Sturesläkten lutade till undergång. Svante, den ende lefvande ättlingen af riksföreståndarne Svante Sture, Sten Sture den yngre och tillika dotterson af den store Klas Kristersson Horn, var själf en i alla hänseenden obetydlig man. I och med honom utslocknade på manliga sidan den forna så ryktbara Stureätten.
Brahesläkten härstammar från Anders till Mohammar, riksråd under Erik den tiondes tid. Stamgods hafva varit Rydboholm, Finsta, Tärna med flera. Vapnet tvenne örnvingar, hvarför den äfven kallades Örnvingesläkten. Namnet Brahe upptogs först omkring 1440 af riksrådet Peder Magnusson efter hans morfars far, danska riksrådet Peder Brahe; i Danmark har sedan uråldriga tider blomstrat en släkt under detta namn men med annat sköldemärke. Svenska Braheätten har städse bibehållit sig i stort anseende. Birger Persson till Finsta var riksråd och Upplands lagman i början af fjortonde århundradet, tillika ledare af de viktiga lagförbättringar, som på den tiden förehades. Då konung Birger Magnusson genom svek och brödramord ådrog sig allmän afsky, var det Birger Persson, hvilken jämte Matts Kettilmundsson år 1319 lyfte kronan af hans ovärdiga hufvud. Tjugu år därefter erbjöds samma krona åt sonen, den för rättvisa och dygd högt aktade Israel Birgersson Brahe, och dennes syster, den ryktbara S:ta Brita, fäste genom gudsfruktan, försakelser och mod helgonglaiisen kring sin panna. Joakim Brahe, som föll vid Stockholms blodbad, och sonen, den så kallade gamle grefve Per, äro båda likasom den senares söner genom föregående berättelser nogsamt kända. Magnus Brahe, bland dessa sistnämnda den tredje i ordningen, blef såsom hertig Karls anhängare upphöjd år 1602 till riksmarsk efter Klas Fleming och 1611 till riksdrots efter Maurits Leijonhufvud. Han var en kunnig, skicklig och redlig herre, ofta och med fördel nyttjad i angelägna riksärenden. Vi hafva förut talat om dottern, Ebba Brahe; söner hade han inga, och släkten fortplantades af yngste brodern, Abraham Brahe. Efter slaget vid Stångebro blef nämligen denne senare upptagen till nåder hos Karl den nionde, hvars fana han sedermera troget följde. — Abraham Brahe hade fattat tycke för jungfru Elsa, dotter af gamle riksdrotsen Nils Gyllenstierna. Både jungfru Elsa själf och anhöriga å ömse sidor hade lämnat bifall till en framtida förbindelse, men bröllopet blef år från år uppskjutet. Tiderna voro oroliga, föga ägnade till glada fester, helst båda släkterna räknade många anförvanter, dels i bojor, dels i landsflykt. Dessutom var jungfru Elsa dotter af Sveriges högste ämbetsman, Abraham Brahe åter afkomling af Sveriges andra grefveätt, och enligt tidens sedvänja borde ett bröllop mellan personer af detta anseende firas med så utmärkt högtidlighet och prakt, att därtill fordrades både många och dyra förberedelser. Denna väntan blef de unga tu alltför lång. År 1599, sedan Kalmar stad blifvit af hertig Karl intagen, erhöll Abraham Brahe tillstånd att hälsa på sina anhöriga. Under resan fick han höra, att jungfru Elsa hade nyss förut åkt ifrån Fågelvik i afsikt att besöka sin moster på Tyresjö och att hon endast hunnit ett litet stycke före honom på vägen, Abraham Brahe påskyndade efter denna underrättelse sin resa, så mycket han förmådde, och hann slutligen upp den släde, hvari jungfru Elsa satt ensam och körd af en dräng. Brahe hastade fram och bytte plats med den senare, sägande, att han själf ville vara sin jungfrus körsven, hvarpå resan fortsattes under åtskilliga samtal. Då de kommo till Tyresjö-vägen, som tog af till höger, låtsade Brahe om ingenting utan körde rakt fram åt Stockholm. Drängen begynte af alla krafter ropa, att grefven körde vilse, men Brahe svarade: Följ du bara efter. Jag vet nog, hvad väg jag far. Resan fortgick med all skyndsamhet, och det rakt till Rydboholm. Dit sammankallades några af de närmast boende släktingarne, hvarpå bröllopet utan vidare förberedelser firades och blef sedan alldeles opåtaldt. (Riksark. Acta historica 1597. Gyllenhielms relation om kon. Sigismunds inkomst i riket.)
Grefve Abraham var en kunnig herre, särdeles i matematiken (Brah. Fol. 84.), därtill redlig, arbetsam och tarflig, ansedd i och för sig själf men ännu mer genom sönerna. Han hade nämligen med sin gemål många barn, alla mer eller mindre namnkunniga. Den yngste sonen, Joakim, dog vid tjugutre års ålder, då redan öfverste och känd som tapper och duglig. Den mellerste, Nils Brahe, var Gustaf Adolfs trogne följeslagare under alla fälttågen och vann så väl hos konungen som soldaterna ganska stort anseende. Gustaf Adolf ansåg honom näst Lennart Torstensson vara det bästa fältherreämnet i hela krigshären. Han var öfverste först för Uppländingarne, sedan för Gula regementet. (Brah. Fol. 84.) Mest namnkunnig bland bröderna blef dock den äldste, eller unge grefve Per, som han vanligen kallades, till skillnad från farfadern. Han hade en reslig växt, ett öppet och ärligt utseende, det braheska släktdraget; den klufna hakan antydde klokhet och skarpsinnighet, hvilka egenskaper han också ärft från morfadern, likasom heder och arbetsamhet från fädernet. Ovanliga kunskaper och skicklighet hade en vårdad uppfostran och egen flit gifvit. Denne Per Brahe vann Gustaf Adolfs förtroende i så hög grad, att han till och med ansågs som en med tiden farlig medtäflare för själfve Axel Oxenstierna. Likasom Nils Brahe visade han stora anlag för krigsväsendet, kunde dock i anseende till en svag och vacklande hälsa icke i längden uthärda fältlefnaden. Men jämte sina krigiska egenskaper hade han äfven mycken förmåga i andra ämnen, varande på sin tid känd såsom en af de skickligaste att behandla modersmålet och med klarhet sätta sina tankar på papperet. Från Würzburg blef han därför af konungen hemskickad för att intaga en plats i rådkammaren och erhöll därjämte löfte om riksdrotsämbetet, när en gång farbrodern, gamle Magnus Brahe, skulle falla undan. (Brah. Fol. 84.)
Den under förra regeringen så ryktbare Axel Lewenhaupt dog landsflyktig, efterlämnande tvenne söner. Emedan fadern förverkat sina egendomar och äldste sonen, Johan Kasimir, följt honom till Tyskland, fick den yngre, Sten Lewenhaupt, ärfva hela grefskapet. Denne var en högst våldsam, orättvis och egennyttig herre, såsom sådan mer än ofta skyldrande i den tidens domböcker. Utan försyn slog han under sig kronans, grannarnes och underhafvande bönders egendom och lät fängsla och misshandla hvar och en, som vågade klaga däremot. Då äldre brodern erhöll tillstånd att återvända, ville grefve Sten icke utlämna den honom tillfallande delen af arfvet, utan världslig lag måste slita brödratvisten. Få personer bland svenska adeln hafva gjort sig kända för ett så elakt uppförande som denne grefve Sten. Underhafvande, släktingar, ämbetsmän, grannar, ja, hela socknar förde öfver honom de bittraste klagomål. Gustaf Adolf varnade och hotade den ena gången efter den andra; men så stort var adelns inflytande och missbruket af dess friheter, att han på länge icke förmådde hejda dessa våldsamheter. Slutligen böjde sig dock den egensinnige mannen under konungens växande makt, men efter hans död återtog han sina forna oseder. Då sammansatte sig Axel Oxenstierna och Per Brahe att göra slut på dessa obehagliga uppträden, och Sten Lewenhaupt förklarades sitt grefskap förlustig. Brodern, Johan Kasimir, var något bättre, dock icke mycket. Men dennes söner, de tre riksråden Gustaf Adolf, Karl Maurits och Ludvig Weirich Lewenhaupt upplyfte åter släkten och namnet till dess forna anseende.
Ätten de la Gardie stod i sin fulla blomstring. Stamfadern, Pontus de la Gardie, och hans bragder lefde i friskt minne. Sonens, den store Jakob de la Gardies, ära var i sin middagshöjd, och andre brodern, Johan, steg också genom duglighet upp till rådsbordet. Svenska släkternas afundsjuka på den främmande mildrades genom ingångna giftermål. Jakob var förmäld med Ebba Brahe, Johan först med en Oxenstierna, sedan med en Posse.
Bland Oxenstiernorna märkas, utom den förut omtalade herr Axel, äfven hans bror, riksrådet och slutligen riksdrotsen Gabriel Oxenstierna, en kunnig och välmenande herre, inför samtid och eftervärld hedrad af att äga broderns fulla och rättvisa förtroende; bland deras många syskonbarn Gabriel Bengtsson, slutligen grefve, riksskattmästare och riksamiral samt dennes bror, Bengt Oxenstierna, ryktbar för lärdom och duglighet, framför allt för sina många resor i södra Europa och Asien, hvarför han också allmänligen kallades Resare-Bengt.
Det berättas, att då under Knut den stores tid danskarne i ett fältslag redan voro drifna på flykten, framsprang en krigare vid namn Tumme och fattade en afbruten ekgren, lyfte den som fana öfver hufvudet och uppmanade sina landsmän att vända om och följa hans baner. De gjorde så och segrade. Vid denna fornsägen har man fäst ätten Banérs ursprung, och berörde Tumme angifves som dess stamfader, hans baner som upphofvet till både vapen och namn. Verklige stamfadern, Isak, lefde i Skåne vid pass 1320. Släkten kom under unionstiden in i Sverige och blef innan kort därmed så införlifvad, att Kristian Tyrann fann för godt att afrätta tvenne Banérer, såsom varande sitt nya fädernesland alltför tillgifna. Till högre anseende lyftes namnet först af de tvenne olyckliga men utmärkta bröderna Sten och Gustaf Banér och af den senares söner. Sten Banér dog nämligen utan arfvingar. Gustaf däremot efterlämnade många barn, alla mer eller mindre märkvärdiga, mest dock de tre bröderna Per, Axel och Johan. Per Banér är redan förut omtalad. Axel Banér var en ärlig, öppenhjärtig och särdeles glad och treflig herre, därför också mycket älskad af Gustaf Adolf, hvilken gjorde honom först till riksstallmästare och sedan till riksmarskalk. Man anmärkte, att konungens tvenne gunstlingar hette Axel men att konungen också visste använda dem hvardera på passande plats, Axel Banér vid högtidsbordet och jakten, Axel Oxenstierna i rådkammaren och lägret. Axel Banér var gift med Abraham Brahes äldsta dotter, fröken Ebba. Förut hade hon gifvit korgen åt Åke Tott och åt Bengt Oxenstierna, bekanta, den förre för sin tapperhet och rikedom, den senare för vidsträckta resor och kunskaper. Axel Banér, bekant för sitt glada och älskvärda lynne, var den, som slutligen lyckades att vinna den sköna Ebbas hjärta och hand. De båda andra friarne blefvo sedan gifta med hennes systrar Kristina och Margareta. Namnkunnig och utmärkt högt öfver både bröder, förfäder och alla af den släkten blef tredje brodern Johan Banér. Lifliga anletsdrag, bruna blixtrande ögon, beslutsamhet i väsen och tal utmärkte honom redan som barn.
Vid ett besök på Djursholm fattade Karl den nionde synnerligt behag för den unge gossen, satte honom lekande i sitt knä och frågade: Har du ej lust att se hofvet och komma i min tjänst? Gossen svarade högt och oförfäradt: Hin hårde må tjäna dig, som tagit hufvudet af far min! Vid åtta års ålder stod han en gång och lekte i ett öppet fönster i tredje våningen af Hörningsholms slott. Framför honom utbredde sig östersjövikarna, öfver hvilka det ena fartyget efter det andra framilade och försvann. Till Tyskland, hette det, skyndade dessa segel; till Tyskland, där de olyckliga, förföljda släktingarne ändtligen hade funnit en fristad. Den lille gossen spände sin näsduk mellan fönsterbågarna och jollrade aningsfullt, att äfven han skulle segla ut till Tyskland; men midt under ifvern af sin glada lek föll han ut genom fönstret. Den nedspringande barnpigan fann honom alldeles oskadad förnöjd på en under slottsfönstret varande stenhög. Han försäkrade, att mäster Jan, trädgårdsmästaren, hade upptagit honom i fallet; denne däremot visste af ingenting. Det ses, att du är bevarad till något stort, sade Gustaf Adolf, då han sedermera hörde händelsen omtalas. — Johan Banér var under sitt uppväxande en rå och ostyrig gosse. Fruntimmerssällskap undvek han gärna, sina studier skötte han lamt och slutade tidigt men gaf däremot ovedersägliga bevis på skarpsinnighet, raskhet och ett okufligt mod. Vid femton års ålder gick han som kornett ut i kriget och aflade sitt första lärospån i belägringen för Pleskov; sedan bevistade han oafbrutet livländska och preussiska fälttågen, städse utmärkt så väl för egna bragder som konungens förtroende. Han var kapten vid gardet 1620, öfverste för Östgötarne 1627, generalmajor 1628, riksråd och general 1630. Hans bragder gifva rika ämnen till framtida berättelser.
Hornarne af Åminne, den namnkunnige Klas Kristerssons afkomlingar, voro vid denna tiden mindre utmärkta; Hornarne af Kanckas så mycket mera, särdeles Karl Henrikssons fyra söner, alla slutligen tagande sin plats vid rådsbordet. Den äldste, Henrik Horn, hafva vi lärt känna vid ryska fredsslutet, den andre, Evert Horn, likaså uti ryska krigen. Den tredje, Klas Horn, vårdade som lagman öfver Karelen och Ingermanland de land, hvilka Everts svärd och Henriks underhandlingar hade vunnit åt fäderneslandet. Yngst men ryktbarast var Gustaf Horn. Han var född 1592 och uppväxte med sina bröder under jämn och oafbruten tillsyn uti faderns stilla och allvarsamma boning i Finland. Undervisning erhöllo de af den lärde, ärlige men besynnerlige Forsius, under hvars ledning särdeles Gustaf med sin lätta fattning och jämna arbetsamhet förvärfvade goda kunskaper. Vid sjutton år reste han utrikes och besökte högskolorna i Rostock, Jena och Tübingen, återkom vid tjugu års ålder och tjänade tvenne år i ryska krigen under sin ryktbare broder Evert. Åter for han ut till Holland, hvarest han under Morits af Oranien inhämtade den högre krigskonsten. Vid återkomsten blef han kammarjunkare hos Gustaf Adolf, hvars innerliga förtroende och vänskap han förvärfvade sig, ju längre alltmer, så att konungen med skäl plägade kalla honom sin högra hand. Gustaf Horn var också en kunnig, klok och försiktig men tapper man, vida underlägsen Johan Banér uti djärfhet och snille men honom däremot lika öfverlägsen i kunskaper och sedlighet. Gustaf Adolf anförtrodde honom å ena sidan underhandlingarna om frieriet i Berlin, å andra sidan krigshärarna i Livland och Preussen, alltid med visshet att se sina uppdrag väl utförda. Under åren 1626—1629 försvarade han Livland mot Gosiewsky med både tapperhet och framgång och vann flera icke obetydliga träffningar, hvilka fälttåg likväl blifvit mindre bekanta i jämförelse med hufvudhärens under konungen själf företagna vida viktigare rörelser. (Brah. Fol. 180. Gustaf Adolf till Gustaf Horn. Riga den 6 oktober 1625. Stockholm den 6 april 1628. J. de la Gardie till Gustaf Horn, åren 1627 - 1632.) Gustaf Horn var gift med Kristina, Axel Oxenstiernas dotter.
Henrik Tott, gift med Erik den fjortondes dotter, Sigrid Vasa, hade efterlämnat en son vid namn Åke, hvilken under Gustaf Adolfs regering vann mycken ryktbarhet. Han var af ett häftigt och tilltagset lynne samt utmärkte sig redan under studentåren som en bland Messenius' mest handfasta och djärfva anhängare i de ofta våldsamma oroligheter, som vid högskolan föreföllo mellan denne professor och Johannes Rudbeck. Samma sinnelag medförde han till kriget, där han visade ett mod, som icke skyggade för någon fara. Gustaf Adolf kallade honom Snöplogen, som skulle plöja vägen för de andra, och nyttjade honom som sådan. Åke Tott upphöjdes till general vid rytteriet och till riksråd men väckte ofta konungens missnöje genom öfvermod, ofördragsamhet och sitt ohejdade lynne. Föga hättre var han anskrifven hos fruntimren och fick ett par korgar, innan han slutligen lyckades erhålla Abraham Brahes yngsta dotter, Kristina.
Herman Wrangel, hvilken under Karl den niondes tid blifvit upptagen som svensk medborgare, utförde flera betydliga bragder och upphöjdes slutligen till riksråd och fältmarskalk. Till lynne visade han dock mycken likhet med Åke Tott, med hvilken han också stundom hade ganska obehagliga uppträden. Under preussiska krigen gick det en gång så långt, att de utmanade hvarandra på envig. Gustaf Adolf hade vid lifsstraff förbjudit alla dylika bragder, hvilka han i själfva verket aldrig kunde tåla, ehuru själf i yngre åren därtill stundom förledd. De båda herrarne djärfdes dock att i förlitande på sina generalsämbeten göra ett försök. Händelsevis blef konungen om alltsammans underrättad och tog sina mått och steg i förhållande därefter. De tvenne kämparne infunno sig på bestämd tid och ort men blefvo icke litet förvånade att se en af konungens adjutanter med ett kompani soldater på platsen. De frågade, hvad härmed åsyftades. Adjutanten svarade, att de ganska väl visste, det envig vore af Kungl. Majestät vid lifsstraff förbjudet. Då de likväl varit nog förmätna att företaga något sådant, hade Hans Majestät icke velat hindra deras stridslystnad utan gärna tillåtit den ene vara den andres bödel; men till varnagel för den öfriga hären skulle den, som öfverlefde enviget, på stället efter lagens bokstaf afstraffas. Därför vore också skarprättaren ditkallad. Och vid dessa ord framträdde han verkligen i full skrud och ställde sig vid kämparnes sida. Naturligtvis blef intet envig utaf, och båda herrarne fingo under några veckors fängelse tid att svalka sin förbittring. Detta oaktadt dröjde det icke länge, förrän Herman Wrangels häftighet höll på att förorsaka än större olyckor. Han hade nämligen i anseende till mera framlidna år börjat tjänstgöra i rådkammaren i stället för fältet men fattade oaktadt sin ålder en häftig kärlek till Margareta Stenbock, dock utan att kunna väcka samma känslor tillbaka. Nu inbillade han sig, med eller utan skäl, att det var danska sändebudet, Knudzen, som ingifvit fröken Stenbock motvilja för hans person. En dag mötte han Knudzen utanför slottet och blef vid hans åsyn så förifrad, att han rusade till och gaf honom med sin käpp flera slag i hufvudet, så att blodet strömmade och käppen sprang i stycken. Knudzen vred de återstående bitarna ur Wrangels hand, men denne ryckte till sig värjan från en bredvid stående tjänare, och tvisten hade måhända fått en ännu blodigare utgång, därest icke Axel Banér fattat Wrangel om lifvet och därigenom förekommit allt ytterligare handgemäng. Saken väckte ganska stort uppseende, och utan rådets ifriga bemedling och Danmarks fruktan för Sveriges segrande vapen hade öppet krig mellan båda grannrikena troligen blifvit följden af ett så oförsynt våldförande af folkrätten.
Enligt gammal sägen och själfva namnets betydelse skall ätten Fleming vara kommen från Flandern. Stamfadern berättas hafva blifvit adlad af kejsar Karl den fjärde, hos hvilken han var skattmästare, erhållande därför penningkistan till sköldemärke. Bestämda ättleden uppgår till herr Peder och hans tvenne söner, riksråden Jöns och Klas, vid pass 1400. Af äldsta eller så kallade Svidjagrenen utmärkte sig amiralen Erik Fleming under Gustaf Vasa och riksmarsken Klas Fleming under Sigismund. Denna linie utdog med unge Johan Fleming år 1599. Nu lefvande Flemingar härledas från den yngre eller så kallade Villnäsgrenen. Lars Fleming, ståthållare på Åbo, var gift med Anna Horn, syster till den tappre Karl Henriksson. Deras son, Klas Fleming, blef en ganska märkvärdig man. Han var född 1592, förlorade tidigt sin far men fick genom modern en ganska vårdad uppfostran, först hemma, sedan vid utländska högskolor. Vid tjugu års ålder gick han som kornett ut i kriget under sitt syskonbarn, Evert Horn. Då Gustaf Adolf åren 1614 och 1615 deltog i dessa fälttåg, lärde han känna och värdera Klas Fleming. Han utnämnde honom till sin kammarherre, strax därefter till ryttmästare och redan 1619 till underamiral. Klas Flemings arbetsamhet, mod och viktiga tjänster blifva framdeles hvar på sitt rum anförda.
Karl Karlsson Gyllenhielm hade återkommit från sin fångenskap och blifvit först riksråd, sedan efter Göran Gyllenstiernas död riksamiral, då han såsom sådan i rådet intog plats bredvid Jakob de la Gardie, sin forne kamrat så i fängelse som fält. Gyllenhielm hade under den osunda fångenskapen ådragit sig en sjuklig kropp men bibehöll likväl ett gladt och fryntligt lynne, varande därjämte i hela sin vandel en föresyn af tro och ära samt forntidens enkla seder.
Erik Sparre efterlämnade sju söner. Den äldste, Gustaf, och den fjärde, Sigismund, stannade i Polen, de fem andra i Sverige, där tvenne af dem blefvo friherrar och trenne riksråd, alla kunniga och utmärkta, dock ingen på långt när som fadern. Dessutom blef af denna släkt särdeles ryktbar Hans Georg Sparre, svensk men af okänd ättledning. Han tjänade någon tid som öfverstelöjtnant vid Blå regementet (Riksark. Acta Historica 1612—1632. L. Grubbe till Axel Oxenstierna. Stettin den 28 augusti 1630. Jämför Swedish intelligencer. 1 part. 87.), öfvergick sedan af obekant anledning till kejsaren, i hvars tjänst han blef general vid rytteriet, och omtalas ofta under trettioåriga krigets hvälfningar.
Under Karl den niondes regering hade den förut så talrika Bielkeätten ansenligen hopsmält. Bland de få återstående märkes endast herr Sten Svantesson Bielke såsom en man af ovanligare själsförmögenheter. Han användes mycket och med fördel. Något hvar gjorde sig om honom vackra förhoppningar, och Gustaf Adolf yttrade: Sten Bielke vore den ende, som i någon mån kunde fylla Axel Oxenstiernas plats, om denne olyckligtvis fölle undan. Olyckligtvis dog Sten Bielke själf i sina bästa år.
Bland Gyllenstiernorna var gamle Nils Gyllenstiernas yngre son, herr Göran, mest bekant. I egenskap af Karl den niondes trogne anhängare hade han blifvit riksamiral men utförde såsom sådan inga synnerliga bedrifter. Mer att värdera voro de redliga och för riket välmenande råd, som han gaf hertig Johan, hvilken hufvudsakligen på Gyllenstiernas tillstyrkan nedlade alla anspråk på kronan.
Densamme Torsten Lennartsson, hvilken 1598 räddade Sigismund ur skeppsbrottet vid Hella, hade hos sin mor kvarlämnat en tre månader gammal son med namnet Lennart. Fadern lefde landsförvist i aderton år. Sonen, en stilla och läraktig gosse, uppfostrades hos sin farmoder på Forstena vid Hunneberg och kom efter hennes död först till Bo Ribbing, sedan som hofsven till Gustaf Adolf, hvilken snart upptäckte ynglingens gryende anlag. Under någon förefallande skärmytsling skickade konungen honom med muntliga befallningar till en af öfverstarne. Torstensson red åstad men märkte under tiden, att fienden ändrat ställning, hvarigenorn den af konungen befallda rörelsen skulle blifva skadlig. På eget bevåg ändrade han därför sitt uppdrag och gaf i konungens namn öfversten de befallningar, som Lennart själf för tillfället ansåg nyttigast, samt red därpå tillbaka. Gustaf Adolf ropade åt honom, att som fienderna ändrat ställning, måste Torstensson rida bort igen med ändrade föreskrifter, och gaf nu samma befallning, som ynglingen redan förut på eget bevåg utfärdat. Torstensson bad om nåd och erkände förhållandet. Gustaf Adolf såg på honom och sade leende: Du passar bättre till fältherre än till hofsven. Efter sex år var han också öfverste, efter åtta år general för artilleriet och deltog som sådan i tyska fälttåget. Han ådagalade en sällsynt förening af snille och djärfhet och å andra sidan af noggrannhet och beräkning, och få svenskar hafva på slagfältet utfört sådana bragder som Lennart Torstensson. Gustaf Adolf insåg tidigt hans värde. Då talet föll på den ring af hjälteämnen, som omgaf hans person, och jämförelse anställdes af den ene så, den andre så, sade konungen: Min Lennart är ändå det bästa ämnet bland dem alla.
Johannes Schroderus intager en utmärkt plats uti denna tidens historia. Enligt sägen son af Karl den nionde, blef han väl uppfostrad, tidigt framdragen och visade sig utmärkt duglig både som Gustaf Adolfs lärare och som sändebud till flera utrikes hof. Han adlades med namnet Skytte, taget efter modern, upphöjdes till friherre först i England, sedan i Sverige, ytterligare till riksråd, styresman öfver Livland och kansler öfver Uppsala högskola, öfverallt utmärkt för kunskap, skicklighet och drift. Hos Gustaf Adolf, sin förre lärjunge, bibehöll han alltid stort inflytande.
Denne Johan Skytte var för öfrigt en man af mycket inflytande äfven på Sveriges framtida öde. Han uppgifves vanligtvis som hufvudman och förste stiftare af det parti, som sedermera under namn af skytteanska ligan arbetade på nedsättande af svenska adelns makt. I afseende på den riktning som Skytte ville i dess ställe gifva åt staten, finnas olika uppgifter. Somliga påstå, att han, hänförd af grekiska och romerska fristaternas exempel, ville uti Sverige förbereda folkväldets införande; andra åter, och det med mera anledning, att han tvärt om ville störta adeln men endast för att på dess fall lyfta konungamakten. Att numera afgöra, hvilkendera åsikten är den rätta, torde vara omöjligt, helst med en så djuptänkt och försiktig man som Johan Skytte. Det är emellertid säkert, att han med hela svenska adeln låg uti en hemlig strid, föranledd så väl af från fadern, Karl den nionde, öfverlämnade grundsatser som af de mellan ärfd och förvärfd värdighet vanliga förhållandena af ömsesidig afund och misstroende. Hvad som härvid länder Skytte till mindre heder är, att denna hans fientliga sinnesförfattning äfven riktade sig mot den visserligen store aristokraten men ändå större fosterlandsvännen Axel Oxenstierna, hvilken, som det synes, icke utan skäl klagade att äfven i sina mest välmenande företag blifva af Skytte motarbetad. Man berättar i anledning af dessa förhållanden följande händelse. Jakob de la Gardie, Johan Skytte, Erland Bååt och Karl Gyllenhielm stodo en gång inbegripna i ett samtal om de närmast förflutna tiderna. Skytte berömde Erik den fjortonde såsom varande en bland de kvickaste, lärdaste och vittraste på sin tid. — Ja, inföll de la Gardie, men lägg också till en af de galnaste; dessutom en tyrann, hvilken låg i händerna på bofvar och knaster. — Men, sade Skytte, om konung Erik följt de råd, som gåfvos af sådant där knaster, så hade hertig Johan icke lyft kronan af hans hufvud. Ja, svarade de la Gardie, knaster håller alltid med sådana konungar. Skytte ville svara, men Gyllenhielm och Bååt lyckades att afstyra all vidare ordväxling. Så fanns äfven under Gustaf Adolfs tid den mellan högre och lägre stånd vanliga afundsjukan och bitterheten, men konungens rättvisa och allvarsamma regering beröfvade bägge partierna både anledning och lust att bryta ut och tvingade dem att i dess ställe gemensamt arbeta på det gemensamma fäderneslandets väl.
