I ett album med tidningsurklipp i släktarkivet fann jag denna
tidningsartikel från 1950-talet (sannolikt 1957)
signerad A.E. Jag återger den här "olovandes",
eftersom jag inte vet vem som skulle kunna ge tillstånd, och eftersom
den redan publicerats i en dagstidning. /SZ
Bor man i östra Mälardalen och vill komma till den västra måste man
ta sig genom Västerås. Den nya genomfartsleden utefter mälarstrand gör
inte Västerås rättvisa. Man får intrycket av en ostädad stad. Rodnande
måste vi medge det, inför kritiken från upplandsvännen, som körde oss
i sin bil. Han kom inte riktigt i belåtenhetens balans, förrän vi vid
Målhammar nådde upplandsgränsen. Då var han på sin mammas gata.
Målhammar som sista riktpunkt, då det gäller Västmanland, ingav respekt.
Den kunnige visste meddela, att det sorgsens följe, som bar den döde
Karl XII från dramat i Norge hem till Stockholm, vilade en natt på Målhammar.
Hade månne dagsleden börjat i Fellingsbro ståtliga prostgård? Vi styrde
nästan rakt söderut till Teda 1300-tals-kyrka, i vars närhet ligger
Sveriges minsta fideikommiss. Socknen är också liten. Hyser 200 personer.
För 40 år sedan var det mer än dubbelt så många innevånare, 440. Denna
lilla socken har ända in på 1930-talet haft egen kyrkoherde. D.v.s.
de sista var bara t.f. Bland dem kan nämnas den grevlige f.d. kanslisekreteraren
Bengt Oxenstierna och den nu avgående Kila-herden Einar Brundin. Båda
passade nog som fisken i Mälaren i denna anrika socken. Om Brundin berättas,
att han som herde i Teda fick besök av ingen mindre än den berömde Albert
Schweitzer, missionären och nobelpristagaren. De satt på lummig gårdsplan
och drack kaffe. Den långväga främlingen ville gå in och telefonera.
Kyrkoherden, som var gräsänkling, bad att först få gå in och städa upp
litet. Det avböjdes med orden: "Behövs inte, jag har sett hur en afrikansk
prins bor, så jag är inte rädd för nånting."
Har den lilla socknen ingen präst, så har den en pampig kyrkvärd.
[Anm. Min morfar Elof af Sillén. Foto
av kyrkvärden. /SZ] Han var dock oanträffbar, ty han
satt just i kyrkomötet såsom i ärkestiftet vald lekmannarepresentant.
Vad som genast frapperade vid inträdet i den välbevarade men nyrenoverade
(1954-55) helgedomen var predikstolen. Den bar årtalet 1644. Typiskt
1600-tal med rundkindade keruber och avdelade fält med evangelister.
Vi kan lova hundra mot ett, att det är Erik Nilsson i Hebo, Fläckebo,
som är mästaren. En annan märklighet var gravkoret på höger sida om
altaret. Där vilar de sista av den yngsta Stureätten, den som härstammar
från ätten Natt och Dag och krossade sin vapensköld 1875. Det var Strömsta
säteri, som beboddes av Sturarna. Vid ingången till Sturevalvet stod
en skön madonnabild. Invid den brukar söndagligen tändas ljus i ett
par vackra tennstakar från tidigt 1700-tal. Men inne i koret stod ett
par större och vackrare ljusstakar av silver, bärande Catharina Bielkes
namn.
Bielkarna bodde på Kurö, som ända till för 6-7 år sedan tillhörde Teda.
Det ligger på en spets av Ängsö och tillhör numera Ängsö församling.
Och Västmanland.
Innan vi lämnar Teda kyrka beundrar vi den färgrika korrya, som Teda-damer
egenhändigt knutit, och rådbråkar hjärnan för att förstå ursprungliga
funktionen för en underlig rund ihålig sten, som ligger i ett hörn.
Kanske är det foten på en försvunnen dopfunt från tidig medeltid. Kanske
är den från hedenhös, och van vid trolldom, ty den lär vara hämtad från
Haraldshög, en hednisk ättehög på Ingeborgs gårds ägor. Gårdens namn
har tyvärr ingenting med kung Inge att göra — det kunde man tycka, ty
bygden är uråldrig och försvinner i sagans dunkel i fråga om sin historia.
Någon skön Ingeborg i sen tid hade begåvat gården med namn. Därför riktigt
och rätt att en ny ägare, som förfinat det grandiosa stället, återgivit
det sitt ursprungliga namn Huseby.
Huseby ligger i närheten av Svinnegarns egendomliga kyrka. Socknen
är vida känd for sin heliga källa. Dit vandrar folk alltfort och där
firas sommarfester. Men kyrkan är också värd att ihågkommas. Ursprungligen
var den vackrare än nu. Treskeppig och dunkel med låga fönster, som
var vanligt på medeltiden. 1608 kom katastrofen genom åskviggen och
den röda hanen. Det skulle dröja sextio år, innan den var användbar
igen. Det var greve Falkenberg på Haga slott, som gjorde slag
i saken. "Han lät såga ned pelarna och taga upp nya fönster och sätta
innertak", såsom det heter i handlingarna. Nuvarande säregna platta
tak med pärlspont kom år 1900. Pärlspont var fint då. Predikstolen är
av 1600-talssnitt men kom till kyrkan först 1730, skänkt av en Falkenberg.
Skrikande guldränder är från senare tid, annars är predikstolen unik
och väl bevarad.
I sakristian såg vi ett par sevärdheter. Där hängde en liten oansenlig
träklubba på väggen. Den första i sitt slag som vi sett. Det var en
gångklubba för ringning i kyrkans klockor. Socknen var indelad i ringrotar.
Den som fick klubban var i tur att sköta ringningen. Det var långt före
det vita kolets tid, när ännu självhushållen och naturaprestationerna
existerade. I ett hål i golvet blev vi varse ett äldre lägre golv. Sakristian
hade haft högre till taket, som ännu utgöres av medeltida valv. Kanske
hade sakristian varit kyrka en gång? Som ett exempel på forna tiders
frigjorda sätt att handskas med "antikviteter" kan nämnas, att runstensfragment
hade legat som stöd för syllarna i det gamla golvet. Fragmenten var
nu hoplagda som ett pussel i vapenhuset och väntade på tolkning av sakkunnig.
Kanske har de något att förmäla om socknens äldsta historia.
I äldre tider skrevs sockennamnet Svingarn. Det var eget pastorat
till förra delen av 1500-talet då det lades till Tillinge. På 1600-talet
fanns här en komminister som var gift med Abluna Svinfot. Han fick eftermälet
att vara "en stor ockrare som gnager intill benen". En annan studerade
flitigt och var en av stiftets lärdaste komministrar. En tredje skänkte
till kyrkan en ljuskrona med åtta pipor med föreskrift att hans efterträdare
varje julotta skulle hålla ljusen till kronan. Huruvida föreskriften
ännu respekteras är okänt.
En kyrkoherde 1643 "skrapades för det han ej sökte förekomma vidskepelserna
vid Svingarns källa". Han försvarade sig med att rikskansleren och ärkebiskopen
själva varit där. Rikskanslern var ingen mindre än den store Axel Oxenstierna,
som hade nära till källan, ty han bodde på Hjulsta i Enköpings-Näs socken.
Den store statsmannen var mycket from och besökte ofta kyrkan. Han satt
då med sin fru i främsta bänken. Den liksom närstående bänkar
är än i dag vändbänkar. Under altartjänsten sitter man vänd mot altaret
och under predikan vänd tvärtom för att se prästen. Predikstolen är
långt ner i kyrkan.
Enköpings-Näs kyrka, som liksom Teda och Svinnegarn år 1556 räknades
till Västerås stift, utgör f.n. ett pastorat, som tillsammans icke har
tusen innevånare. Men alla tre kyrkorna är fyllda av skatter från gångna
epoker. Bland Enköpings-Näs många unika dyrbarheter finns en brudpäll
i guldbrokad, använd första gången 1797.
Sista gången fungerade den jämt hundra år senare, då Thyra Kantzow
på Hjulsta stod brud. En skrud och ett antependium från 1779 har betydligt
äldre märkliga applikationer, som visar en björn och en krönt person.
Den sista är kanske himladrottningen med diadem (Jungfru Maria) eller
en furstinna med krona på huvudet, på medeltiden en vanlig symbol för
kyrkan. Men björnen, vad säger den? Bockhorn och hästhov, varför inte
också björnram, var epitet för djävulen. De unika bilderna lär peka
på det katolska Polen som ursprungsland. Krigsbyte? En medeltida notskrift
letades fram i samband med Natan Söderbloms visitation 1928 och lär
ha glatt honom storligen.
Det är glädjande att se, hur små församlingar håller sina kyrkor välordnade
och vårdar sina rariteter. Detta lilleputtpastorat vid västmanlandsgränsen
har lyckan att ännu ha två pietetsfulla präster. Hur det blir i framtiden
vet ingen. Positivt intresserade kyrkvärdar är också en tillgång. Hela
bygden såg välhållen ut med enstaka gamla välskötta säterier. Som ett
exempel vill jag nämna Brunnsholm. För trettio år sedan gick den gamla,
ståtliga gården i handeln. Den verkade då nedgången. Nu stod den förnyad
i imponerande kanske karolinsk stil. En nyskapelse i gammal anda. På
vägen dit såg vi en imponerande säregenhet, värd att se. En stor ormgran
med långa vackra grenar, en härlig syn för den som är förälskad i träd.
Även den vilt växande naturen kan samla sig till unika sevärdheter i
Guds vackra värld. Inte minst i Mälardalen.
A. E.