År 1815 inleddes en omskakande förändring i byn Risberga. På begäran av friherre Sven Gabriel Oxenstierna till Målhammar, som ägde en fastighet i byn, skiftades den. I Sverige pågick skiften i närmare 150 år, från senare hälften av 1700-talet till en bit in på 1900-talet, i Dalarna ännu längre. Genom bevarade handlingar kan vi följa hur processen genomfördes i Risbergabyn.

Den historiska och rättsliga bakgrunden

I Den agrara revolutionen 1700-1870 redogör Carl Johan Gadd utförligt för skiftesförordningarna. Reglerna för jordägande och -brukande är urgamla rättsobjekt, kända från romersk rätt och i Sverige från landskapslagarna. Fram till mitten på 1700-talet tillhörde marken oftast gårdar med bebyggelsen samlad i täta byar. Den odlade jorden fanns i gärden, och varje gård hade en eller flera tegar i varje gärde. Utöver detta bysystem fanns gods och ensamgårdar. I de sammanhållna byarna måste arbeten som brukning, sådd, skörd, betessläppning och stängsling samordnas, vilket var ett stort hinder för enskilda initiativ och utveckling av jordbruket. Därför tillkom lagar om skifte i huvudsteg: storskiftesförordningen från 1757 med justeringar 1762 och 1783, enskiftesförordningar med början i Skåne 1803, och från 1807 i alla län söder om Norrland och Kopparbergs län, samt slutligen laga skifte från 1827.

De olika stegen i lagstiftningen innebar en successiv skärpning i kraven på koncentration av markinnehaven och utflyttning från de gamla bykärnorna. Enligt den första storskiftesförordningen krävdes samtycke från alla delägare för att skifte skulle få genomföras, men från 1783 kunde en delägare begära utbrytning av sin fastighet. Denna fastighet skulle då få sina ägor samlade, medan övriga kunde få ha kvar sitt gamla tegsystem. Enskiftet innebar att varje fastighet skulle ha sin mark samlad till huvudsakligen ett ställe. Enskifte innebar därmed att byarna sprängdes. Laga skiftet innebar en skärpning av reglerna från enskiftet. Regeln om ovillkorligt skiftesvitsord återinfördes. Den innebar att om en bydelägare ville ha skifte skulle det genomföras. En annan nyhet var att skiftet skulle omfatta även utmarkerna, vilka hittills kunnat vara kvar som bysamfälligheter.

Risbergaskiftet i det historiska sammanhanget

Enligt Irene Flygare vid Upplandsmuseet var enskiftesförrättningar ovanliga i Uppland. Detta bekräftas av Carl Johan Gadd, som skriver att den utöver Skåne endast kom att tillämpas i större utsträckning på Öland, i Blekinge och i delar av Skaraborgs län. Likväl beskriver handlingarna från Risberga en enskiftesförrättning, som startade med att Sven Gabriel Oxenstierna begärde utbrytning av sin fastighet - den möjlighet som alltså öppnats genom skärpningen av storskiftesförordningen 1783. Det är ingen tillfällighet att en adelsman, bosatt på annan plats och oberoende av byns sociala sammanhang, kunde starta en omvandling som för genuina bybor måste ha varit omtumlande och säkert väckt motstridiga känslor.

Handlingar om Risbergaskiftet

1. En mycket detaljerad kopia av karta upprättad 1815. Text på kartan hänvisar till en tidigare karta, upprättad 1615, och bestyrker att denna kartkopia från 1834 överensstämmer med "conceptet" från 1815, vilket förvaras på lantmäteriet i Uppsala.

2. Protokoll över förrättningen 1815 med följande huvuddelar:
a) Inledande formaliteter.
b) Fastställande av hela byns gränser mot angränsande byar, vilket görs genom återgång till protokoll från 1772 och 1773 och aktualisering av där angivna gränsmärken.
c) Graderingsprotokoll, vilket är en inventering av byns marker och bedömning av dess bördighet.
d) Delningsprotokoll.

Hur såg byn ut 1815?

I byn ingick fyra fastigheter betecknade A, B, C och D. Fastighet A motsvarar den som nu (2008) ägs av Barbro Larsson. Fastigheterna B-D ingår i den fastighet som ägs av bröderna Tibbelin, och tomter till bostads- och fritidshus avstyckade från denna.

Nerfarten till Tibbelinsgården sammanfaller med den gamla bygatan, men den hade en förlängning tvärs över nuvarande byväg i västlig riktning som fortsatte genom skogen. Tomterna gavlade mot bygatan, och tomten till fastighet A låg på västra sidan (ovanför) nuvarande byväg. På Larssons marker fanns då inga hus. Byvägen gick fram till det gamla huset på familjen Jonsson-Wahlmans tomt. Där delade den sig med en gren i den välkända gamla sträckningen över betesmarkerna mot Vela, och en nordlig sträckning snett över nuvarande åkrar till grindhålet i skogskanten på skogsvägen mot Hjortsberga.

Det var fastigheten A - Larssonsgården - som vid denna tid tillhörde Sven Gabriel Oxenstierna till Målhammar och därmed var en frälsegård, medan de övriga var skattehemman. Som sådana var de skyldiga att hålla knekt och till byn hörde ett knekttorp, med all sannolikhet beläget på Storängsåsen.

Vem var Sven Gabriel Oxenstierna?

Det var alltså en adelsman i trakten som utlöste skiftet i Risbergabyn. Enligt Riddarhusets annaler tillhörde Sven Gabriel den adliga ätten Oxenstierna af Eka och Lindö. Han föddes 1759 på Eka i Lillkyrka, var student i Uppsala 1769, volontär vid livregementet till häst 1770, kvartermästare 1774, adjutant 1776, kavaljer hos hertiginnan av Södermanland 1780 och kapten vid Upplands regemente 1781. Allt detta således före 22 års ålder! Därefter kommer uppgifterna om honom i lite lugnare takt. Han tog avsked från regementet 1792, utnämndes till hovmarskalk 1813, dog 1830 och är begravd i Klara gravkor i Stockholm. Han var sedan 1785 gift med Hedvig Charlotta Forsner, som levde mellan 1761 och 1821. Hon dog på Målhammar och är begravd i Oxenstiernska graven i Lillkyrka.

Byns gränser enligt protokoll från 1772-73 och revidering 1815

Det första steget i skiftesprocessen var att klargöra hela byns gränser mot angränsande byar. Därför berör Risbergaskiftet människor och gårdar i hela omgivningen. I protokollet från 1815 återger man protokoll från förrättningar 1772 och 1773 och har detta som stöd för aktualiseringen. Där möter vi följande namn med titlar som tydligt återspeglar tidens respekt för överheten:

Högtärevördige och Högtlärde Contraktsprosten Herr Magnus Severin (Valla komministerboställe).

Ärevördige och vällärde Comministern vid Tillinge och Svinnegarns församling Sten Olof Sandell.

Ärevördige och vällärde Comministern här vid församlingen, boställsinnehavaren Anders Werner.

Skattehemmansägarna Eric Olofsson, Mats Gustavsson, Gustav Matsson och Jan Andersson, samtliga från Risberga.

Hans Mattsson, företrädare för Risberga men ej jordägare.

Välborne herr George von Heijne, ägare till Enberga (ett namn som vi möter i flera sammanhang i Tedas historia).

Mannen Wilhelm Wikström

Nu går vi fram till 1815 och möter nya namn efter de cirka 40 år som gått från föregående förrättning:

Hofmarskalken Högvälborne herr Baron Sven Gabriel Oxenstierna

Ägarna av skattehemmanet (dvs. fastigheterna B-D) Anders Nilsson, Jan Jansson och Enkan Sara Jansdotter i Wela by af Tillinge socken (ägde fastigheten B, den mindre fastighet som ibland kallats sjättedelen med bostadshus som nu tillhör familjen Jonsson-Wahlman). Hon var änka efter Olof Olsson, jordägare i Risberga.

Gode män, vilkas närvaro krävdes enligt lagen, Inspektor Erik Lundewall och Jan Olsson i Valla.

Förrättningsmannen A Sahlin

Byns yttre gränser 1815 markerades med 14 gränsmärken, oftast "rör" dvs. stenar. Deras placering framgår av kartan och de finns i princip på varje punkt där gränslinjen ändrar riktning. Dessa gränser är helt oförändrade idag. Gränsmärke nr 1 är det stora stenblock som finns i den sankmark där gränsen mellan byarna Risbergas och Vallas marker möter Saltas mark (som 1815 ingick i fastigheten Enberga).

Åkergraderingen

En grundläggande princip vid skiftet var att sämre mark skulle kompenseras med större areal och omvänt. Markens bördighet (bonitet) måste därför bestämmas. Denna fastställdes genom graderingsprotokollet. I detta anges markens bördighet med två mått: korn och lass. I kolumnen korn används en skala 1-6. Den ursprungliga betydelsen var att talet 6 skulle motsvara "sjätte kornet" dvs. en skörd sex gånger utsädesmängden. Enligt senare uppgifter skulle det i stället motsvara sex tunnor säd på en viss areal angiven i ett äldre arealmått. Kolumnen lass är troligen ett mått på möjlig höskörd och anges inte för alla skiften.

I graderingssprotokollet för Risberga upptas 39 skiften. Det lägsta bördighetstalet är 3½ och det högsta 6 korn. Graderingsprotokollet undertecknades 22 maj 1815 och därmed kunde nästa fas inledas.

Byn delas i två steg

I delningens första steg utbröts fastigheten A, tillhörig Sven Gabriel Oxenstierna, genom att den tilldelades en sammanhängande areal motsvarande dagens Larssonfastighet (men utan byggnader). Denna fastighet omfattade med dåtidens mått 12 och 2/3 öresland.

I överenskommelsen om utbrytning anges att "Skattehemmanet [fastighet B-D] omfattar 15 och 1/3 öresland, att de bekomma sina ägor i ett sammanhang och att dess ägare bo kvar i byn".

I nästa steg delades skattehemmanet mellan de tre ägarna Anders Nilsson, Jan Jansson och Sara Jansdotter i Wela. I delningsprotokollets omfattande bilaga anges för varje skifte verklig areal och omräknad areal med ledning av bördighetstalet. Varje fastighet tilldelades en omräknad areal som motsvarade deras andel i den oskiftade byn. Men det gick inte helt jämnt upp varför änkan Sara Jansdotter fick betala fyra tunnor säd, hälften råg och hälften korn, till de andra delägarna i skattehemmanet. Handlingarna som ligger till grund för skiftet av Risbergabyn avslutas med "Sålunda vart delat och sammansatt. A Sahlin."

Av en följande anteckning framgår att de handlingar vi har tillgängliga är avskrifter från originalen, upprättade 1815 och förvarade på lantmäteriet. Avskrifterna är utförda och vidimerade den 26 februari 1834.

Risbergabyns utveckling därefter är en annan historia!

Innehåll ¦ Nästa avsnitt