Mitt intresse för fotboll väcktes i samband med London-olympiaden 1948. Jag minns radioreferaten från Sveriges matcher fram till guldmedalj. Det var nog vid samma tid som jag satt klistrad vid radioapparaten för att andäktigt lyssna på radioserien "Pelle på planetfärd". Jag var 8 år. Min mamma har berättat att jag lyssnade intensivt och att ingen fick störa mig då.
Jag hade börjat läsa Svenska Dagbladet liggande på golvet i salongen hos mina morföräldrar. Jag brukade börja med serierna längst bak i tidningen, därefter bläddra tillbaka till sportsidorna och sedan avsluta med "I marginalen" ytterligare några sidor tillbaka, där det bjöds på dagsvers, vitsar och roliga historier. På sportsidorna kunde jag läsa om framgångarna för landslaget och om matcherna i allsvenskan. Jag hade lånat en bok om fotbollsspelare, där hjälten i boken kom till AIK. På det viset kom jag att utse AIK till "mitt lag". Jag läste förstås noga fotbollstabellerna där man kunde se hur AIK var placerat, men till en början begrep jag mig inte på de mystiska sifferkolumnerna, och det var ingen som kunde hjälpa mig. Det var en stor triumf, när jag så småningom lyckades knäcka koden!
Eftersom det var tråkigt att vänta på spelomgångarna, började jag arrangera egna matcher mellan de allsvenska lagen. Resultaten bestämdes genom tärningskast. Eftersom tärningen gick från 1 till 6, saknades 0. Det löste jag genom att låta sexan betyda noll för alla lag utom AIK! (Vadå fusk? Studera en roulette! Varför finns det en nolla där, tror ni?) - Det var en särskild utmaning att konstruera ett spelschema så att alla lag matchades i varje omgång utan att stöta på lag de redan mött. Jag klarade av det för åtta lag, men jag tror att jag gick bet på tolv.
Eftersom mina fotbollsserier krävde mycket papper, använde jag mig av papper från julklappar, som ofta sparades för återanvändning. Och det gjorde ju inget att jag använde den vita insidan av julklappspappret. - I ett brev från slutet av 1948 tackar min morfar mig f. ö. "för de intressanta fotbollsserierna".
Genom mycket tjat förmådde jag min mor att låta mig få se en fotbollsmatch på Råsunda 1950 mellan Landslaget och Pressen. Det senare laget nominerades av sportjournalister, som passade på att ge spelare på väg uppåt en chans att pröva på hårt motstånd. Vi tog oss med buss och spårvagnslinje 15 till Sundbyberg och gick till fots den sista biten. Just det här året var "Pressens son" ingen annan än Lennart "Nacka" Skoglund. Nacka gjorde två mål, och Pressen vann mot Landslaget med 3-1. Redan samma dag togs han in i det framgångsrika landslag som blev trea i VM i Rio. Det påstås att han där kallades "Den vajande majskolven" p.g.a sitt blonda hår. Radioreferatet av katastrofmatchen mot Brasilien (7-1) blev förresten legendariskt. Det gjordes av en affärsman Göransson, som kom att kallas "Oj oj" Göransson.
Min mor hade för säkerhets skull tagit med sig en bok för att fördriva tiden men öppnade den aldrig. Hon blev särskilt begeistrad av underhållningen: ett schackparti med levande pjäser. Annalisa Ericson och Sif Ruud var drottningar!
I Helsingfors-OS 1952 blev Sverige trea trots förlusten av "Grenoli", dvs Gren, Nordahl och Liedholm, till den italienska proffsligan, men det var först 1954 som mitt fotbollsintresse vaknade på allvar igen.
Hösten 1953 hade jag märkt att en nykomling i AIK, Kurt Hamrin, fick positiva omnämnanden i nästan varje matchreferat, och våren 1954 blommade han och AIK ut för fullt. I de inledande matcherna i allsvenskan vann AIK mot Göteborg, Hälsingborg, GAIS och Jönköping med siffrorna 4-1, 4-1, 5-1 och 3-0. Jag skaffade en liten bok om Hamrin, där man kunde studera hans klacksparkar med 3-D glasögon, och jag upptäckte Idrottsbladet och Torsten Tegnérs lyriska artiklar i en helt egen stil.
Jag kunde nu ta mig till Råsunda på egen hand. Min första match 1954 var AIK-Djurgården, som tyvärr slutade 0-0. Men det var mäktigt att uppleva ett fullsatt Råsunda med en fanatisk publik. Det är nog svårt att idag föreställa sig vilket intryck fotboll "in real life" gjorde. Det fanns ju ännu ingen TV i Sverige. På bio kunde man ibland se klipp med fotboll, men de gav ingen riktig uppfattning om spelet och var dessutom i svartvitt. Detsamma gällde tidningsreportagen.
Min nästa match blev AIK-Norrköping, som slutade 5-1. Undrar om det var den gången som det var näst intill fullsatt två timmar före avspark? Nej det var nog vid ett senare derby mot Djurgården. Det brukade bjudas på pojklagsmatcher medan man väntade på huvudmatchen, och så fanns ju alltid AIK-orkestern som marscherade omkring.
Jag lärde förstås att känna igen alla AIK-spelarna: "Kurrarna" Hamrin och Liander, "Pröjsarn" Nilsson, "Tjotta" Olsson, tvillingarna Anlert, vår egen järnkamin Ivan Bodin, "Pluntan" Askinger m. fl. Man spelade på traditionellt brittiskt manér med 2 backar, 3 halvbackar och 5 man i kedjan. Spelarna numrerades från målet och framåt, och från höger till vänster, så att backarna hade tröjorna 2 och 3, högeryttern nr 7 osv. Man kände inte till något spelsystem 4-2-4 eller någon holländsk totalfotboll. Kedjan var uppställd som ett W, med yttrar och centerforward som spetsar och inrarna något släpande. Spelet var anfallsinriktat, och försvaret spelade man mot man. Om en ytter kunde ta sig förbi sin back, fanns det oftast ingen säkring bakom, utan det var fritt fram in mot straffområdet. Det var nog si och så med orken, tempot och tekniken på den tiden. Det var sällsynt med cykelsparkar. Den som kunde ta emot en hård passning eller lång lyra med perfekt dämpning och bollkontroll belönades med applåder. Ett lyckat direktskott på volley, som "Knivsta" Sandbergs berömda mål mot Skottland, var ovanligt.
Domarna använde ännu inte gula och röda kort. Spelarna fick inte bytas ut så länge de kunde stå på benen. En skadad spelare kunde få "linka vänsterytter". Även om han inte kunde springa, gjorde han ju en viss nytta genom att kräva bevakning, för säkerhets skull. Jag vet inte riktigt vad reglerna sade, men det ansågs inte vara "fair play" att byta in en utvilad spelare mot slutet av matchen. Jag skulle tro att det tänjdes en del på gränserna, och att det är bakgrunden till dagens regler, som ju tillåter byte av högst 3 spelare. Man behöver inte längre övertyga domaren om att en spelare är skadad för att få byta ut honom.
Sommaren 1954 spelades VM i Schweiz. Ungern, med Kostic och Puskas, var skyhögt favorittippat. De var regerande olympiska mästare och hade krossat allt motstånd i Europa. I "århundradets match" hösten 1953 slog de England med 6-3 på Wembley. De ångade fram i VM-turneringen och besegrade bl. a. Västtyskland med 8-3 i gruppspelet. Men i finalen ställdes de åter mot Västtyskland, och då inträffade "undret i Bern": tyskarna vann med 3-2! Som tyskfödd kände jag mig stolt över segern - nästan lika stolt som när Sverige slog Västtyskland i VM-semifinalen 4 år senare!
Vi tillbringade somrarna hos våra morföräldrar på landet. Vi var ofta till Risberga och spelade fotboll med pojkarna i Teda i Ture Tibbelins kohage ända tills mörkret föll. När jag var som ivrigast kunde jag stå och bolla mot magasinsväggen på Salta i timmar - ungefär som Björn Borg mot sin garageport, men med långt mindre framgång. Min lillebror Erik och jag skaffade AIK-tröjor, men tvingades medge att vi inte spelade i klubben.
Under dessa år var jag en flitig besökare på AIK:s hemmamatcher. Ofta cyklade jag dit från Gubbängen - något som låter ofattbart med dagens trafik. Min bror Rolf var hammarbyit och vi cyklade till en match AIK-Hammarby på Råsunda hösten 1955. AIK vann med 6-1, och Rolf slog mig i huvudet med sin cykelpump vid varje AIK-mål! - En annan rolig match samma år var AIK-Hälsingborg, som slutade 2-2 efter att Hälsingborg tagit ledningen i 88:e minuten, och "Tjotta" mot alla odds, och till min stora lättnad, lyckades kvittera i nästa anfall.
Efter studentexamen 1958 fick jag en sommaranställning vid Sveriges Radio. Man behövde många medhjälpare i samband med fotbolls-VM, som arrangerades i Sverige det året. Till en början fick jag prova på som ljudtekniker och bl. a. lära mig att klippa ljudband så att skarvarna inte märktes. Jag flyttades sedan över till televisionen, som då ännu var en avdelning inom Sveriges Radio. Där fick jag hjälpa filmteamen på olika sätt: ladda filmkassetter i en svart laddsäck, göra ljudprov, bära kablage, zooma filmkameran, m.m. Det var roligt och intressant redan innan fotbolls-VM började. Jag fick följa med Karl Axel Sjöblom på olika samhällsreportage, göra ett program med Alice Babs om hur en grammofonskiva produceras, spela in sångerskan Sarah Vaughan, ta emot VM-trupper på Bromma flygplats mm. Jag lärde känna filmfotograferna: Bo Wanngård (han påstod att Vanguard-raketen var uppkallad efter honom), Sören Hoffman, Mac Ahlberg, Boris Engström, m. fl. Det var en vänlig, familjär stämning - kanske lite hårdkokt. När Sören hade filmat efter en brandolycka med dödsfall, frågade någon: "Tog du henne?" - "Nej, hon var kall!" blev det något makabra svaret.
Snart blev det dags att lägga fokus på VM. Min huvuduppgift var att ladda filmkassetter snabbt och säkert. Det värsta som kunde hända var om det blev mål just medan vi höll på att byta kassett. Omedelbart efter matchen skulle filmerna skickas med motorcykelbud till fotolabb för framkallning, för att sedan distribueras per flyg ut över världen. Jag tilldelades Malmö-kontoret och filmfotografen Jan Andersson och fick två matcher med Västtyskland på min lott. På kontoret lärde jag känna Håkan Ersgård, som snart blev en framgångsrik TV-regissör, och Lasse Holmqvist. Lasses kroppshydda gjorde honom särskilt lämplig att gå ut och provbelasta läktartaken, där kameran skulle ställas upp, innan vi vågade följa efter.
Efter gruppspelet återkallades jag till Stockholm, där jag främst fick arbeta med kabeldragning och uppkopplingar på Råsunda-stadion. Det var fascinerande att ta del av de brasilianska reportrarnas uppladdning - de kunde rabbla upp laguppställningar nästan lika fort som Lennart Hyland ett ryskt ishockeylag! Jag lyckades få fribiljett både till semifinalen och finalen på Råsunda! I semifinalen vann Brasilien med 5-2 mot Frankrike, som hade ett mycket bra och offensivt lag. VM:s skytteliga vanns av Just Fontaine med 13 mål, före Pelé och tysken Rahn med 6 mål, och det rekordet står sig fortfarande 2017!
Finalen ägde rum den 29 juni, som var en varm och disig dag så vitt jag minns. Jag satt på västra läktaren och såg Nils Liedholm (jag höll på att skriva Nisse, men Nils passar nog bäst - han kallades ju inte för intet för "Greven av Rom"), såg honom alltså göra 1-0 för Sverige till öronbedövande ljud. Jag har aldrig hört ett starkare bifall, men så har jag heller aldrig bevistat någon popkonsert! Sedan kom de två målen där Garrincha grundlurade vår vänsterback Sven Axbom och passade till Vavá - båda målen kom till på exakt samma sätt, kändes det som. I andra halvlek spädde Brasilien på med två mål till, innan Agne Simonsson kunde kontra in 2-4. Sverige hoppades förgäves på att Hamrin skulle ta fram trollstaven än en gång. I stället avslutade Pelé med ett femte mål i slutminuten. Han var bara 17 år och hade en lysande framtid framför sig. (Hela matchen på Youtube med utmärkt men fejkad kommentar av Arne Hegerfors och Glenn Strömberg.)
Själv hade jag just fyllt 18. Jag skulle tro att det inte var så många ungdomar som kom åt biljetter till VM-finalen, så vi är nog snart inte så många som kan säga: "Jag var där!"
Mitt fotbollsintresse har inte slocknat, men mitt eget spel inskränkte sig till korpfotboll i Linköping på 1960-talet och några säsonger med Rissne bollklubb långt ner i Stockholms-serien i det nationella systemet på 1970-talet (men dock med spelarlicens och några mål på kontot). Men min mormor hörde fel och rapporterade till släkten att jag gått med i Rissne porrklubb!
