Den varma kärlek och djupa vördnad, som Maria Eleonora hyste för Gustaf Adolf, hade, så länge han lefde, tillbakahållit alla mer i ögonen fallande utbrott af hennes besynnerliga lynne. Hon hvarken ville eller vågade lämna fritt lopp däråt, och i allmänhet upptogs hela hennes själ, hennes varelse blott af en enda känsla, kärleken till hennes gemål. Han var hennes make, hennes vän, hennes ledare, hennes allt i allom. Han föll och lämnade henne ensam, vacklande och svag, utan förmåga att stödja sig själf, utan förstånd att låta stödja sig af andra. Den gränslösa sorgen ökade ännu mera hennes besynnerligheter och påskyndade deras utbrott. Så föranleddes de bedröfliga öden, som träffade den store Gustaf Adolfs efterlefvande maka.

Hennes egna infall angående konungens begrafning äro redan förut anförda. Knappt var jordfästningen förbi, förrän villorna förnyades. Redan andra dagen kände änkedrottningen en oemotståndlig längtan att gå ned i grafkoret och såsom förut öppna kistan och hugna sig af den döde konungens betraktande, och hon begärde i sådan afsikt nyckeln. Men ståthållaren ansåg sig böra anmäla saken i rådet, hvilket, efter att hafva inhämtat biskoparnes mening, gaf ett nekande svar så väl för sakens egen beskaffenhet som för det uppseende, den skulle väcka hos rikets nu församlade ständer, särdeles hos allmänheten och bönderna, hvilka, ovana vid sådana uppträden, skulle betrakta dem som ett ogudaktigt störande af de dödas ro eller som ett lika ogudaktigt afguderi med de dödas ben. Drottningen blef öfver detta afslag ganska förbittrad, och då rådet fortfor uti sitt beslut, hälsade hon tillbaka, att också hon ämnade fortfara i sitt och således tvärt emot deras vilja besöka grafven. Men då regeringen bestämdt förklarade, att den i sådant fall ämnade möta våld med våld, och då man föreställde änkedrottningen obehaget af att blifva från kyrkodörren tillbakavisad, afstod hon ändtligen från sitt trotsande men begärde däremot att ännu blott en enda gång få besöka grafven; hon erbjöd sig att därefter aldrig mer sådant begära och tillika att vid samma tillfälle i kistan nedlägga konungens hjärta. Äfven denna bön vägrades, under förevändning att regeringen icke borde bryta sitt en gång fattade och öppet uttalade beslut och att dessutom ett sådant uppträde kunde medföra våda för drottningens redan förut försvagade hälsa. Emellertid sökte än rådsherrar, än biskopar att lugna och leda henne medelst allvarliga föreställningar. Som kristen borde hon vara nöjd med hvad Gud beslutit. Han vet bäst, hvad oss nyttigt är, och på honom allena skola vi förtrösta men icke på döda kroppar. — Gud är de lefvandes, icke de dödas Gud. — Att störa de aflidnas ro strider dessutom mot Skriftens ord, förnuftets och den sanna kärlekens bud och slutligen mot alla folkslags plägseder och så vidare. Det lyckades omsider att besegra hennes envisa motstånd. Hon lämnade ifrån sig hjärtat, hvilket med gulddosa och omgifvande sammetspung i all tysthet blef i konungens kista nedlagdt, och därmed fick denna obehagliga tvist ett efterlängtadt slut.

Drottningens sorg tycktes däremot aldrig vilja upphöra. Redan från första ankomsten till Nyköping lät hon i sitt rum med svart kläde öfverdraga både väggar, tak, möbler och golf. Fönstren blefvo på samma sätt tillstängda, så att kammaren endast upplystes af facklor och vaxljus. Uti denna dystra omgifning satt drottningen beständigt innesluten, själf klädd uti djupaste sorgdräkt, gråtande nästan natt och dag, understundom utbrytande uti så våldsamt jämrande, att enhvar, som det hörde och såg, kände medlidande med hennes olyckliga tillstånd. Man hoppades någon förändring efter ankomsten till Stockholm och konungens begrafning men förgäfves. Maria Eleonora fortsatte sitt förra lefnadssätt, och endast småningom och efter flera år lugnades hennes hjärta till en mera sansad sorg. Men ännu och alltid var Gustaf Adolf hennes enda tanke. Så snart hans namn eller bragder nämndes, utbrast hon suckande: Mein Glück ist gestorben! (Min sällhet är förbi!) Hon författade till hans grafskrift följande rader:

Sein Tugend und Ehr, und tapfer unsterblich That
in Leben und Tod mit Triumph obsieget hat. ^not

Vid aflämnandet af hans hjärta stiftade hon för några anhöriga och tillgifna fruntimmer en orden till den aflidnes minne. Tecknet var ett krönt guldhjärta. På ena sidan sågs likkistan med de bekanta bokstäfverna G. A. R. S. och till omskrift: Post mortem triumpho! Morte mea vici; multis despectus magnalia feci (Föraktad af många, har jag utfört stora bragder, segrat i döden, triumferat efter döden.); på andra sidan följande, äfven af henne författade verser:

Mit meinem Tod habe ich bezeugt
meines Herzens Beständigkeit:
Und nun Ihr Helden all hernach
verfolgt den Feind mit ernster Rach. ^not

Den ovilja, som sedermera uppkom mellan Maria Eleonora och svenska regeringen, hade sin grund uti flera omständigheter. Efter konungens död lät änkedrottningen förnimma sin önskan att under Kristinas minderårighet deltaga uti regeringen. Detta hade däremot Gustaf Adolf flera gånger både muntligen och skriftligen afstyrkt, en varning, som enhvar med närmare kännedom om drottningens personliga egenskaper icke kunde annat än gilla. Rådet och ständerna kommo också enhälligt öfverens om att densamma efterfölja. Redan i förväg hade Maria Eleonora fått underrättelse om detta deras blifvande beslut och upptog det med förbittring. Hon hade hört, sade hon, att svenska rådet ämnade skicka henne och hennes dotter med hvit käpp och hundebröd utur landet. Dessa ord, yttrade åt ett af riksråden, blefvo snart framburna till de öfriga.

Sådant kunde ej annat än väcka ovilja hos dessa Gustaf Adolfs minne och ätt så tillgifna herrar, särdeles hos Axel Oxenstierna, hvilken, trogen sitt löfte åt den aflidne konungen, med ansträngande af hela sin jättekraft bemödade sig att på Kristinas barnsliga hufvud bibehålla faderns krona och det i oförminskad glans. Att för alla dessa dagsklara bevis af trohet och tillgifvenhet mötas med ovärdiga misstankar och otack väckte kallsinnighet. Den ökades genom drottningens uppförande vid begrafningen och allt sedermera. Hon omgaf sig med tyskar och kunde i allmänhet icke lida svenska folket, icke ens dess land. Det var så förskräckligt kallt. Där voro så många och förfärligt fula berg och så vidare. Dessa klagomål, i tid och otid upprepade, verkade slutligen samma känslor tillbaka, och Maria Eleonora blef föremålet för svenskarnes om icke hat, åtminstone motvilja och förakt. Man började till rättfärdigande af sådana tänkesätt omtala och åberopa konungens omdömen, af honom någon gång i enrum och förtroliga ögonblick yttrade. Han hade en gång sagt: Äfven jag har mitt malum domesticum (husliga olycka), som trycker och hindrar mig från att blifva öfvermodig öfver mina många framgångar. Det var, menade man, Maria Eleonora, som därmed åsyftats. En annan gång berättade Klas Fleming, huru konungen strax före utresan till Tyskland hade haft följande utlåtelse: För all den trohet, som I mig beständigt visat, beder jag eder, bröder, att, i händelse jag skulle falla undan, se min hustru till godo, att hon icke lefver mig, eder och sig själf till vanära.

Andra orsaken till det ömsesidiga missnöjet var frågan om drottning Kristinas uppfostran. Så länge Gustaf Adolf lefde, hade Maria Eleonora visat bestämd motvilja för sin dotter, uppgifvande som skäl, dels att barnet icke enligt önskan var en gosse, dels också dess utseende, då Kristina i själfva verket var vid spädare år mörklagd och föga behaglig. Konungen lämnade därför den lilla prinsessan att vårdas och uppfostras af pfalzgrefvinnan Katarina, dock icke utan Maria Eleonoras missnöje; ty hon älskade icke sin svägerska, man vet numera icke af hvad orsak. Förhållandet till dottern ändrades efter konungens död. Den lilla Kristina mötte sin mor uti Nyköping och blef nu emottagen med utbrott af den gränslösaste kärlek. Maria Eleonora kunde icke se sig mätt på det älskade barnet, betraktande detsamma såsom den förlorade makens minne och afbild. Icke ett enda ögonblick ville hon släppa det från sin sida, vare sig dag eller natt. Den lilla lifliga prinsessan fann det dödande ledsamt att vara innesluten i det svartklädda rummet med sin oupphörligt gråtande mor, men det hjälpte ej. Så förflöto nio månader eller hela den tid, som liket stod uti Nyköping. Också efter begrafningen fortsatte Maria Eleonora samma lefnadssätt och förklarade, att hon icke ville lämna Kristina ifrån sig, allra minst åt pfalzgrefvinnan. Det gick den tiden ett rykte, att nämnda furstinna af sin man hämtat någon benägenhet för den reformerta läran, hvarför Maria Eleonora brukade kalla henne den kalvinska kvinnan. Hon sökte nu att med slughet begagna dessa misstankar till vinnande af sin afsikt och försäkrade biskoparne, att hon aldrig skulle tillåta, det hennes dotter lämnades åt den kalvinska kvinnan och därigenom utsattes för vådan att blifva lockad från evangeliets oförfalskade ljus. Man fruktade väl i detta, likasom i andra hänseenden, ingenting af den allmänt högaktade Katarina, men rådet tyckte det vara svårt att med våld åtskilja dotter och mor, och denna senare behöfde någon tröst efter sina förut lidna motgångar. Kristina lämnades i moderns vård till en del mot rådets öfvertygelse och till outsäglig smärta för henne själf, som nu för åratal såg sig instängd likasom i ett rysligt fängelse. Den enda därifrån lämnade frihet var under lärotimmarna, hvilka hon därför betraktade som sina gladaste stunder och småningom förökade ända till 6 timmar för- och 6 timmar eftermiddagen, högligen förnöjd öfver hvarje minut, hon kunde slippa ur det svarta rummet. Så fortgick det uti trenne år, och det var under denna tid, som Kristina grundlade sina sedermera så allmänt beundrade och ovanliga kunskaper. Rådet blef emellertid mer och mer missnöjdt med detta uppfostringssätt. De fruktade icke utan anledning, att moderns underliga lynne och uppförande skulle inverka på dottern; särdeles betänkligt syntes det också att lämna Sveriges blifvande regentinna i händerna på en mor, som beständigt lärde henne förakt och ovilja mot samma land. Likväl kunde de icke förmå sig till det svåra steget att skilja dem åt. Men år 1636 kom ändtligen Axel Oxenstierna hem och lade allvarsam hand vid saken. Kristina blef tagen från sin mor och öfverlämnad uti pfalzgrefvinnan Katarinas vård. Maria Eleonora var utom sig. Hellre, sade hon, vill jag lefva af vatten och bröd uti främmande land än sitta vid konungsligt bord uti Sverige.

Till dessa oenighetsfrön kom hennes förvända hushållning, uti hvilken det fanns hvarken måtta eller beräkning Stora summor förslösades på byggnader och hofhållning. Så snart vid hennes resor någon särdeles vacker belägenhet upptäcktes, beslöt hon att pryda densamma med byggnader och slott, och en för sådant ändamål medförd konstnär skulle strax uppsätta ritningen; stundom börjades äfven förberedande arbeten, ehuru icke ett enda bland dessa företag hunnit fulländas. Hennes hof var både talrikt och dyrt, innefattande äfven dvärgar och narrar, till icke ringa harm för de vid sådant hofsällskap ovana svenskarne. Med gränslös frikostighet utdelade hon dyrbara skänker samt bortlämnade sina oundgängligaste inkomster. Denna gifmildhet begagnades samvetslöst af de fala smickrare, som snart uteslutande vunnit hennes förtroende. Ehuru lifgedinget var ganska tillräckligt, kom hon likväl innan kort på fullkomligt obestånd, så att rådet måste betala flera skulder och ordna hennes angelägenheter. Axel Oxenstierna åtog sig det senare bestyret och reste i sådan afsikt till Gripsholm. I början vägrade drottningen att framlämna sina räkenskaper, tills Oxenstierna med lugn och viktiga skäl lyckades öfvertyga henne om nödvändigheten af en sådan öfversikt äfven för henne själf. Hans öfvade blick upptäckte och afskaffade genast de flesta missbruken samt ordnade å nyo hofhållningen, så att Maria Eleonora själf därför på det hjärtligaste tackade honom. (Ridderst. (184). Maria Eleonora till Axel Oxenstierna. Gripsholm den 9 november 1638.)

Missnöjet med Sverige och dess regering kunde hon dock ingalunda öfvervinna utan talade beständigt om att resa till sina utländska släktingar. Rådsherrarne afstyrkte; de sågo icke gärna, att lifgedingets inkomster utom riket förslösades; svårt var också att afgöra, hvart hon i sådant fall borde vända sig, då Danmark var en föga pålitlig granne och hennes bror, kurfursten i Brandenburg, då för tiden Sveriges förklarade fiende. Hon stod dock fast vid sitt beslut och började därom hemliga underhandlingar med konungen i Danmark. Denne önskade vinna Maria Eleonora för ett giftermålsförslag mellan sin son, prins Fredrik, och unga drottning Kristina, hvarför han smickrade och understödde hennes infall. Regeringen fick väder om saken, hvarefter den ömsesidiga oviljan än mera stegrades. Rådet lade allahanda hinder i vägen för de resor, som drottningen i misstänkt afsikt ville företaga ned emot danska gränsen, och det säges till och med, att hennes bref blifvit i hemlighet öppnade. Maria Eleonora, som vanligtvis skyllde alla sina olyckor på Axel Oxenstierna, gjorde ett försök att genom skänker vinna på sin sida Ebba Brahe och hennes man samt dymedelst bilda ett motparti mot Oxenstierna. Det misslyckades naturligtvis, likasom hennes öfriga företag, och hon beslöt på fullt allvar att rymma landet. Konungen i Danmark, som ville förekomma alla ytterligheter, afstyrkte både ifrigt och flera gånger men fåfängt, och i öfverenskommelse med hans i Stockholm varande sändebud vidtogos alla till flykten nödiga anstalter. Utförandet bestämdes till juli 1640. Drottningen plägade en gång i hvarje månad hålla tre dagars fasta, hvarunder hon ensam med kammarfrun lefde innesluten på sitt rum. Denna gången hade hon under någon förevändning skickat bort hofmarskalken och förklarade sedan, att hon ämnade utsträcka fastan till sex dagar, och lät inbära mat i förhållande därefter, hvarpå slutligen dörren stängdes. Rummet vette åt trädgården, i hvilken var anlagd en betäckt löfgång, som räckte ett långt stycke från slottet. Under följande natten gick änkedrottningen ned i trädgården, smög genom löfgången till stranden och rodde sedan på en båt öfver den lilla midt framför liggande viken. Uti parken steg hon till häst och skyndade i sällskap med några förtrogna herrar nedåt skärgården. På vägen utgaf hon sig för en borgardotter från Nyköping, en i sällskapet varande dansk målare skulle föreställa hennes fästman; föräldrarne, hette det, hade sökt hindra deras förbindelse, däraf den nu i hemlighet företagna flykten, däraf de tårar, som den lättrörda drottningen icke mäktade återhålla. Uti skären utanför Trosa steg hon ombord på en liten förhyrd skuta, hvilken förde henne till Gotland. Där väntade tvenne danska krigsskepp, från hvilka hon efter motvind och svår sjösjuka slutligen landsattes på Falster.

Emellertid kom hofmarskalken tillbaka till Gripsholm och frågade efter änkedrottningen. Gud vet, sade hofpredikanten, huru hon befinner sig! Då jag vid de förra fastorna höll morgon- och aftonbön utanför dörren, hörde jag alltid hennes röst beledsaga af sjungandet af psalmen. Men denna gången har jag icke kunnat förnimma ett enda ljud. Hofmarskalkens fru hade dessutom anmärkt, att hon icke som förut hört ljudet af änkedrottningens steg. Man blef orolig och klappade på, men intet svar följde. Hofmarskalken lät strax spränga dörren och fann rummet tomt.

Saken inberättades genast och väckte ovilja öfverallt, dock mest hos rådet, särdeles hos Axel Oxenstierna. De la Gardie ville lämna den afvikna drottningen hennes underhåll och tillika frihet att vistas, hvar henne behagade. Men Oxenstierna påstod, att hon genom denna obetänksamma rymning satt en fläck både på sig själf, sin dotters regering, hela Sveriges rike och sin salige herres minne samt dessutom förverkat all rättighet till sitt lifgeding; detta var tacksamheten för det, att rådet nyligen ökat hennes inkomster och betalat 20,000 riksdaler på hennes skulder. Men salig konungen hade icke utan skäl kallat henne sitt malum domesticum. Hon kunde mången ärlig man, mer än skäligt var, bedröfva. Hela riket delade rådets missnöje. Vid riksdagen sökte väl prästerskapet att gifva saken en mildare vändning, men de afvisades af Oxenstierna. Ständernas beslut blef, att hon själf miste sitt lifgeding och hennes namn sitt rum uti kyrkobönerna.

Uti Danmark fick Maria Eleonora icke så glada dagar, som hon väntat. Kristian mottog henne visserligen gästfritt men vågade icke genom för mycken artighet stöta sig med svenska regeringen. Hennes underliga lynne gaf äfven här anledning till missnöje och obehagliga uppträden. Dessutom blef hon för den sparsamme konungen en tämligen dyr gäst, emedan hon ville lefva i Danmark på samma fot och med samma hofhållning som i Sverige. Kristian var ganska glad, då hon år 1643 efter många fram- och återflyttningar lämnade hans rike.

Svenska regeringen lät nämligen vid denna tid öfvertala sig att årligen anslå 30,000 riksdaler till hennes underhåll. Dock bibehöll Oxenstierna sin förra ovilja. Han svarade icke på flera hennes egenhändiga bref. (Ridderst. (184). Maria Eleonora till Axel Oxenstierna. Königsberg den 31 april, den 28 oktober 1645.) Då det yttrades, att också rådet hade måhända någon del i den uppkomna missämjan, afbröt han talaren, sägande: Om rådet har felat, så har det endast varit genom alltför stor eftergifvenhet. Ju mer Oxenstierna hade arbetat och uppoffrat sig för Gustaf Adolfs hus, dess mera led han af Maria Eleonoras uppförande. Att se den store Gustaf Adolfs drottning landsflyktig, fattig och föraktad stryka omkring i främmande land var en anblick, som sårade djupet af hans hjärta.

Det var den unge kurfursten af Brandenburg, som nu mottog sin faster. Till vistelseort anvisades henne Preussen. Här framlefde Maria Eleonora några år uti enslighet, slutligen ledsnad. Därtill kom, att hon icke själf fick förvalta sina inkomster, emedan kurfursten fruktade att i sådan händelse blifva likasom konungen i Danmark tvungen att på egen bekostnad föda henne och betala hennes obetänksamt gjorda skulder. Hon började därför vantrifvas och besynnerligt nog längta till Sverige igen. I sådan afsikt öppnades underhandlingar med dottern, sedan denna som fullmyndig tillträdt regeringen. Kristina lämnade genast sitt bifall, och det så mycket hellre, som hon därigenom ville iakttaga tillfället att göra en förtret åt Oxenstierna, till hvilken hon denna tiden stod i mindre godt förhållande. Maria Eleonora återvände till Sverige, där emottagen med all den högtidlighet, som ägnade Gustaf Adolfs änka och en regerande drottnings moder. Redan vid Dalarö möttes hon af Kristina, en half mil utanför tullen af hela rådet, däribland också Axel Oxenstierna, som vid detta kinkiga tillfälle uppförde sig med värdighet och vördnad. Maria Eleonora erhöll i stället för sitt lifgeding 40,000 riksdaler årligen och dessutom åtskilliga kungsgårdar.

Tyst och obemärkt tillbragte hon sina återstående dagar. Kristina behandlade sin mor med öfverlägsenhet och köld; denna drog sig sårad tillbaka, äfven missnöjd med den unga drottningens stormande nöjen och hof. Blott ännu ett par gånger finna vi hennes namn i häfderna. Det är på den tiden, som Kristina genom det förtroende, hon lämnade Bourdelot, uppretade hela riket. Höga och låga, onda och goda voro alla lika förargade, och prästerskapet hade beslutit att göra allvarsamma föreställningar, i synnerhet som de fruktade, att den nye gunstlingen skulle ingifva drottningen ovilja mot den evangeliska läran. Maria Eleonora blef härom underrättad. Hon själf var denna lära af själ och hjärta tillgifven och det om möjligt ännu mer, sedan hennes älskade Gustaf Adolf för densamma uppoffrat lifvet. Hon ansåg det därför vara sin moderliga plikt att varna den förvillade dottern. Det var dock icke utan tvekan och rådplägning, som detta beslut blef taget, ty hon kände och fruktade Kristinas kvicka tunga och stolta mod. Bäfvande gick hon därför till utförandet af sin föresats. Men då Kristina i början iakttog tystnad, fattade hon mod och började tala om Bourdelots farliga grundsatser, om Gustaf Adolfs ärorika strid för den sanna läran och så vidare. Kristina tackade för hennes välmening men tillade, att tvister om olika trosbekännelser vore dem ett alldeles för högt och svårt ämne. De borde öfverlämna sådant åt prästerna. Maria Eleonora började åter tala, men nu afbröt henne Kristina med stolthet. Jag vet ganska väl, sade hon, hvilka de personer äro, som lockat Eders Majestät till detta steg, men jag skall lära dem att också veta, hvem jag är, och att ångra sin förmätenhet. Därpå gick hon hastigt ut ur rummet, lämnande modern i utbrottet af den häftigaste smärta. Denna förmådde ej stilla sina tårar, icke ens så mycket, att man kunde föra henne hem. Det berättades för dottern, som helt kallt svarade: Hon har sig själf att tacka för alltsammans. Men då modern ännu fem timmar efteråt befann sig i samma bedröfliga sinnesförfattning, gick ändtligen Kristina tillbaka och sökte med mildare ord ställa den klagande till freds, dock utan att vidröra den föregående händelsen. Änkedrottningen öfvergaf dock sedermera hofvet och flyttade till Nyköping.

Litet före afresan från Sverige besökte Kristina sin mor för att säga henne sitt sista farväl. Detta skedde uti hela hofvets närvaro samt med ett värdigt och vackert tal, hvarvid dock Kristina syntes tämligen lugn, ehuru de flesta åskådare voro rörda och Maria Eleonora efter vanan smälte i tårar. Dessa fortforo att flyta hela aftonen och påföljande natten. Kristina underrättades därom, steg genast upp och ilade till den sörjandes bädd. Strax därpå, klockan fem om morgonen, lämnade hon sin mor för alltid.

Jag beröfvar eder en dotter men gifver eder en son, sade vid sista afskedet Kristina, då hon tillika uti sin blifvande efterträdares, Karl Gustafs, vård anförtrodde den öfvergifna modern. Denne fullgjorde uppdraget samvetsgrant och bemötte alltid Maria Eleonora med sonlig vördnad.

Gemensam sorg öfver Kristinas uppförande och gemensam vördnad och kärlek för Gustaf Adolfs minne återförenade på deras sista år tvenne personer, som förut stått uti den bittraste fiendskap, nämligen Maria Eleonora och Axel Oxenstierna. Man finner dem emellan från denna tiden växlade bref, innehållande alla spår af inbördes välvilja och förtroende. (Ridderst. (184). Maria Eleonora till Axel Oxenstierna. Nyköping den 29 december, 1653.)

Maria Eleonoras skiftande öden och häftiga sinnesrörelser skulle naturligtvis i förtid uttömma kroppskrafterna. Strax efter Kristinas afresa föll hon uti en elakartad frossa men återställdes. Då kom underrättelse, att dottern antagit katolska läran. Modern insjuknade åter, flera andra krämpor tillstötte och föranledde slutligen hennes död.

Nu ändtligen öppnades för Maria Eleonora de förut stängda portarna till Gustaf Adolfs graf, och hon fördes till efterlängtad ro vid sidan af sin älskade make.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll