Efter andra världskrigets slut återupptog ett par av de få före
kriget existerande rymdfartsföreningarna sin verksamhet, och nya
sällskap bildades.
Sommaren 1949 översändes till det redan 1933 grundade British Interplanetary
Society från det nya Gesellschaft für Weltraumforschung en
skrivelse, undertecknad av initiativtagarna H. Gartmann och H. Kölle,
med en propå att arrangera en internationell sammankomst med för
rymdfart intresserade. Det föreslagna mötet kom till stånd genom
en förnämlig insats av ledaren för den franska gruppen, A. Ananoff.
Det hölls i Paris den 30 september - 2 oktober 1950 och i en sådan
skala att det hävdatecknats som den första internationella astronautiska
kongressen. Genom personlig kontakt med H. Gartmann, som själv ironiskt
nog hindrades av visumsvårigheter att närvara i Paris, erhöll förf.
introduktion till kongressen och deltog som observatör från Sverige.
Kort tid därefter, den 16 oktober 1950, grundades Svenska Sällskapet
för Rymdforskning av följande fyra personer, vilka konstituerade
sig till interimsstyrelse: civilingenjör Ake Hjertstrand, ordförande;
major Claes-Otto Sparre, sekreterare; jur. kand. Gunnar Deijenberg,
kassaförvaltare; ingenjör Gilbert Larsson.
Konjunkturerna var vid den tiden ganska gynnsamma. Såväl dagspressen
som fackpressen i Sverige och utomlands hade ägnat Parismötet betydande
och positiv uppmärksamhet. Interimsstyrelsen beslöt dock att vänta,
tills den första rymdfebern gått över, och låta en målsättning mogna
långsamt. En av anledningarna till återhållsamheten var vissa förslag
från utländskt håll, att en planerad federation av rymdfartsföreningar
skulle utformas som ett internationellt storfinansföretag för att
exploatera rymdfart.
För en teknisk-vetenskaplig federation mera konventionella riktlinjer
hade accepterats av samtliga intressenter till nästa kongress, och
den till Svenska Interplanetariska Sällskapet (SIS) omdöpta intressegruppen
blev en av de tio grundarna av Internationella Astronautiska Federationen
(IAF), som bildades i London den 4 september 1951 under den andra
internationella astronautiska kongressen.
Verksamheten inom SIS fortsatte i stort sett under samma former
som tidigare, och när den tredje IAF-kongressen hållits i Stuttgart
1952 och såväl federationens riktlinjer som de utländska sällskapens
verksamhet kunnat överblickas med större säkerhet, ansågs tiden
vara inne för det första offentliga årsmötet, som hölls i Kungl.
Svenska Aeroklubbens lokaler den 13 februari 1953. Årsmötet
accepterade de av interimsstyrelsen framlagda förslagen och beslöt,
att ett nytt möte skulle utlysas för behandling av omarbetade stadgar
och för val av en till sex ledamöter utökad styrelse samt styrelsesuppleanter
och revisorer. Det nya mötet ägde rum på Tekniska Museet den 10
juni 1953. SIS hade då 36 medlemmar. Den första fullständiga styrelsen
fick följande sammansättning. Ordförande: civilingenjör Åke
Hjertstrand. Vice ordförande: major Claes-Otto Sparre. Sekreterare:
kapten Karl-Hugo Betzfeldt. Kassaförvaltare: jur. kand. Gunnar Deijenberg.
Klubbmästare: herr Lars Gabrielsson. Övrig ledamot: ingenjör Gilbert
Larsson. Suppleanter: fru Gudrun Philipson, civilingenjör Björn
Bergqvist, ingenjör Gösta Lipping. Revisorer: herr Egil Omvik, fil.
stud. Rubert Siemerling. Revisorsuppleant: fil. mag. Bengt Olsson.
Som en kuriositet kan nämnas, att under mötet den 10 juni 1953
demonstrerades (av Gilbert Larsson) för första gången offentligt
i Sverige diverse vätskeraket-drivmedel och utfördes en provkörning
med en liten raketmotor för högkoncentrerad väteperoxid på samma
ställe, Tekniska Museets terrass, där 17 år tidigare den första
svenska utsändningen av ultrakorta radiovågor gjordes.
Svenska Interplanetariska Sällskapets ändamål och strävanden går
ut på att verka för astronautiken i dess vidaste bemärkelse. Detta
innebär icke, att SIS befattar sig med byggandet av rymdfarkoster
eller med verkställandet av rymdresor. Däremot utföres inom SIS,
i mån av resurser, studier av de förutsättningar och problem, som
måste analyseras och behärskas för att uppdrag utanför vår jords
atmosfär skall kunna genomföras. Genom dessa studier kan SIS bedöma
rymdfartens aktuella status och förmedla saklig information.
Som ensamstående organisation förmår ett astronautiskt sällskap
i vårt land knappast mer än att ytligt överblicka rymdfarten; dessutom
är det kanske möjligt att tränga djupare in i något starkt begränsat
avsnitt. Däremot kan och skall SIS som ett av de i dag 25 IAF-sällskapen
med tillsammans över 15 000 medlemmar hålla en världsomfattande
kontakt, syftande till internationellt utbyte av kunskapsinformation
i hithörande frågor, varigenom perspektiv på rymdfarten som en detalj
i mänsklighetens utveckling vinnes. Det är denna verksamhet och
detta tänkande som har fått benämningen astronautik och ibland även
kallas kosmonautik.
Hur väsentligt, ja oumbärligt, det internationella utbytet än må
vara, fordras en allt efter förhållandena upplagd, nationellt självständig
verksamhet med studier, information och tankeutbyte.
SIS har valt att låta medlemmarna samlas i Stockholm sju gånger
om året, nämligen en gång per jul-, semester- och årsmötesfri månad.
Vid dessa informella allmänna möten, dit gäster är välkomna, kan
allt med någon astronautisk anknytning förekomma, såsom föredrag,
film, studiebesök, kongressrapporter och fria diskussioner. På föreningsvis
brukar dessa möten avslutas med någon förtäring under fortsatt tankeutbyte.
För att främja kontakten med större grupper av medlemmar utanför
Stockholm och för att stimulera till bildandet av lokalföreningar,
kan extra möten gå av stapeln på ort och ställe.
Medlemmar med specialintressen kan odla dessa genom den studie-
och sektionsverksamhet som påbörjats. I denna inkluderas även elementära
astronautiska studier i s. k. studiegrupper, avsedda främst för
yngre, ännu inte fackutbildade medlemmar. De mest framträdande av
astronautikens ämnen har delegerats till sex sektioner med följande
omfattning: I. Astronomi, banberäkning och ballistik. II. Farkoster
och utrustning. III. Framdrivningsanordningar. IV. Navigation, teleteknik
och styranordningar. V. Rymdfartsmedicin, kemi och biologi. VI.
Allmänna astronautiska begrepp, etiska, politiska, sociala och juridiska
frågor m. m. - Det ligger i sakens natur, att studie- och sektionsarbetet
på hittillsvarande korta tid bedrivits mera punktformigt och i mån
av de ledande fackkunniga medlemmarnas disponibla tid. Liksom hela
astronautiken är det en verksamhet på lång sikt, som måste tillväxa
organiskt både på höjden och bredden.
En långsiktigt upplagd verksamhet, där sektionsinsatserna varit
av stor betydelse, är den självständiga litteraturreferattjänst
som sällskapet bedriver för att informera om de artiklar och uppsatser
med astronautisk bäring som finns tillgängliga i sällskapets bibliotek
eller annorstädes i Sverige. Utomstående kan prenumerera på litteraturtjänsten.
Inom sällskapet utgår den till fackmedlemmarna, vilkas årsavgift
just är så mycket högre som referattjänstens självkostnad. Övriga
medlemmar får referattjänsten till självkostnadspris efter rekvisition.
Referaten är, innan man gjort sig förtrogen med denna informationsform,
en lektyr som har goda utsikter att bli lagd undan osorterad och
oläst, men rätt utnyttjad ger referattjänsten en orientering i den
ständigt växande litteraturens snårskog. SIS, det veterligen enda
sällskap som har denna verksamhetsdetalj, har fått det utländska
erkännandet, att dess litteraturtjänst skall rekommenderas som mall
för IAF, när kapacitet finns för en världsomfattande astronautisk
referattjänst.
Till de mera självklara plikterna hör att genom press, radio och
föredragsserier informera den större allmänheten. Så har skett ända
sedan sällskapets grundande, fast när Sputnikarna släpptes loss
under hösten 1957 fick SIS övermäktig konkurrens från alla möjliga
håll, kanske också omöjliga. Lättköpta publika framgångar på saklighetens
bekostnad kommer SIS aldrig att eftersträva. Nu, när rymdfartseran
oåterkalleligen har kommit, måste vårt sällskap mer än någonsin
utmärka sig genom strikt verklighetssinne.
Sällskapets insatser inom IAF har varit relativt blygsamma. Tre
kongressföredrag har hållits: i Stuttgart 1952 av Åke Hjertstrand,
i Rom 1956 och i Barcelona 1957 av Björn Bergqvist. SIS är f. n.
representerat genom Björn Bergqvist i Classifications Committee
samt genom Åke Hjertstrand i International Affairs Committee och
Scientific Advisory Committee. Åke Hjertstrand innehar en av de
fem Vice-President-posterna under verksamhetsåret 1957/58.
Det är lika frestande som vanskligt att ställa en prognos för vad
framtiden kan komma att medföra för SIS. Eftersom SIS är en av medlemmarna
i det team som IAF utgör, kan man i stället söka bedöma IAF:s framtid
och därefter sluta sig till konsekvenserna för de nationella sällskapen.
Under flera år framåt kommer IAF:s huvudaktivitet att vara begränsad
till att hålla teknisk-vetenskapliga symposia rörande rymdfart och
astronautik samt att sovra ut för publicering de värdefullaste föredragen.
Dessa symposia har hittills varit förlagda till kongresserna, under
vilka även IAF:s organisatoriska och finansiella frågor behandlats,
ehuru det vore lämpligare att sistnämnda ärenden åtgärdades mellan
kongresserna. De enskilda sällskapens naturliga uppgift blir att
som hittills organisera kongresser och symposia. SIS står i tur
för 1960 års kongress.
Nästa steg i utvecklingen, sedan ett permanent IAF-högkvarter
upprättats, kan bli, att IAF får ställning som högsta instans för
de juridiska m. fl. spörsmål, som är av allmän astronautisk betydelse,
samt att ett internationellt astronautiskt forskningscentrum skapas.
De enskilda sällskapens status kan då ha förändrats till att vara
av stat och industri stödda förinstanser, som bör kunna bidraga
med eller propagera för skälig andel i kostnaderna för forskningscentret.
Studieobjektens mångfald kommer att ständigt växa. De redan i hemlandet
väl kvalificerade astronautiska fackmännen kan efter högre studier
och specialisering vid det internationella centret förvänta, att
goda platser kommer att stå öppna för dem både hemma och ute i världen.
Dessa tankar må vara realistiska eller allt för optimistiska. De
står helt för författaren, som med glädje och välgrundade förhoppningar
för framtiden efterkommit redaktörens uppmaning att inleda tidskriften
Astronautik, Svenska Interplanetariska Sällskapets nya organ.
SIS har tidigare haft en tidskrift med det allt för långa namnet
Journal för Svenska Interplanetariska Sällskapet. Den kom ut med
allt för långa intervaller med tre nummer under tiden februari 1954
- december 1955. Journalen var ett försök; den skulle dels hålla
våra medlemmar underrättade om väsentligare händelser inom astronautiken,
dels fungera som föreningsblad och dels erbjuda medlemmarna publiceringsmöjligheter.
Genom karaktären av delvis föreningsblad var det knappast tänkbart,
att Journalen skulle kunna vinna större spridning utom sällskapet.
Några exemplar beställdes dock utifrån, och den kunde tillställas
andra sällskap i utbyte mot vad vi från dem mottagit. - Den var
dyr i framställning.
Redan 1955 beslöts utarbeta en annan form för tidskriften. Föreningsangelägenheterna,
som kan distribueras snabbare och billigare stencilerade, skulle
avlysas. Tidskriften skulle höjas till en mera vetenskaplig nivå,
dock utan bannlysning av lättare och irrationellt stoff.
Styrelsen är väl medveten om att det är en hög ekonomisk belastning
på ett litet sällskap, f. n. ca 150 medlemmar, att ge ut en högklassig
tidskrift. Men behovet är väl dokumenterat. Vi har fått många förfrågningar
om Journalens fortsättning.
|