Få människor hafva i världshistorien efterlämnat ett sådant namn som
Gustaf Adolf, ett namn, som återkallat minnet icke blott af alla den
enskilda människans dygder utan ock af snillets, statsmannens och hjältens
därmed icke alltid förenade egenskaper. Redan denna lika ovanliga som
älskvärda personlighet skulle göra honom dyrbar för hvarje hjärta, men
ännu mera har han blifvit det genom sättet, hvarpå dessa egenskaper
användes, genom den bragd, hvilken blef slutliga föremålet för hans
lefnads verksamhet, nämligen Europas räddning från andligt och världsligt
slafveri. Den härliga dager af samhällsordning, kunskaper och bildning,
som under dessa tvenne sista århundraden gjutit sig öfver och ifrån
det nordliga Europa, har för sin tillvaro att tacka Gustaf Adolfs mod
och Gustaf Adolfs svärd. Han var den, som inom eget bröst kände kallelsen
och kraften att framstå som ljusets och frihetens försvarare, och han
fullbordade detta heliga värf och beseglade det med sitt eget blod.
Hvad stort, ädelt och skönt dessa länders hjältar och snillen hafva
utfört, bildat och tänkt låg redan som frö i den enda hjältetanken att
för ljusets seger våga både sig själf och sitt folk, och detta frö har
efter hans död utvecklat sig i eviga bragder i statens likasom snillets
värf, hvilkas skönaste blommor må knytas till en krans åt befriarens
minne, en krans, fuktad af hela det protestantiska Europas tacksamma
tårar men mest af det folk, som aktades värdigt att i sitt sköte uppfostra
denne hjälte, att med honom offra sitt blod i den heliga striden, att
med honom gå i välsignadt minne till den senaste eftervärld.
Och välsignelser hafva också städse följt detta minne, välsignelser
af både furstar och folk, af hans egna och af främlingar. För tyskarne
har han varit lika, om icke mera kär än de största af deras egna regenter.
Det rum i Weissenfels, som vid balsameringen fläckades af konungens
blod, bibehålles ännu och visas som en helgedom. Nürnberg, som
han kallade sin ögonsten, som han med så mycken ansträngning försvarade
mot Wallensteins hotande svärd, Nürnberg, som hade den hugnaden,
att det var en af dess invånare, den unge Leubelfingen, hvilken likasom
ett ombud af stadens tacksamhet följde konungen ända in uti dödsstunden.
Nürnberg beslöt att uppresa sin välgörares bildstod, fastän inre
förändringar och yttre tvång sedermera hindrade verkställigheten. En
Gustaf Adolfs ridknekt vältade på Lützens fält en stor sten till
inemot samma ställe, där det konungsliga liket blef funnet. Stenen har
sedan bibehållit sin plats jämte namnet Schwedenstein samt blifvit omgifven
af planterade träd och besökt af enhvar, som kommit till dessa nejder.
Bland Sveriges allmoge står minnet af Gustaf Adolf i en mindre ljus
dager än af åtskilliga våra andra konungar, till exempel Gustaf Vasa,
Karlarne, den nionde, den elfte och tolfte. Hans verksamhet och högsta
värde låg egentligen öfver menighetens fattning, hvilken kände och bedömde
den förnämligast efter de därunder ökade skattebördorna. Men ju djupare
blicken intränger i häfder och statsförhållanden, desto högre blir vördnaden
för denne konung. Rådet beslöt formligen att tillägga honom namnet den
store. Det har icke blifvit iakttaget. Namnet Gustaf den andre Adolf
har i och för sig själft inneburit en storhet, som icke behöft någon
annan utmärkelse. Konung Gustaf den tredje, alltid varm för fosterlandets
minnen, var det i synnerhet för Gustaf Adolfs. På denne konungs födelsedag
skulle den af Gustaf den tredje stiftade och så innerligt älskade Svenska
akademien hålla sin högtidliga sammankomst. Hans bild upprestes på Stockholms
förnämsta torg, och det sedan Karl den elftes tid igenmurade grafhvalfvet
öppnades för att emottaga ättlingarne af Holstein-Gottorpska huset.
Gustaf den tredje lät till korets prydnad och till förvarande af sin
faders stoft beställa en dyrbar sarkofag från Italien. Men snart insåg
han, huru opassande det vore att sätta Adolf Fredrik på den högsta platsen
uti Gustaf Adolfs graf. Han insåg å andra sidan, huru opassande det
vore för honom själf såsom son att ändra det en gång till faderns ära
fattade beslutet, och sakens afgörande uppsköts åt kommande åldrar.
Sarkofagen lämnades tom, men koret pryddes uteslutande med Gustaf Adolfs
minnesmärken, hans harnesk, svärd och vunna fanor.
Våra dagar hafva sett firandet af det stora tvåhundraåriga minnet.
Den konung, som bar Gustaf Adolfs spira, likasom han förut mot Europas
förtryckare burit Gustaf Adolfs segrande och befriande svärd, kallade
Svea folk till minnesfestens begående. Allt, hvad fosterlandet ägde
snillrikt, praktfullt och stort, framkallades att förhärliga den högtidliga
dagen. Kyrkorna öppnades till tacksägelsefest efter den starke hjälte,
som Herrens befallning utförde, att man dess ords röst höra skall.
Sveriges läroverk, Gustaf Adolfs verk, firade öfverallt minnet af sin
stiftare och tilllika af ljusets och bildningens seger. Likaså och med
lika skäl Sveriges härar, härförare och ämbetsverk. Uti hufvudstaden
samlades skarorna kring Riddarholmskyrkan och gustavianska grafven,
och under högtidlig gudstjänst och konungahusets närvaro uppflyttades
Gustaf Adolfs lik till den honom i koret ämnade platsen. Hans trofaste
medhjälpare och vän glömdes icke. Uti slottets pelarhvalf restes bilden
af Axel Oxenstierna, för Sveriges furstar visande på historiens blad
efterdömet af Gustaf Adolf och hans dygder.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll