Bakgrund och källor

Teda socken gränsar i väster till Oxfjärden och Sagån. I dessa vatten har med all säkerhet fiske bedrivits sedan urminnes tider och fortfarande utnyttjas de för yrkesmässigt fiske. I detta kapitel beskrivs i första hand hur fisket bedrevs från 1920-talet och några decennier framåt. De viktigaste källorna är en bandad intervju med fiskaren Karl Fredrik (Kalle) Södergran på Furuberg, utförd den 23 oktober 1953, och samtal med Sven Karlsson i Sjogsta under 1998. Sven, som avled 2007, var yrkesfiskare under stor del av sitt yrkesverksamma liv och är den Tedabo som haft bäst kunskaper om fisket i Oxfjärden. Utöver den bandade intervjun med Kalle Södergran och samtalen med Sven Karlsson har Gunnar Forsberg bidragit med beskrivning av nutida fiske. Lennart Södergran disponerar bandet med intervjun med Kalle Södergran och har granskat de avsnitt som berör familjen Södergran.

Fiskerättigheter, arrendevillkor, fiskartorp och fiskare

Kalle Södergran. Bilden tillhör Lennart Södergran.

All fiskerätt i Oxfjärden tillhörde markägarna. Godsen hade den utarrenderad till fiskare medan övriga lantbrukare med strandrätt bedrev eget husbehovsfiske. Kalle Södergran hade ett femtioårigt arrendekontrakt på fiskevatten som tillhörde Målhammar. Fiskearrendet betalades med pengar eller fisk. Några exempel på arrendeavgift är att Sven Karlsson 1953 betalade 750 kr och 25 kg fisk per år för fiskearrendet på Strömsta och att Kalle Södergrans arrendeavgift för Målhammars fiskevatten var 20 pund. Om pund är lika med det gamla måttet lispund, det vill säga 8½ kg, motsvarar detta alltså 170 kg. Kalle Södergran berättar att man kunde få lämna 8-9 pund fisk, exempelvis asp och gädda, på en gång som då gjordes i ordning och saltades. Att man saltade in så mycket av fisken gillade han inte riktigt: "Det tycker jag var konstigt, för insaltad fisk har inte den godheten se".

Runt Oxfjärden fanns flera fisketorp. På Tedasidan fanns Furuberg och Strömsta fiskartorp och på Kurö, som då tillhörde Teda socken, fanns Björknäs. På Oxfjärdens östsida fanns Brunnsholms fiskartorp i Enköpings-Näs socken.

Björknäs

År 1921 köpte Sven Karlssons far Johan-Erik Karlsson Björknäs, en mindre bondgård med 18 tunnland åker och 7-8 kor. Gården utökades 1930 med ett arrende från Kurö om 12 tunnland. Familjen på Björknäs hade fiskearrendet på Kurö och Sven Karlsson tog över detta från sin far 1945. Han bodde där till 1953 då han tog över fiskearrendet på Strömsta, och flyttade till Strömsta fiskartorp, men behöll fiskearrendet på Kurö och hade dessutom fiskearrendena på Salta och en tid även Brunnsholm i Enköpings-Näs.

Furuberg

På Furuberg har familjen Södergran funnits i flera generationer. Den förste var Kalle Södergrans far och den senaste är hans dotters sonson Lars Karlsson som 1998 köpte Furuberg av sin farmors bror Knut Södergran, som avled senare samma år.

Släkten Södergran kom till Furuberg 1873 då Kalle Södergrans far flyttade dit, och först bodde i ett hus som kallades färjstugan. Han var en mångsysslare som utöver fisket sysslade med att bygga båtar, utföra slakt och göra dagsverken på gårdarna. Han arrenderade fiskevatten från Målhammar, Prästgården och Gumlösa. Sonen Gustav förde fiskaryrket vidare i familjen under en period, men blev senare kyrkvaktmästare i Teda.

Sven Karlsson knyter nät. Bilden tillhör Teda hembygdsförening.

Strömsta Den förste fiskare på Strömsta som Anders Svanteson minns är Karl Persson (Kalle P). Han kom troligen dit någon gång mellan 1915 och 1918 och var kvar till 1934. Detta år kom Gustav Södergran till Strömsta och var kvar till 1940. Gunnar Petterson, dotterson till Kalle P, övertog då fisket och hade det till slutet av 1940-talet. Bo Loberg, bördig från Torsvi, kom därefter och var kvar till början av 1950-talet. Den siste som hade fiskearrendet och -torpet var Sven Karlsson, vilken som nämnts kom till Strömsta 1953. Fiskartorpet är numera sommarviste för Wilhelm Klingberg och fiskevattnen arrenderas av Gunnar Forsberg.

Oxfjärden före Mälarregleringen

Fram till Mälarregleringen 1953 varierade vattenståndet i Mälaren och därmed i Oxfjärden kraftigt. Vid högvattenstånd översvämmades stora arealer som i dag är fastmark och till stor del uppodlade. På Kurö bedrevs ängsslåtter på marker som låg under vatten vid högvattenstånd. Slåttern såldes i lotter på auktion. Vid högvattenstånd kunde man ro tvärs över nu torrlagda marker mellan Oxfjärden och Ängsösund. På Målhammars marker fanns en lada där man lagrade ängshö. Den måste vara tömd när det blev högvattenstånd, eftersom vattnet då gick upp i ladan. Kalle Södergran berättar att man då kunde ro in i den för att söka skydd vid regn.

Vid Strömsta utnyttjades högvattenståndet till flottning av pitprops från en flottläggningsplats nära gårdscentrum. Det klena pitpropsvirket användes som gruvstöttor, främst i engelska kolgruvor, och var en betydande exportartikel. Pitpropsen lastades på pråmar som lade till vid en ångbåtsbrygga. Från upplag på land transporterades propsen på specialgjorda kärror och tippades i båtarna. "Bryggan stod kvar ännu på 1930-talet och var ett bra ställe att meta abborre på, vilket jag vet av egen erfarenhet" berättar Alf Svanteson.

Det varierande och tidvis höga vattenståndet i Oxfjärden var en förutsättning för vissa av de fiskemetoder som beskrivs i intervjun med Kalle Södergran.

Fiskarter, fiskemetoder, fiskeredskap och tider för fiske

De redskap som nämns i översikten ovan har i dag ersatts med bottengarn, nät och saxfiske. I intervjun berättar Kalle Södergran om några fångstmetoder och redskap och de återges här så ordagrant som möjligt:

"Ryssjor kunde användas på olika sätt. Vid vinterfiske på is drog man in ryssjan under isen mellan två upphuggna hål med hjälp av en stång som sköts in under isen och en lina som förband stången och ryssjan. Sänkryssjor [hängryssjor] användes vid vinterfiske och skulle hänga under isen, men det går inte här för det är för grunt, endast ett par meter. Notdragning förekom ofta i min ungdom. Farsan drog not jämt. Vi var ute hela nätterna ibland. Jag vet en vår när vi inte var avklädda på hela veckan. Vi fick mycket gös. Då var det till att sumpa och sedan dra igen. Vi fick dra ända bort på Vedbo ängar. Det var så högt vatten att vi kunde dra ända till hundra famnar innanför vassen. Det här var på våren när braxen lekte."

På intervjuarens fråga om hur notdragning gick till ger Kalle Södergran följande beskrivning:

"Vi hade något som vi kallade för notkäring. Det var bara en plankbit med en båge över. På den var tåget upplindat. Så ställdes notkäringen och sen rodde vi rakt ut och la ut tåget, och sedan la vi noten tvärs över, och på mitten var det en kil som man kastade ut och sedan ut på ändan igen. Och sedan därifrån iland med nästa tåg. Det var ett bra stycke emellan se. Och sedan när en fick dra, så var det 20 famnar kvar då det gick ihop på det viset. Då blev det som en hästsko och till slut åkte den upp och fisken åkte in i den där kilen."

Kalle fortsätter: "På höstarna var vi långt ut för att lägga långrev, för den fick man lägga var som helst fiskare emellan. På den fick man mest ål. Det var till att plocka daggmask på nätterna och maska på. Man fick inte dom största ålarna på långrev, men dom kunde väga ett och ett halvt kilo och då är dom inte små. Men mindre också förstås. Dom kunde trassla till reven ibland. Det var inte gott att få bort dom. Förr i världen hade vi bra med stångkrok. Det var mest på vintern. Ja, man kunde ha det på sommaren också, men det var svårt att få fisken att leva då. Betet skulle vara mört och den ruttnade fort. Vi band mjärdar själva. Vi band dem med runda gjordar på fyra håll och med fyra ingångar och så spjälar som höll ut dem och ingångar på ömse ändar. Det var strålar mellan ingångarna. Man fångade mört för att ha till betesfisk i mjärdarna och som bete för mörten användes linfrö som man rörde in i kli, eller rågmjöl så det vart tjockt så det låg kvar på de där strålarna."

Sven Karlsson berättar att man i strömt vatten också använde ett redskap som kallades för strömtelnar för att fånga aspen. Kalle berättar att det fanns ljuster men att de sällan användes.

Kalle igen: "I början var det bra med gös och gädda. Sedan gick aspen upp, en stor fisk. Den får man ännu här på vårarna. Farn [faren], det är en sån där knalfisk [skrotfisk]. Den har inte gott kött. Han är inte lik braxen, för den är bredare och mörkare men farn är lång och smal. Jag skicka in den till fiskaffärn i stan ett år. Dom skulle skicka den till Uppsala. Jag skicka 110 kilo, men sen ville dom inte ha mer för det var ingen som ville rensa den. Gös var den enda fisk man fick ordentligt betalt för, men sedan var det här märkvärdiga gösförbudet. Man fick inte fiska gös under lektiden."

Sven Karlsson påpekade att gösförbudet endast gällde under tiden 18 maj till 1 juni.

Fiskförsäljning

Den fångade fisken förvarades levande i sump fram till försäljningen, på torget i Enköping eller på annat sätt. Fiskartorget låg nere vid hamnen i Enköping där de berömda hundarna nu finns.

Sumpen var ett träkar med i ungefärliga mått 2 meter brett och 1,5 meter högt. Under vintern sänktes den ner i en vak och fick flyta i vattnet. Den fick inte ha bottenkänning för då kunde den sprängas av isen, men den kunde vara fastfrusen i isen. Från sumpen togs fisken över i korgfat som täcktes med granris under transport.

Kalle Södergran berättar från sin ungdom att hans mor då körde fisken med lånad häst till Enköping. När hon inte orkade längre tog en syster till Kalle över körslorna. Vägen från Furuberg till Prästgården var i dåligt skick, så därför följde Kalle med sin syster och fisklasset upp till Prästgården. Einar Wall övertog fisktransporten omkring 1935 och körde då med lastbil från Furuberg.

Kalle Södergran sålde själv fisk på torget i Enköping i 60 år. På 1940-talet bestod torglaget av fiskarna Frej, Erik Thorin, Johan-Erik Karlsson och Kalle Södergran. Vid försäljningen träddes fisken upp på de grankvistar som använts för att täcka korgfaten. Kalles kommentar: "Nu ska dom ha papper men det var det inte frågan om då."

Torghandeln upphörde i början på 1950-talet, troligen främst på grund av skärpta hygienbestämmelser. Kalle berättar att man också sålde fisk, främst braxen när det var gott om den "ute i Tillinge och överallt". För braxen fick man 35-40 öre kilot.

Fiske i Oxfjärden i slutet av 1900-talet

Fiske bedrivs fortfarande i Oxfjärden. Gunnar Forsberg, Kärns gård på Ängsö, är en av dem som fört yrket vidare och har gett underlag till vår beskrivning av dagens fiske. Han växte upp som fosterbarn hos fiskaren Alrik Widlund på fiskestället Labbarn och kom därigenom in i yrket. I dag disponerar han Strömstas fiskevatten på Upplandssidan och har kvar vattnen vid Labbarn på Västmanlandssidan. Gunnar Forsberg var heltidsverksam som fiskare mellan 1954 och 1967. Då utbildade han sig till ingenjör och är sedan dess anställd vid ABB, men med en nedsättning i arbetstid som medger kombination med fiske. Andra fiskare är Per Widlund, som arrenderar Brunnsholms fiskevatten, och Janne Widlund, som arrenderar fiskevatten från Salta och Målhammar.

De viktigaste fiskarterna är gös och ål. Gösen är, till skillnad från många andra fiskarter, fin året om. Göstillgången varierar kraftigt men har förbättrats under de senaste åren. Vädret under lektiden har avgörande betydelse för hur en årskull gös utvecklas. Det gösförbud som nämns i intervjun med Kalle Södergran är avskaffat, men minimimåtten har höjts från 38 till 40 cm och en ytterligare höjning har diskuterats. Gösen förefaller att dra sig ut från Oxfjärden mot djupare vatten. Orsaken till detta vet man inte. Då gösen trivs med grumligt vatten är inte vattenföroreningar den direkta orsaken. Gunnar Forsberg tror att det har med vattendragens naturliga åldrande att göra. I hela Mälaren är uttaget av gös ganska konstant. Siklöjan har minskat och finns bara på hösten i Oxfjärden. Fisket i Oxfjärden är utpräglat säsongbetonat därför att fiskarna går upp i fjärden under lektiden.

Fiskeutrustning är bottengarn, som numera tillverkas av syntetiskt material (nylon). Fiskebåten är 5,6 meter lång, 2 meter bred och har akterruff. Gunnar Forsberg bedriver även isfiske på Labbarns fiskevatten.

Gunnar Forsberg säljer sin fisk i parti genom fiskarnas ekonomiska förening. Gösen levereras till kylcontainrar i Västerås, där den hämtas två gånger i veckan. Ålen levereras levande till tankbilar som hämtar var fjortonde dag under tiden maj-september.

Innehåll ¦ Nästa avsnitt