Några anteckningar om Salta säteri, dess ägare och släkthistoria

Historiskt-Geografiskt och Statistiskt Lexikon öfver Sverige, Sjette Bandet, Stockholm 1865 berättar följande:

"Salta. Ett mtl fr.-säteri, 1 sk. rusth., 1/4 krono uti Teda socken, Åsunda härad och Uppsala län, förekommer omkring 1300 såsom tillhörigt herremän, innehades på 1600-talet af slägten Skytte, o.a., har på sednare tider haft samma egare som Strömstad; taxeringsvärdet år 1862 var 45 000 rdr rmt. Gården uppgifves av Djurberg år 1818 haft i sambruk med Enberga skattehemman 40 t:rs utsäde, höbol till 120 lass, hjelplig skog, obetydlig åbyggnad av trä med trädgård; dess areal m.m. finnes under art. Teda.

Teda, Theda, en socken uti Åsunda härad af Uppsala län, 1 mil från Enköping, vid Oxfjärdens nordvestra strand, mellan Tillinge socken i norr och Sagån i vester mot Björksta; areal 0,366 qvadratmil (efter Tham), deri inberäknat Ängsön och Kurön, med 27,141 qv.ref = 4,906 tld, hvaraf 4,819 vatten (enligt Topograf. korpsen) eller 0,212 qvadratmil; 21 5/8 mtl, deraf 10 skatte, 2 1/2 krono, 9 1/8 frälse; 492 inbyggare (år 1865).

En ganska jemn med obetydliga kullar mestadels skoglös bygd; rådande jordmån lera, här och där sandblandad. Hufvudnäringen är åkerbruk, hvarjemte något fiske idkas. Åkern upptager 8,316 qvadratref, skog och betesmark 8,103 qv.ref., ängen 3,187 dito.

Förnämsta vägen kommer från Näs, går åt vester till den gamla, af gråsten uppförda kyrkan, 5 3/8 mil från stiftstaden Uppsala. Theda, som 1314 förekommer som hörande till Aashunderi, utgör nu ensamt ett konsistoriellt pastorat af 3:dje klassen. Kyrkoherdebostället vid kyrkan, 1 1/4 mtl, har dessutom egor uti fem andra hemman. - En runsten vid prestgården och lemningar efter befästning från Kurö utgöra socknens fornminnen. Märkliga gårdar äro Smedstorp, Westantorp, Lundbo, Backa och Brännbo, hvardera 1/4 mtl rå och rör, hafvande en areal af 6,893 qv.ref; Gumlösa i sambruk med 1/4 sk. Tollsta, areal 3,090 qv.ref; alla med särskilda artiklar. - Hemmans namn äro vidare: Ekeby, Enberga, Hjortsberga, Kromsta, Risberga, Sjogsta och Walla. - Adress: Enköping."

En sommardag för ett par år sedan stannade en bil vid vår gamla mjölkkammare och ett par steg ut och såg sig omkring. Jag gick fram och frågade vad vi kunde hjälpa till med. Jo, dom undrade om dom fick fotografera flyglarna. - Jo, visst, men hurså? - De berättade då att en förfader till fru Mariann Ekholm en gång hade ägt Salta. Denne, som hette Johansson, hade, visade det sig, undertecknat ett rågångsprotokoll Salta-Strömsta och det blev klart för oss att det var av denne Johansson, som min mormors far C. A. Erlandsson köpt gården 1887 för 55 000 riksdaler.

Det var ju högst intressanta saker att få veta för oss och vi slog oss snart ned vid en kaffebricka i det gröna för att få veta mera. Marianns syster, bosatt i Värmland, hade en gång som ung flicka i sällskap med sin mor varit på Salta nån gång på 40-talet och då träffat min far, Elof af Sillén. Hon hade då varit så pass liten att hon bara hade oklara minnen av det besöket. Emellertid fick vi höra att det i Värmland hos henne fanns en akvarell av den huvudbyggnad, som nämnts ovan: "obetydlig åbyggnad av trä". Det dröjde inte länge efter Marianns och Bengt Ekholms besök förrän vi fick oss två kopior i färg tillsända av akvarellen föreställande Salta på 1800-talet.

Min mamma, Gunhild af Sillén, f Tibblin, brukade berätta hur hon nån gång på 1920-talet hade varit på en auktion i Tillinge, möjligen var det i Uddala, och där ropades plötsligt ut en tavla föreställande Salta. Men innan hon hann besinna sig, hade den fått en ny ägare till hennes stora förtret.

Men hur såg Salta ut ändå tidigare? Säkert måste det ha varit en byggnad i stil med flyglarna, nämligen karolinsk och härstammande från 1700-talet. Vi har i familjen ett fotografi av södra flygeln, rödfärgad och med s.k. säteritak. Vi brukar gissa att huvudbyggnaden var ett envåningshus, men med betydligt större yta än det nuvarande. Vid södra gaveln finns en terrass, utbyggd med kraftiga stenar som måste ha varit den gamla husgrunden. Sannolikt brann corps de logiet också ner som det berättas om Gumlösa. Eldfaran var ju alltid stor, även om man hade bastu och smedja förlagda ett bra stycke från gården.

I min barndom fanns bagarstugan i norra flygeln, liksom också tvättstugan. Där brukade 4 tvätterskor sköta de stora tvättarna ett par gånger om året, Vittvätten byktes i pannmuren och klappades med klappträn i stallet, så vattnet forsade ner i dammen. Dammen fanns ända tills en liten flicka, 3-4 åriga Gunborg Johansson, dotter till ladugårdskarlen, höll på att drunkna där. Då lades den igen. Min mor fick se flickan, när hon flöt upp och lyckades rädda henne. I dammen fanns först gäss och sedan s.k. indiska löparänder som nu såldes till Enköpings stad, där man sen kunde se dem simma i ån.

Alltnog, denne Johansson är den tidigaste personen i Salta ägarelängd, som vi så att säga har levande kontakt med. Och det måste ha varit av honom som Carl August Erlandsson, min mors morfar, köpte Salta våren 1887.

Erlandsson var son till en torpare på Eneby gård i Järna och kom tidigt till Stockholm. Där var han springpojke på Söder och hade bl.a. i uppdrag att ta sej ut till Djurgården med varor. Han fick pengar till Djurgårdsfärjan, men som den affärsman han var redan i unga år, stoppade han pengarna i fickan och sprang runt den långa vägen via Skeppsbron och Strandvägen till Gröndal, nära Djurgårdsbrunn. Det här är naturligtvis en skröna, men vi brukar säga, att när han fått ihop 55,000 riksdaler köpte han Salta.

Morfar Erlandsson var född den 13 maj 1844 och på sin födelsedag ville han alltid få en vitsippsbukett. Jag minns mycket väl hans 80-årsdag och det stora kaffebordet som var uppdukat för alla Enköpings-bor som kom och gratulerade. Han kallades för "Hela stan", troligen för att han hade så många uppdrag. Till 70-årsdagen hade man diktat en bordsvisa till hans ära, kallad "En ganska ny Visa om then vidt berykta man benämnd Carl August Erlandsson":

Han hade hand om stadens jordar men bedrev själv slakteri inne på gården till sin fastighet och gjorde skogsaffärer.

Hans hustru hette Johanna Ersdotter och var från Vidbo i Uppland. Deras båda barn var Helfrida och Elvira, den senare min mormor. Om Johanna vet jag inte mycket. Hon var nog lite sträng, för när de båda små en gång kom hem från söndagsskolan hade lilla Elvira, 4 år, kissat på sig och då tog Helfrida, som var sex, hennes små byxor och tvättade och hängde upp dom på vinden, så mamma inte skulle få veta om den lilla olyckan. Helfrida dog som liten och mamman sörjde henne så fruktansvärt så hon glömde alldeles bort sin lilla Elvira, som inte fick så mycken ömhet, som hon skulle ha önskat.

Elvira fick gå i Enköpings flickskola, där man sa "tant" åt lärarinnorna som t.ex. åt Lina Husberg, som undervisade i franska och tyska.

Så växte Gunhild Elvira Charlotta Erlandsson upp och fick gå på bal på stadshotellet. Hon var redan då förälskad i förvaltaren på Haga slott, Carl Ludvig Tibblin. Han var från Tibble, en gård i Badelunda socken, som gått i släkten i flera hundra år. Nu siktade Elvira på att bli uppbjuden av Ludvig till första dansen. Hon gjorde sig så vacker som möjligt och hade t.ex. byggt upp bysten med ett par näsdukar. Där satt hon nu och tummade på sitt dansprogram i stor nervositet i hopp om att Ludvig som den förste skulle komma och anteckna sig i detsamma. Hon spanade och spanade, men o ve, det var en annan som kom. Då såg sig denna varmt kristna unga flicka tvungen att tillgripa en nödlögn: Jag är redan påtingad! Hade hon varit nervös förut, så blev det nu etter värre: Tänk om inte Ludvig skulle komma! Men det gjorde han. Och så småningom blev de båda ett par.

Erlandssons första åtgärd sen han köpt Salta måste ha varit att riva "den obetydliga åbyggnad av trä" som nämns i inledningen och ersätta den med den nuvarande huvudbyggnaden.

Elviras bröllop stod i dagarna tre. Det berättas att man bl.a. beställt en stor krokan från Enköping som två karlar bar i en byrålåda från Enköping. En av "bärarna" hette Hallin och var från Strömsta. Altanen mot trädgården hade byggts om för att musikanterna skulle kunna sitta där och inte inkräkta på dansgolvet i salen. Gästerna övernattade uppe på vinden och först fick damerna gå och lägga sej och sen kom herrarna med buller och bång och med mycket skämtande om hur dom skulle hitta till rätt kvinna där uppe i skumrasket. Men dessförinnan hade tärnorna hjälpt bruden av med slöja och brudklänning och kallat på brudgummen med orden: Bruden väntar!

Tjugofemte augusti 1894 föddes deras dotter Gunhild Marie-Louise och i augusti samma år var Elviras mor Johanna Erlandsson på besök på Salta, hämtad med häst och vagn av Ludvig, men på hemvägen fick hon slaganfall på Wappa gärde och avled några dar senare i Enköping.

År 1898 föddes sonen Carl Henning Ludvig, han som alltid var så rädd att se blod som liten men icke förty blev han kirurg och sjukhusläkare i Borlänge.

Min mormor, Elvira Tibblin, brukade berätta hur hon och Ludvig hade legat i sina sängar och andaktsfullt lyssnat på Teda kyrkklockor som ringde in det nya seklet vid midnatt. Jag skulle vilja citera Karlfeldt: "Snabbt jagar stormen våra år" vid tanken på att det nu snart är dags inte bara för ett sekelskifte igen utan ett nytt årtusende.

Det finns en "Leverense-Lista till Mejeri AB Victoria, Stockholm från Salta Gård" bevarad från Januari 1901, skriven med Ludvigs vackra handstil, men redan den 24 juni samma år blev Elvira lämnad ensam med sina två små barn:

Jag minns tydligt hur min mormor alltid hävdade, att samlingen vid en begravning borde vara före jordfästningen, "så att man sen begav sig hem med dödens udd i hjärtat".

Nu arrenderas gården ut och det förrättades stor auktion på kreatur och annan lösegendom, även möbler såldes ut och restauration var anordnad.

Elvira flyttade nu ner i södra flygeln och lämnade plats åt arrendatorn Karlsson med hustru och sonen Elis. Elis körde bussen Enköping - Strängnäs under senare år. D.v.s. han kan inte ha kört längre än till Hjulsta färja, sen fick nog passagerarna gå över i motorbåt och stiga i land vid Agnesund, där nästa buss mötte. Färjetrafiken Hjulsta - Märsön kom först igång 1932, om jag minns rätt.

När Elviras barn skulle gå i skola i Enköping flyttade hon dit med dem och hade ett litet skolhushåll där. Och när de blev större flyttade de till Uppsala under terminerna. I det senare skolhushållet tog hon också hand om Dr Arvedsons, Tillinge prästgård, två äldsta söner, Tomas och Karl-Henrik. Hon var så god vän med familjen Arvedson och för att umgås med dem gick hon och barna helt enkelt fågelvägen till Tillinge prästgård från Salta.

Men åren gick och barnen växte upp. Och en dag när Gunhild cyklade till Valla handelsbod, som var ett viktigt centrum i Teda, mötte hon där en stilig ung man, Elof af Sillén, lantbrukselev på Ingeborg (Huseby), som hade i uppdrag att köpa snus åt sin arbetsgivare Emil Swensson. Familjen Swensson hade komit från Lagnö gård på Aspön. Så småningom uppstod tycke mellan de unga, vilket ledde till förlovning i november 1915.

Släkten af Sillén härstammade från Sille by vid sjön Sillen i Södermanland. Om en del av våra förfäder står det i längderna: "Bevistade det och det kriget i Europa. En råkade i fångenskap men befriade sig själv."

Jag måste få berätta att min bror Erik hade ett så fyndigt namn i Enköpings realskola: han kallades för "Salta sillen".

Elof af Sillén var född 1890 i Strängnäs och son till lektorn i latin och grekiska Julius af Sillén och hans maka Wendela f Terserus, dotter till prosten Terserus i Himmeta, Västmanland g m Edla Engwall från Gävle. De hade sex barn av vilka 5 dog unga i tuberkulos. När sen Wendela gifte sig med J af Sillén var prosten redan änkling och han suckade över att nu skulle också hans sista barn lämna honom.

Bröllopet mellan Elof af Sillén och Gunhild ägde rum i Teda kyrka den 16 Jan 1916. Dagens text var Bröllopet i Kana. Det var så mycket snö, när Gunhilds bror Henning högg granar i Oxbacken att pryda kyrkan med, så när snön hade smält bort, var dom smala stubbarna nära nog meterhöga. Och var gång, när vi gick till Salta Vaskan för att bada brukade han peka på dem.

Brudparet färdades till kyrkan i ett vackert ekipage, som var lånat på Strömsta. Vid framkomsten till kyrkan var det så mycket snö att brudgummen måste bära sin brud genom kyrkporten. Den starka vinden gjorde att en dörr på den fina vagnen blåste upp och glasrutan krossades. Detta uppfattades som ett dåligt omen men allt gick väl i livet för makarna Gunhild och Elof af Sillén.

Det var ett litet bröllop med bara de allra närmaste. Inte ens brudgummens far var med. Han vågade inte riskera sin hälsa på den långa resan från Strängnäs via Kvicksund och Västerås. Den var tio mil lång och som sagt mycket snö. Men han kom aldrig nån gång senare till Salta heller. Farmor och Faster Märta kom ibland och hälsade på med ångfartyget Ängsösund. Farfar Julius dog 1924.

Nu övertog Elof af Sillén skötseln av gården efter arrendator Karlsson. Han avfattade följande skrivelse till Konungen:

"Undertecknad, som genomgått reservbefälsutbildning och sålunda kan event påräkna kommendering till plutonchefskurs enligt generalorder 763/1916, anhåller härmed underdånigst att på grund av följande omständigheter ej behöva ifrågakomma vid denna kommendering. Gift sedan januari detta år har jag i vår övertagit ett större arrende på 300 tunl åker. Helt beroende av den kommande skörden skulle helt visst min af den dyrbara inventarieuppsättning redan förut hårdt pressade ekonomi, om min frånvaro påfordrades, helt undergräfvas. Under den tid som afses juli-oktober skall skörden bärgas, höstsädet sås, folket städjas, tröskning och försäljning av spannmål delvis ske m.m. och då jag själv sköter allt torde det liga i öppen dag, hvad min frånvaro skulle betyda. Härtill kommer att jordägaren i vår låtit införa elektr. drift, hvars skötsel kräfver min omedelbara uppsikt. Underdånigst Elof af Sillén."

Vidare finns ett dokument från AB Stockholmstelefon, som upplåter en telefon vid Salta stående i direkt förbindelse med Enköpings-Näs växelstation. Stockholm den 23/3 1917.

På Salta finns ett kontrakt om elleverans till en lägenhet i Enköping 1916 som ägdes av Ludvig Tibblins broder Arvid. I kontraktet stadgas leverans av 1-fasström med 110 volts spänning till 9 glödlampor.

Erlandsson var noga med hur Salta sköttes även sedan Elof af Sillén arrenderat gården. Han kom emellanåt på inspektionsturer när min pappa körde honom med häst och vagn runt ägorna. Man må förstå honom, ty min pappa tillhörde ju en generation, som så att säga var barnbarn till Erlandsson. Jag minns en gång, när dom återvände från en dylik tur och mamma stod orolig i fönstret för att av pappa Elofs minspel försöka avläsa hur det hade gått. "Ser Du, vad pappa ser sur ut? Nu har han säkert fått kritik eller åtminstone något påpekande?"

En av min fars första åtgärder på Salta var att plantera en "kappa" av tallar i Bastuhagen utmed gränsen till Walla. Men se, det gillade inte Erlandsson. När han skulle komma åkande från stan skulle han sen inte längre kunna se Salta redan från Karrongbacken fruktade han.

Långt senare, när pappa Elofs dotterson Rolf började att hjälpa honom med gårdens bokföring och skötsel var rollerna omvända. Då sa pappa Elof till mamma och mej: Stackars ni, när Rolf övertar gården. Han har så mycket idéer och så många förslag!

Carl August Erlandsson dör 1924

Den 26 oktober 1924 dog Erlandsson i sitt hem. Begravningsdagen stod den öppna kistan i en bod på gården klädd med granris på väggarna. Där låg han med knäppta händer när min mormor tog mig med för att ta avsked.

Alla herrarna bar cylinderhattar, något som min treårige bror Per länge talade om efteråt: "Farbröderna med de stora mössorna".

Efter begravningsakten i Vårfrukyrkan var alla inbjudna till Stadshotellet på middag. Efter måltiden kom stadsfiskal Elof Ström fram till min mormor och sa att "nu borde fru Tibblin fara hem för nu skall vi börja spela kort".

Familjer på Salta under seklets första decennier

Den 7 dec 1901 gjorde Elvira Tibblin upp en mantals- och skattskrivningslängd för år 1902 för Salta som då omfattade följande fastigheter:

67 personer boende på Salta förtecknar hon, varav den äldsta var född 1819. Bland dem minns jag August Hedlund f. 1861, en liten puckelryggig man, som hade en liten, liten cykel. Senare fanns i familjen Clara Holm, som hjälpte till i köket. Hon var dövstum, men kunde göra sig förstådd med teckenspråk. Hon meddelade, att hon såg fram mot den dag, då August skulle dö, för då skulle hon inte behöva stiga upp så tidigt och laga frukost åt honom. Då skulle hon få sova ut.

Rättaren C.A. Carlsson och rättarmor bodde i norra flygeln. - Vid sin fars död 1901 gick lille Henning, 3 år, till Carlsson och slog armarna om hans knän och sa: "Nu har jag ingen pappa mer. Nu får Du vara min pappa." Deras dotter Hilma gifte sig med Anton Blomkvist och flyttade upp till Granlund. Anton var ett av Karl och Wilhelmina Blomkvists många barn och kördräng på Salta. Ett av Antons och Hilmas barn var Ingrid f. 1921. Hon gifte sig med Tore Olofsson från Kromsta.

I Margaretalund bodde "arbetskarl" C.A. Blomkvist f 1827, troligen far till C.A. Blomkvist i Granlund och hans hustru Mina, som tog hand om Saltas post när Levin kom körande med häst och vagn innan postutdelningen blivit motoriserad. Många gånger har jag suttit på den stora, nu bortsprängda stenen vid Hjortsberga-vägen och väntat på att få se postiljonen först svänga upp till prästgården och sen komma till Granlund.

Trädgårdsmästaren på Salta hade det vackra och passande namnet Blomfeldt och bodde med hustru och 3 döttrar i Enberga.

Statdräng Wallin i Walla hade fem barn. Sonen Carl måste väl ha varit den Calle Hallin, som blev trädgårdsmästare på Strömsta och som vi brukade köpa melon av på höstkanten till mamma Gunhilds födelsedagsfirande.

I Borg-stugan bodde dragonen Borg. Men det var före min tid. Min mor hade hört honom beklaga sig över att det aldrig utbröt några krig nu för tiden så man kunde få komma ut i världen och se sig om.

Vägen från gården till Borgs är av relativt sent datum, 1700-talet. Dessförinnan fanns två utfartsvägar. Den ena gick till kyrkan och den andra till Valla.

Arvid och Ester Eriksson har också bott i Borg-stugan. Dom fick 4 barn. Birger som var äldst var född i Leversta och tog sig namnet Leveryd och flyttade till Västerås. Pappa Arvid var fenomenal på att minnas alla olika vädertyper han varit med om under åren: "I år är det precis som 1911, då var det också en sån här vår och sedan blev sommaren så och så".

I Margaretalund bodde Bernström med hustru Anna och barnen Astrid, Allan, Torsten, Karin och Sander. Han dog blott 40 år gammal. Då flyttade Anna till övervåningen på Solberga där tidigare skräddare Löfberg med hustru hade bott. Jag minns hur han provade kläder på min lillebror Per, 6 år, och kallade honom "Herr Per".

På nedre botten i Solberga bodde familjen Ossian Eklund och senare Frans Oskar Tibbelin och Agnes, som var pingstvän och ordnade söndagsskola. Deras båda barn var Harald, min skolkamrat, och Dagny.

I den s.k. statarbyggningen nere vid gården bodde ladugårdskarlen Johansson med många rara barn, som var våra lekkamrater. En av dom, Erik, arbetade en vinter på skogen på Aspön och drunknade när isen brast på hemvägen. Senare kom Gunnar och Anna Andersson och deras barn av vilka Linnea Sporrong, som är bosatt i Västerås, gärna söker sig tillbaka till Teda och trakten häromkring med sin bil.

På 20-talet bodde där också Robert Lundqvist, som var smed och allkonstnär. Efter morfar Erlandssons bortgång gjorde han ett förnämligt staket runt graven, ett järnstaket i smide efter ett mönster från en annan grav på Enköpings kyrkogård.

Jag hade som 2-åring fått barnförlamning och skulle få massage i Enköping ett par år senare. 1920 köpte pappa därför en ny Ford av sin kusin, bilhandlaren Yngve Swenson i Västerås, bror till Hakonbolagets grundare Hakon Swenson, för 5000 kr. Lundqvist tog nu körkort och fick t.o.m. uniform med blanka knappar som det stod ett S på. Men stolt försäkrade han min pappa att "det här är så invecklat, så det skulle Patron aldrig klara". Men det gjorde han senare när Lundqvist hade flyttat till Häggeby. När pappa hade kört upp och bara det teoretiska provet återstod, måste han gå på ett sammanträde och fick ändå sitt körkort. Själv tog jag körkort 1935 och hade då fått undervisning enbart av min 16-årige bror Erik. Då gällde det att kunna dubbeltrampa i Apotekare-backen och sen svara på frågor om spritförtäring i samband med bilkörning. Det var allt. Men redan 1936 körde jag i diket i djup snö vid ett möte med bussen på den smala vägen i Svinnegarnsby. Jag fick lov att be Pettersson i Byn om hjälp och han kom med sina oxar och drog upp mej.

Natan Söderblom hade under sin studietid i Leipzig i Tyskland kommit i kontakt med många teologer och under den stora matvarubrist, som rådde efter första världskriget, varit väl medveten om nödläget bland sina tyska kollegor och deras familjer. Han verkade nu för att så många svenska familjer i ärkestiftet som möjligt skulle ta hand om ett barn från Sachsen under ett par sommarmånader 1920.

På det sättet kom 12-åriga Helene Zenker till Salta. Till Gumlösa och Ingeborg kom det också ett par flickor. Lene, som vi kallade henne, ville gärna komma tillbaka sommaren 1921, men då ansåg sej min mamma inte orka med henne, eftersom hon väntade sitt tredje barn. Men hon lät övertala sej och så kom Lene åter. Men inte bara den gången utan senare som vuxen ett par gånger till. Och så hände det att mammas bror Henning Tibblin for ner till Leipzig och hälsade på hos prästfamiljen Zenker.

1933 friade han sen till Lene och bröllopet stod i Teda kyrka den 25 november samma år. Middagen avåts på Salta i närvaro av Lenes mor och bror Gerdt. Jag var då 17 år och Gerdt min bordskavaljer. Lenes mor inbjöd mig till Tyskland sommaren 1934 och så började det som skulle fullbordas i Teda kyrka den 8 juni 1939. Kyrkoherde Sandegren förrättade vigseln och skollärarna Bagge och Liljestrand samt "Hovsångaren" Englund (i Hov) sjöng.

Många hade varnat mej för att flytta till Tyskland under så oroliga tider: Det skulle säkert bli krig snart. Men vad brydde jag mej om alla dystra förutsägelser. Vi var ju så lyckliga. Ett år senare kom Stefan till världen och efter ytterligare ett år kom Rolf. Andra världskriget var nu i full gång och ofta var det flyglarm mitt i natten. Då gällde det att snabbt klä på de små och rusa ner i luftskyddskällare.

När Rolf döptes av sin farbror Hans pågick slaget om Stalingrad för fullt och det låg en tung stämning över den högtidliga akten i vårt lilla hem. Hans hade, innan han blev präst, deltagit i första världskriget som kompanichef och därvid en gång på västfronten skickat upp en soldat i ett träd för att speja. Denne blev nerskjuten. Då skickade han upp nästa soldat, lika illa. Tredje gången steg han upp själv och för detta belönades han med en orden, Sankt Heinrichorden, som dessutom innebar att han erhöll en mindre pension för detta varje år.

När sen också Erik var på väg blev jag uppmanad att ha babyutstyrsel med i luftskyddskappsäcken, för förlossningen kunde lätt sätta i gång om det blev luftangrepp.

En vacker dag, när min mamma och mormor satt på verandan på Salta, kom en man per cykel, rullade av sina benlindor och stegade upp på gårdsplanen. Dom beslöt att inte släppa in honom. Det var säkert nån som ville sälja någonting och pappa hade väldigt svårt att säga ifrån i såna fall. (En gång hade han köpt ett bokverk i tre delar om Sveriges försvar, som han inte vågade visa. Han gömde det på flygelvinden, där det återfanns några år senare. Då hade han själv glömt bort det.)

Cyklisten var emellertid en god vän till pappa Elof, professor Gunnar Torstensson från Ultuna. Professor Torstensson hade en tysk vän som också var jordbruksprofessor och Torstensson ville nu förmedla lite kontakt mellan denne och svenska jordbrukare. Följden blev en vänskap mellan mina föräldrar och det tyska professorsparet, en vänskap som, gissar jag, underlättade för mej och barnen att få utresevisum från Tyskland för några månader, så min nästa förlossning kunde ske i Sverige.

Påskaftonen 1944 gick vi, Gerdt och jag, Stefan och Rolf den dryga vägen till järnvägsstationen i Dresden för att ta tåget till Berlin. Taxi fanns ej och spårvagnar och bussar gick ej nattetid. Klockan var 4 på morgonen och månen lyste över alla koppargröna kyrktak, som några månader senare skulle vara ruiner. Vi skildes sen från Gerdt på flygplatsen Tempelhof i Berlin, där det sista han såg av mej var hur jag snubblade och ramlade över ett rep på marken 14 dar före Eriks lyckliga födelse.

Allt gick bra och i Stockholm tog vi sista tåget till Enköping. Men trötta var vi alla tre. Pojkarna började gråta. Vi hade ju varit uppe nästan hela natten. Jag försökte trösta dom, men då hördes en röst från en medtrafikant: "Jag undrar inte på att grabbarna blir förbannade, när tåget stannar vid varenda mjölkpall!"

Nu var det påskafton och på påskdagen gick vi alla i kyrkan. Släkten: Familjen Tibblin från Borlänge, Farbror Axel från Uppsala och Faster från Strängnäs, alla kom de för att hälsa på oss. Men jag grät i sängen den kvällen: När skulle Gerdt och jag få träffas igen?

Det skulle dröja nära tre år. När Erik fick träffa sin pappa för första gången satt han på sin mormors arm och var lite reserverad. Men snart kom det ett utlåtande från honom: "Pappor är snälla!"

På den tiden fanns ingen arbetslöshet i Sverige och Gerdt fick snart anställning på Atlas Copco eller Atlas Diesel, som det hette på den tiden. Så barna kom att växa upp i Gubbängen och Farsta. Men på Salta var dom rotade på alla skollov.

Rolf var tidigt jordbruksintresserad och vi hjälptes åt, han och jag med att göra en liten nyodling i Bastuhagen, där han sådde morötter. Stefan lindade hässjelinor men tyckte inte att det var särskilt roligt.

Stefan blev sen civilingeniör som sin pappa och Rolf och Erik gick båda på handelshögskolan och blev civilekonomer.

Redan i Gubbängens läroverk blev Rolf och hans skolkamrat Birgitta Edklint kära i varandra. De gifte sig unga och har tre döttrar, Teresa, Rebecka och Annica. Birgitta är psykolog och styr varje morgon sin bil till lasarettet i Västerås.

Min far, Elof af Sillén, omkom en septemberkväll 1969, när han till fots korsade vägen vid Svinnegarns kyrka för att delta i ett sammanträde i Prästgården, men blev påkörd och omedelbart dödad. Rolf lade då alla vidare ekonomistudier på hyllan för att helt ägna sig åt Salta. Detta givetvis till allas vår stora glädje.