X. Frihetstiden

År 1736 upphäfvas de forna handelsdistrikten i Bergslagen. Därmed var den sekelgamla striden om Arboga husbonderätt öfver sitt forna »gebiet» afslutad.

Det gällde nu att söka ersättning för det förlorade. Borgmästar Schwede utverkade rätt att i Stockhom få afsätta de af ålder berömda Arboga kringlor. Man fästade öfverspända förhoppningar härvid, men glädjen blef kort. År 1734 börjades affären. År 1753 börjar arbogabrödet i Stockholm underkastas kontroll, och 1756 måste kringelbakeriet stängas af fruktan för eldsvåda.

Detta försök att upphjälpa stadens ekonomi var ej det enda. Man försöker med tobaksplantering och tobaksspinnerier, föreslår återupptagande af det vid Garpströmmen ödelagda pappersbruket 193 samt anläggande af kvarnar i staden 194. Man tänker på tråddragerier och andra järnmanufakturer vid Höjen, som man nu ångrar sig att ej ha mottagit, då det 1647 erbjöds. Dessutom nämnas pipbruk, tapettryckeri. Vid Fogelsjön och norr om staden exploiteras torfmåssar, hvarför särskilda torkhus uppsättas. Mineralkällor börja undersökas (Vinbäcken), malmstreck att tillvaratagas. Förordning om skogens sparande utfärdas, och borgerskapet börjar hålla vakt om skogen i tur. De 12 små kanonerna, som 1722 anskaffats, få nu göra tjänst, för att med skotts aflossande skrämma vilddjuren. Så kommer staden lättast från allt besvär med skallgång och anskaffande af jakttyg. Dessa skallgångar förekomma under 1700-talet så ofta, att man kan antaga en stark tillväxt af både varg och björn. År 1780 sköts emellertid den sista björnen i Götlunda vid Stäbergs backe, n.o. från Götlunda kyrka, af major Dankwardt Liljeström vid Lifregementet † 1825, 95 år gammal 195. Det forna röfvarlifvet sunnan i skog var ännu ej slut. Borgarena hade svårt att finna sig vid den nya ordningen, själfrådigt som de förut huserat å skogen. Stadens skogvaktare förolämpas med hot och undsägelser och eljes. Detta har till följd, att syn anställes på stadshagen, och vakt hålles i tur af borgerskapet såsom ofvan nämndt, 1771. — Igelsäter inköptes af staden 1746, men såldes redan 1749 i anseende till den myckna åverkan, som borgerskapet uppå skogen föröfva, så att därå ingen hägn hållas kan. Med Guby föres en 93-årig process, 1661 - 1754. Herråkersängen skiftas 1749. Antalet borgare, som bidrogo till båtsmanshållet, utgjorde 1741 171. Förmögenheten ställde sig 1747 sålunda: af borgarna voro 2 förmögna genom arf, 32 mindre förmögna, 65 minst förmögna och till undergång lutande, 96 utfattiga och utblottade, tillhopa 195 borgare. Potatisen, hvaraf de 4 första tunnorna infördes 1748, blef för de utarmade snart en välkommen undsättning.

Borgarnas främsta näringsfång, handeln, hade, som alltid, sin värsta fara i oärligheten. Att oredlighet härskat bland borgarna, framgår däraf, att 1738 årlig ed affordrades hvarje borgare, att ej drifva olaga handel med främmande 196. Lösa krämare efterslås, likaså bönhasar (mot hvilka landshöfdingeämbetet utfärdar s. k. jagbref), och af gångande handtverkare uppbäras gärningsören genom kronobetjäningen. Hallrätt införes 1731. Adeln hade dock fortfarande privilegier på att forsla eget järn (1726). Bland handtverkarne erhålla skomakarne sina statuter 1755, garfvare inkommer 1729. Stockholms plåtslagare, som hittills lydt under harneskmakareämbetet i Arboga, vilja frigöra sig 1723, men det erinras, att de ej äro rättskaffens mästare, utan merändels bönhasar. Gullsmedsämbetet i Arboga är nu så förfallet, att det, fastän under protester 197, måste ställas under annat skrå 1759.

Ett spändt förhållande mellan de gamla gesällerna och dem, som stodo under nyare skrån, hade uppstått 1752. Med anledning häraf förordnas, att gesäller ej få förakta dem, som stå under nyare skrån. År 1753 stadgas, att intet ämbete får besvära gesäll, som aflagt mästerprof, med skänkning eller tractamente, hvaruti en hvar äger att sala. Frimåndagar förbjudas 1758. Att gesällerna varit ärligt ansedda, framgår däraf, att de tillika med studerande, skrifvare och betjänter, väl klädda, inställa sig till hajs formerande vid deras kungl. personers genomresa 1754. I kyrkan börja de mer och mer sällan infinna sig, hvilket ock tyder på att bandet emellan husfadern och tjänarne börjat lossna. Läktarne, som i början varit skråens stolthet, började snart stå tomma. Skomakare, skräddare, smeder, öfvergifva den ene efter den andra sina kyrkplatser, tills slutligen stadens bösseskyttar äro ensamma kvar i kyrkan 198.

För den inre ordningens upprätthållande utgåfvos en mängd stadgar. Extra rådstufvor förbjödos, till förebyggande af allehanda strider och oordningar. Borgmästare Schwedes lif hade blifvit förkortadt genom oroligheter af detta slag. Själf hade han varit för saktmodig att med kraft hålla ordningen vid makt bland borgerskapets oroliga hufvud. Han fick dock en efterträdare, blodskommissionens ledare, Renhorn, som visste att anse alla uppviglingar med tillbörligt förakt. Det behöfdes ock. År 1771 befanns en paskill uppslagen på rådhusdörren. Kämnärsrätten lär aldrig subordinationens plikt. Allt jämt klagas öfver oanständigt skrifsätt och målens förvisande »genom simpelt remitterande». Kämnärsrätten hade andra intressen än lag och rätt. Är 1766 tvista tvenne rådmän om förmånsrätten till ordförandet vid Arboga kämnärsrätt.

Brandhöfvidsmännen för hvart kvarter erhålla 1737 till hjälp 2 af stadens äldste, hvilka, jämte 2 andra uppsyningsmän, skulle hafva uppsigt öfver hela kvarteret, att alla politie ordningar efterlefvas, inga otillbörliga sammankomster hållas, eller svärmande och otillbörligt väsende på krogar eller andra ställen föröfvas. En gång i veckan aflägga dessa rapport hos höfvidsmannen, denne åter hos magistraten. 2 gånger i månaden rapportera dessa 2 tillförordnade af stadens äldste omedelbart hos magistraten hvad, som därunder kunnat förelöpa.

Trots fiskal, stadsvaktmästare, brandvakt och profoss var det dock ej alltid så fredligt. För att ej tala om djuren, okynniga hundar, som bita får, och som skulle skjutas, ankor och gäss i ån, getterna, som beta på kyrkogården, svinen, som man förgäfves söker hålla från gatorna, fanns det krogar, som hyste löst folk hela natten, där de dansade och söpo, drängar och pojkar samt lättfärdiga pigor, som höllo oväsen på gatorna och störde godt folk i sin sömn, maskerade personer, som höllo upptåg på gatorna och inträngde i husen 199. 40 daler smt var dock 1727 stadgadt för piga eller dräng, som var ute efter kl. 9, och brandvakten fick med vaktjärnet taga alla lösa personer öfver halsen och sätta dem i arrest. Pojkars snöbollskastning och skrillande på ån samt stenkastning i prostgårdsträdgården blifver också förbjuden. Ridning på trähäst och stockstraff nämnes ofta, det förra för hårdt och ovarsamt körande till kyrkan, 1763.

Brandvaktsvisan, som sjöngs på 1700-talet, ljöd:

Guds härliga, milda och mäktiga hand
Bevare vår stad för eld och brand.

En förordning, som i tider, då ingen folkskola ännu fanns, ådrager sig vår uppmärksamhet, är den af 1757, som rör barn, hvilka fara på ån eller öppna grindar, och som bjuder, att deras föräldrar skola varnas, att barnen genom magistratens försorg måtte lära sig nyttiga handagärningar i stället.

Om barmhärtighet vittnar tillåtelsen för de fattiga att plocka ax, sedan säden blifvit införd och gärdena hägnade, 1742. Det blef icke så lätt att taga bort allt från åkern, vid tanken på att det fanns hungrande munnar. Seden härstammade från kristendomens första tid i vårt land 200.

Andra ljusa drag i 1700-talets bild äro afskaffandet af pinorum och tortyr 1772. Gatloppet förvandlades till spöstraff 1731. I nykterhetens intresse har mycket blifvit gjordt af åldermännen. Öfverste G. Modé 201 inlämnade 1773 ett memorial till magistraten, hvari han anhåller, att krogvärdar måtte straffas för deras gästers fylleri. Soldaten har att tacka krögarens egennyttiga, känslolösa och straffbara frikostighet, för det han, af omåttligt drickande och supande öfverlastad, föres till utförande af laster, hvilka eljes, eller under måttligt drickande, aldrig torde hafva fallit honom i sinne. Redan tidigare synes dock brännvinets skadlighet hafva blifvit insedt. År 1760 ålades krögaren att spinna något visst garn eller ock betala viss afgift till spinnhuset årligen.

Zigenare och tattare tillställa oro, hvart de komma. Vid gränsorterna skulle pålar uppsättas med påskrift om hvad straff de hade att förvänta, om de fördrista sig att återkomma, 1736.

Stadens utseende förändrades till sin fördel genom torgets utvidgande, då Tajardtska tomten norr om torget refs och sålunda hela öfra delen af torget blef öppen. Tajardtska tomten betalades genom värdet af husen, som försåldes, samt den afgift, som gårdsägarne kring torget fingo erlägga för bättre utsikt 202. Stadskyrkogården vidgades 1773 å södra sidan med 1,848 kvadratalnar, genom inköp af handlande Berglunds gård. Stadsgården bygges på nytt af borgmästar Schwede 1733. Rådhuset rifves (hela södra sidan och en del af den norra) och bygges om från grunden 1747 - 49. Tornet befans, då det nedtogs 1749, vara kärnfriskt ännu. Tornväktaren flyttade nu ur rådhustornet till kyrktornet. År 1755 invigdes det nya rådhuset 203. Nybyggda hus äro Ahllöfska barnhuset, bygdt på gamla rännarebanan 1745, Ahllöfska fattighuset (n. v. bokhandeln) 1746, och Ahllöfska stenhuset 1738, enligt uppgift efter ritning af Tessin, samt med följande inskrift öfver porten åt gatan:

»Fromhet och rättfärdighet
Följe och bevare mig
Alla mina lifsdagar.»

Denna inskrift står nu öfver ingången till den källare och krog, hvartill huset användes. O tempora!

Ny bro fick staden 1730, ny gärdesgård kring staden 1749, för svinens och kreaturens skull. Badstufvor inom städerna förbjödos 1725. Gatsopning påbjudes, så att borgarne ej varda ansedda för osnyggt folk, af främlingar, som besökte Arboga, 1762. Vid denna tid skildras staden som obetydlig, med små låga hus och trånga gator 204. Taken täcktes af torf. Tegel var ännu sällsynt undantag.

År 1737 planteras alm, ask, lind och lönn, ej allenast på stadens större gator, utan ock vid landsvägarna däromkring, i synnerhet på vägen till Koberg. År 1740 gifves projekt till lefvande gärdesgårdar genom fröfallna grankottars planterande vid landsvägen. Själf ägde staden i Södra Herrängen, där fordom kungsgården haft en trädgård, en mängd ekar, lindar och fruktbärande träd, som ej få huggas, enligt beslut 1758.

I judiciellt hänseende bildar Arboga län 1718-19 särskild lagsaga. År 1725 nämnes jordebok för Strömsholms län, där alla stadens hagar beskrifvas. Milstolpar uppsättas 1740.

För samfärdseln till sjöss blef Arboga kanal af stor betydelse. År 1776 reparerades denna af en herr Ulfström, som egentligen var kvarnbyggare, men tog sig dristigheten att bygga om kanalen, hvilket totalt misslyckades. Gustaf III inhögg emellertid sitt namn med egen hand i en af sluss-stenarna, som ännu visas, och efter fullbordad byggnad restes en minnessten af granit vid vindbroslussen med följande inskription:

»Gustaf III, Sveriges konung, understödde med allmänna medel detta slussverk, börjat 1770, fullbordat 1776.»

Flera hundra ekar utplanterades sedan 1796 205.

För stockholmsfärder börja nu till större bekvämlighet passagerarejakter användas 1723. Fartygen lade här i Arboga till vid rådman Vesténs sjöbod, i Stockholm vid Kornhamn. Örebro och Arboga hjälptes åt att hålla ån klar med en mudderpråm, som anskaffats af dem båda. Passagerarelistor börja uppsättas 1753. Vid ankomst och afgång lossa jakterna kanonskott 1753, men eld på fartyg är eljes förbjuden, liksom tobaksrökning på gatorna och målskjutning på ladorna utanför staden.

I jämförelse med de förgångna tiderna hafva väl bördorna lättats, så att ställningen för borgerskapet blifvit drägligare. En epidemi 1737 har gifvit Israel Tärning tillfälle att i sin redogörelse visa sin latinlärdom 206. År 1773 omtalas åter en dödande farsot. Likstanken i kyrkorna föranledde detta år beslut, att inga lik mer inom kyrkorna fingo begrafvas.

Efter Carl XII:s krig lågo 112 gårdar öde i Arboga. En lättnad bereddes åtminstone genom drabantinkvarteringarnes borttagande 1751, som då hade tyngt staden sedan 1696. I dess ställe kom, trots alla löften om befrielse, en artilleriförläggning 1772.

I dalkarlsupproret 1743 höll Arboga på att bli indraget. När de upproriska dalkarlarna voro på väg till Stockholm och hade utsändt budkaflar rundtom till landskapens befolkning att sluta sig till dem, erhöll Arboga bref från landshöfdingen, med uppmaning att på allt sätt söka afråda dalkarlarne och hellre undanhålla sig, än med dem deltaga i upproret, 1743.

Denna skrifvelse från landshöfdingen synes hafva varit befogad, enär anledning ej saknas tro, det förrädiska tankar rört sig äfven i Arboga.

I Arboga rådhusarkiv (skåpet) förvaras en bundt papper, innehållande rannsakning om en del af daluppropet i Arboga 1744. Denna rannsakning leddes af provincialfiskal Pape såsom åklagare. En smädeskrift, hvari folket uppmanas att taga konungen och generalerna öfver hufvudet, emedan landet var förrådt åt ryssen, och där det heter, att endast Plomgren och några af ständerna protesterat häremot, fanns vara utspridd af en beridare, Erik Sjöman, som hade fått den af rådman Erik Vestén, denne af rådman Ljung, som sade sig ha fått den från Stockholm. Ljung upplystes hafva Plomgrenarna i Stockholm till kommissionärer. Ljung hade visat Vestén paskillen uti uppgången af torntrappan på rådhuset.

I Köping hade det berörda brefvet blifvit uppläst för dalkarlarna 207 och af dem vidare spridt.

Rådman Ljung hade genast insett, att paskillen var skrifven af en illasinnad person, att uppväcka buller och oro och misstroende till höga öfverheten, hvarför han tillskrifvit sin betjänt, Schöldström i Ramshytte socken, att förmana allmogen där och i flera socknar, som voro under hans förlag och med honom plägade handel, att de icke skulle låta sig skrämmas af dalkarlarnas hot eller med dem göra följe, så framt de icke till lifvet af dem skulle ansättas. Både Ljung och Vestén hade, till undvikande af allt äfventyr att göra dalallmogen följe, uppehållit sina fartyg, att på dem kunna undsätta sig och sina egendomar, i fall samma allmoge skulle komma hit till orten.

Ehuru intet bevis fanns för Vesténs och Ljungs förräderi, hade dock deras beteende varit obetänksamt. Ljung säger sig ha litat på Vestén som sin förtrognaste vän och f. d. riksdagsman. Under rannsakningen tilltala de hvarandra med »ni». Arboga blef dock ej utan del i följande tilldragelser, om ock endast indirekt genom sin riksdagsman, borgmästar Renhorn 208.

Lojalare känslor visades vid kungabesöken. Så 1731, vid konung Fredriks återkomst från Hessen 209, då 15 par granruskor från allmänningen utsynades till pyramiderna, kanoner lossades, raketerna sprakade, musiken blåste, kyrktorn och våningar illuminerades, och prosten Lampa höll en för vår realistiska tid något fadd oration, men som säkert var hjärtligt välment 210. Vid deras kungl. högheters intåg 1766 fingo inga svin eller kreatur insläppas på gatorna och rubba pyramiderna och förorsaka osnygghet, hvarjämte innevånarne borde tidigt infinna sig vid tullen uti sina hederligaste kläder till att uppställas mellan pyramiderna och bilda haj. Vid detta besök illuminerades alla fönster 211.

Reglemente för stadens kavallericorps, som vid dessa högtidliga tillfällen paraderade, utfärdades 1731. År 1744 fick denna corps ett standar till stadens heder och vördnad.

Af märkliga naturtilldragelser anteckna vi en svår islossning 1745, då hus bortfördes, och man fruktade, att stora bron skulle stryka. »Stort buller och farlighet i Arboga den 3 April.» Isen 5 à 6 alnar tjock. År 1795 steg vattuflödet 1 ½ aln öfver stora gatan på söder. Många flydde ur sina hus midt i natten. Vid Kungsörs tull roddes små ekstockar 212.

Under en svår västlig storm 1750 böjdes landskyrkans torn, men spelades rätt igen med en lina af byggmästaren Johan Hollén 213. Samma dag, några timmar förut, blef stadskyrkans torn af stormen illa skadadt och reparerades med stor bekostnad.

Kyrkan börjar vid denna tid genom den s. k. upplysningen att förlora sitt forna välde öfver sinnena. Förr hade de kristna varit frimodiga i sitt vittnesbörd, och folket fruktade den lefvande Guden. År 1800 aflades mened af 40 smeder vid Jäder i en bränvinsbränningsfråga. Efter Lampas tid hade ett omslag inträdt 214. När predikan om omvändelsens nödvändighet för alla utan undantag, om rättfärdiggörelse af tro och om det nya lifvets frukter tystnar, börjar den stora massan af människor inbilla sig, att de äro kristna, fastän ingen kan se Guds rike utan att varda född på nytt. I sådana tider utsår djäfvulen söndringens draksådd för att få affallet ännu större. År 1722 blef det olyckliga konventikelplakatet utfärdadt, som bragte pietismen i full låga. År 1727 hade en korporal Carm skrifvit en smädeskrift mot prästerskapet, som cirkulerade i Arboga och af domkapitlet infordrades. År 1737 svaras af Lampa vid efterfrågan af landshöfdingen, att intet svärmeri eller skadliga sammankomster finnas i Arboga, utan en ren och fri religionsöfning. Var det så, berodde det på en ren och klar evangelii förkunnelse under Lampas tid. Förbud mot utfall emot pietisterna utfärdades, affattadt i en mild, försonlig och rent evangelisk ande, med uppmaning till prästerna att föregå sina åhörare i lära och lif. Ahllöfs och Ahlströms testamenten röja för öfrigt en lefvande tro och en innerlig gudsfruktan, som skulle glädja oss i alla tider. Arboga får deltaga i många barmhärtighetsverk genom sina kollekter för nödställda församlingar och individer både i Sverige och i främmande land. Vemodigt verkar det att se begäran om bidrag till bibelöfversättning 2 gånger nekas.

Nattvardsläsningen med ungdomen börjar 1773, d. v. s. ungdomen börjar nu, efter föregånget förhör i kyrkan, gemensamt fira sin första nattvardsgång. Så tröttnar aldrig Guds kärlek att, trots all otrohet och synd, åter och åter bjuda det eviga lifvet. Men på såningens tid kommer skördens, då det skall visa sig, hvad som föll i den goda jorden.

Vid omläggningen af grafplatserna i kyrkan gjordes 1750 ett dyrbart fynd, som dock genom ägarens snikenhet gick förloradt för staden. I en af grafvarna hittades nämligen ett crucifix af metall med stark förgyllning. Handelsman Såthe, som var ägare till grafplatsen, fick det först i sin ägo. Efter hans död såldes det till en bagare Schultz som af kyrkorådet 1758 anmodades att, mot sina pengars återfående, återlämna det till kyrkan såsom dess rätta ägare. Schultz hotades till och med med lagsökning, men nekade envist att lämna det ifrån sig. Crucifixet medförde dock ingen lycka. År 1761 begick bagaren Schultz dråp och rymde ifrån Arboga. Ett silfvercrucifix skänktes i stället 1773 af öfverste G. Modé, hvilket nu står för altaret. Enligt gifvaren består dess värde däri, att det är af en mästares hand. Begärde att få lösa det med 200 daler, i fall han skulle flytta till landet.

År 1801 den 15 December om aftonen anlände badensiska herrskapet, hvilket skulle ligga här öfver natten. Staden var illuminerad, men arfprinsen Carl Ludvigs vagn hade stjälpt mellan Reutersberg och Magnäs. Dels af stöten, dels af alteration och kanske tillkommet slag bars han in i en bondsläda och dog följande morgon kl. 3/4 till 7 i Wahrenbergs hus, v. om torget. Med fackelryttare blefvo de furstliga damerna mottagna. Om aftonen den 16 anlände konungen och drottningen hit. Den 17 var offentlig tacksägelse i kyrkan, den 19 affördes liket till Stockholm under eskort af husarer. Borgerskapet och prästerskapet föregingo det i procession till Kungsörstullen i sträng köld.

Bland hemska tilldragelser i staden vid denna tid intager mordet å rektor Malmstedts fru främsta rummet. Hennes lik återfanns i Mars 1809 i ett dike nedanför stampen. Mannen och hon hade lefvat i ständig osämja. Han hade varit hård, hon hade börjat dricka. Slutligen blefvo de skilda, och Malmstedt ålades att gifva henne underhåll. Misstankarna föllo genast på Malmstedt och ökades genom hans synbara bemödanden att hindra upplysning och få henne förklarad för själfspilling. Provinsialläkar Jacobi förklarade, efter besiktning och obduktion, att hon blifvit våldsamt mördad och till döds slagen. Hon begrofs ärligt den 20 April 1809.

Malmstedt hade den dag hon försvann varit hos henne och bjudit henne hem till sig. Hade 3 gånger vidtalat personer att förföra henne till äktenskapsbrott, för att få lagligt skäl till äktenskapsskillnad. Hösten förut hade han velat narra henne till Hamre under en falsk förevändning. Man berättar, att 2 personer legat i försåt för henne samma afton vid hemgången, som dock icke skedde.

Malmstedt blef ställd under framtiden. År 1809 förbjöds han att vidare befatta sig med skolan. Hans vikarier voro Svederus, Reuterström och Stenman. År 1812 blef han åter insatt i sysslan, då målet var utageradt och det blef svårt att få någon vikarie, d. 1820. Gick bort osaknad. Hans mördade hustru hette i sig Ramberg och var från Ljusnarsberg.

Ett rykte spriddes 1819, att Örebro skarprättare rest igenom Arboga och berättat, att han på befallning varit i Stockholm och i ett hus, dit han infördes genom obekanta vägar, halshuggit en okänd person af betydenhet. Skarprättaren ställdes till ansvar.

Festerna i Arboga firades vid 1700-talets slut, efter samtida intyg, med tal, skålar, fyrverkeri, fylleri och dans. År 1797 halshöggs en barnamörderska och brändes å båle. Almgren, som följde henne till stupstocken, frågar vemodigt, hvarför hon skall dö men förföraren gå fri. Han satt måhända vid en af de middagar, som denna tid gåfvos af Erik Vestén å Ellholmen, där punsch vid middagsbordet tillverkades af färska citroner och pomeranser, tagna af träden 215.

År 1808 lågo ryska fångar i Arboga. Särskild barack uppfördes åt dem. En af dessa fångar, Alexander Menzikoff, stannade efter fredsslutet kvar, blef målare och gifte sig samt kallade en son Alexander, en annan Carl Johan.

I 1800-talets början gästa de kungliga ofta Arboga på resa till och från Norge och komplimenteras under Vesténs sjukdom af Almgren, som t. o. m. en gång fick en nådig kyss på kinden af kronprinsen. Karl Johan bodde i Arboga hos krigsrådet Dahlfelt, i Ahllöfska stenhuset.

En klockare härstädes, Daniel Moberger, elev af organisten Oxelberg här, slog sig lös från tjänsten, började studera medicin, deltog i finska kriget, blef 1803 bataljonsläkare, fick tapperhetsmedalj, afsade sig klockaresysslan 1807, men blef genom enhälligt val återtagen, afsade sig 1810 på fullt allvar. Under hans frånvaro förestods klockaresysslan af snickareåldermannen Rosendahl. År 1811 blef Moberger chirurgie magister, 1811 antagen till medlem af svenska medicinska sällskapet, bevistade 1813 fältåget i Ryssland, blef med. doktor i Rostock 1813, öfvervar fälttåget i Norge 1814, d. som provinsialläkare i Helsingland 1832. Moberger var den siste klockaren i Arboga, som icke tillika var organist. Efter hans afsägelse sammanslogos båda sysslorna 216.

År 1815 begrofs fru Pape. Almgren säger om henne, att hon var något i hvarjehanda men intet i det hela. Förrättade stadskassörssysslan, nummerlotteri, collecteurskapet, reste i botaniken och slutade med att lära borgarflickorna prata franska och spela comedier. Löjligt var det att inträda i borgmästar Papes hus och se frun med räkenskapsböckerna, herrn vid redegarn och baron Åkerhjelm vid sin stickestrumpa.

En inblick i tidens andliga mörker få vi af det djäfvulskontrakt, som en dräng, Olof Janson, 1813 upprättat, skrifvet i hans eget blod, hvari han försäljer sig helt och hållet i djäfvulens våld, »att jag nu med detta mitt kontrakt får tala med honom och får efter min begäran:

    1) Så mycket penningar jag begär.
    2)
    Vinna på lotteriet så mycket jag behagar.
    3)
    Så tapper, att ingen skall öfvervinna mig.
    4) Så stor stad som jag behagar.
    5)
    Att jag kan räkna och skrifva utan lärdom.
    6)
    Att vinna på kortspel när jag behagar.

Och om jag får efter min begäran mot detta mitt kontrakt, så uppsäger jag mig Gud fader och Guds son och Gud den helige Ande, och jag afsäger mig mitt döpelseförbund och jag afsäger mig änglar, sol och stjärnor och jag afsäger mig allt hvad himmelen tillhörer och

gifver mig med kropp och själ helt och hållet i ditt våld när 45 år äro förlidne om jag får efter min begäran.

Och nu är min begäran, att, när jag får tala med honom, att han visar sig i människogestalt.

Olof Jonson.»

Läsare, det behöfs ej detta kontrakt, för att ha afsagt sig Gud och sitt döpelseförbund och tjäna mörkrets furste. Tusenden och åter tusenden ha pantförskrifvit sin salighet mot denna världens goda, likt Olof Jonson.

Vi stå frågande och spörjande, hvarför Guds kärlek icke tröttnar. När Carl Johan 1826 beser kanalverket, är halfsjette århundrade gånget, sedan Magnus Ladulås en dag bland de granklädda höjderna vid Arbogaån, med de nykomna franciskanermunkarna vid sin sida, såg sig om efter plats för kyrka och kloster. Det gömmes mycken förskjuten kärlek inom denna tid, men i sina grafvar bida de gångna släktena uppståndelsens dag och domen.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 17 december 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt