100. Gustaf Adolfs minne

Få människor hafva i världshistorien efterlämnat ett sådant namn som Gustaf Adolf, ett namn, som återkallat minnet icke blott af alla den enskilda människans dygder utan ock af snillets, statsmannens och hjältens därmed icke alltid förenade egenskaper. Redan denna lika ovanliga som älskvärda personlighet skulle göra honom dyrbar för hvarje hjärta, men ännu mera har han blifvit det genom sättet, hvarpå dessa egenskaper användes, genom den bragd, hvilken blef slutliga föremålet för hans lefnads verksamhet, nämligen Europas räddning från andligt och världsligt slafveri. Den härliga dager af samhällsordning, kunskaper och bildning, som under dessa tvenne sista århundraden gjutit sig öfver och ifrån det nordliga Europa, har för sin tillvaro att tacka Gustaf Adolfs mod och Gustaf Adolfs svärd. Han var den, som inom eget bröst kände kallelsen och kraften att framstå som ljusets och frihetens försvarare, och han fullbordade detta heliga värf och beseglade det med sitt eget blod. Hvad stort, ädelt och skönt dessa länders hjältar och snillen hafva utfört, bildat och tänkt låg redan som frö i den enda hjältetanken att för ljusets seger våga både sig själf och sitt folk, och detta frö har efter hans död utvecklat sig i eviga bragder i statens likasom snillets värf, hvilkas skönaste blommor må knytas till en krans åt befriarens minne, en krans, fuktad af hela det protestantiska Europas tacksamma tårar men mest af det folk, som aktades värdigt att i sitt sköte uppfostra denne hjälte, att med honom offra sitt blod i den heliga striden, att med honom gå i välsignadt minne till den senaste eftervärld.

Och välsignelser hafva också städse följt detta minne, välsignelser af både furstar och folk, af hans egna och af främlingar. För tyskarne har han varit lika, om icke mera kär än de största af deras egna regenter. Det rum i Weissenfels, som vid balsameringen fläckades af konungens blod, bibehålles ännu och visas som en helgedom. Nürnberg, som han kallade sin ögonsten, som han med så mycken ansträngning försvarade mot Wallensteins hotande svärd, Nürnberg, som hade den hugnaden, att det var en af dess invånare, den unge Leubelfingen, hvilken likasom ett ombud af stadens tacksamhet följde konungen ända in uti dödsstunden. Nürnberg beslöt att uppresa sin välgörares bildstod, fastän inre förändringar och yttre tvång sedermera hindrade verkställigheten. En Gustaf Adolfs ridknekt vältade på Lützens fält en stor sten till inemot samma ställe, där det konungsliga liket blef funnet. Stenen har sedan bibehållit sin plats jämte namnet Schwedenstein samt blifvit omgifven af planterade träd och besökt af enhvar, som kommit till dessa nejder.

Bland Sveriges allmoge står minnet af Gustaf Adolf i en mindre ljus dager än af åtskilliga våra andra konungar, till exempel Gustaf Vasa, Karlarne, den nionde, den elfte och tolfte. Hans verksamhet och högsta värde låg egentligen öfver menighetens fattning, hvilken kände och bedömde den förnämligast efter de därunder ökade skattebördorna. Men ju djupare blicken intränger i häfder och statsförhållanden, desto högre blir vördnaden för denne konung. Rådet beslöt formligen att tillägga honom namnet den store. Det har icke blifvit iakttaget. Namnet Gustaf den andre Adolf har i och för sig själft inneburit en storhet, som icke behöft någon annan utmärkelse. Konung Gustaf den tredje, alltid varm för fosterlandets minnen, var det i synnerhet för Gustaf Adolfs. På denne konungs födelsedag skulle den af Gustaf den tredje stiftade och så innerligt älskade Svenska akademien hålla sin högtidliga sammankomst. Hans bild upprestes på Stockholms förnämsta torg, och det sedan Karl den elftes tid igenmurade grafhvalfvet öppnades för att emottaga ättlingarne af Holstein-Gottorpska huset. Gustaf den tredje lät till korets prydnad och till förvarande af sin faders stoft beställa en dyrbar sarkofag från Italien. Men snart insåg han, huru opassande det vore att sätta Adolf Fredrik på den högsta platsen uti Gustaf Adolfs graf. Han insåg å andra sidan, huru opassande det vore för honom själf såsom son att ändra det en gång till faderns ära fattade beslutet, och sakens afgörande uppsköts åt kommande åldrar. Sarkofagen lämnades tom, men koret pryddes uteslutande med Gustaf Adolfs minnesmärken, hans harnesk, svärd och vunna fanor.

Våra dagar hafva sett firandet af det stora tvåhundraåriga minnet. Den konung, som bar Gustaf Adolfs spira, likasom han förut mot Europas förtryckare burit Gustaf Adolfs segrande och befriande svärd, kallade Svea folk till minnesfestens begående. Allt, hvad fosterlandet ägde snillrikt, praktfullt och stort, framkallades att förhärliga den högtidliga dagen. Kyrkorna öppnades till tacksägelsefest efter den starke hjälte, som Herrens befallning utförde, att man dess ords röst höra skall. Sveriges läroverk, Gustaf Adolfs verk, firade öfverallt minnet af sin stiftare och tilllika af ljusets och bildningens seger. Likaså och med lika skäl Sveriges härar, härförare och ämbetsverk. Uti hufvudstaden samlades skarorna kring Riddarholmskyrkan och gustavianska grafven, och under högtidlig gudstjänst och konungahusets närvaro uppflyttades Gustaf Adolfs lik till den honom i koret ämnade platsen. Hans trofaste medhjälpare och vän glömdes icke. Uti slottets pelarhvalf restes bilden af Axel Oxenstierna, för Sveriges furstar visande på historiens blad efterdömet af Gustaf Adolf och hans dygder.

Minnessten öfver Gustaf Adolf vid Lützen.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 7 februari 2006.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt