Allt ifrån krigets början hade det ingått i den svenska fälttågsplanen, att en mindre styrka skulle från Jämtland inbryta i Norge. Men nöden på andra håll hade gjort, att man gång efter annan måst draga de trupper, som för detta ändamål samlats, derifrån. I början af år 1677 fick man höra, att de norrmän som försvarat Trondhjem dragit sig söderut för att förstärka Gyldenlöves här. Nu väcktes frågan på nytt om ett tåg öfver gränsen. Det skulle anföras af generalguvernören öfver Vesternorrlands län Karl Sparre, hvilken allt sedan krigets början fört högsta befälet på denna sida. Han hade till sitt förfogande en styrka af omkring 1,700 man, deribland likväl tre kompanier voro jämtländska »tremänningar» och sålunda mindre pålitliga till krigsbruk. Men några födoämnen kunde icke anskaffas, och trupperna, som på tio månader icke uppburit någon aflöning, voro spridda öfver större delen af Norrland. De rymde derför i stora flockar till fjällen, och slutet vardt att företaget äfven denna gång måste uppgifvas.
Fram på sommaren spordes, att norrmännen å sin sida samlade trupper i Trondhjem och Röros och gjorde sig i ordning att infalla öfver gränsen. Samtidigt mottog Sparre en skrifvelse från De la Gardie, deri han uppmanades att förekomma ett dylikt anfall genom att framrycka mot Trondhjem eller ock, om förhållandena inbjöde dertill, med sina trupper följa långs fjällryggen till Röros och derifrån genom Gullbrandsdalen tåga till Vermland. Han beslöt att följa den sistnämda anvisningen. Men då han strax derefter fick veta, att landshöfdingen i Österbotten Didrik Wrangel sammandrog en styrka af 1,400 man afsedd till hans förstärkning, beslöt han att först invänta ankomsten af dessa trupper, innan han satte sig i marsch. Emellertid förrättade han mönstringar öfverallt i landet och utlyste landskapsmöten med presterskap och allmoge. Han förmådde till och med bönderna att lofva uppställandet af ett visst antal dragare till artilleriets forsling samt färjor, pråmar och båtar till öfverförande af trupper och ammunition från Frösön till Oviken, derifrån han ärnade börja sitt tåg. Äfven lofvade de honom att hålla säkra kunskapare på fjällen, på det att fienden i god tid måtte varskos.
Men folket var här liksom i Skåne och Bohuslän af själ och hjerta fäst vid sina forna herrar. Svenskarne voro endast med nöd tålda. Att visa sig trolös mot dem, predikade presterna, vore en likaså god gerning som att döda dem. Intet af det som bönderna lofvat vardt heller uppfyldt. Ändtligen ankommo trupperna från Österbotten, efter långt dröjsmål. Men de räknade, i stället för 1,400 man, endast 290, och af desse var flertalet oöfvadt och i saknad af både öfver- och undergevär. Sparre gaf dem befallning att fortsätta marschen till Oviken, der majoren Rutenkrantz tagit ställning med några kompanier tremänningar och ett par kompanier nyvärfvade dragoner. Nu vägrade bönderna att utlemna de dragare och båtar, som de nyss förut utlofvat. Sparre utlyste ett nytt möte, och presterna fingo befallning att förmana bönderna till nit och trohet mot deras rätte herre och konung. Men till detta möte kom endast en gammal orkeslös gubbe, och Sparre kunde icke företaga sig någonting. Han hade hvarken födoämnen eller ammunition. Penningbristen var så stor, att han måste från Stockholm anhålla om penningar bland annat till inköpet af 60 ris patronpapper. Att lefva på befolkningen var omöjligt. Missväxt hade varit rådande sedan flere år tillbaka, och fattigdomen på landsbygden var gränslös. Trupperna måste derför å nyo spridas omkring för att kunna lifnäras.
Midt under dessa svåra förhållanden mottog Sparre plötsligt den oroande underrättelsen, att norrmännen redan voro på marsch mot gränsen. Nu vardt hans ställning ännu mera brydsam. Han måste uppgifva hvarje tanke på att tåga till Vermland och rikta alla sina omsorger på försvarets ordnande. Detta var i fullkomlig lägervall. De två skansar, som lågo vid gränsen, kunde icke göra fienden det minsta motstånd. Den ena af dem, skansen vid Mörsill, var så igenfallen, att man, enligt Sparres egna ord, kunde på långt håll nedskjuta det ringaste kreatur i den samma. Så väl denna skans, som den vid Hjerpe, var för öfrigt så illa anlagd, att norrmännen utan större möda kunde kringgå den samma. Det vore dessutom omöjligt att anlägga nya skansar, ty krigsförråd felades. Sålunda funnos endast fjorton kanoner i hela Jämtland. Sällsamt nog önskade icke Sparre flera, rädd som han var att förlora kanonerna och ammunitionen i fiendens hand.
Då ryktet kom om norrmännens framryckning, hade Sparre utsändt två officerare för att kunskapa. De voro knappt återkomna med rapport att de ingenting sett af fienden, då en skara norska ryttare plötsligt visade sig i Rödö-sundet. Nu fann ändtligen Sparre, att han var omgifven af förrädare på alla håll. Han måste midt i natten lemna sitt hem och söka sin räddning i flykten samt lyckades endast med stor nöd komma undan. Nästan oklädd måste hans hustru kasta sig upp på samma häst som han. Strax derpå fick han höra, att hans trupper vid Oviken hotades af öfverlägsna fiender. Öfversten Ulfsparre fick befallning att med sina tre kompanier vesterbottningar aftåga till deras hjelp. Men svårt väder hindrade denne att komma öfver Storsjön, och under tiden var Rutenkrantz' öde afgjordt. Den 16 augusti anföll en större skara norrmän hans ställning vid Ovikens kyrka. Skotten hade knappt börjat smälla, förr än tremänningarne kastade ifrån sig gevären och gingo öfver till fienden. Endast de två dragonkompanierna höllo stånd, men desse kämpade så mycket tapprare. Först efter en mycket envis strid tvungos de att vika, då de drogo sig in på Ovikens kyrkogård och fortforo här att strida ända till mörkrets inbrott. De få, som då ännu funnos qvar vid lif, måste gifva sig fångna.
Innan underrättelsen om denna strid nådde Sparre, hade han beslutit att med sina öfriga trupper draga sig tillbaka till Brunflo för att tillspärra det der liggande passet för de norr om Storsjön framträngande norrmännen. Medan fotfolket tågade landvägen, skulle artilleriet forslas dit på båtar. Då Sparre kom fram, fann han emellertid ställningen allt för svag. Han hade för öfrigt icke qvar under sitt befäl mer än 400 man, dugliga att bära gevär. Kanonerna hade gått förlorade. Artillerifänriken, som skulle tillse deras transport, hade blifvit skrämd på flykten af några skott, som händelsevis lossats vid landstigningsstället. Sparre drog sig nu tillbaka till Gullesundsbro, och då han här sporde, att hans trupper på Ovikslandet voro slagna, fortsatte han återtåget i största hast till Borgsjö, sökande så mycket möjligt var att »salvera» de honom anförtrodda trupperna. Hans styrka hade småningom åter ökats genom ankomna förstärkningar till 1,700 man, men detta oaktadt tilltrodde han sig icke att våga ett försök att hejda fiendens ringa styrka, hvilken han i sin uppskrämda inbillning förstorade till ofantliga härmassor på alla håll.
Norrmännen fröjdade sig otroligt öfver denna framgång. De hade tagit till fånga bortåt 400 man samt eröfrat fyra kanoner och sju »gröna» fanor. En medalj slogs af dem till åminnelse af dessa segrar, genom hvilka, såsom det hette, ett gammalt norskt landskap vapenvunnits igen under Norges lydnad. På svenska sidan åter kastade man förnämsta skulden till olyckan på Sparre. Denne sökte visserligen försvara sig med att hänvisa till sina ringa tillgångar, men detta hjelpte minst af allt inför en sådan domare som Karl den elfte, hvilken var van att städse sjelf mötas af brist, trolöshet och liknöjdhet. Det var nog för honom att veta, att Sparre varit overksam och dessutom låtit narra sig af dumma bönder, för att han skulle fälla sin dom, som, kort och godt, lydde på afsättning. I Sparres ställe utnämdes Jakob Fleming till generalguvernör, medan fältmarskalken Henrik Horn fick befallning att med alla trupper, som funnos i trakten kring Stockholm, aftåga till Norrlands försvar. Under hösten samlade Horn sina trupper i Medelpad, och han ärnade just börja framryckandet mot Jämtland, då underrättelsen kom att fienden redan lemnat landet. En skara ryttare, som han sändt ut på kunskapande, hade nämligen ingifvit norrmännen den föreställningen, att en större svensk armé vore i antågande, och de hade derför brutit upp den 1 november samt, sedan de bränt alla förråd, genom natt och dag skyndat tillbaka öfver fjällen. Deras återtåg, sade man på svenska sidan, hade liknat den vildaste flykt. Många af norrmännen skulle i villervallan hafva trängts i Storsjön och drunknat.
Hade icke denna lyckliga tillfällighet inträffat, skulle förmodligen äfven den kraftfulle och duglige Horn fått svårt att befria landet från fienden, ty samma hinder, som mötte Sparre, funnos fortfarande, kanske om möjligt ännu större. Fattigdomen var sålunda öfver all beskrifning stor. Borgerskapet i Norrlands samtliga städer kunde icke åtaga sig förplägningen ens af några hundrade nyvärfvade dragoner. Det svarades Fleming, då han anhöll derom, endast med »olidliga besvär och lamentationer». I Gefle, sade man honom, var allt förmöget folk utdödt. Husen stodo öde, eller ock bodde i dem endast medellösa enkor och fiskare. Söderhamn hade nyligen härjats af vådeld, och borgerskapet hade derför fått friår. Hudiksvallsboarne klagade öfver samma olycka. Sundsvall var blott en liten fläck »af så ringa konsideration, att der näppeligen någon borgare vore behållen». Hernösand slutligen hade redan förut inqvartering.
Knappt hade Horn inryckt med sitt krigsfolk i Jämtland, förr än han fick bref från konungen, deri han befaldes att anställa allvarsam undersökning om det förräderi, hvartill en del af landskapets inbyggare gjort sig skyldig, och stäfja dylikt ofog för framtiden. I december sammankallades derför allt presterskapet jämte fullmäktige från allmogen. Det utransakades nu, att ett hemligt förbund mellan allmogen och norrmännen verkligen hade blifvit ingånget och med socken- och häradssigillen stadfäst. Stränga. straff förmodades. Men hela saken slutade dermed, att allmogen tvangs att utlemna alla skjutvapen, på det att, såsom det hette i domen, ett dylikt hemligt understöd åt fienden måtte för framtiden förekommas. Man insåg kanhända, att förräderiet utan Sparres lättrogenhet icke hade kunnat taga en sådan utsträckning, som det hade gjort. En dylik mildhet var dock mycket ovanlig under denna oroliga tid.
