Änkedrottning Kristina hade tämligen vackert utseende och välbildad, fast hög växt. Hon var skarpsinnig, driftig, manlig till stil som väsen, själfrådig, på ålderdomen alltmer och mer böjd för girighet.
Hon älskade sina båda söner med moderlig ömhet och nedlade utan betänkande förmyndarregeringen till förmån för Gustaf Adolf. Under dennes första regeringsår upphörde hon aldrig att med den ömmaste uppmärksamhet följa hans steg, än med understöd, än med råd så för hälsan som regeringen. Dock kunde hon aldrig motstå egennyttans frestelse. Genom sin sparsamhet var hon ofta i tillfälle att kunna hjälpa honom med penninglån men aldrig utan mot vederbörlig säkerhet och 6 eller 12 procents ränta. Vid arfskiftena efter hertig Johan och Maria Elisabet sökte hon skrapa åt sig så mycket, som möjligtvis kunde åtkommas (D'Albed. Miscellanea historica Gustavi Adolphi 4:o. Några punkter, däri h. m. drottningen begär, att h. majestät sig uppå förklara vill. Nyköping den 19 mars 1619.), och det var ogörligt att förmå henne att afstå från den olofliga utrikes handel, hvarmed hon och hennes underhafvande riktade sig.
Konungens kärlek till Ebba Brahe tyckes hafva varit det, som först förorsakade moderns köld. Ju mera dessutom den förre tilltog i ålder, lycka och förmåga att hjälpa sig själf, desto mera uteslutande vände sig Kristina till den yngre sonen. Hon sökte väl i början visa oväld, och vid några tvister om konungens och hertigens ömsesidiga skyldigheter förklarade hon, att det skulle smärta henne lika, hvilketdera fingret hon sårade. Men hon fäste sig alltmer och mer vid den yngre. Såsom förmyndare förfäktade hon hans rättigheter i furstendömet, ofta ända till orimlighet, och var nog svag att för ynglingen omtala de ogillande uttryck angående hertigdömena, som hennes spejare uppfångat efter den äldre brodern. Det fordrades tvenne så vältänkande herrar som Gustaf Adolf och Karl Filip för att genom ett sådant handlingssätt icke mot hvarandra lockas i harnesk.
Hennes ovilja mot Gustaf Adolf ökades däraf, att Kristina i sin tjänst upptagit de af Karl använda men af Gustaf Adolf entledigade Nils Chesnecopherus och Erik Elofsson. Dessa fortforo att hos Kristina och Karl Filip spela mot Gustaf Adolf samma knep, som de fordom med Karl den nionde förehaft mot Sigismund. Chesnecopherus uppsatte i hemlighet en lång afhandling, hvari han på allt sätt bemödade sig att upphöja hertigarnes rättigheter och nedsätta kronans. Genom ett misstag råkade han att själf lämna skriften i konungens händer, man kan föreställa sig med hvad verkan. Inga förböner hjälpte, utan Chesnecopherus måste i ödmjuka, af Axel Oxenstierna uppsatta ordalag göra konungen afbön, och det i själfva hertigarnes närvaro. (Riksark. Rikskansleren grefve Axel Oxenstiernas egenhändiga koncepter af rådslag, breff och allehanda slags skrifter uti publique ärender. Nils Chesnecopherus' böneskrift, i koncept af Axel Oxenstiernas egen hand.)
Mot sin mor iakttog Gustaf Adolf för öfrigt den mest sonliga vördnad och undergifvenhet. Då det gällde angelägna, för själfva riket viktiga ärenden, förblef han obeveklig, men eljest gaf han vanligtvis efter för hennes infall, huru närgångna de än ofta voro både för hans anseende och bästa. Så till exempel föll det henne in att låta kalla sig de lappars och kajaners drottning, ehuruväl sonen vid sista fredslutet afsagt sig denna titel. Konungen i Danmark klagade, och Gustaf Adolf bad men förgäfves. Hon fortfor ända till sin död att kalla sig de lappars och kajaners drottning. Ingen af konungarne brydde sig slutligen därom.
Efter Karl Filips frånfälle förlorade hon lynne och krafter och drog sig nästan helt och hållet från världen. De sista tillbragte hon i tysthet på Nyköpings slott, tillsammans med systern, prinsessan Agnes, samt sondottern, den lilla Elisabet Gyllenhielm, hvars barndomslekar utgjorde farmoderns ålderdomsglädje. Hon afled slutligen 1626, blef begrafven i Strängnäs domkyrka emellan Karl den nionde och hertig Karl Filip samt lämnade alla sina hopsparda rikedomar åt Gustaf Adolf.
