Förberedelser till revolutionen
Förslag till ny regeringsform
De franska subsidierna
Sprengtporten och Toll
Revolten i Kristianstad
Revolutionen i Stockholm
Förhållandet till utländska makter

Förberedelser till revolutionen

Ej första tanken på en revolution, men väl första planen till dess verkställande under dåvarande omständigheter synes ha utgått från öfversten friherre Jakob Magnus Sprengtporten, vid riksdagen chef för den, mest af unga officerare bestående, rojalistiska klubben, som kallades Svenska Botten. Vi ega tillgång till hans egna anteckningar. ²⁰ I dessa omtalar han först sin riksdagsplan. Han ville, för att stärka försvaret för adliga privilegierna, vinna på Riddarhuset introduktion för de i senaste tider nobiliterade familjer, hvilka, såsom öfver (det föreskrifna) antalet, genom ett adelns beslut ännu derifrån voro uteslutna. »Detta blef — säger han — väckt genom ett memorial på Riddarhuset, som gjorde mycket buller, och blef slutligen genom votering af mössorna väl afslaget, dock med mycken möda och kostnad för dem. Oss förskaffade det emellertid vänner hos dem, som älskade rättvisan, och i synnerhet dem, som voro i tillfälle att behöfva introduktion. Men en annan dessein, som jag i tysthet härunder hade, nämligen att genom biträde af dessa nya familjer jämte dem, som man genom försäkran om vidare nobilitering kunnat vinna, i synnerhet uti presteståndet, förskaffa sig influence der och bryta mössornas pluralitet samt sålunda få 2 stånd emot 2, gick förlorad. Min afsigt med en sådan tillställning var att ej allenast förekomma det onda, som dessa dåraktiga ständer voro på vägen att göra, utan ock, om möjligt, förskaffa konungen någon större myndighet. Men sedan nu ingen utväg fans att komma åt presterna, föll jag på den tanken att i samma afsigt göra ett försök på bondeståndet, hvarvid tillika en mera extenderad vue presenterade sig. Jag formerade derför den plan att genom särskildt votum bevilja bönderna de paragrafer, som i konungaförsäkran voro till deras fördel, men deremot afslå allt för de andra stånden, att genom penningar vinna en viss mössa, som hade några och tretio bönder under sin styrsel, ooh att sedan genom penningar vinna några af de mest betydande bönder, som, enligt min tanke, hade skäl att öfvergifva de andra stånden, så snart de fått det fram, som var till deras enskilda förmån. Den oenighet emellan stånden, som derigenom uppkommit, skulle sedermera ännu mer uppretas medelst nya propos om presternas vederlag ²¹; och enär man således fått dem väl ihopspända, skulle man uppkasta den propositionen i bondeståndet: att, sedan ständerna numera genom sin oenighet kommit alldeles i inaktivitet, så att ingenting kunde afgöras, genast afsluta riksdagen samt, enligt andra fria nationers, i synnerhet de Romares, exempel, som i sådana bekymmersamma omständigheter valt sig en diktator, uppdraga till konungen och rådet riksstyrelsen på 12 års tid, med makt att göra och låta, som dem bäst synes, dock enligt de grundlagar vi egde, på det att under en sådan tid den inbördes oenigheten måtte aftyna, så att ständerna derefter med förnyade hjertan kunde sammanträda att vidare bekräfta de goda författningar, som af konung ooh råd emellertid tagna blifvit. Detta skulle med all force i bondeståndet pousseras; likaså hos adeln. Om bifall ej stode att ernå, ämnade jag med Svenska Botten gå till kungen och begära slut på riksdagen, hvarmed bönderna borde sig förena.»

»Jag uppgaf denna plan till konungen och vann dess approbation. Franske ambassadören Vergennes samtyckte äfven dertill och försäkrade att fournera de 50,000 plåtar ²², som till brytningen hos bönderna fordrades. Men Sinclair, som i hemlighet gjort sin fred med mössorna, motverkade detta hos konungen nästan i momenten, då jag skulle lyfta penningarna, och alla preparationer redan voro gjorda. Jag såg mig således öfvergifven af konungen och utur stånd att något företaga . . . Emellertid hade jag ådragit mig mössornas hat, och som man af mitt handlingssätt funnit, att jag kanske i framtiden kunde blifva en man, som gåfve dem bekymmer, beslöt man att i tysthet ruinera mig. En process, som emot mig uppviglades af riksrådet Reuterholm bland mina rusthållare i Finland, och med hvilken de emot all lag vändt sig till ständerna, var den pretext, som man ville nytja dertill. — Detta jämte någon notis af vissa mössor, som voro mina vänner, gaf mig till känna hvad mig förestod; och, såsom jag hade för mycken ära att, efter andras exempel, byta om parti eller falla mössorna till fota blott för att konservera mig, såg jag följaktligen ingen annan utväg att sauvera mig än en revolution.»

»Åtskilliga idéer i den vägen hade redan under riksdagen passerat mig genom hufvudet, och propositioner derom till konungen hade redan blifvit gjorda, så af Sinclair som af mig, fastän förgäfves. Jag hade således föga hopp att få honom dertill. Jag var äfven nu på någon tid liksom skild ifrån honom, allt sedan han gick ifrån min plan. Men då ständernas galenskaper allt mera tilltogo, och han numera fann sig så godt som öfvergifven, trodde jag mig ännu kunna göra ett förslag i den vägen. Ju mer jag tänkte derpå, desto mer fann jag angelägenheten häraf, icke allenast för mig sjelf, utan fast mera för fäderneslandet. Men som allt företagande i Stockholm genom minsta tillfällighet kunnat röjas, herrens karakter ej heller gaf något hopp, att han sjelf ville sätta sig i spetsen, så uppgaf jag till grefve Karl Scheffer en plan, uti hvilken dessa bägge omständigheter voro förebygda, med anhållan att han ville anmäla den hos konungen samt lemna mig svar, hvilket ock inom få dagar blef gjordt, och planen af konungen bifallen.»

»Denna plan gick derpå ut, att en revolt skulle ske med garnisonen på Sveaborg, jämte lätta dragonerna i Borgå, hvilka derefter skulle embarkeras på vissa dertill preparerade fartyg af armeens flotta, med hvilka man utom skär skulle gå till Sandhamn och derifrån göra landstigning vid Erstavik nära Stockholm. Ett antal officerare, så väl af dem, som voro vid riksdagen, som af garnisonen i Stockholm, jämte några välsinnade borgare, skulle i detsamma under någon pretext samlas vid Kolbotten, hvarest, sedan kommunikationen med staden blifvit couperad medelst en liten trupp af dem, som landstigit vid Erstavik, man till dem skulle göra proposition om revolutionen. Konungen skulle derpå komma dem till mötes, och man således nattetid marschera in till Stockholm för att sätta sig i besittning af staden, artillerigården och garnisonen. Rådet samt några af hufvudmännen i alla stånd skulle under detsamma arresteras, samt ständerna genom härolder och under hotelse att i händelse af olydnad blifva ansedde för rikets fiender sammankallas på Rikssalen, der en ny regeringsform af konungen skulle proponeras och genom biträde af trupperna, som emellertid stodo under gevär, befrämjas till bifall och samtycke.» ...

»Skulle, alla precautioner oaktadt, någon nouvelle framkomma, eller motvind, storm eller andra omständigheter tillstöta, som gjorde, att man manquerade att efter planen sätta sig i possession af Stockholm m. m., så borde, så väl till ressource i händelse af olycka, som till ytterligare understöd af sjelfva planen, en annan revolt ske i Skåne sålunda, att garnisonen i Kristianstad förmåddes taga till gevär, bemästra sig staden och fästningen samt gifva någon deklaration mot ständernas olagligheter. Detta borde afpassas i samma ögonblick, som prins Karl, under pretext att möta sin från Preussen återvändande fru moder, skulle på en annan väg ankomma till Skåne. Prinsen skulle deraf taga anledning att, efter skedt samråd med vederbörande af garnisonerna i Landskrona och Malmö, samla så väl dessa trupper som de indelta kavalleriregementena, under förevändning att med dem marschera mot Kristianstad. Vid ditkomsten skulle garnisonen på anfordran uppgifva sina postulat, öfver hvilka prinsen skulle sammankalla samtlige officerare till konselj. Proposition skulle då göras om deltagande med garnisonen, de, som det ej ville, arresteras, och trupperna sedan harangeras. Derefter skulle prinsen genom marche forcé sätta sig i possession af Karlskrona, hvarest, utom flottan och den vanliga garnisonen, voro 800 man af Östgöta infanteri på arbete vid dockbygnaden; och sedan detta vore gjordt, borde prinsen taga vägen, på tvänne kolonner, uppåt Stockholm, nämligen den ena genom Kalmar, som medtoge Kalmar regemente, och den andra genom Vexiö, som på lika sätt hade att medtaga Kronobergs och Smålands kavalleriregementen. På det likväl nouvellen om revolutionen i Kristianstad, som omöjligen kunde hållas tillbaka, ej skulle sätta ständerna i tillfälle att taga några författningar, som kunde hindra verkställigheten af den coup, som vid finska truppernas inkomst till Stockholm borde utföras, så skulle tiden så afpassas, att revolten i Kristianstad komme 8 dagar efter den på Sveaborg, hvarigenom man hade 11 dagar att räkna på, innan någon revolt blefve kunnig; och på så lång tid tycktes äfven nouvellen från Finland kunna afhållas genom de anstalter, som dertill tagna blifvit. Men i all vidrig händelse, och derest jag med finska kommenderingen blefve så prevenerad, att jag omöjligen kunde sätta mig i besittning af Stockholm, så hade jag då att reembarkera för att å nyo landstiga vid Norrköping, sätta mig i possession af den staden, upphäfva broarna, samla Östgöta kavalleri till mig och så afbida prins Karls ankomst för att sedan med samlad styrka fullfölja saken.»

»Sedan jag i muntlig öfverläggning med konungen haft tillfälle att till fullo detaljera denna plan, och han öfver allt sammans förklarat sitt nådiga välbehag, begynte jag med att engagera öfverstelöjtnant Trolle ²³, som var chef af flottan och som, par hazard, i dessa dagar var i Stockholm i samma moment, då jag var på vägen att i detta ärende afsända min yngre broder ²⁴ . . . Emellertid skickade jag jägmästaren Toll ²⁵ till Kristianstad att der engagera baron Lars Kaulbars ²⁶ och kapten Hellichius ²⁷, hvilka voro de ende, till hvilka man kunde sig anförtro, och som kunde verkställa en sådan coup; hvarjämte han hade i kommission att rekognoscera Karlskrona, huru det bäst och säkrast kunde surpreneras, så väl till lands som sjös, i fall hasarden så fogade, att detta senare någonsin komme i fråga. Tollen uträttade detta mästerligen och lemnade till svar, att Hellichius vore färdig att göra coupen, så snart han allenast finge konungens order; och öfver Karlskrona skickade han mig både ritning och disposition till en surpris. Till Finland afsände jag min bror, som hade att underrätta sig om garnisonens styrka på Sveaborg, samt hvad language der fördes bland officerarne, men i synnerhet att hålla dragonerna i Borgå tillsamman, under pretext af exercis, samt sätta dem i god esprit.»

»Under det att detta förehades, kom prins Karl, par badinage, att företaga en liten exercis på Ladugårdsgärdet med en liten svärm officerare. Detta roade konungen, som dervid var närvarande, och som han ville familiarisera sig och vinna officerarnes förtroende i armeen, så blef beslutet att 8 dagar derefter företaga en ny exercis. Sådant verkstäldes genom en svärm af ungefär 100 officerare, som formerade 6 små esqvadroner, hvilka konungen sjelf kommenderade. Men ehuru detta skedde utan något annat uppsåt, togo ständerna likväl någon ombrage deröfver, då de fingo höra, att konungen ville företaga ännu en ytterligare exercis, som skulle förstärkas med ungefär 100 officerare till fot under öfverste De Carnall. Detta behagade mig derför intet, emedan man onödigtvis ådrog sig uppmärksamhet. Icke dess mindre måste jag uppsätta en disposition till denna exercis, och som konungen med något ord lät mig förstå, det han kanske hade någon afsigt dermed, hvilket jag kommunicerade Trollen, gaf detta oss anledning att i all händelse förskaffa skarp ammunition i beredskap, hvilken fabricerades vid Djurgårdsvarfvet hos öfverstelöjtnant Chapman af det krut, som Trolle par hazard fått med ett fartyg ifrån Sveaborg, och hvaraf vi fingo 1200 patroner, som under exercisen stodo till hands i en hyrvagn. Men konungen ville ingenting företaga, då jag averterade honom derom, och således slöts hela exercisen med blotta roligheter, hvilka det likväl varit mycket bättre att till en annan tid uppskjuta. Ty, ehuru oskyldigt det i sig sjelft var, och ehuru ständerna låtsade glömma bort detta lapprit, så voro likväl månge af våra varsammaste politici, t. ex. grefve Fersen m. fl., hvilka deraf togo anledning, att tro, det något i löndom af konungen förehades. Misstanken hade kunnat bekomma oss illa, om ej lyckan på ett så besynnerligt sätt befrämjat hela detta arbete.»

»Jag var emellertid sysselsatt med de anstalter, som fordrades i Stockholm, och som det var nödigt att der hafva några officerare i beredskap till hvarjehanda förrättningar, så engagerade jag kapten Hintzenstern ²⁸ att alltid hafva sig till hands några officerare, som voro pålitliga, dock utan att göra dem något förtroende af saken. Hans kommission var egentligen att arrestera rådet och dem af ständernas hufvudmän, som dertill voro utsedde, och om hvilkas qvarter, jämte belägenheten, han emellertid hade att göra sig underrättad. Med kapten König ²⁹ af gardet gick jag i samråd om utseendet af någon viss officer eller underofficer af hvarje kompani, som vore att lita på, i fall konungen behöfde deras tjenst. Min afsigt med detta var att med deras tillhjelp kunna samla någon del af gardet i momenten för att dermed stöta till konungen på Artillerigården. Men häraf gjorde jag likväl ej förtroende till König, utan skedde allt sammans under andra pretexter. Med öfverste De Carnall gick jag deremot i confidence om allt sammans, emedan han var utsedd att besörja samlingen på Kolbotten, och hvarför han förut borde veta att välja sitt folk. För egen del gjorde jag en resa sjöledes att rekognoscera debarkeringsstället vid Erstavik samt de vägar, som derifrån å ömse sidor leda till Stockholm och framkomma genom Skans- och Danviks-tullarna m. m. Om allt hvad sålunda tillgjorts lemnade jag rapport till konungen vid de konferenser, jag med honom esomoftast hade. Han upptog allt sammans med en confiance, som charmerade mig, och som lemnade mig fria händer att göra alldeles som jag ville. Vid dessa tillfällen föreföllo partikuliera diskurser om den tillkommande regeringsformen. Jag hade gerna sett, att han velat antaga det engelska regeringssättet medelst inrättning af tvänne parlament (kamrar), nämligen visse fullmäktige af hvarje bänk hos adeln jämte biskoparne i det ena, samt borgares och bönders fullmäktige i det andra. Men herren trodde, att detta, såsom alldeles nytt, skulle blifva mindre behagligt, och att deremot Gustaf Adolfs regeringssätt skulle falla mer i smaken. Detta kunde ock hafva sitt skäl, hvarför jag ej heller envisades dermed, nöjd att allenast få ändring uti det vanskapliga regeringssättet vi egde, och att nationen kunde få behålla det hufvudsakliga af sin frihet. Konungen chargerade sig sjelf med författandet af denna regeringsform, hvaruti likväl grefve Karl Scheffer gick honom till handa. Han nytjade dertill i synnerhet den tid han vistades vid Loka ³⁰, och då han derifrån återkom, visade han mig detta opus under en konferens vid Haga. Jag märkte då väl, att herren temmeligen skansat omkring sig och i synnerhet tagit præcaution till sin säkerhet medelst en oinskränkt makt öfver sina hustrupper. Men då nationen hade qvar friheten att taxera sig sjelf och konungen intet offensivt krig kunde börja, så tyckte jag, att man dermed borde vara nöjd. — Jag i synnerhet fierade mig till herrens godhet, såsom jag ej heller kunde föreställa mig annat om en ung herre, som var full af esprit och äfven tycktes hafva den ambition att göra sitt folk lyckligt och upphjelpa riket. Således var jag, som dömde honom efter min egen böjelse att göra hvad godt och nyttigt vore, mindre granlaga om ordasättet i regeringsformen eller att deruti söka någon säkerhet mot konungamakten. Emellertid, och innan detta kom i quæstion, blefvo de hos Chapman under arbete varande fartyg färdiga och afgingo till Finland. Trollen afreste ock kort derpå till Sveaborg, till hvilken jag gaf skriftlig instruktion öfver allt hvad han derstädes hade att, enligt planen, iakttaga.....Denna instruktion uppviste jag för konungen, som efter vanligheten förklarade sig nöjd med allt hvad jag gjorde. Men då Trollens svar någon tid derefter ankom, uti hvilket han, jämte en ej synnerligen fördelaktig målning af garnisonens esprit, sade sig ej kunna svara för verkställigheten, tycktes konungen ej vara särdeles nöjd, att jag skulle skiljas ifrån honom, men öfverlemnade icke dess mindre till mig sjelf att göra som jag tyckte. Jag svarade derpå, att om han ville saken skulle gå, så måste jag nödvändigt resa, och som han tycktes vara bekymrad att finna någon säker man i mitt ställe att gå sig till handa, så proponerade jag honom baron Saltza, hvilken ock med konungens samtycke strax af mig blef engagerad. Saltza tycktes ej vara rätt belåten med hela planen, och vid första konferensen med konungen afstyrkte han honom från allt sammans, såsom för mycket hasarderadt i anseende till ständernas sammanvaro, samt proponerade i stället att uppskjuta med hela entreprisen, till dess att konungen kom att göra sin eriksgata, då en revolt kunde begynnas med några regementen, som då voro samlade, och, sedan man således fått armeen att gå in i saken, samla ständerna å nyo. Men konungen tycktes ej hågad att vänta så länge.»

»Såsom jag igenom en brusque afresa till Finland nödvändigt skulle ådragit mig misstankar, så begynte jag att i mitt dagliga tal framkasta denna idé under hvarjehanda pretexter för att således preparera sinnena dertill, under det jag ännu var sysselsatt att författa fullständig instruktion för Saltza om allt hvad i Stockholm var att iakttaga till förekommande af allt missförstånd, sedan efter min afresa intet tillfälle var att samråda, och på det fall att i första momenten af min ankomst något skulle komma mig vid. Men jag hade ej många dagar talt om min finska resa, förr än ständerna sjelfva prevenerade mig, i det de, då jag sådant minst förmodade, sjelfve kommenderade mig att skyndsammast gå till Finland. Motiven dertill behagade mig likväl icke, ty jag såg tydligen, att man fått någon soupçoun om hvad jag förehade, helst man tillika afsände Petter Schönström ³¹ åt Dalarne och Durietz åt Vermland att ha uppsigt på allmogen m. m. En uti Örebro i löndom tryckt skrift, under namn af Mörksens rike och väldigheter, hvilken talte illa om ständerna och hade några upproriska utlåtelser, nytjades till pretext för dessa anstalter. Men skriften var ett foster af mössorna sjelfva, och underrättelsen om den revolution, de ville förebygga, hade kommit från en annan kanal.»

»Konung Gustaf hade uti bref till konungen i Frankrike gifvit till känna hvad som förehades, och engelske ministern i Paris hade fått tillfälle att utur konungens eget kabinett escamotera denna hemlighet ³², hvilken han genast kommuniserade riddaren Gooderich, som var engelsk minister vid vårt hof, hvilken åter gaf det till känna åt mössorna. Men lyckligtvis hade konungen utlåtit sig i så generela termer, att de deraf ej kunde sluta något annat, än allenast att en revolt för händer hades, som ungefär mellan medlet och slutet af Augusti skulle utbryta. Detta gjorde likväl till fyllest att väcka deras uppmärksamhet till att examinera alla konungens demarcher och liaisoner m. m., och som de funnit, att jag som oftast var hos herren, dels vid Haga, dels på slottet, jag äfven från första inrättningen af Svenska Botten var känd för en konungens tillgifne tjenare, så slöto de deraf, att jag uti dessa saker måtte hafva den betydligaste delen, hvarför de trodde säkrast att eloignera mig, i det hoppet att, sedan jag vore borta, skulle konungen, hvars sinnelag de kände, ingenting företaga. Och alltså blef jag anbefald att gå till Finland för att undersöka orsakerna till en derstädes öfverklagad saltbrist — en pretext, i högsta måtton frivol, hvarför man tillade, att jag hade att efterspana, om några exemplar af den omförmälda skriften derstädes blifvit utspridda, samt att förekomma alla upproriska stämplingar, i fall några sådana funnos å bane.»

»Jag, som häraf allt för väl såg, att man ville eloignera mig, och att de om sjelfva revolutionen hade någon spaning, kunde ej annat föreställa mig, än att konungen genom någon indiscretion på ett eller annat sätt röjt oss, ty den genom Gooderich komna underrättelsen var ej att drömma om. Jag styrktes deruti, då jag såg, att konungen var omgifven af en svärm ungdom, att han gått i samråd med en Beylon, som, ehuru en ganska aimabel och förnuftig karl, likväl ej i mitt tycke kunde bidraga till hvad för händer hades. Jag slöt deraf, att konungen äfven gått i förtroende med franska ambassadören, ehuru jag sådant hos honom undanbedt, emedan jag var säker, att grefve Vergennes skulle kommunicera det med grefve Fersen. Och uti allt detta har jag sedermera funnit, att jag ej bedrog mig. Beylon nytjades ibland annat att hos herr Peil ³³ negotiera eller lyfta de 30,000 plåtar, som jag till depenserna vid revolutionen reqvirerat, och hvilka konungen utom Vergennes' assistance ej kunde anskaffa, ehuru han deraf gjort mig en hemlighet. Jag märkte vidare, att alla mina demarcher voro espionerade, och att några mössor, i synnerhet Wennerstedt ³⁴, som låddes vara af mina vänner, några gånger framkastade oförmodade frågor om dragonerna i Finland och den exercis de förehade, hvarvid han alltid fixerade mig att liksom af min contenance utforska, om något med dem vore för händer, helst jag någon gång förut under förargelsen öfver det våld, som mössorna föröfvade emot mig, fält en hotande utlåtelse att vilja hämnas på dem, hvilket han allt sedan den tiden, och nu i synnerhet, tog ad notam.» . . .

»Till att närmare upplysa detta och tillika gifva mössorna att tro, det jag alldeles icke vore hugad att gå till Finland, låddes jag vara mycket missnöjd med den kommission, man, mig ovetande, pålagt mig, hvarför jag ock uti rådet, dit jag blef uppkallad att emottaga mina order, först muntligen utbad mig betänketid och skriftligen sedan afsade mig, försäkrad att sådant ändå skulle blifva afslaget, som ock skedde. Jag vände mig derpå till sekreta utskottet, der jag såg, att detsamma skulle hända mig, under föregifvande det jag väl vore nöjd att resa till Finland, efter jag såg, att jag vore ständerna till misshag, men att jag ej ville chargera mig med någon kommission, emedan man deraf allenast kunde taga sig anledning att snärja mig i processer inför ständer, som ej voro mig bevågna, utan allenast sökte att få sak med mig. Men hufvudafsigten härmed var att inbilla dem, det jag i Finland ingenting förehade, utan med regret reste dit, samt att af de ventilationer, som härmedelst väcktes hos mössorna, m. m. utröna, huru långt deras tankar sträckt sig, och om de verkligen ville hafva mig till Finland för att snärja mig, eller om hela afsigten bornerade sig dertill att skilja mig vid Stockholm; hvilket senare jag ock ändtligen tyckte mig finna med temmelig säkerhet. Icke dess mindre, för att soutenera min rol, ingaf jag ett memorial härom på Riddarhuset; men som jag visste, att jag derstädes skulle få medhåll, embarkerade jag mig samma dag eller den 28 Juli 1772, innan något beslut var taget.» . . .

I det ögonblick baron Sprengtporten skulle afsegla, erhöll han från konungen följande biljett, som vi efter originalet meddela i öfversättning: »Jag lägger i edra händer hemligheten af mitt lif, och jag fruktar ingenting i denna punkt. Jag beder er än en gång att spara eder och ej utsätta edra dagar, som i detta ögonblick så nära äro förenade med statens välfärd. Finner ni motstånd, är bättre att uppgifva företaget, än att bringa eder lycka på fall. I denna händelse hoppas jag, att ni tillintetgör detta papper, hvilket äfven sedan bör ske, om ni deraf gjort bruk.» Den 29 Juli 1772.

Det i biljetten omnämda papperet var en af Sprengtporten skrifven, men af konungen undertecknad och beseglad fullmakt, att han, som åt öfversten baron Sprengtporten uppdragit en högst vigtig, fast hemlig förrättning, af hvars utgång fäderneslandets väl i högsta måtto beror, för godt erkänner allt hvad han härutinnan finner nödigt att göra samt gillar och stadfäster de löften och försäkringar, han gifver åt dem, som honom biträda. Det var ej Sprengtportens mening att få konungens egen underskrift på detta papper. Han ville endast försäkra sig om hans bifall till innehållet och ämnade sjelf låta ditsätta en härmad underskrift, såsom ock sedermera skedde. Konungen missförstod meningen och underskref sjelf. Men då både namnteckningen ej syntes fullt lika den vanliga och det kungliga sigillet var otydligt, drog Sprengtporten deraf misstankar; och detta var första anledningen till hans sedermera yppade misshällighet med konungen.

Det finnes ingen fullständig berättelse om revolutionen den 19 Aug. 1772 i de Gustavianska papperen. En af konungen påbörjad egenhändig uppsats derom slutar med inledningen, innefattande en målning af partiernas tillstånd, hvilken vi redan meddelat. Sprengtportens berättelse, åtminstone hvad vi deraf sett, saknar fullständighet. Den tillhör ej heller de Gustavianska papperen. Deremot träffas ibland dessa en afskrift af Sprengtportens instruktion för baron Saltza, med följande egenhändiga påteckning af konungen: »Öfversten, sedan generalmajoren friherre Hugo Herman v. Saltza's ³⁵ afskrift af baron Jakob Sprengtportens projekt och plan till revolution, som dock ej följdes, men skedde på ett mera hastigt sätt den 19 Aug. 1772.» — Det hufvudsakliga innehållet af denna plan har redan ur Sprengtportens egen berättelse blifvit meddeladt. En egen instruktion åberopas i afseende på dem, som skulle arresteras, enligt en förteckning, hvilken likväl ej fullständigt är bilagd. Särskildt nämnas der riksråden Ribbing och Funck; af adeln kammarherren baron Essen, Frietzcky och Pechlin, af hvilka den siste skulle hotas med hårdaste medfart, om han ej hölle sig stilla, men de bägge förstnämde endast tillsägas, att de äro stälde under konungens protektion; ibland presterna Wijkman 36 och Gadolin 37; ibland borgarena Sebaldt, som ock skulle hotas, om han ej ville vara stilla, samt Sorbon 38. En. ansenlig summa af sexdalerssedlar borde vara till hands att utdelas bland soldaterna, samt till gratifikationer for gardet och artilleriet påsar af dukater (hvilka ej heller vid den verkstälda revolutionen fattades). Det tillägges: »flere af borgerskapet äro välsinnade, i synnerhet bryggaren Willman på Söder,, som kan samla sin bataljon, samt bryggaren Rhen på Norr».

Konungen har rådfrågat Vergennes både angående Sprengtportens förslag om diktaturen och om förändringen af svenska författningen till någon likhet med den engelska. I en skrifvelse utan datum, men, såsom det synes, af Maj månad 1772 yttrar sig grefve Vergennes: »Ändamålet, som man föresätter sig, är helsosamt. Tolf års lagligen oinskränkt makt skulle vara mera än tillräcklig att utveckla e. m:ts egna stora egenskaper. Första riksdag skulle snarare öka än minska e. m:ts makt. De gamla chimererna och tillgifvenheten för den gamla regeringsformen hos vissa klasser skulle försvinna, äfvensom partinamnen; den främmande inflytelsen af den pestilentialiska korruptionen skulle upphöra. Men om ändamålet är godt, äro väl medlen tillräckliga ?»

På förslaget att formera den svenska representationen till någon likhet med ett engelskt öfver- och underhus synas följande ambassadörens yttranden ha afseende: »Hoppet om förbindelse med adeln», säger han, »skulle väl detta verkligen vara någon förledande utsigt för svenska presterskapet? Största delen deraf kommer ur de lägre klasserna och återvänder genom sina barn ofta dit. En mer, lysande ställning skulle vara en börda för dem, som ej hade medel att underhålla den. Ståndet till sitt väsende har verkligen ett närmare förhållande till adeln än till något af de andra stånden. Det har distinktioner, privilegier, äfven slägtskapsband med adeln, som ej försmår att med detta stånd alliera sig. Men allt detta synes hittills ej ha haft någon betydande inflytelse på hela ståndet, hvilket man hellre ser söka stöd hos de lägre klasserna än hos sin egen hierarki. Om ock förordningen af år 1761 39 återkallas, hvad fördel kan man vänta sig deraf, om bönderna sätta sig upp mot presterna? Understöder då adeln presteståndet, så har man två stånd mot två och ständernas inaktivitet. Försvarar adeln lamt presterna eller utsträcker handen åt deras motståndare, så kasta sig presterna på ett af de andra stånden; och resultatet blir detsamma. Och skola de ej på förhand vända sig deråt, hvarest de säkrast kunna påräkna bundsförvandter?»

»Förändringen skall blott föda af sig förvirring. Denna är redan stor nog. Och likväl fordras för att utföra en sådan förändring en enighet, som nu ej en gång finnes ibland dem, som äro närmast med hvarandra förbundne.»

Dernäst meddela vi såsom vanligt i öfversättning följande tvänne biljetter från konungen. Den första är till Beylon, daterad Loka den 24 Juni 1772: »I momenten, då jag for ifrån Haga, kom den nämda mannen 40 till mig att begära de 10,000 plåtar (écus), som restera på den begärda summan. Jag lofvade att söka skaffa honom dem, då han går till Finland i slutet af denna månad. 41 Min bror på andra sidan hafvet 42 består dem, och ni får tillsäga hans affärsman 43, att han lemnar eder dem. Man måste ej veta kanalen, hvarigenom jag skaffat dem.» — Biljetten eller brefvet till grefve Karl Fr. Scheffer är af den 23 Juli. »Ni vet redan», skrifver konungen, »den oro, som en ridikyl skrift af en entusiast 44 väckt hos sekreta utskottet. För bättre underrättelse sänder jag en afskrift af det bref, som utskottet i detta ämne har tillskrifvit mig. Ni ser, att de skicka Sprengtporten till Finland för att aflägsna honom från mig. Det är att sätta bocken till trädgårdsmästare» 45.

Förslag till ny regeringsform

Af konungens koncept till 1772 års regeringsform finnas flera fragment, alla på svenska. Ett, begynnande med det vanliga formuläret: »Vi efterskrefne Sveriges rikes råd och ständer m. m.», innehåller: huruledes »under den ädla frihetens namn åtskilliga medborgare hade upphäft sig till herravälde, som, befästadt af egennytta och hårdheter och understödt af främmande makter och välde, störtat riket i största osäkerhet igenom lagarnes vrångvisa tydning och till slut kunnat ådraga fäderneslandet de bistra öden, som förra tiders historier och grannars efterdöme visat, om ej nitiske medborgares mandom och kärlek för fäderneslandet, understödde af konungens bemödande, oss derifrån ryckt och frälsat hade», — med ett ord: inledningen till 1772 års regeringsform nära ordagrant, sådan den i denna regeringsform läses, hvartill finnas bifogade äfven de tvänne första §§ om religionen och konungamakten. Derpå följer ett annat koncept, i hvilket konungen fattat sig kortare och endast punktvis tillkännagifvit sin tanke. Detta är i åtskilligt afvikande från hvad sedermera i regeringsformen verkligen stadgades. Vi anmärka de förnämsta olikheter, der de förekomma. Konceptets innehåll är följande:

1. Religionen.
2. Konungamakten
3. Riksens råds embeten, att de alldeles äro dependenta af konungen.
4. Riksens ständers fri- och rättigheter: kontributionerna och lagstiftningen med konungens samtycke. Riksdag hvart fjerde år, dock endast i tre månader. ⁴⁶
5. Finanserna alldeles under konungen.
6. Alla tjenster under konungen.
7. Utrikes negotiationerna under konungen.
8. Armeen och flottan under konungen.
9. Alla kollegier under konungen.
10. Ingen tjenst aftagen utan dom och ransakning, rådsembeten undantagna.
11. Riksens råd behålla sina förra tjenster, hvilka de ej kunna förlora utan dom och ransakning. ⁴⁷
(N:r 12 fattas.)
13. Ingen hålles i fängelse öfver tre månader, utan att göra honom sin process. ⁴⁸
14. Riksens råd döma efter pluralitet i justitiesaker. ⁴⁹
15. Alla benådningar ankomma allenast på konungen.
16. Skulle konungen i fredstid och mellan riksdagarne vilja pålägga nya gärder, då skall riksens råd sig deremot sätta, och ingen statssekreterare det expediera vid lifsstraff. ⁵⁰
17. Likaledes om konungen vill ändra religion. ⁵¹
18. På vissa ställen i riket tillåtes fri religionsöfning. ⁵²
19. Konungen kan upphöja till grefligt och friherrligt stånd, hvilka ridderskapet och adeln ej kunna undandraga sig att introducera.
20. Likaledes till adlig värdighet, vid sin kröning eller efter. Ridderskapet skall deraf introducera 150. ⁵³

— Ett annat koncept med ny nummerföljd börjar med
N:r 16. Med erkebiskops och biskopars samt superintendenters utnämnande förhålles såsom före 1680 vanligt varit. ⁵⁴
17. I konungens minderårighet skall konungens rättighet utföras af den eller de, som den förre konungen dertill utsett. ⁵⁵
18. Konungen är ej myndig förr än vid 21 år. ⁵⁶
19. Ständerna skola sammankallas, när tronen är ledig, och der ej finnes någon arfvinge (välja) såsom 1720 års regeringsform förmår; men de skola strax välja, på samma sätt som talmännen. Hvart stånd har sin röst och rikets råd en. ⁵⁷
20. Ständerna kunna ej föreskrifva honom (konungen) någon annan lag än denna. Skulle han för lifstiden dertill samtycka, blifver det af intet värde för efterträdaren.
21. Riksens ständer kunna ej göra något (annat) val, än med arfsrätt förenadt är.
22. Ingen dansk eller rysk furste skall kunna väljas till Sveriges konung.
23. Ingen furste, som är öfver 50 år och barnlös, kan väljas, utan att hans närmaste arfvinge väljes till efterträdare. ⁵⁸

De franska subsidierna

En finansiel förlägenhet bidrog ej litet till konungens beslut att ej längre uppskjuta revolutionsplanens utförande. Han hade nyss före riksdagen, för att så mycket kraftigare kunna inverka i synnerhet på landtmarskalksvalet, tillåtit sig en anticipation på de franska subsidierna genom ett lån af något mer än ½ million livres ⁵⁹ hos en holländsk bankir, som skulle betalas genom dessa subsidier. Men subsidierna voro offentliga medel, som stodo under ständernas förvaltning. Anticipationen borde således ej komma till deras kunskap, och Frankrike förmås att särskildt godtgöra denna utgift. Frankrike, utan hvars hörande skulden blifvit gjord, ville åter väl afdraga den på subsidierna, men ej på annat sätt ikläda sig densamma. Konungen saknade medel att betala den. Man underhandlade. Vergennes, före hvars ankomst till Stockholm skulden var gjord, och som ansåg sig nog sent om den hafva blifvit underrättad, visade sig dervid föga villig, och de underhandlingar med franska kabinettet, som åt grefve Creutz blifvit uppdragna i samma ämne, tycktes ej lofvat någon lycklig utgång.

»Jag är i förtviflan» — skrifver Creutz till konungen i början af år 1772. — »Alla mina föreställningar om nödvändigheten att inbegripa skulden till huset Horneca uti de hemliga utgifterna ha varit fruktlösa. Hertigen af Aiguillon har positivt förklarat, att det är omöjligt; att han hade hela konseljen emot sig; att denna vore revolterad öfver de otroliga depenser, man gjorde på Sverige, under det att här hofvet och kronans förnämste embetsmän ej få ut en styfver, fast man öfverhopar provinserna med nya skatter; att, äfven om konungen ville, saken likväl vore omöjlig, emedan penningar alldeles fattades; att allt, som man kostade på Sverige, vore dessutom bortkastadt och tjente blott att föreviga korruptionen; att ingenting blef af; att man i denna stund ej kommit längre än i början af riksdagen; att han darrade hvar gång han skulle föredraga Vergennes' depecher för konseljen. Jag har förestält honom, att allt detta vore en följd af de förfelade riksdagsmannavalen, hvaraf verkan skulle blifvit ännu förderfligare, om mössorna fått öfverhanden på riddarhuset, hvilket otvifvelaktigt inträffat, om ej ed. m:t begagnat sig af sin kredit att draga på Horneca, och att det vore ohyggligt, om e. m. nu skulle blifva offer för ett steg, som endast blifvit taget i förlitande på de högtidliga löften om understöd, som hans kristligaste majestät gifvit. Jag har skrifvit ett bref till hertigen af Aiguillon. Det har gjort intryck. Jag har refuserat att ge mitt qvittens på de 550,000 livres, om hvilka jag ej bör ha någon kännedom, och man har betalt summan, utan att vidare insistera. Men hertigen af Aiguillon har å nyo förklarat mig i de kraftigaste ordalag, att summan kommer att afdragas på subsidierna. Jag vet, huru mycket denna nyhet skall oroa e. m., då jag känner omöjligheten för e. m. att skaffa denna summa, tills första qvartalet ⁶⁰ af subsidierna utfaller. Huset Grill, det enda till hvilket man skulle kunna vända sig, är så besväradt af de ofantliga förskott det gjort, att detta handelshus är i den största fara. Jag bör ej dölja, att hertigen förundrar sig, att konungen i Frankrike ej genast underrättades, då e. m. drog denna vexel, och att e. m. ej förr än tre månader efteråt har för grefve Vergennes framstält nödvändigheten att inbegripa denna summa i de hemliga utgifterna. Hertigen insisterar å nyo på nödvändigheten att sluta denna beklagliga riksdag. Man måste ej uppehålla sig med hoppet om en komposition, som blir omöjlig. E. m. måste nedslå sina fiender genom fasthet och mod, om e. m. skulle kunna förmå sina allierade till nya uppoffringar. Hertigen tillade slutligen, att konungen af Frankrike betalar dessa 550,000 livres utan afdrag på subsidierna endast i det fall, att e. m. genast kan afsluta riksdagen, hvarmed korruptionen också kan upphöra; men att, om riksdagen fortfar, den nämda summan ovilkorligen måste afräknas på subsidierna. Jag föreslår e. m. att skrifva ett rörande bref till konungen, ett smickrande till madame Du Barry och ett vänskapsfullt och förtroligt till hertigen af Aiguillon.»

Konungens svar, hvartill hans egenhändiga koncept finnes, är i mer än ett afseende märkvärdigt. »Jag har», säger han, »min k. grefve, med känslor, som ni kan föreställa er, emottagit edert bref. Jag tror likväl ej, att ännu allt är förloradt. Jag litar för mycket på konungens i Frankrike vänskap för att tro, det han skulle vilja öfvergifva mig. Jag skickar er en memoire att presenteras för hertigen af Aiguillon. ⁶¹ Jag ber er påminna honom, att konungen i Frankrike, två dagar sedan jag efterträdt min fader på tronen och i det ögonblick, då man trodde, att mössorna ville uppsätta min bror Karl emot mig, lät erbjuda mig 36 till 38 örlogsfartyg för att återföra mig i mina stater och der understödja mig, om nödvändigheten så fordrade. Det var abbé de Terrai sjelf ⁶², som gjorde mig denna proposition. — Borde jag ej lita på en furste, som intresserade sig så lifligt, så ömt för min sak? Kunde jag tro, att en vexel på en så måttlig summa, som 500,000 livres äro för Frankrike, skulle vara ett för djerft och vågadt steg af mig, i förtröstan på en furstes ord, som ej tvekade att hemsända mig med en flotta, ehuru detta hade kunnat upptända ett krig ej blott i Norden, utan i Europa? — Ni ser genom den memoire, som jag bifogat, huru nödvändig denna operation var, och att utan den äfven adeln, nu det enda stånd, som är med oss, kanske äfven gått för oss förlorad. Det måste äfven märkas, att riksdagen redan varat i sex månader under en ständig opposition af de tre ofrälse stånden, och att ingen märklig förändring har skett. — Rådet är ännu detsamma. Också skulle riksdagen redan varit slutad, om ej trätan uppkommit emellan de ofrälse stånden och adeln om konungaförsäkran, hvarigenom min kröning, före hvilken ständerna ej kunna skiljas, blifvit uppskjuten. Jag sänder innelyckt ett bref till konungen i Frankrike. Men jag har ej kunnat förmå mig att skrifva till madame Du Barry. Jag känner denna qvinnas oförsigtighet. Jag minnes än, att hon visade för grefve Scheffer kejsarens bref till konungen i Frankrike. Ni kan deraf döma hvad hon skulle göra med mina; och hvad skulle Paris och Europa säga derom? ⁶³

Det synes häraf, att konungen ej i detta ögonblick befarade hvad likväl tre månader derefter inträffade, då riksdagen antog en så hotande karakter, att de tre ofrälse stånden afsatte hela rådet. Denna händelse gjorde det ofördelaktigaste intryck i Frankrike, der man ändtligen hade medgifvit att betala första qvartalet af subsidierna för 1772, utan afseende på den af konungen gjorda anticipationen. Grefve Creutz yttrar den 24 April i bref till konungen: »De sista riksdagsoperationerna ha här verkat en förskräcklig köld. Man var på god väg att i Juli lemna i förskott äfven sista qvartalet af subsidierna. Nu får jag rent afslag, och man vill hålla sig vid konventionens bokstaf.» — Men äfven denna svårighet blef öfvervunnen. Creutz skrifver den 29 Maj: »E. m:ts bref till konungen af Frankrike har gjort hela sin verkan. Hertigen af Aiguillon är genomträngd af erkänsla öfver e. m:ts godhet, och den dam, som har konungens förtroende, tar den lifligaste del i allt hvad som intresserar e. m. Hon talar derom med mig oupphörligt.»

Då hvarken konungen eller franska hofvet mer hoppades någonting af riksdagen, så är det tydligt, att Frankrike endast kunnat förmås till ytterligare uppoffringar genom konungens meddelade beslut att oförtöfvadt verkställa revolutionen.

Man finner ibland konungens papper de summor antecknade, hvilka han af Frankrike erhöll nyss före, under och strax efter revolutionsdagen den 19 Augusti 1772. Anteckningen är af grefve Vergennes och adresserad till Beylon, genom hvars hand penningarna gingo. »Jag innesluter», skrifver han, »en uppsats på de förskott, som jag gjort i anledning af de stora händelser, som äro vår store Gustafs verk.»

Den 18 Augusti lemnat.......................	5,000 dukater 64.
Den 18 — d:r kmt ............................	200,000
Den 19 — likaledes...........................	270,000
Den 20 — likaledes...........................	174,000
Den 20 — likaledes ..........................	50,000
	694,000
Gustaf
(Egenhändig underskrift)

 

Den 25 Augusti ..............................	240,000
Den 28 — .....................................	100,000
Den 2 Septemb..............................	90,000
Dito.......................................	90,000
	520,000
Gustaf

 

Den 8 Septemb.................................	120,000 d. k:mt
Gustaf

 

Jag har idag den 8 Sept. emottagit...........	300,000 d. k:mt
Gustaf

 

Baron Ehrensvärd emottagit åtskilliga gånger af herr Grill	400,000 —
Summa	2,034,000 65

Derpå följer ett generelt qvitto skrifvet med Beylons hand: »Vi hafva erhållit af konungen af Frankrike och Navarra uti subsidier, genom hans ambassadör vid vårt hof, en summa af 2 millioner 34,000 daler kopparmynt. Stockholm den 30 Oktober 1772.»

Oaktadt sina egna behof, hade konungen äfven tänkt på sina vänner. En biljett, daterad Stockholm den 5 Aug. 1772, ifrån grefve Vergennes till öfverstemarskalken grefve Nils Bjelke (fordom andre guvernör för konungen såsom kronprins) innehåller ett anbud af en fransk pension på 20,000 daler ⁶⁶, att till grefve Bjelke qvartaliter betalas från den 1 Juli af det löpande året. Konungen har förvarat det bref, som grefve Bjelke i anledning deraf tillskref, honom sjelf, dateradt Hellekis den 14 Aug. 1772. Det lönar väl mödan att till sitt hufvudsakliga innehåll meddela. »Ed. m:t» — skrifver grefve Bjelke — »värdes förlåta mig, om jag är djerf nog att afbryta dess vigtigare göromål för en angelägenhet, som blott rörer mig personligen.... Af innelyckte täcktes e. m. se det anbud, som ambassadören gjort mig på sin herres vägnar, och det sätt, hvarpå jag trott mig böra svara. Det är ej derför, att i min närvarande belägenhet, med en skuld af 50,000 plåtar ⁶⁷ icke ett penningeunderstöd skulle komma väl till pass. Jag är ej heller okunnig om den vördnad, man är krönta hufvuden skyldig Men kanhända har jag ett hjerta för stolt för min lycka. Det synes mig, att en man, sådan som jag (värdes förlåta mig detta uttryck), ej utan att rodna kunde emottaga detta slags välgerningar af någon annan än af min öfverhet. Hvad har jag gjort för konungens af Frankrike tjenst? Hvad har jag kunnat göra för e. m., hvilket ej hvar och en annan på min plats äfven skulle kunnat göra? Jag känner för väl det oändliga omfånget af mina skyldigheter för att våga smickra mig, att jag deraf kunnat uppfylla äfven den minsta delen. Således är e. m. mig ingenting skyldig. Men, äfven om så vore, tillhörer det konungen i Frankrike att betala e. m:s skulder? — Jag är alldeles ingenting för konungen i Frankrike. Vore jag ändå känd af honom personligen, så kunde jag smickra mig, att han af sig sjelf hedrat mig med detta bevis af sin välvilja. Men nu kan jag endast derför ha en väns sollicitationer att tacka. Om jag emottager detta anbud, hvilken förödmjukande jämförelse hade jag ej att göra emellan mig och den ädle medborgare, som, efter att ha länge lefvat i Frankrike och der förvärfvat sig allmän aktning och konungens synnerliga bevågenhet, efter att sedermera haft den lyckan att göra e. m. de utmärktaste tjenster och sitt fädernesland mer gagn, än det förstår att erkänna, har, oaktadt att hans affärer ej äro briljantare än mina, af allt hvad konungen i Frankrike velat honom erbjuda endast emottagit en prydnad för en spis ⁶⁸. Dessutom, Sire, har jag trott, att i detta fala tidehvarf, då så mycket folk förnedrar sig genom roflystnad och smutsiga pretentioner, jag var min nations heder detta afslag skyldig, på det man ej må tro, att all känsla af oegennytta ibland oss vore utslocknad.»

Konungen har på brefvet tecknat: »Detta bref kom mig till handa den 18 Aug., och jag hade blott tid att skicka det till m:r de Vergennes med en biljett, som jag tillskref honom. Denna biljett blef sedan sänd till konungen i Frankrike och har gjort sensation.» Biljetten till grefve Vergennes, skrifven aftonen före revolutionen, är af följande innehåll: »På punkten att utföra ett företag, lika djerft som farligt, kan jag likväl ej lemna er i okunnighet om det bref, jag nyss erhållit ifrån grefve Bjelke. Detta bref, som jag skickar eder, och som jag ifrån honom emottagit i det skick ni det finner, gör honom för mycken heder, att jag skulle vilja utsätta mig för risken att förlora det under en så farlig dag, som morgondagen blir. De känslor af tacksamhet, som jag är skyldig grefve Bjelke, kunna ej bättre rättfärdigas än genom hans uppförande. Jag har hvarken tid eller lägenhet att svara honom sjelf, utan anhåller, att ni ville åtaga er denna omsorg. — För öfrigt ber jag er, min grefve, att betyga för konungen, eder herre, min erkänsla för den ståndaktiga vänskap, som han bevisat mig, och säga honom, att jag i morgon hoppas visa mig värdig en så trogen vän. Min goda sak och den gudomliga försynen skola uppehålla mig; men, om jag faller, så hoppas jag, att hans vänskap skall utsträcka sig till dem, som jag lemnar efter mig, och att en bror, hvars mod och tillgifvenhet visat sig på ett så lysande sätt, och de tappre undersåtar, som för mig och fäderneslandet hafva allt uppoffrat, icke skola blifva öfvergifna af min kronas trognaste och äldsta bundsförvandt.»

Sprengtporten och Toll

Enligt den med öfverste Sprengtporten uppgjorda planen skulle revolten i Kristianstad utbryta något före den tid, då han hoppades med finska trupperna vara i Stockholm. Men då denna ankomst, förutsatt att hans företag i Finland lyckades (och han utförde det med lika mycken djerfhet som framgång), i alla fall berodde af väder och vind, så kunde tiden derför ej på dagen bestämmas. ⁶⁹ Det var således en möjlighet, att man måste göra revolutionen Sprengtporten förutan; och man nödgades nu besluta sig dertill, då ställningen blef med hvarje dag brydsammare. — Redan tidigt i Juli hade de herskande männen i möss-partiet fått underrättelse om hvad som förestod ⁷⁰, och åtskilliga tecken visade, att de beredde sig att förekomma det, om ock deras egen oenighet gjorde dem obeslutsamma i afseende på medlen. — Med Sprengtportens bortskickande, hvilket var deras eget verk, trodde de sig ha aflägsnat den farligaste mannen från konungen. Gustafs egen antagna sorglöshet syntes knappt kunna förborga några djupare planer. Han tillbragte, efter sin återkomst från Loka, en stor del af sin tid på landet, vistades mera på Ekolsund än i Stockholm och tycktes upptagen af nöjen. Prins Karl företog sin resa till Skåne, under föregifvet ändamål att möta sin från Berlin återvändande mor. Prins Fredrik vistades vid Medevi brunn. De styrande fruktade mindre för Stockholm, som de hade under sina ögon, än för landsorterna, der nöden genom missväxten var ganska stor. Flere betydande män hade blifvit utsända i provinserna för att vaka öfver lugnets upprätthållande. Öfverståthållaren baron Rudbeck, en af mössornas ifrigaste chefer, begaf sig sjelf i detta ändamål till Göteborg och Skåne.

Näst Jakob Magnus Sprengtporten var utan tvifvel dåvarande öfverjägmästaren i Skåne Johan Kristoffer Toll den mest verkande mannen i 1772 års revolution. Han var en af de menniskor, födda med en så djup kärlek till makten, att de, såsom ett slags lyckans profeter, förutse hvart helst den kommer att vända sig, och sjelfve derför alltid taga den väg, som leder till deltagande i dess utöfning. Djerf, förslagen, fattig, nedsänkt i skulder samt hotad med förlusten af sin tjenst, emedan han ådragit sig det herskande partiets misstankar, fann han i sin egen belägenhet motiv nog att önska förändring hvars nödvändighet för det allmänna hans skarpsinnighet ensam hade för honom uppenbarat, att en revolution stod för dörren, och med denna öfvertygelse sökte han framtränga ända till konungen och begärde endast att blifva brukad. Han hade i detta afseende först adresserat sig till Gustafs den tiden så entusiastiske vän, generalen grefve Fredrik Horn. ⁷¹ Vi skola framdeles se, huru mycket Norge och dess förmodade missnöje med den dåvarande danska regeringen sysselsatte konungen, ända derhän att han någon gång tänkte på att der taga utgångspunkten för sin revolution i Sverige. Också var det fråga om att skicka Toll till Norge, ehuru detta förslag öfvergafs. ⁷² Toll trängde sig derefter på öfverste Sprengtporten och eröfrade hans förtroende, ehuru dem emellan kom till så häftiga uppträden, att Sprengtporten framtog sina pistoler. Toll förblef kall och visade sig som en så väl underrättad och en så deciderad konspiratör, att man snart måste lyssna till hans råd. Bägge voro af den tanken, att konungen ingenting skulle våga, om man ingenting vågade för honom. Troligen blef det för bägge en öfverraskning, att konungen, af omständigheterna slutligen dertill nödgad, personligen gjorde revolutionen i Stockholm, utan någonderas biträde. Sprengtportens plan att uppresa garnisonen på Sveaborg var en stödjepunkt för det tillämnade företaget. Toll gaf en annan genom förslaget att till samma ändamål begagna garnisonen i Kristianstad, hvilken han erbjöd sig att vinna. Detta förslag gillades; och med ej mer än 300 plåtar på fickan, med en af honom sjelf afskrifven, oundertecknad instruktion att söka bemäktiga sig både Kristianstad och Karlskrona, afreste Toll från Stockholm den 9 Juni 1772. Revolten i Kristianstad, som gaf signalen till revolutionen, var egentligen hans verk. ⁷³

Revolten i Kristianstad

Den 16 Augusti om aftonen — heter det i en samtidig berättelse, tryckt i Stockholm ⁷⁴ — återkom hit till staden öfverståthållaren baron Rudbeck, åt hvilken riksens ständer hade uppdragit att i åtskilliga värf göra en resa till Göteborg och Skåne. Morgonen derefter aflade han genast berättelse till kongl. maj:t och rådet, huruledes han vid ankomsten till Kristianstad funnit portarna tillslutna och stycken på vallarna vända in åt staden; att, oaktadt allt hvad han kunnat anföra, man vägrat att insläppa honom i fästningen; att han förgäfves begärt få tala med kommendanten, hvilken ej velat sig inställa; och då han sagt sig vara skickad af riksens ständer, hade den vakthafvande officeren svarat, att man ingenting hade med honom otaldt, och att allt gjordes efter order. Överståthållaren Rudbeck förmälde vidare sig hafva funnit fortifikationsofficerare, som uppkastade nya utanverk, och hvilka på tillfrågan, hvad orsaken vore till detta ovanliga arbetes företagande, blott hade svarat, att det skedde på kommendantens befallning. — Samma dag, eller den 17, blef tidningen om uppresningen i Kristianstad bekräftad genom en kurir, som h. k. h. prins Karl hade affärdat från Landskrona. Denna kurir medbragte, att h. k. h. hållit en krigskonselj, hvartill han kallat, utom gamle fältmarskalken grefve Hamilton, de förnämste till hands varande officerare, och att alla enhälligt stannat i det beslutet, att man genast borde församla trupperna i provinsen och ingen tid försumma att bringa de upproriske till lydnad.

Det är den ena sidan af målningen. Vi uppslå den andra. Redan den 27 Juli hade prins Karl skrifvit till öfverjägmästaren Toll att, tillika med Hellichius, begynna uppresningen i Kristianstad den 12 Augusti. ⁷⁵ »Jag kommer den 8 till Landskrona», skrifver prinsen, »och samlar på första underrättelsen skånska regementena och marscherar emot er med en grym föresats att exterminera hela er garnison. Visa mitt bref för Hellichius, för att han blifver öfvertygad, att det är på hans maj:ts befallning. Han har att vänta all den nåd, honom kan bevisas för en sådan tjenst.» Den af prinsen afsände kuriren, löjtnant Boltenstern, hade i sin sadel insydt ett bref från prinsen till konungen, dateradt Landskrona den 14 Aug. ⁷⁶ och af följande innehåll: »Allt är i god ordning. Jag marscherar denna afton till Kristianstad eller i morgon bittida. — Om tisdag är jag en rebell, i dag är jag en mössa. Jag innesluter mig i e. m:s vänskap. Det är för e. m., som jag sätter mitt lif och min frihet på spel. Jag hoppas, att slutet skall svara mot början. . .. Slår saken illa ut, såsom jag ej hoppas, så skall e. m. ej taga illa upp, att jag retirerar mig i god ordning och begifver mig rakt till Hamburg. I detta fall torde e. m. hafva godheten att dit sända mig en vexel. — P. S. I detta ögonblick erhåller jag underrättelser från Malmö, att i landtränteriet finnes så föga penningar, att vi knappt dermed kunna göra marschen till Kristianstad. Men med de penningar, som kommit från Frankrike, hoppas jag att allt skall slutas till e. m:s nöje.»

Revolutionen i Stockholm

Efter överståthållarens återkomst den 17 Aug. utnämdes af sekreta utskottet och rådet genast riksrådet baron Funck till generalissimus i Skåne och riksrådet baron Kalling till generalkommendant i Stockholm, bägge med oinskränkta fullmakter. En bataljon af Uplands regemente, hvilken redan förut fått order att hålla sig färdig, erhöll, äfvensom en bataljon af Södermanlands, befallning att ofördröjligen inrycka i hufvudstaden. Man fordrade af konungen att genast återkalla sina bröder, prins Karl från Skåne, prins Fredrik från Östergötland, och att sjelf ej lemna staden. Befallningar voro utfärdade att ej släppa honom ut genom tullarne. Borgerskapets kavalleri patrullerade kring alla gator. Man såg konungen sjelf följa än den ena än den andra af dessa patruller. Under de tvänne följande nätterna vann han dem på sin sida. Den 18 på förmiddagen gåfvo de in plenis församlade ständerna sitt bifall till alla af sekreta utskottet vidtagna åtgärder. Dessa utmärktes ej af den skyndsamhet, som tillfället fordrade. I senaten kunde intet beslut tagas, utan konungens närvaro, ehuru föga han der betydde; och intet verkställas utan sekreta utskottets bifall; och sekreta utskottet ville åter försäkra sig om ständernas. Hemliga öfverläggningar, om man ej skulle bemäktiga sig konungens person, lära blifvit hållna genast efter underrättelsen om uppresningen i Kristianstad. Men man litade ej på Stockholms garnison och uppsköt utförandet till natten emellan den 19 och 20, då de väntade trupperna skulle inrycka. Man fruktade med skäl detta yttersta steg, i synnerhet som ibland armeen och folket den tanken blifvit utspridd, att väl en revolution vore på färde, men emot konungen, hvars frihet och lif stode i fara. Den 18 om aftonen var stor supé och konsert på slottet. »Den muntraste och ledigaste i sällskapet var konungen sjelf», säger ett samtida vitne ⁷⁷. Den 19 Augusti om morgonen justerades i rådet instruktionen för riksrådet Funck, som samma dag på aftonen skulle afresa till Kristianstad. En varm ordvexling uppstod emellan några bland rådsherrarne och konungen, som kl. 10 f. m. lemnade rådkammaren ⁷⁸ och begaf sig till gardesparaden på Arsenalgården, der han lät vakten för dagen exercera för sig, innan den afgick till Norrmalmstorg och slottet. Konungen till fots åtföljd af ett stort antal officerare, som samlat sig omkring honom, begaf sig nu åter till slottet, der den upp- och afgående gardesvakten stod i gevär, under det konungen med tillstädesvarande officerare och underofficerare, till antal af omkring 200, ingick i högvakten. Här tilltalade han dem, gjorde en liflig målning af sin egen fara och af fäderneslandets belägenhet, försäkrade, att han ej sökte något oinskränkt välde, utan endast rikets frälsning från anarki, och slutade med följande ord: »Viljen I följa mig, såsom edre förfäder följde Gustaf Vasa och Gustaf Adolf, så vill jag våga mitt lif för eder och fäderneslandets räddning.» En egenhändig skriftlig edsförbindelse, att han endast eftersträfvade sjelfsvåldets nedtryckande, den aristokratiska maktens afskaffande och den urgamla svenska frihetens upplifvande enligt Sveriges gamla lagar, sådana de före år 1680 varit hade, att han afsvor det förhatliga enväldet och ansåg för sin största ära att vara förste medborgaren bland ett fritt folk, blef af konungen dessa officerare meddelad. ⁷⁹ De svuro honom alla trohet ⁸⁰, med undantag af tre, som öfverlemnade sina värjor. Tvänne återtogo dem genast på konungens föreställning. Den tredje, kaptenen vid gardet baron Fredrik Cederström ⁸¹, förblef obeveklig, åberopade den trohet han svurit ständerna och gick i arrest. Riksrådet Kalling, som på morgonen haft ett häftigt uppträde med konungen i rådet, sökte fåfängt intränga i rapportsalen. Konungen, sedan han gifvit order, att hela gardet och artilleriet skulle samlas, samt låtit bevaka dörren till rådkammaren, trädde nu med sin omgifning ut på den yttre borggården. Han befalte båda gardesvakterna ⁸² att marschera upp på den inre borggården och tilltalade här soldaterna, som svarade med fördubblade rop af: Lefve konungen! — och svuro honom genast trohetsed. ⁸³ Dessa rop underrättade först det i rådkammaren församlade rådet om den nära faran. ⁸⁴ De skyndade ut, men möttes i dörren af kapten Aminoff, som med vakt beledsagade hvar rådsherre till olika rum inom slottet. ⁸⁵ Sekreta utskottet upplöste sig vid första underrättelsen derom. Slottsportarna tillslötos, kedjorna uppspändes, innanför stannade en del af manskapet, och med de öfriga tågade konungen klockan inemot 12 till Artillerigården. Han var till häst med blottad värja, omgifven af en mängd officerare. En stor folkmassa hade redan skyndat till slottet, på ryktet att konungen var i fara, och följde honom under fröjderop. Artilleriet svor konungen trohet. Ammunition utdelades bland manskapet. Flere kanoner uttogos ur tyghuset och fördeltes på nödiga ställen. Piketter affärdades till tullarne med befallning att ej utsläppa någon. Genom en tillkallad statssekreterare lät konungen utfärda kontraorder till de mot Stockholm anryckande bataljoner. Uplänningarne möttes blott en mil från Stockholm. Deras chef, öfverstelöjtnanten baron Cederström ⁸⁶, ifrig mössa, arresterades och fördes till staden, men frigafs, sedan han aflagt eden. Amiralitetet hade vid början af denna dagens oro låtit uppdraga bryggan emellan staden och Skeppsholmen, man visste ej rätt i hvad afsigt, i synnerhet som de fleste amiralitets-officerare voro kände såsom mössor. Nu skickade de deputerade till Artillerigården att försäkra konungen om sin trohet. Konungen besökte Skeppsholmen. På Norr- och Södermalmstorg svor honom det öfriga gardet, på rådhuset magistraten trohetsed. — Inom två timmar var konungen herre öfver Stockholm och revolutionen verkstäld. En kungörelse utropades af härolder i alla delar af staden och uppsattes i alla gathörn, hvarigenom konungen förmanade dess trogne undersåtar i hufvudstaden att med vördnad och stillhet afvakta de mått och steg, som måste tagas för den allmänna säkerheten, sedan konungen blifvit nödsakad att bruka den makt honom öfrig är att frälsa sig och riket från det aristokratiska väldet, som man var sinnad att det påföra. En dylik kungörelse afsändes till landsorterna, innehållande åtvarning till hvar och en att endast lyda de bud och befallningar, som af konungen sjelf eller hans bröder utfärdades. De arresterades antal var ganska inskränkt. Konungen lät sjelf trösta deras familjer. De fleste återfingo innan kort friheten. Intet motstånd skedde, intet blod flöt. Civil och militär täflade med att betyga sin trohet. Hvar konungen visade sig, hördes blott glädjerop. Man såg qvinnor tränga sig kring hans häst, kyssa hans fötter och låta dem kyssas af sina barn. Främmande ministrarne inbjödos strax på förmiddagen att för deras egen säkerhet komma på slottet. Inbjudningen, hvilken efterkoms, finnes bland konungens papper, af honom konciperad på baksidan af en 9-dalerssedel, och slutar med följande ord: »Jag ber eder underrätta edra hof, att detta uti ingenting förändrar mina fredliga böjelser, och att jag med omsorg skall söka bibehålla mina grannars vänskap.»

Vid sin återkomst till slottet tilltalade han dem och upprepade samma försäkran. Den följande natten var konungen, med sina förnämsta officerare, till häst. Allt var tyst och stilla. Den 20:de svuro kollegierna och borgerskapet konungen trohet. Han talade sjelf till det på Stortorget församlade folket. Officerarne af Uplands regemente, som fått tillstånd att komma till staden, och flere hufvudmän för motpartiet, som hittills hållit sig undan, begärde att få aflägga eden. Eftermiddagen kallades ständerna att följande dagen samlas på rikssalen; den, som nekade att infinna sig, skulle anses såsom sitt fäderneslands fiende.

Den 21 uppgingo ståndens medlemmar, ej i vanlig ordning, utan hvar för sig, till det med militär omgifna slottet. Konungen emottog dem, sittande på sin tron, och höll detta berömda tal, som den tiden genljöd kring Europa. Han lät uppläsa den nya regeringsformen, som med acklamation antogs, och uppstämde derpå sjelf med hela församlingen: O Gud, vi lofve dig. Kl. 5 om aftonen aftågade trupperna från slottet, och kanonerna blefvo till Artillerigården återförda. Den genast utgifna halft-officiela berättelsen om revolutionen, som vi ha under ögonen, slutar med följande ord: »Riksdagsöfverläggningarna lära ännu någon tid fortsättas i anseende till stats-och finansverkets reglerande, men ej sträckas till andra ärenden än dem, konungen åt ständerna öfverlemnandes varder». ⁸⁷

Från landsorterna inlöpte endast goda underrättelser. Hellichius öfverlemnade Kristianstads fästning till prins Karl; och konungen förklarade i ett offentligt bref till prinsen ⁸⁸ sin tillfredsställelse öfver denne officers och garnisonens uppförande. Trupperna under prins Karl i Skåne, under prins Fredrik i Östergötland svuro konungen tro och lydnad vid första underrättelsen om utgången af den 19 Aug. och ännu innan den nya regeringsformen var känd. ⁸⁹ Prins Fredrik lät i Jönköping arrestera general Pechlin, konungens mest fruktade motståndare, som revolutionsdagen hade lemnat hufvudstaden med skriftliga i rådet utgifna order att ställa sig i spetsen för sitt eget och ett par andra regementen. ⁹⁰ Man fann hos honom ett manifest emot konungen. Han fördes till Gripsholms slott, derefter till Stockholm och satt längst fången af de vid revolutionen arresterade, men lössläpptes efter några månader. ⁹¹ Det torde intressera att se, huru grefve Axel Fersen upptog nyheten om den inträffade hvälfningen. Konungen hade sjelf genast tillskrifvit honom derom. I hans svar, som är dateradt Linköping den 22 Aug., heter det: »Eders m:ts befallningar och dyrbara bref hafva blifvit mig öfverlemnade. — Jag vågar smickra mig att vara af ed. m:t känd såsom en tillgifven undersåte och en nitisk medborgare. — Dessa bägge egenskaper fordra lydnad. Det är i enlighet med ett sådant tänkesätt, som jag begifvit mig hit till h. k. h. prins Fredrik för att emottaga hans order. — Allt är lugnt här i provinsen. Man väntar endast ed. m:ts befallningar. — Ed. m:t har börjat epoken af Sveriges storhet. Måtte himlen föra detta stora verk för ed. m:t till höjden af ära och för Sverige till sällhet!» — Bilagd finnes följande skriftliga förbindelse, undertecknad af grefve Fersen sjelf samt med honom af riksråden Liewen och Adam Horn: »Den ed, som kongl. maj:t behagar fordra att efterfölja, lofva vi att hålla.» — Ehuru besynnerligt nog stiliserad, visar den likväl tillräckligt, huru beredd man var att emottaga lagar af segraren.

Ingen af rikets råd hade den 25 varit närvarande på rikssalen, då den nya regeringsformen antogs. Flere af dem höllos ännu i förvar på kongl. slottet; och konungen hade låtit förklara dem, att han ej mera erkände dem för ständernas fullmäktige, som var den benämning, hvarmed frihetstiden hade dem utmärkt. Genast efter regeringsformens undertecknande lät konungen utfärda afskedsbref för hela det dåvarande rådet. Han kallade likväl följande dagen utaf dess medlemmar tillbaka i senaten: riksmarskalken grefve Liewen, grefvarne Wallwijk, Schwerin, Sinclair (nu utnämd generalguvernör i Pommern), friherrarne Ribbing, Falkengreen, Wrangel, Falkenberg samt grefve Adam Horn; hvarjämte konungen återkallade de af ständerna, för tre månader tillbaka, afsatta riksråden: grefvarne Hjärne, Stockenström, Bjelke, Ulrik Scheffer (som nämdes till kanslipresident), Hermansson, Beckfriis, Posse och Barck. Äfven grefve Axel Fersen, som af ständerna aldrig velat emottaga rådsvärdigheten, måste, ehuru för kort tid, med sitt namn öka det nya rådets glans. ⁹² Till och med den gamle grefve Höpken, under den förre konungen hattpartiets mest lysande diplomatiske, liksom grefve Fersen dess mest ansedde militäriske representant, lät förmå sig att följande året åter inträda i rådet ⁹³ och dröjde der längre. Kallelsebrefven till de nya rådsherrarne författades i enlighet med dem, som före år 1680 varit brukliga. I 39 § af den nya regeringsformen voro alla från 1680 såsom grundlag gällande stadgar afskaffade. Konungen förbjöd nytjandet af de förra partinamnen. Han lät förstöra den så kallade Rosenkammaren på Smedjegården och andra pinliga fängelserum, hvilka öfver hela riket förbjödos. En ständernas allmänna församling hölls ännu den 25 Aug. för att besluta öfver konungens propositioner angående finanserna ⁹⁴, hvarefter han den 9 Sept. 1772 upplöste riksdagen.

Den 29 Aug. 1772 skref konungen till öfversten baron Sprengtporten ⁹⁵: "Jag har varit tvungen att brådstörta revolutionen. Den egde rum den 19. Min frihet och mitt lif voro i den största fara, och två timmar senare var det ej mera tid. — Jag är nu herre och har infört regeringsformen, sådan jag visade er den, med ständernas fulla bifall, som i går tackade mig genom en stor deputation.» Sprengtporten anlände först den 7 September till Stockholm med en del af de finska trupperna ⁹⁶ efter att lyckligen ha utfört revolutionen i Finland, men för sent att medverka till den i Sverige. Vid första underrättelsen om hans ankomst skref konungen honom till följande rader ⁹⁷: »Jag emottager i ögonblicket edert bref ⁹⁸. Det är i mitt hjertas glädje jag säger eder det. Det är eder, näst Gud, jag har att tacka för mitt rikes frälsning. Utan eder skulle jag aldrig vågat företaga detta verk. Kom att landstiga vid Skeppsholmen. Så snart man ser er nalkas, skall jag sätta mig till häst och komma eder till mötes. Jag skall omfamna er såsom min och statens befriare. Det är Gud, som har fört allt detta, och som låtit mig finna i mina undersåtars hjertan mer trohet och nit, än jag vågade hoppas. Farväl! Jag hoppas se eder snart och säga eder, huru mycket jag älskar er.» Få undersåtar ha emottagit ett lifligare uttryck af sin konungs tacksamhet. Det försonade ej Sprengtporten med konungen. — Vid deras möte dubbade konungen honom genast till kommendör af svärdsorden. Han nämdes till generallöjtnant och fick befälet öfver gardet, som grefve Axel Fersen lemnade, sedan han emottagit rådsvärdigheten ⁹⁹.

Förhållandet till utländska makter

Revolutionen den 19 Augusti 1772 gaf Gustaf III med ens ett lysande namn i Europa. Hos hans grannar väckte den stora farhågor. Den var en seger af den franska politiken i Sverige. Man visste allt för väl, att denna hade varit krigisk och endast gått ut på att ega en vapenför bundsförvandt i Norden, beredd att när som helst användas för Frankrikes intressen. Sådant var ändamålet af det franska subsidie-systemet, hvilket man fruktade, ehuru hvarken England eller Ryssland kunde förmås att på detta fält uppträda såsom Frankrikes medtäflare. Ingendera, ehuru de eljest ej skydde kostnader för att vid svenska riksdagarne uppehålla sitt inflytande, erbjöd oss någonsin subsidier; och detta var ett hufvudskäl, hvarför det parti, som här hyllade den engelskt-ryska alliansen, om det ock tidtals hade öfvervigten, likväl aldrig kunde bibehålla densamma. Derför hade tiderna för möss-partiets öfvervigt alltid inträffat efter krig, och medan följderna deraf mest voro känbara. Det var ett fredligt parti, som, hade det förstått sin uppgift att på förkofrandet af inre tillgångar grunda Sveriges makt, ostridigt äfven befann sig på nationel grund. Också hörde man det med lika mycken förkärlek åberopa Karl XI:s tidehvarf, som motpartiet den store Gustaf Adolfs. Olyckan var, att bägge allt för mycket bestämdes af utländska inflytelser. Den franska politiken hade herskat genom hattarne ifrån 1738 till 1765. Den hade dikterat Sveriges krig 1741 mot Ryssland, 1757 mot Preussen. Denna politik hade, då hattarne genom olyckliga krig slutligen uttömt sina krafter, och af partihvälfningar ej mera var någonting att hoppas, uti svenska konungamaktens förstärkande omfattat det enda återstående medlet att göra sig i Sverige, och Sverige genom Frankrike, gällande. Redan ändamålet med operationerna till regeringssättets förändring under 1769 års riksdag hade varit att kunna tillvägabringa en svensk diversion mot Ryssland under det turkiska kriget, hvilket Frankrike hade anstiftat ¹⁰⁰ för att hindra de ryska planerna mot Polen. Detta krig varade än, och Sverige var nu monarkiskt. Hvad man af detta monarkiska Sverige befarade, kunna vi ej bättre uttrycka än med prins Henriks af Preussen ord i brefvet af den 10 Sept. 1772 ¹⁰¹ till sin syster, den svenska enkedrottningen: »Med sitt nuvarande regeringssätt och tio års fred kan Sverige blifva en öfvervägande makt.» — För det närvarande både behöfde och önskade Sverige lugnet. Hvilka de faror voro, som hotade detsamma, och hvarför man i Sverige nästan ännu mer fruktade Fredrik II än Katarina II, derom må följande utdrag ur ett bref från grefve Ulrik Scheffer till svenska ministern i Paris, grefve Creutz, dateradt Ekolsund den 16 Okt. 1772 ¹⁰², upplysa.

»För att för eder tillkännagifva konungens hela tanke — säger den nye kanslipresidenten — angående den närvarande ställningen i Europa, är det nödigt att gå något tillbaka och återkalla, huru den vidunderliga liga formerat sig, som nu hotar allmänna lugnet och säkerheten genom de principer af våld och orättfärdighet, som den nyss ådagalagt i Polens delning. Katarinas ärelystnad hade fört henne att förordna om Polens tron ¹⁰³, och ej nöjd med denna ära, har hon despotiskt velat styra Polen. Deraf inre oroligheter, konfederationer och slutligen kriget emellan storherren och henne ¹⁰⁴. Ryska vapnens lycka i detta krig har lifvat denna ärelystnad. Det var ej fråga om mindre än att upplifva det grekiska kejsardömet. Konungen i Preussen hade redan formerat sin förstoringsplan på Polens bekostnad. Han underblåste elden och understödde äfven kejsarinnan, visserligen svagt nog, det är sant, men äfven det ringa understödet var vigtigt, då det gaf henne säkerhet i afseende på en så fruktansvärd granne. Hofvet i Wien hade hittills varit en lugn åskådare, men ryska truppernas närmande och eröfringen af Moldau och Wallachiet kom det att frukta allt. Det ville aflägsna Ryssarne; då detta ej kunde ske med öppen makt, återstod endast för Österrike att skaffa sig inflytande på fredsvilkoren, och för att vinna ett sådant var det nödvändigt att väpna sig och derigenom sätta sig i respekt hos bägge de krigförande makterna. Så vida voro wienska hofvets åsigter grundade på en sund politik. Men det ryska hofvet hade föga förtroende till det wienska, och konungen i Preussen, som fruktade att misslyckas i sina planer genom en fred, som skulle återställa Polen ostyckadt, underhöll detta misstroende. Han insinuerade, att Ryssland, för att ej gå miste om frukterna af ett kostsamt och olyckligt krig, borde begära honom sjelf till medlare. Han blef trodd, och ifrån detta ögonblick började underhandlingar emellan det wienska hofvet och honom. Konungen af Preussen och kejsaren ¹⁰⁵ möttes ¹⁰⁶, och kejsaren, i stället för att göra sig till medlare af en rättvis och billig fred, lät intaga sig af konungens smickrande språk. Han samtyckte att taga sin del af det polska rofvet. Hela verlden känner, att denna orättfärdighetens anläggning har kostat så mycket på kejsarinnan-drottningen ¹⁰⁷, att hon, hellre än att låna handen till dess utförande, småningom drog sig ifrån regeringen. Man vet äfven, att den i början var ryska kejsarinnan så motbjudande, att hon först nyligen kunnat förmås att dertill gifva sitt samtycke. — Ehuru man ej noga känner alla de steg, hvarigenom denna negotiation har blifvit förd till den punkt, hvarpå den nu befinner sig, så är man likväl ej i okunnighet både derom, att många svårigheter måste öfvervinnas, innan de tre hofvens fullkomliga förening kunnat åstadkommas, och att det är konungen af Preussen i synnerhet, hvars skicklighet förstått att undanrödja de hinder, hvilka så motsatta intressen nödvändigt borde framkalla. Det är han, som förstört vänskapen emellan Frankrike och wienska hofvet, hvarigenom han är fullt säker från sidan åt Schlesien. Han har på samma gång fullkomligt bemästrat sig kejsarens sinne. Han har öfvertalat kejsarinnan af Ryssland att afstå från anspråken på Moldau och Wallachiet för att betaga wienska hofvet all farhåga i afseende på det ryska granskapet. — Följderna ha blifvit den nyss utkläckta delningstraktaten ¹⁰⁸ och kongressen i Fokzani ¹⁰⁹, som skulle sluta turkiska kriget. — Rupturen af denna kongress ger Frankrike och dess allierade tid att taga mått och steg för sin säkerhet. — Skulle det ej vara möjligt att närma konungen i England till det franska systemet i en angelägenhet, som bör vara alla Europas makter gemensam? . . . Flere riksfurstar i Tyskland frukta de förbindelser, som nu förena hofven i Wien och Berlin. Man lemnar åt hertigen af Aiguillon att besinna, hvad parti Frankrike bör taga, och om ej ögonblicket är inne att genom nya allianser söka förekomma den storm, som eljest förr eller senare skall utbrista mot alla grannar till dessa tre förbundna makter. I anseende till den omätliga styrka, öfver hvilken de tillsammans kunna bjuda, vore likväl allt sådant otillräckligt, om man ej kunde söndra dem eller skilja någon af dem från ligan. Med konungen i Preussen vore försöket fruktlöst. Han har för mycket intresse i att upprätthålla den. Men skulle wienska hofvet i detta afseende vara oåtkomligt? Derom kan hertigen af Aiguillon bättre döma än vi. — Möter detta för stora svårigheter, återstår endast Ryssland. Frankrike har till Petersburg sändt en af sina skickligaste diplomater ¹¹⁰. Spanska hofvet är der äfven val representeradt genom Lacy ¹¹¹, och Frankrike har, under vissa vilkor, förklarat sig ej ogilla den förnyelse af traktaten emellan Sverige och Ryssland, hvarom under andra auspicier nyss underhandlades. Konungen ämnar derför sända en extraordinär ambassadör till kejsarinnan. Han har dertill utsett riksrådet grefve Posse, hvilken, såsom fordom länge svensk minister i Petersburg, väl känner ryska hofvet, och instruerat honom att uti allt agera i enstämmighet med de franska och spanska sändebuden. Föremålet för deras samverkan borde blifva att betaga kejsarinnan sina misstankar mot Frankrike och att tvärt om ingifva henne misstroende emot wienska och preussiska hofven, hvilka, endast seende på sitt eget intresse, i skydd af hennes segerrika vapen satt sig i besittning af länder, som anstått dem, under det de på kejsarinnan hvälft förebråelsen att hafva samtyckt till delningen och nu lemna henne hela bördan af kriget. Meddela allt detta åt hertigen af Aiguillon, som utan tvifvel låter veta, huruvida konungens idéer öfverensstämma med hans kristligaste majestäts. De visa åtminstone konungens förtroende till en allierad, med hvilken han alltid önskar lefva i den fullkomligaste och innerligaste enighet. . . Men jag rekommenderar tillika å nyo att åt konungen söka utverka något utomordentligt understöd till att sätta armeen och flottan i det stånd, att han kan gifva sina negotiationer vigt och eftertryck.»

I traktaten emellan ryska kejsarinnan och konungen i Preussen, afslutad i Petersburg den 12 Okt. 1769, ingick följande hemliga artikel ¹¹²: »De kontraherande makterna, som redan öfverenskommit, genom en af de hemliga artiklarna i allianstraktaten af 31 Mars 1764, om nödvändigheten att upprätthålla nu varande regeringsform i Sverige, bekräfta härigenom på det högtidligaste de då ingångna förbindelser. — Om samverkan af deras ministrar i Stockholm ej skulle göra till fyllest för detta ändamål, om, oaktadt bägge makternas bemödanden, det skulle hända, endera att Ryssland af Sverige anfölls, eller att en herskande faktion i sistnämda rike omstörtade regeringsformen af år 1720 i dess hufvudsakligaste punkter och lemnade konungen oinskränkt makt att göra lagar, förklara krig, pålägga skatter, sammankalla ständerna och nämna till embeten utan senatens medverkan, så förbinder sig hans preussiska majestät, i det ena af dessa fall som i det andra, att på h. m. kejsarinnans anmaning göra en diversion i Svenska Pommern, derigenom att han befaller en lämplig korps af sina trupper att i detta hertigdöme inrycka.»

Huru Fredrik den store emottog nyheten om revolutionen i Sverige, hvarom Gustaf III den 21 Aug. hade tillskrifvit honom ¹¹³, derom må hans eget svar, dateradt den 6 följande Sept., vitna: »Jag ser af ed. m:ts bref den lycka, som åtföljt dess förändring af svenska regeringsformen. Men tror ed. m:t, att denna händelse inskränker sig till framgången af en inre revolution i dess rike? Påminner sig ed. m:t icke, att Ryssland, Danmark och jag sjelf ha garanterat denna regeringsform? Må ed. m:t erinra sig hvad jag redan sade ed. m:t i Berlin! Jag fruktar nog, att följderna af denna tilldragelse komma att försätta ed. m:t i en sämre belägenhet än förut, och att det är epoken för den största olycka, som kunnat hända Sverige. Jag har förbindelser med Ryssland; jag har ingått dem långt förut. Heder och redlighet hindra mig lika att bryta dem, och jag försäkrar ed. m:t, att jag är i förtviflan att se mig nödgad att uppträda såsom dess motståndare. __ Ed. m:t sätter dolken på mitt hjerta genom att kasta mig i ett så grymt bryderi, hvarutur jag ej ser någon utgång. Jag har skrifvit detsamma till drottningen, ed. m:ts mor. ¹¹⁴ Jag framställer för henne förhållandet enligt den strängaste sanning. Men saken är gjord, och svårigheten består i att derför finna ett botemedel. Jag skall anse den dag för den lyckligaste i min lefnad, då jag skulle lyckas i att godtgöra hvad som händt.»

Gustaf III:s svar på detta sin morbrors bref ses i hans samlade skrifter. ¹¹⁵ Det är i sjelfva verket ej af konungen, utan af riksrådet Höpken, och vi ha under ögonen så väl Höpkens koncept dertill som den promemoria, med hvilken han till konungen öfverlemnade detta koncept. ¹¹⁶ I nämda promemoria, som tillika angår Finlands försvar, anföres ett ställe ur Fredrik II:s bref, hvilket ej finnes i den ur Noringska samlingen tagna afskrift, som vi begagnat. ¹¹⁷ Det är i en hälft bitter, hälft skämtsam ton och lyder: »Gör mig en skänk af edert Pommern, den vackraste juvel i er krona, genom hvilken ed. m:t står i förbindelse med Europa, som dessförutan ej skulle veta att Sverige funnes, och jag skall blidka den storm, som torde uppresa sig mot ed. m:t». ¹¹⁸ — Äfven sedan Gustaf III meddelat sin morbror sitt hopp, att genom Frankrikes bemedling kriget skulle undvikas, upphörde ej Fredrik II att spå sin systersons olycka. I ett bref till honom af den 23 Jan. 1773 ¹¹⁹ säger han: »Jag tviflar ej, att ed. m:t har goda allierade, men jag finner dem nog aflägsna från Sverige och följaktligen föga tjenliga att gifva understöd. Ed. m:t säger sig nöjd med de vänliga tänkesätt, dess grannar yttra. Jag skall akta mig att störa ed. m:t i dess säkerhet, och långt ifrån att behaga mig i profetior af olyckor, skulle jag hellre önska att förkunna framgångar. Emellertid förklarar jag inför ed. m:t och hela dess rike, att jag aldrig ansett mig för profet eller inspirerad; jag kan endast kalkulera framtiden på vissa gifna grunder, hvilka någon gång kunna bedraga genom händelsernas vansklighet, men också ofta svara mot den förutsägelse man vågat. Jag skulle kunna begagna mig af spåmannens svar, som hade förut sagt de olyckor, hvilka hotade Caesar, denne store man, på dagen af Idus Martii. Cæsar sade, då han mötte honom: Nå väl! Idus Martii är kommen. Spåmannen svarade: Den är ej ännu förbi. — Ed. m:t vet resten.» — Katarina II hade kallt upptagit konungens bref ¹²⁰ med underrättelsen om revolutionen och, utan all lyckönskan, inskränkt sig till yttrande af sitt hopp, att freden måtte kunna bibehållas, oaktadt de mångfaldiga bemödanden, som sättas i verket för att störa den. Till Voltaire var hon öppenhjertigare. I ett bref till honom af den 6/17 Okt. 1772 skrifver kejsarinnan: »Apropos, hvad säger ni om revolutionen i Sverige? Se der en nation, som förlorar inom mindre än en fjerdedels timme sin regeringsform och sin frihet! Ständerna, omgifna af trupper och kanoner, ha öfverlagt i 20 minuter öfver 57 punkter och, såsom billigt, underskrifvit dem. Jag vet ej, om detta kan kallas ett ljuft våld, men jag garanterar er Sverige utan frihet och dess konung lika despotisk som Frankrikes, och detta två månader sedan monarken och nationen ömsesidigt svurit att strängt upprätthålla hvarandras rättigheter.» I ett annat bref af den 11/22 Nov. 1772 säger kejsarinnan med hänsyftning på Voltaires ofta yttrade önskan att personligen kunna uppvakta henne: »Det är konungen i Sverige, som skall blifva ett medel att förkorta er resa, om han bemäktigar sig Norge, såsom talet går. Kriget skulle väl kunna bli allmänt genom detta politiska upptåg. Om Frankrike ej har penningar, så har Spanien tillräckligt, och man måste bekänna, ingenting är beqvämligare än att låta en annan betala för sig». ¹²¹

Att på samma gång uppträda såsom Norges och Sveriges befriare var i sjelfva verket en af de förtviflade utvägar, som, under de svåraste omständigheter, nyss före revolutionen sysselsatte Gustaf III:s eldiga inbillningskraft ¹²². Med hastande penna har han i någon enslig stund under Augusti [förläggarens rättelse: April] månad 1772 kastat följande Reflexioner öfver Sverige och Norge ¹²³ på papperet: »Då man undersöker de tre nordiska rikenas närvarande tillstånd» — säger han — »så finner man, att motsatta skäl der verka och föda samma olyckor. I Sverige har frihetens ytterlighet vanslägtats till sjelfsvåld, hvilket, ökadt af de bemödanden, som kungamakten (kanhända i otid) gjort att derför sätta gränser, håller denna stat i ett tillstånd lika bedröflligt som Polens. I Danmark tvärt om ser man despotismen i ett barns hand. Man har sett makten kastad emellan några magnaters händer, som efter hvarandra vinna ynnest hos den unge konungen ¹²⁴. En ännu besynnerligare epok följer. Fursten, förslappad genom sina utsväfningar, öfverlemnar sig helt och hållet åt sin gemål; hon blir hans gunstling, såsom grefvarne Holk och Sperling förut varit det. Drottningen öfverlemnar sig helt och hållet åt en man af nedrig börd, hvars lycka varit för hastig att förändra hans seder, men som hade mod och kanhända stora vuer. ¹²⁵ Oinskränkt herskande under konungens namn, som de tyranniserade, uttömde de alla despotismens krafter, med hvilka Danmarks konungar hade visligen hushållat. Man tillskref allt drottningens nycker och hennes gunstlings ärelystnad. Hon hade för liten erfarenhet, och han var för litet van vid stora verlden för att iakttaga den yttre anständighet, mot hvilken publiken ej förlåter, att man felar. — Allt detta uppretade ännu mer Norrmännen, hvilka, bärande utlagornas hela tyngd, måste föda giriga herrar, utan att dela deras rof. — Så många falska steg slutade med en sällsam händelse. Drottningen och hennes gunstling, ryckta midt i natten ¹²⁶ ur konungens palats honom ovetande, öfvergå i ett ögonblick från utöfningen af enväldets missbruk till erfarenheten af tyranniets ytterlighet. Monarkien i Danmark synes störtad. Det är aristokraterna, som herska. Landet, vandt vid träldomen, bär med tålamod sitt öde. Norrmännen, trötte vid oket, närande mot Danmark ett hat så mycket djupare, som det länge varit doldt, förena med denna känsla det djupaste förakt för sin herskare. I denna belägenhet fordrades det blott en man, djerf nog att företaga och skicklig nog att genomdrifva en revolution i Norge, och som, förjagande Danskarne, återstälde Norges gamla frihet. Man vänder der sina ögon naturligtvis till Sverige, men Sverige i närvarande tillstånd lemnar föga hopp om hjelp. Dess konung, kämpande med motsatta faktioner, sökande att rycka staten ur deras händer, som vilja sälja den till Ryssland, sysselsatt att hålla jämvigten emellan den aristokratiska andan, som anfaller hans makt, och den demokratiska, som vill omkullstörta allt, huru kan han tänka på att förvärfva ett rike, hvars arfvinge han hetes vara, och som är hans förfäders gamla arfvedel?— Den hvälfning, som hos oss nyss försiggått, denna hela rådets afsättning, oredlighetens och förräderiets verk, synes ännu mera aflägsna tanken på Norges befrielse. Likväl, jag säger mig det, det är just i detta ögonblick, som det för konungen, för den sunda delen af nationen, för ordningens och samhällets egen sak ej återstår annat än ett företag så djerft, för att ej säga så utsväfvande, som att rycka Norge ur Danskarnes händer. — I detta ögonblick, då fäderneslandet befinnes i faran af en brytning och konungen knapt kan regera sina egna undersåtar! — Men om prinsen af Oranien, simpel adelsman, har kunnat lyckas att rycka Förenta Nederland ur händerna på Karl V:s son, utan andra tillgångar än sitt mod och sin kärlek för friheten, hvarför skulle ej en konung, arfvinge till Norge, lyckas att frälsa detta rike ur händerna på en svag furste, hvars söndrade konselj darrar för den senaste revolutionens följder, som har ingen allierad, har allt att frukta af England, hvars konung han dödligt förolämpat, och intet att hoppas af Ryssland, nu för mycket sysselsatt med egna angelägenheter? — Frankrikes monark, förenad genom den närmaste vänskap med konungen, skall med nöje se hans makt ökad. — Danska ministèrens enda hopp är Sveriges inre söndring; men jag vågar tillägga, utan allt för mycket sjelfförtroende, att, om blott den minsta framgång utmärkte företagets början, skulle de gamla frön af mod och kärlek till äran åter uppväckas hos nationen, och sjelfva farans ytterlighet skulle lätta utförandet. Om konungen i Sverige, i lugn besittning af sitt rike, fruktad utom det, vördad inom det, försökte midt under freden Norges eröfring, skulle jag kalla ett sådant företag vågsamt, för att ej säga mer. Men om samme furste, utan uppehör chikanerad hemma, om, säger jag, denne furste, kallad till det redan revolterade Norges hjelp, skyndar dit, utan annat synbart understöd än af sitt mod och de folks intressen, hvilkas röst han hörer, blott följd af det lilla antal vänner, som hans mod, hans makt och tacksamheten vid honom fästa, då skall det förvånade Europa väl ha ögonen öppna på hans företag, men förblifva i villrådighet om det parti, som bör tagas. Konungens fiender skola betrakta anslaget såsom ett utbrott af en till förtviflan bragt yngling; hans vänner deremot, respekterande hans djerfhet, skola kanhända hemligt understödja honom, af fruktan att se honom gå under. Svenska nationen skall för honom fatta den estime, som modet alltid väcker hos denna nation, emedan den sjelf verkligen eger det. Denna estime, förenad med den respekt för deras konung, som hos dem är en religiös känsla, förbunden med hans för dem så dyra egenskap att vara född ibland dem, skall gifva honom ett förtroende och ett anseende, hvilka till äfventyrs skulle föra till de lyckligaste följder, ehvad utgång företaget också hade.»

Ryssland ansåg sig redan, i följd af fjerde artikeln i nystadtska freden, såsom garant af 1720 års regeringsform i Sverige. Danmark hade med Ryssland i en hemlig artikel af den år 1766 dem emellan slutna traktaten äfven förbundit sig att upprätthålla detta regeringssätt i Sverige. Sedan Struensee, som aflägsnade sig från den mot honom fiendtliga ryska politiken, hade fallit, befästades förbindelserna emellan Ryssland och Danmark ännu närmare genom en hemlig allians år 1773. ¹²⁷ Äfven wienska hofvet instämde i samma afsigter, det nya regeringssättets öfverändakastande och återupprättande af det förra. I September månad 1772 förnam man, att de ryska garnisonerna vid finska gränsen blifvit ansenligt förstärkta, och att Danskarne rustade i Norge. Konungen uppdrog Finlands försvar åt Sveaborgs grundläggare, fältmarskalken grefve Augustin Ehrensvärd ¹²⁸. Han beslöt att sjelf vaka öfver norska gränsens säkerhet och företog derför den 9 Nov. sin eriksgata till de vestra provinserna. En egenhändig promemoria från denna tid innehåller följande punkter: »1:o Armeens flotta ¹²⁹ bör ökas till största möjliga styrka. 2:o Galerflottan bör sättas i stånd, och så många galerer i sjön, som möjligt är. 3:o Marschturer för regementena formeras i hemlighet samt anstalter om nödig föda för trupperna på de ställen de passera. 4:o Flottans ¹³⁰ utredning fortfar och sättes i fullt stånd. 5:o En kurir skickas till envoyéen Celsing ¹³¹ med hemliga order.» Befälet i Stockholm öfverlemnade han under sin frånvaro åt hertig Karl ¹³². Hertig Fredrik, jämte riksråden Ulrik Scheffer och Liewen, följde honom på denna resa, som gick öfver Örebro, Kristinehamn, Karlstad till Eda skans vid norska gränsen samt vidare till Göteborg, hvarifrån konungen, utan att, som först var ämnadt, besöka Karlskrona, julafton återkom till Ekolsund. I alla städer lät han borgerskapet bestrida vakten kring sin person. Vid hans återkomst erhöll Stockholms borgerskap rättighet att bära militärisk uniform samt fälttecken, och guld-och silfvermedaljer utdelades till dem, som revolutionsdagen mest hade utmärkt sig. En rapport ifrån hertig Karl till konungen, daterad Stockholm den 28 Dec. 1772, visar, att man ej var utan fruktan för sinnesstämningen i hufvudstaden. »De order, som blifvit gifna till vakterna, — heter det — ha gjort att man blifvit ganska stilla. Här och der äro dock klubbar, hvarest i hemlighet utdelas penningar. Åtskilliga rapporter har jag fått, mest bara sladder. Att mycket folk är missnöjdt är onekligt, och omöjligt att ej så skulle vara. De meste skrikarne äro sådane, som äro ur tjenst och ej haft annan födkrok än att underhållas vid riksdagarne. Ganska visst är ock, att andre af högre värde och uppeggade af främmande ministrar öka missnöjet. Att någon plan finnes, tror jag ej, men man väntar på utländska anfall att då med härvarande missnöjde göra en contre-coupe. Pechlin har häri ingen del. Hans bevakning har varit så sträng, att han ej kunnat kommunicera sig. Dyrhet och misère i staden äro skäl till missnöje. Folk dör af hunger i husen. Rödsot och rötfebrar ha rasat. — Dagen efter nyårsdagen, som är termin för den rebellion, med hvilken man hotar, vore bäst att hålla militären färdig.»

Lyckligtvis voro omständigheterna sådana, att Frankrike och England hade enahanda intresse att bibehålla lugnet i Norden. Bägge hyste samma fruktan för de kejserliga hofvens tillväxande makt, bägge samma missnöje öfver Polens delning. England gjorde derför, på Frankrikes begäran, föreställningar till Sveriges förmån vid hofven i Petersburg, Wien och Berlin; och hvad Danmark beträffar, så förklarade Frankrike, att det, i händelse af ett danskt anfall, skulle bistå Sverige med all makt. England och Frankrike öfverenskommo, att, om Sverige angrepe Ryssland, det förra ej skulle ega att påräkna franskt understöd; i händelse åter Ryssland anfölle Sverige, skulle England ej bispringa kejsarinnan och Frankrike obehindradt få komma till Sveriges hjelp. I detta afseende erbjöd Frankrike att till Sveriges undsättning afsända till Göteborg 10- till 12,000 man af sina tyska regementen, med vilkor att Sverige besörjde deras öfverförande, ty England hade förklarat, att, så snart en fransk flotta visade sig i Östersjön, det skulle försättas i nödvändighet att vidtaga ett lika steg. ¹³³ Så afböjdes kriget i Norden år 1772; och då den franska hjelpsändningen sålunda ej behöfdes, förband sig Frankrike medelst en särskild konvention att under en tid af tvänne år ifrån den 1 Januari 1773 lemna Sverige 800,000 livres extraordinarie subsidier, med vilkor likväl att summan endast skulle kunna användas till iståndsättande af Sveriges armé och flotta. Detta vilkor, såsom ovanligt emellan sjelfständiga stater, gaf anledning till några svårigheter å Sveriges sida. Sedan detta vilkoret blott i de allmännaste ordalag blifvit uttryckt, undertecknades likväl konventionen af grefve Creutz i Paris och ratificerades af konungen. Det var ej det enda tillfället, då, under svåra omständigheter, Gustaf III visade sin ömtålighet vid allt, som rörde Sveriges sjelfständighet. Den fiendtliga sinnesstämningen från ryska sidan fortfor. Man afböjde konungens anbud att sända en ambassadör till Petersburg. Man fortfor att underhandla med Danmark om afstående af anspråken på Holstein, emot öfverlemnande af Oldenburg och Delmenhorst till en yngre gren af holstein-gottorpska huset ¹³⁴, utan att fråga efter den gren deraf, som satt på svenska tronen. Äfven krigsryktena förnyades. Det talades om de rättigheter, som storfursten ¹³⁵ kunde göra gällande på svenska kronan, såsom varande af den äldre grenen af holsteinska huset, framför den yngre konungsliga i Sverige, — om att nystadtska freden genom ändringen af svenska regeringssättet blifvit bruten — om att Ryssland egde rätt att medelst Finlands intagande sätta sig i samma förhållande till Sverige, i hvilket det befann sig före denna fred. ¹³⁶ Det berättades, att kejsarinnan, på tillstyrkan af grefve Orloff, beslutat angripa Sverige med en här af 40,000 man och en galerflotta af 74 segel. I anledning deraf föreslog Frankrike att med Sverige ingå en ny defensiv allians. Konungen nekade att samtycka till det slags garanti för det af honom införda regeringssättet, som Frankrike i traktaten ville åtaga sig, emedan detta rörde rikets sjelfständighet, och då krigsryktena äfven snart lade sig, så förföll förslaget. — Redan under sin resa skrifver konungen från Alingsås den 15 December 1772 till grefve Karl Fr. Scheffer: »Ni vet redan genom er bror, att Danmark är blidkadt, och att man äfven skickat till mig general Hauch för att göra komplimenter, som voro verkliga excuser. Se der stormen besvuren för denna gången! Men olyckligtvis är det blott tills vidare, och jag fruktar nog, att den utbrister nästa år. Nyheterna från Ryssland befästa mig i denna tanke. Tiden skall kasta ljus ibland dessa moln. De, som förmörka det inre af Stockholms slott, äro af en natur att ständigt förorsaka oro, och jag har spått allt för sant, då jag förutsade er, att två hof der ej kunna förlikas med hvarandra. Det enda medel, jag kan hitta på, är att, såsom Ulysses på sirenernas ö, tillstoppa mina öron. Se der åtminstone hvad jag föresätter mig! Men Gud vet, om jag skall ha mod att utföra denna föresats, ty i denna punkt vet ni, min grefve, att jag är poltron.»

Det må vara inledningen till en framställning af det olyckliga förhållandet emellan konungen och hans mor, hvarom dessa papper allt för mycket vitna.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll