andras 152.

Af gammalt var Arbogaån gräns mellan Västmanland och Södermanland. Nerike och Södermanland möttes sunnan ån, så att Gäddegården och Nikolai kyrka ännu i Gustaf Vasas tid lågo i Rekarna, medan västra kvarteret sunnan ån hörde till Nerike. Gränsen mellan båda landskapen gick efter Gäddebäck genom Kambohaf. Ännu synas i skogen strax väster om Mellanbergsvägen några stenrösen, omtalade i Arboga Krönika I, p. 98, 99. I A. S. K. antager Lohman, att dessa varit gränsmärken 153. År 1695 flyttas gränsen västerut, så att den nu går öfver Gålsjön och Toftasjön, medan Säterbo och Arboga sunnan ån redan i Gustaf Vasas tid lades till Västmanland. Den gamla Mellanbergsvägen blef 1692 ersatt af en ny väg 154. Nya tullportar får staden till de nya landsvägarna 1694.

Det gamla tegelbruket, anlagdt i Joh. III:s tid, har redan hunnit förfalla, hvarför Abraham Hult anlade ett nytt 155, norr om staden, 1663.

Tegellämningar, som torde röja forna tegelbruk, finnas ännu mellan H. Svens kapell och staden, samt nedanför Djupmyra, å Dyns äng, där Lohman med orätt trott sig finna ruiner af dominikanerkloster (p. 62). Klostret ägde tegelugn.

Jäders bruk erbjöds 1665, liksom förut Höjen, åt staden att öfvertaga, men anbudet afslogs s. år, till följd af medellöshet. De många klagomål, som vid denna tid afgifvas öfver orsakerna till stadens förfall, låta oss få en inblick i det historiska läget. I postulaterna till 1652 års riksdag härledes Arboga undergång af följande orsaker:

1) Utländska seglationens förlust. 2) Stockholms frimarknad, med järn och koppars säljande och förbytande, förbjuden. 3) Bergslagshandeln afhänd och inskränkt genom Nora och Linde, sedan de fingo stadsprivilegier, hvilka privilegier de extendera längre än vara bör, emedan däruti expresse bemäles handelsordinantian och hvars och ens privilegier oprejudicerlig. 4) Nora och Linde drifva handel och faktori med Stockholm och andra städer och föra sina varor Arboga förbi. 5) Hindra Nora- och Linde-borna Arboga handlande att utsmida sitt tackjärn till stångjärn hos bergsmännen. 6) Bruksförvaltarne ha utverkat sig frihet att med sitt järn passera Arboga stads våg förbi, hvari genom stadens intrader af vägarepenningar, som konung Gustaf, af senare framfarna konungar confirmerade, staden tillagt, gått förlorade.

Ur 1691 års besvärspunkter anföra vi:

Arboga handel är nu mer endast en liten skugga af den forna. I början af Hans Barkhusens borgmästartid funnos 400 borgare. På 18 år minskades dessa till 216. Om staden framdeles skulle komma uti decadence, så vela de ej själfva hafva något förtegadt. Kontributionerna medförde ofta pantning af själfva kläderna på kroppen, hvilket icke skedde utan pust och tårar. Förr flyttade andra borgare in till Arboga, nu flytta borgare ut. Förr voro alla brukspatroner borgare här i staden 156. Stadens borgare fara nu till bergslagen i djupa vägar och oroligt väder och komma hem utan något penningvärde för sin resa — endast en tom pung och utsläpad kropp, och är mången, som på sådantasätt knappt kan skaffa sig något till bröd. Likväl är staden i forna tider på den grunden lagder, icke allenast att den skulle hafva sin obehindrade handtering här i staden, utan ock i bergslagen 157.

År 1681 omtalas, att borgarnes antal, som förr varit 400, nu ej utgjorde mer än 230 personer. Den märkbaraste minskningen inträffade således på 1670-talet. Intressant är det, att några årtionden senare taga kännedom om borgarnes förmögenhetsställning. År 1720 funnos i Arboga 3 förmögna handlande borgare, 17 st. någorlunda behållna handtverkare, men ingen förmögen, 52 st. fattiga, utom 18 fattiga och 23 utfattiga änkor.

Till yttermera tunga komma nu de ständiga drabantinkvarteringarna 1696 - 1751. I ersättning härför åtnjöt Arboga (liksom Köping, som äfven hade inkvarteringar) städernas sammanskott 4,050 daler silfvermynt 158. Detta oaktadt kännes bördan tung, och 1724 begär Arboga, att K. M:t ej ville förstärka drabantcorpsen till nästa riksdag 159.

Under krigen öfversvämmades den utarmade staden med finska flyktingar 160, som här hade egen predikant, liksom drabanterna hade sin fältpräst. I dessa mörka tider — 1711 kräfdes 1 karolin för hvar eldstad — var det med nöd, som krigshjälpen kunde betalas, oftast under pantning. Borgaresönerna togos till båtsmän 1660, emedan det lösa folk, som förut tagits därtill, visat sig odugligt. Värre var, att den, som på flera kallelser ej förmådde erlägga burskillingen, togs till båtsman, enligt kungl. påbud 1725. Just vid denna tid funnos ju många medellösa borgare, som således miste friheten, sedan de mistat sin förmögenhet. Ingen klagan häröfver förspörjes 161.

Mycket berodde på de styrandes hjärta för folket. Tyvärr var det undantag, om dessa, med sin krypande undfallenhet för de uppsatte, sökte de förtrycktas väl och ej sågo på sitt eget bästa.

I midten af 1600-talet var Abraham Hult borgmästare, en berömlig man efter landshöfding Gustaf Sparres utlåtande. När Linde fick sina privilegier, gjorde han, hvad han kunde, för att skaffa ersättning och begärde bland annat utländsk seglationsrätt, men utan framgång. Under hans tid reglerades staden, reparerades rådhuset till herredagen 1657 och fick nytt torn 162, byggdes stadskyrkans torn. Hans vördiga porträtt vid sidan af hustruns, Lovisa de Morie 163, sitter i stadskyrkan till vänster i koret.

Samtidigt med Hult var Henrik Barkhusen, född i Lybeck, borgmästare, förut bosatt i Malmö, Hamburg, Stockholm och sedan 1638 i Arboga. Han var förtrogen med Carl X, som ofta gästade i hans hus. I stadskyrkan finnes hans porträtt vid sidan af hans 2 hustrur. Ägare af den forna kungsgården, intog han här en patriciers ställning, ehuru ej utan fläck till sin karaktär 164. Hans son, Johan, som i barnaår gick i kyller på stadens gator, fick med tiden se sig vida omkring i världen och genomreste Tyskland, Holland, Belgien, vann rykte för sin stora lärdom och stod i stor nåd hos Carl XI, som han ofta besökte på Kungsör. Johan tyckes ha ärft sin faders affärsgeni, ehuru ej till sin lycka. Anklagades 1691 att under förebärande af ovisshet om 1677 års löns åtnjutande mot halfva lönen ha tillhandlat sig de öfrigas hela årslöner och sedan strax därefter af stadskassan gjort sig betalt för hvarderas hela löner. Följande år begärdes till och med kvarstad å borgmästarens lön för elak hushållning. Märkligt nog har denna Johan Barkhusen skrifvit en disputation, de conversatione cum malis. Ett annat minne af honom är den tafla, som ännu sitter öfver ingången till rådhusförmaket 165.

Det var under Joh. Barkhusens tid, som borgarnas antal så betydligt minskades och nöden tilltog, så att de merändels fattiga borgarna knappt kunde föda sig och med släta kläder sköta sina kroppar. Under dessa svåra tider hade dock staden bidragit och utgjort till kronan öfver 58,000 daler och 52 båtsmän med fördubblingar årligen blifvit presterade och underhållna. År 1691, vid Joh. Barkhusens död 166, fick staden en borgmästare, som då var Petter Vreman.

Bland andra inflyttade köpmän, som i Arboga intogo en framstående plats, var den från Skottland härstammande släkten Petre. Robert Petre d. ä. och d. y. (brorson till den förre) nämnas 1660 som två af stadens förnämligare köpmän, som med hvarandra lågo i process sedan en rum tid. Robert Petre den yngres porträtt 167 finnes å Epitafiet i stadskyrkan. Af hans barn märkas: 1) Wilhelm Petre, brukspatron och borgare i Arboga, ägde gård väster om torget. En dotter till honom gift med häradshöfding Christiernson. 2) Johan Petre skref en lat. disputation om de gamlas navigation, reste så själf utrikes och kom till Kristi graf. Uppvaktade efter återkomsten Carl XI, som mindes honom från sina besök i faderns, brukspatron Robert Petres, hus, där han ofta gästade i Arboga. När borgmästar Peter Vretman 1695 afgick från sitt ämbete, blef Johan Petre ensam borgmästare, d. 1726 den 30 Juli. Lampa har om honom antecknat: »afled i Herranom och begrofs i sina fäders grift» (utom kyrkan, invid muren, midt emot Robert Petres epitafium 168).

En annan framstående borgare vid denna tid var Peter von Gent, »förnemmelig köpman her i staden» 1667. Peter von Gent ägde den tomt, där sedan Ahllöfska stenhuset byggdes.

Dessa släkter voro de förnämsta och inflytelserikaste och synas genom sin rikedom hafva öfvat ett stort inflytande på stadens ärenden. Utan opposition fingo de dock ej alltid råda och styra. Att magistraten krypt för dem, synes bland andra exempel däraf, att kaplanen Johan Cumblæus, i egenskap af Barkhusens måg, af magistraten blifvit förärad en tomt vid Västerlånggatan.

Landsvägarna voro ännu 1724 så dåliga, att man dels för de söndriga broarnas skull, dels för de djupa hålen icke utan lifsfara kunde taga sig fram. För mälareresor funnos stadens 26 skutor tillgängliga. De hade 1664 fått flaggor, till skilnad från kronans, och hörde under särskildt gille. Vid farter utför ån betraktades Hunn med misstänksamma blickar 169. Staden ägde dessutom formän till båt. Arboga kanal ombyggdes 1691, under tillsyn af en holländare, van der Burg. Carl XI säges i förargelsen öfver de stora kostnaderna ha uppbränt räkningarna, som han själf betalte. Provinsvapnen inhöggos nu i Västmanlands och Sörmlands slussar i muren 170.

I samband med trafiken må posten nämnas. Postmästare var 1668 Henrik Leffler 171. Johan postförare 1670.

Handtverksskråen bildade föreningar, som själfva kände sig äga en viss betydenhet och ofta också i viktigare frågor gåfvo sin mening tillkänna. År 1656 nekade skomakarna att deltaga i stadens borgerliga tunga. Borgmästare och råd fann då tjänligt att hota dem med, att den exekution af en syndare, som tillhör deras skrå, skall ske på skomakareämbetets bekostnad. Denna utgång hade det hedervärda skrået aldrig väntat.

Skråen ägde i sin författning en uppfostrande, stödjande och bärande makt, som nutidens föreningar söka vinna åter. Ur en senare skråordning för skomakareämbetet 172 anföra vi följande:

Oldgesällen skall bjuda fred och opklappa, när gesällskapet är tillhopa. Då skola de ärligen fromt och tuktigt sig föra och icke tillfoga krogfadern eller hans folk någon men eller öfvervåld.

Den, som har att beklaga sig, göre det skickligt och stilla, med hatt under armen. Kommer en vandrande gesäll till staden, tage in på gesällernas herberge. Den yngsta gesällen stämmer uppå oldgesällernas anmodan gesällerna till krogdag. (»Gilles lustighet på herberget.»)

Ingen får draga en annan gesäll ur verkstaden ut på spatsergång och dobbel; anklagas i så fall vid embetet. Ingen gesell får tala illa om en annan.

Den som förfaller till liderlighet och dageligt fylleri, hans namn skall sättas på svarta brädet, till dess han sig bättrar. Den som afviker för iklädd borgen, likaså.

§ 43. Som gesällernas utsigt är att blifva nyttiga och dugliga undersåter, så böra de föregå lärogossarna med ett kristeligt och förnuftigt lefverne, uppmuntra dem till dygd och ära, samt undervisa dem uti arbetet, så att de inför Gud ansvara kunna och bibehålla ett godt samvete samt förvärfva sig Guds välsignelse och människors omvårdnad för deras egna barn, när de dem få kunna 173.

I kyrkan hade skomakare och skräddare, smeder och bösseskyttar sina särskilda bänkrum på läktaren och betalade därför hyra, åtminstone till en tid ordentligt. Snart nog upphörde de därmed. Grassatgångandet nämnes samtidigt.

Snickareämbetet inrättas 1681. Af murare nämnes Eskil murmästare för det klena arbete han gjorde åt Abraham Hult. Det besked han får lyder: Hela arbetet är falskt, fundamentet illa lagdt, muhren sprucken ifrån nederst till öfverst, att den måste rifvas neder. Olyckligtvis hade samme Eskil jämte Folke murmästare arbete på kyrkans reparation. Plåtslagareämbetet i Arboga får alla Sveriges plåtslagare under sig 1685. Af grafhällarna, som smycka kyrkan, har mäster Lars Christiernson stenhuggare förfärdigat flera. Som läkare inflyttade 1666 mäster Christian Beda, som ankom med kungl. tillstånd att bruka sin konst in medicina practica och på samma gång begärde att få hålla gästgifveri samt lofvade uppsätta ett litet apotek. En annan läkare vid denna tid har mistat sitt renommé före mäster Bedas hitkomst. Det var mäster Håkan Grass. En blind man klagade, att han under hans »cour» mistat synen, och att mäster Håkan utan räkning hade inne hos sig en silfverdosa, som den blinde tillhörde. Det var året före mäster Bedas hitkomst. En barberare gjorde anslag på sin port om »oliteter». Detta anslag nedrefs, »emedan han litet förstår sig på oliteter».

Regementsfältskär Johan Tärning lefde här i början af 1700-talet, född 1659 i Västervik, † 1735 174.

Om vi nu öfvergå till lif och seder, så faller det strax i ögonen att, jämte det myckna underslef, som fått passera opåtaldt eller oanmärkt, har lagens svärd i andra fall drabbat utan anseende till personen. Så göres anmärkning mot själfva Vintrosius, när han behåller räkenskaperna för sig själf och ej redogör för influtna medel (böter, brudvigsel i koret etc). Församlingen begär, att kyrkovärdarna måtte öfvertaga denna uppbörd 175.

Kämnärerna hade göra med ringare mål, sådana som straffas med kåken, och skuldfordringsmål. Trolldom börjar på 1700-talet räknas till deras forum, däremot icke mål, som angå äran. I skrifvelse till magistraten teckna de sig »den nedriga kämnärsrätten». Deras session kallas »kammardag», deras ordförande heter »syndicus». De höllo sin session i öfre kammaren af rådhusets utbyggnad inåt gården, och inventarierna öfver detta rum finnas i behåll.

Om det blef tvister mellan kämnärerna och rådhusrätten, så att kämnärerna togo sin tillflykt till hofrätten direkt, med förbigående af rådhusrätten, var ej detta underligt. Magistraten själf beskylldes för att hålla oriktiga räkningar. År 1664 erhåller magistraten en varning af borgerskapet, och 1668 revideras räkenskaperna af deputerade både inom och utom rätten. Vid denna tid börja tatare visa sig i landet. Hedvig Eleonora utfärdar befallning om att de skola gripas om halsen och landsförvisas inom 3 månader, eljes straffas till lifvet. De sägas drifva spådomar, lögn och tjufnad.

En tid hade varit, då det för judar var lifsfarligt att vistas här. Medeltiden rasade i judeförföljelser (se Arboga Krönika I , pag. 12). Nu finna vi här 1665 en jude, Samuel, såsom spannmålshandlande. Äfven katoliker våga sig hit men begapas nu, som om de vore kättare 176.

För att förekomma orening uppsattes på torget halsjärn och tafla, i af sikt att skrämma folk, 1696. För afvärjande af eldsfara påbjöds, att alla pörten skulle flyttas ur staden, 1686. Samma år anslås lön för första vattentunnan vid eldsvådor. År 1698 ombygges stadsbron på förra grunden 177.

Staketet kring staden nedrifves 1719. Det behöfves ej mer, sedan staden förlorat accisen. Däremot klagas 1686 öfver olofligt nederlag och tullförsnillning, som föröfvas på Gäddgården. Det är ej första gången. Staden fick emellertid nu en fiskal att hålla uppsikt öfver dylika öfverträdelser, 1720, sålunda samtidigt med staketets borttagande. Hans instruktion är af 1721.

Till stadens förströelser och nöjen räknas komedierna, som uppfördes på rådhuset, där äfven lindansare uppträdde. En dylik lindansare fick betala 1 daler 1696 och 3 daler 1706 åt de fattiga. Ett annat nöje var bollslagning, som idkades på bränntomten. Å kyrkkällaren var samlingsplats för kannstöpande borgare, hvilkas räkning aflästes på karfstocken. Sommartid höll stadens ungdom till på offerlundens gamla lekplats mellan Vinbäcken och Ekbacken, då ännu bevuxen af ekar. Stadens bösseskyttar voro väl ock något att se på, för att ej tala om, när gossar fingo ris i rådstugången, eller djäkne- eller kyrkstocken var upptagen, ofta af druckna eller förklädda delinkventer, som bjödo de gaplystna på ett extra skådespel 178.

Allt annat än nöjsam var för guvernör Olivecrantz, Västerherrgårdens innehafvare, anblicken af galgen, som reste sig midt för hans fönster. År 1696 begär han, att få den nedtagen, men staden beslutar, att den skall stå, där den af gammalt stått 179.

Stadens byggnader stodo ej alltid så säkert. Än ramlade en hög skorsten, än föll en gammal nedrutten sjöbod i ån. Dessa bodar voro byggda öfver ån, så att båtarna hade tak inunder dem.

Skallgång på odjuren anordnas. Man hade ännu icke kommit på den fyndiga idéen att skrämma vargar och björnar genom lossade kanonskott, som längre fram. Men det är ej ensamt djuren, som lefva röfvare på södra skogen.

Kolbäck har af ålder varit skådeplatsen för röfvaranfall. Nu är det borgerskapet i Arboga, som där gör förfång medels skogens nerhuggande inpå dess gärdesgårdar och med ovett öfverfaller kolbäcksgubben, då han därom påminner 180. Redan förut, 1665, hade en arbogaborgare, Olof Anderson, instängt och täppt å södra skogen, i akt att tillegna sig de skönsta och fruktbaraste platserna och stänga andras boskap från vatten och mulbete.

En mineralkälla å Ellholmens ägor undersöktes 1715 af Per Elfving och befinnes kraftigt verkande, hvarför det anses rådligt att uppsätta skjul däröfver och stänga omkring för kreaturen.

Äfven sinnet för forntiden har blifvit väckt. Det är Olof Rudbecks tid, som vi nu genomvandra. Simonius, arbogabarn, skrifver 1659 sin varma Encomium Arbogiæ, föregångare till Lohmans Känning. Daniel Tholerus, stadssekreteraren (1661 första, 1703 sista gången nämnd), börjar afskrifva de gamla urkunderna och samla dem i arkivets tomer. Utan honom ägde staden icke detta arkiv, som nu är dess rikedom. Förfrågan om stadens antikviteter göres 1667. Vintrosii svar visar föga intresse, men upplyser om att 14 munkebref finnas i Arboga sockens kyrka. Dessa infordras af reduktionskommittén 1694. De äro således icke förkomna. År 1666 hade Carl XI utgifvit cirkulär om bevarande af kyrkornas antikviteter. År 1695 förordnas att inga publika handlingar få bortföras från deras förvaringsrum. År 1686 börjar man här i Arboga tänka på arkiv. År 1706 aflämnas det ordnadt och lägges i skåp.

Så blir det oss möjligt att ännu en gång genomlefva de flydda tiderna och låta släkte efter släkte stå upp igen med hälsning, att de ännu lefva. Som de hafva arbetat i trohet före oss, må vi genom trohet i vårt arbete hedra deras minne, så länge vår korta dag varar.

Vi gifva oss sist ut i folkvimlet i staden 181. Där möta vi den stackars Lars Gudmundson, som med tårar i ögonen går och frågar, hvar han kan få köpa några tolfter bräder, för att däraf göra sig ett paulun på torget åt sig och sin fattiga hustru och sätta vaggan utanför, därför att de handterat honom så hårdt, att han ej längre får bo i sin gård 182. När en annan skulle flytta i hans utmätta gård, hotade han att dräpa denne. Eld hade en afton i skymningen brutit ut på en höskulle invid gården. Lars misstänktes därför. Han hade kallat borgmästaren den tjocke belgen och sagt, att han skiljt honom vid all hans välfärd, en annan gång, att honom stod ingen nåder igen. Kämnären Jon Stake, som kommit till honom i exekutivt ärende, har han hotat och undsatt honom på väg och vägamot. Efter hans undsägelser gällde hela staden, blef han 1660 dömd att förvisas under klockringning, efter han hade ej något att betala med, utan var heel desperat. Ännu en gång blef han dock till allas öfverraskning synlig i staden.

Henrik Leffler, postmästaren, går och ser bedröfvad ut. Ett bref hade kommit, adresseradt till »Knaperbocken». Så kallades Erik Nilson sunnan. Han fick ock brefvet genom Lefflers pojke. Men pojken blef örfilad med frågan: är du utskickader för att skälla på folk? Erik Nilson fick plikta, och pojken gjordes fri för att ha kallat »knaperbock».

Oväsen på gatorna föres som förr. Nils profoss anklagade två båtsmän, att de hafva gått af och an på gatorna och frågat, hvarest stadens hundar äro, och ropat gruffveliga, gåendes den ena gatan upp, den andra neder. Plikta för grassatgångande till stadens husfattiga. Om en mästersven heter det, att han esomoftast, ja, mest alla söndagsnätter, går af och an som en satans nattfogel, skriar och ropar som en galen och ursinnig människa.

Vake- och lekestufvor (från katolska tidens fastlagsnöjen) omtalas, med den förargelse, som de alltid medfört. År 1662 kom en »beryktad kvinnesperson från Örebro, som där säges vara med skarprättaren förvister staden, hafver här uti angifne kvarter, hos hustru Anna, carduansmakerskan, hullit sig frisk, låckat stadens ungdom till sig, kort till sägandes, hullit ett openbart dansehus uthi all lättfärdighet». Varnades att fly staden. Värdfolket förbjudes vid 4 mark att hyra en sådan skamblig kvinna. Af samma skäl anklagas Erik Bengtson, att han med sitt speel låckar och bedrager ungdomen och legofolket, hvarigenom de deras husbönders arbete mycket försettia.

Djäknarna tyckas vid denna tid vara i minoriteten. De äro mest ute på landet och lära små barn abcd, såsom Olof Person i Medåker, eller ock sälja de messor på landsbygden till prästernas stora förargelse, hvilket förbjöds genom cirkulär af biskop Nils Rudbeck 1673. Orsaken till djäknarnas tillbakaträdande i Arboga är väl dels skolans förfall efter Västerås gymnasii inrättande, dels soldatinkvarteringarna. Äfven gesällerna höllo bugt på dem. När gesäller en gång kommo i ett hus, där en djäkne satt bland andra och drack öl, hade de sagt: det luktar djäknar. Djäknen hette Johannes Nicolai och fick stryk.

Som i tider, när bruden röfvades, blef det ofta strid mellan bröllopsskaran och mötande. De, som redo mot brudgummen, voro klädda i kyller och hatt samt utrustade med pistol, karbas, stridshammar, spanskt rör. Hästarna hade blåa band på ryggstycket, floresanband eller »favor» 183. Vid utridandet dracks öl ur silfkanna. Vid hospitalet gafs i armbyssan. När skarorna möttes, red Harald ur ledet och braverade dem på vägen. Detta var 1663. År 1673 förbjöds allt skjutande under in- och utridande på söndagarna vid brudefärder, 1685 vid bröllop, barnsöl och på marknader.

För en flickas edukation åtgick denna tid 200 daler. I fästegåfvor hade en fästman under 3 års tid, hvarunder han friade, utgifvit för 89 daler 24 öre. Utmärkande för denna tid och dess kvinliga fåfänga äro rangstriderna om bänkrum i kyrkan. De förnäma fruarna, prostinnan och borgmästarinnan, föregå de öfriga med sitt exempel. Lohmans mor träffas äfven inför rätta i dylikt mål. Efter ett dylikt slagsmål i kyrkan 1665, med slag, lufvar, knuffar och svordomar, blir det fråga om gudstjänstens inställande och stort bann. Icke ens kyrkorådet kan hålla sig stilla i kyrkan. År 1703 få ledamöterna varning af prosten, att de fört oljud i koret för att visa sitt missnöje med bänkindelningen. Äfven barn och skolgossar slåss i kyrkan.

Barnen ha sin särskilda historia i protokollen. Än springa de och jaga en lössläppt utsvulten hästförborgen, än kasta de sten och blifva »näfsta», sådana små till exempel, än köpa de på gatan frukt, som ej blifvit torgförd, och begynna gråtande bedja före, än är det 2 små byxsäckietjufvar, som allestädes i marknaderna pläga bruka sina streck. Än tager en pojke en häst ur Tråssens hage och släppte honom på gatan. Hästen gick bort, och pojken dömdes att betala den. Än är det slagsmål mellan stadspojkar och jäderspojkar. Stadspojkarna hade lekt på gatan, då de överföllos. En pojke blef kastad med sten under ögat.

Rörande är det att läsa om hur Johan Kumblæi häst, som blifvit stulen, efter mångåriga irrfärder återkom hit, och gick in genom herr Johans port samt in till stallet. Lika rörande är det natursinne, i förening med barnakärlek, som röjer sig i ett annat protokoll. Fem små tallar hade af en gammal man, Jöns Andersons svärfader, i lång tid befredats, men blefvo nedhuggna i hagen nu, medan gubben stod lik, och det af öfverdåd.

Ett rent motsatt intryck gör det att läsa om hur magistraten, i brist på angifvare, söker »per potestatem inqvisitoriam» den brottslige att antasta och straffet lämpa efter gärningens beskaffenhet. Duellen förbjöds 1663 genom anslag på rådhusdörren, och därmed var åtminstone den enskildes rätt till själfhämnd efter lag upphäfd, om den ock i verkligheten och praxis fortfar. De, som härvidlag längst rådde sig själfva, voro de högst uppsatte. En räkning på hvad som åtgick vid en Gobysyn 1668 slår oss med häpnad. Öl dracks dagen i ända i hus och i skog, omkring 3 kannor öl per man åtgick per dag, utom andra dryckesvaror. Om i det laget blef fejd, innan dagen var liden, är ej under. En och annan gång synas de kungliga i Arboga. Då är fyrverkeri, illumination, äreportar, pyramider och blommor. Det var i n. v. Mannerstråleska gården Carl XI brukade ta in. Vi lämna nu de perukklädda, bugande borgarna med majestätet och kasta i förbigående en blick på de kyrkliga förhållandena, för att sedan återkomma till dem.

Det fanns dock under allt yttre världslif ett inre lif och ett sökande efter Gud. Protokollen i början af 1660 slutas med Soli Deo gloria (Gud allena äran 184). En fallen kvinna begär gråtande att bli upptagen i Guds församlings gemenskap. Okristeligt betyder kärlekslöst. En man säger till sin forna ovän: Vi hafva begge varit till H. H. nattvard och förlikt oss med Gud, hvi skola vi nu oprepa sådant. Det var ej de fattiga utan de rika i Arboga, som 1691 sade ett bleklagdt nej till begäran om bidrag till bibelöfversättning. Allmän tillsyn öfver folkets sedliga och religiösa tillstånd hölls af rotemännen, som skulle ha uppsikt med svärjande, eder, Guds ords förakt och sabbatsbrott, 1665. Mot de tröga och försumliga, Guds ords och de heliga sakraments föraktare anlitas magistraten 185. För kyrkodörren basas pojke med ris, i vapenhuset stå söndag efter söndag, liksom under klostertiden, de fattiga, utanför kyrkan stå syndare, som ännu icke genom kyrkoplikt blifvit upptagne; i stocken sitta de, som gjort sig skyldiga till fylleri och dryckenskap, öfverflödigt tobaksrökande vid kyrkorna in på sammanringningen, skvaller och stim under gudstjänsten, och själfsvåldiga gossar och drängar, de, som syndat genom begifvenhet på svordom och banskap samt egenvilligt och vårdslöst afhållande från den allmänna gudstjänsten och catechismus-förhör, jemväl ock äkta folk, svågerskap och grannar, som lefva i osämja och oenighet, med mera otidigheter.

Carl XI höll sträng tillsyn med prästerna, och befallde biskoparna att afsätta alla odugliga präster. Genom katekismi-förhören vidmakthölls den inhämtade kristendomskunskapen hela lifvet igenom, och prästen kom i en beröring med folket, som gjorde själavården lätt.

Ingen har gjort mer för den svenska kyrkans yttre skick än Carl XI 186. Dock florerade hexprocessernas stygga vidskepelse på hans tid. Någon hexprocess härifrån är icke nämnd, men djäfvulen har ändock många offer. Soldaten Christofer Larson var befängd af den orena anden. Hans sjukdom yppades en gång i Arboga landskyrka. Sedan han bekände sin synd, hafver Gud hans sjukdom någorlunda förmedlat. År 1683 föll en 18-årig flicka i sömn under badning och vaknade mållös. Efter 4 års tid föll hon åter i sömn och fick målet tillbaka. Sådana tilldragelser voro under medeltiden vanliga och sattes alltid i samband med djäfvulens verksamhet liksom tvifvelsutan äfven nu. Vid visationen 1684 stadgas, att de, som bruka någon vidskepelse, skola utom världslig plikt också plikta ecclesiastice, hvaraf synes, att vidskepelse icke varit något ovanligt här. En tjuf, som satt i järn, såg in i elden och sade: Släpp ut mig, det tjuter så i mig, jag måtte släppa ut de djäflar, som äro i mig. Mörkrets värld var en verklighet för de gamla. Man sökte inbilla sig, att den ej fanns till. En prest, Floræus, utnämnd till stadskaplan af senaten, som var här 1711, var ofta i syne och sades förmå utdrifva djäfvulen. Allmänheten aktade honom, till och med i ytterligheter, och många af de äldre stadens innevånare hafva vetat att berätta om de många anfäktningar han uthärdade af mörksens förste, som ofta i synlig måtto visade sig för honom. Fördref satan igenom korset på fönsterblyet 187.

Från denna tid berättas ock följande 188:

Uti Arbogaån förefalla åtskilliga ting, såsom med gråtande tjutande, spökande etc. Under 20-åriga kriget, då en förnäm rysk general satt fången i Arboga, hvars namn var Golovin, då skulle borgerskapet, som höll vakt den natten, hvaribland parens beatus meus var, gå öfver stora bron, men mötte en oförliknelig dame, både i gestalt och kläder, hvilken, ehuru mörkt det var, klart lyste, ju närmare hon kom, ju längre hon blef, tills hon i ett moment var med faseligt brusande i åån. Hæc nymphæ fata 189.

En handelman, J. Ahlgren (som bodde i Helgekorsgården) gift med Elisabeth Cupp, gick en afton ifrån vreten öfver kyrkogården, 1716 eller 1717, då honom vid västra kyrkoporten möter en stor likprocess med facklor och lyktor. Att se uppå dessa stannade han, då han tyckte sig känna bärarena, men kände dock ingen. Processus skedde in i kyrkan op til koret, hvarest allt var med ljus beklädt, modo sane usitato 190, där begrafdes liket och prästen kastade mull därpå. När allt var beställdt, och han tog till hatten att läsa, efter akten, som seden var, så slocknade alla ljusne ut, och han stod på kyrkogården tillika med sin dräng, som bar lyktan och allt detta äfven såg. Et tales fuere exseqviæ.

Uti rådstugan sågos åtskilliga spökelser, merendels i en suggeskepnad. En kapellan, vid namn Olof Ramzelius, gick Rådstugugatan, ämnade sig till Västerlånggatan och sitt hus, blef af denna sugga angripen, hvilken, då hon var liten som en ordinär, blef som taken. På denna slog herr Olof sönder sin käpp, då han baklänges gick för henne och motade, tills han kom fram.

En valbjörk i Igelsäters skog höggs ned af en skeppare i Arboga. Han vardt dödssjuk. En klok gumma rådde att lägga spånor på stubben. Så blef han frisk. Lohman säger: Hustruns raison har gått ut på spiritus mundi universalis, hvarom Fritzenheim, Theophrastus Paracelsus et alii videndi.

Klostergårdens, sedan kungsgårdens gamla valbjörk, stod ännu kvar på Jacob Petres gård, högre än kyrktornet, mycket underlig att påse 191. Lohman är rädd att omtala mera därom, att icke öka vantron. Själf är han, som vi sett, långt ifrån fri därifrån. Det var efter sägnen i Lohmans ungdom, som Carl XII stod lik i den gamla kungsgården i Arboga. Paradsängen, i guld och svart, är ännu kvar 192.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 28 december 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt