Vi ha härmed infört en man, som länge hörde till Gustaf III:s närmaste och förtroligaste omgifning, och som förenade alla egenskaper — böjlighet, liflighet, qvickhet, den största gåfva for sällskapslifvet, den största lätthet för arbete — med att vara af konungen synnerligen väl liden; utan att ändå vara stort mera. Ty hans inflytande (utom i vissa befordringar) var aldrig stort och skulle kanhända under inga omständigheter ha kunnat blifva det. Han hade dertill ej nog äregirighet, ej nog ihärdighet, ej nog följd och beräkning i sitt handlingssätt.
Elis Schröderheim, född i Stockholm den 26 Mars 1747, son af biskopen i Karlstads stift doktor Göran Schröder, som 1759 erhöll adelskap för sina barn, hade emellan nöjen och göromål gjort sin väg i konungens kansli till förste expeditionssekreterare vid inrikes civilexpeditionen. Han ådrog sig konungens uppmärksamhet, rättfärdigade den genom sin vid 1778 års riksdag ådagalagda skicklighet såsom bondeståndets sekreterare och steg snart till verkliga utöfningen af statssekreterareembetet; ehuru han först 1782 dertill nämdes. Genom sin glädtiga qvickhet var han tillika en tid själen i hofvets nöjen, och den villighet, hvarmed han lånade sig åt den lust för mystik, hemliga vetenskaper och frimureri, som i slutet af 1770- och början af 1780-talet hade antändt konungens eldiga inbillning, blef ännu ett band emellan hans herre och honom.
