År 1594 den 9 december klockan half 8 om morgonen föddes på Stockholms slott hertig Gustaf Adolf, äldste sonen af konung Karl IX och hans senare gemål, Kristina af Holstein.
Man fäste ännu den tiden ganska mycken uppmärksamhet vid en människas födelsestund. Flera stjärntydare trodde sig i detta hänseende af himlakropparnas ställning kunna förespå den unge hertigen en lysande och lycklig lefnad. Man lämpade äfven på honom en spådom af den ryktbare Tyko Brahe. År 1572 hade nämligen en förut osedd komet framlyst uti stjärnbilden Kassiopea. Nämnde forskare hade i anledning däraf förutspått, att uti Finland skulle födas en prins, hvilken framdeles komme att förorsaka stora förändringar inom Tyska riket och befria det evangeliska folket från de påfligas förtryck. Man fäste i början mindre vikt vid dessa spådomar, men ryktbarheten steg, ju mera de tycktes gå i fullbordan. Efter vanligheten blef det felande eller oriktiga tillagdt eller rättadt, och snart ville man i stjärnorna finna förutsagda den store konungens minsta lefnadshändelser.
I arf efter föräldrarne hade Gustaf Adolf fått en stark kropp, hvilken än mera härdades genom tarflig och enkel uppfostran. På långa resor, äfven i den strängaste årstid, följde han föräldrarne, hvilka ogärna saknade den hugnande åsynen af sonens tidigt gryende anlag och dygder.
Redan som barn visade Gustaf Adolf ett oförfäradt sinnelag samt mycken böjelse för krig och allt hvad därtill hör. Vid fem års ålder följde han sin far till Kalmars belägring. Man frågade, hvilket af de många i hamnen liggande fartygen mest behagade honom. Detta, svarade prinsen och pekade på ett stort örlogsskepp, benämndt Svarta ryttaren. Då man ville veta orsaken, svarade han: Jo, därför att det har de flesta kanonerna. — En annan gång spatserade han med sin far på ängen vid Örstigsnäs utanför Nyköping. Vakterskan bad honom icke gå in uti buskarna, ty där kunde finnas ormar. — Gif mig hit en käpp, ropade gossen lifligt, så skall jag slå ihjäl dem. — Tro icke han är rädd! sade den gamle konungen, som förnöjd åhört hela samtalet. — Krigiska lekar voro den unge prinsens förnämsta nöje, än med brodern Karl Filip, än med andra gossar, och då han följde fadern i livländska fälttågen, såg man honom med största uppmärksamhet betrakta truppernas rörelser, fästningsverkens uppförande och dylikt. Det är, sjöngo skalderna om dessa resor, den gamle örnen, som tidigt för den unge ur boet för att vänja honom vid bragder och strid.
Med detta utmärkta mod förenade Gustaf Adolf en lika utmärkt mildhet i lynnet, hvilket ingalunda kunde anses som arf från föräldrarne. Han var den inom konungahuset, som bemödade sig och stundom lyckades att beveka fadern till miskundsamhet, och redan som barn vann han genom dessa egenskaper mångas hjärtan, äfven genom sin tidigt visade frikostighet, hvaraf man berättade flera exempel. En bonde skänkte honom en gång en liten ölandshäst. Den femårige prinsen räknade genast upp några ungerska gyllen åt mannen, sägande: Där har du betalning! Du kan väl behöfva penningar och vill förmodligen icke gifva mig hästen för intet.
Med utmärkt både fattningsgåfva samt ordning och flit skötte Gustaf Adolf sina studier. Tidigt mogen för högre värf, hade han nästan aldrig sysselsatt sig med vanliga barnnöjen. Jakt och krigslekar voro de enda förströelserna; dessemellan arbetade han ifrigt på sin undervisning eller deltog lyssnande uti äldre personers samtal om statens angelägenheter. Han var, sade man, aldrig barn utan strax konung. Till hans hofmästare utnämndes Otto Helmer v. Mörner; lärare voro i historien And. Buræus men i öfriga ämnen Johan Skytte. Konungen själf hade för hans uppfostran lämnat föreskrifter, fulla af gudsfruktan, förstånd och allvar. I samma ande arbetade Skytte själf. I kraftiga ordalag förehöll han prinsen nyttan och nödvändigheten af kunskapers inhämtande, af klokhet och redlighet i styrelsen. Han skulle till sina rådgifvare välja gudfruktiga och stadiga män, icke okunniga personer, hvilka likna åsnor uti purpurmantlar; icke sådana, som säga ja, ja och nej, nej, eftersom deras herre säger förut; icke heller sådana hofskrytare och trappspringare, hvilka ofta liksom mask och änger pläga krypa och kräla uti hofven. Läsningen fortgick med ifver och framgång ända från 1604 till 1610, då Skytte i statens angelägenheter sändes till Holland. Men äfven därifrån fortfor han att med allvar och kärlek tala till sin förre lärjunge. Huru ifrig, skrifver han, huru brinnande min åstundan varit att genom mångfaldigt kunskapsförråd göra eders höghet skicklig till fosterlandets styrelse, därom vittnar mitt eget samvete och de många år jag därpå användt. Nu, då jag skulle njuta den rikaste frukten, bortkallas jag från en så ädel sysselsättning och försändes i statens angelägenheter till främmande land; men frånvarande liksom närvarande, besvär jag eders höghet vid alla de förra årens mödor, vid ryktet af dess eget namn och vid fosterlandets blifvande sällhet att icke af tomma och fåfänga nöjen låta locka sig från fortsättningen af den påbegynta banan. Besinna, huru stor skada och huru många människors förakt eders höghet skall ådraga sig, om han lägger afsides dygd och kunskap, det enda varaktiga i detta lifvet, och öfverlämnar sig åt veklighet och fåfänga nöjen. Då vore jag olycklig och allt mitt arbete förgäfves. Dessa allvarliga förmaningar, dagligen understödda af lifliga bevis på lärarens nit och tillgifvenhet, frambragte också ovanliga frukter. Prinsen talade med tämlig färdighet latin, tyska, nederländska, franska och italienska samt förstod spanska, engelska, skotska och sedermera också något polska och ryska. Uti historien ägde han djupa insikter, i filosofien icke obetydliga. Seneca kunde han nästan utantill och förstod att med utmärkt skicklighet använda dess kraftspråk på förefallande händelser; i senare åren blef Hugo Grotius hans mest älskade författare. Dessa sysselsättningar ingåfvo allvarliga tankar. Man hörde honom framställa än den ene, än den andre af forntidens hjältar till sin föresyn; icke sällan prins Morits af Oranien, hvars krigsbragder då allmänt beundrades öfver hela Europa. Vikten och ansvaret af hans framtida kallelse undföllo icke den klara blicken, det känsliga hjärtat; man såg tårar i hans ögon, då tankar och tal leddes på detta ämne. — Dock tidigt måste han invigas i dess mödor. Redan från nionde året bevistade han rådets sammankomster, i det tolfte begynte han utföra smärre värf, sexton år gammal var han redan ett oumbärligt biträde för fadern. Han utskref och mönstrade krigsfolk, besörjde förråden, utförde smärre krigsföretag, underhandlade med främmande sändebud eller med rikets ständer, tillvinnande sig öfverallt kärlek och beundran. Från rådsherren till bonden blickade hvarje öga med hopp och förtröstan till den unge prinsen, väntande af honom räddning och hjälp för det betryckta fäderneslandet.
