Dresden, den 9. maj 33

Kära Tant Gunhild och Käre Onkel Elof!

Jag skäms så rysligt att jag har inte än skrivit Er ett riktigt brev. Men Ni kan inte tänka Er så upptagen jag har varit i de sista veckorna, sen jag reste ifrån Salta. Det blir verkligen tid att Ni få höra nu litet mera från mig.

Först och främst vill jag tacka Eder än en gång för allt, att jag fick vara hos Er så länge och att Ni äro så gräsligt snälla mot mig. Jag förstår inte alls hur jag förtjänar det. Jag har verkligen mitt andra hem och fosterland hos Er och Ni vet ju hur bra jag trivs i Sverige och särskilt hos Er, att jag aldrig vill resa ifrån! Hur gärna hade jag velat förtjäna Eder vänlighet genom att göra Ert dagliga liv litet lättare och att hjälpa till litet mera. men jag tror inte att jag kunde det så som jag ville. Jag minns så tydligt Onkels tal i Strängnäs vid Eriks konfirmation. Det var allt för mycket Onkel sa då. Allt detta skulle jag egentligen ha sagt och jag är otröstlig att jag inte kan det. Men att jag tycker förfärligt mycket om Eder alla och att alla mina tankar sysselsätter sig alltid med Er det kan Ni väl tro.

Jag önskar verkligen allt gott för Er, att Ni få det inte allt för svårt och att Ni må bra allihopa. Det är så gränslöst tråkigt i livet om man bara har nöd och sorg. Här i Tyskland hör man ju inte heller något annat än "die Sorge ums Geld und sparen, sparen, sparen". Vi tro verkligen att livet blir helt annat nu än "in den letzten 14 Jahren". Tyska folket få bli lika enkelt nu igen som i förra århundradet efter 1813. Annars är det väl omöjligt att komma upp igen. Men det är ju inte så lätt för oss alla, om man har haft det bättre, därför går det så ohyggligt strängt till. Der alte Preussengeist ist wieder ganz lebendig geworden. Det kände vi med detsamma vi kom in till Tyskland, må Ni tro. Pass- och tullkontrollen gick för sig i kort och militäriskt ton, men vänliga var dom ändå. Det var alltså mitt första intryck av det nya riket. På resan ner till Berlin såg jag så mycket fanor som aldrig förr. Jag hade ju berättad för tant, att vi hade flaggorna ute bara vid särskilda tillfällen, men nu ser man överallt och alltid den gamla svart-vit röda och ännu mera hakkorsflaggan. Det finns även parasols i trädgården som är röda och har hakkors på. Och så finns det så hemskt mycket smaklösheter med hakkors på, med Hitlers och Hindenburgs bild etc. Det är precis likadant som vid början av kriget 1914. Men har Ni hört redan, att det är förbjudet nu, att sjunga fosterländska sånger, särskilt Deutschlandlied och Horst-Wessel-lied vid alla möjliga tillfällen? Det är ju bara bra, om denna sånger inte skall bli alltför banala.

Åsikterna bland folket äro ändå rätt olika ännu. Ibland har man känslan att många går bara med i den nya riktningen utan att vara övertygad. Men det är ju också Hitlers princip att tvinga människorna för sina idéer, så länge tills dom äro verkligen övertygad. Och det är väl också storartad att kunna det, tycker jag. Man måste säga att han redan håller sina löften. I första maj talet, som tant säkert hörde på, talade han ju om att skaffa nytt arbete genom vägarbete, bygga hus etc. Om man ser omkring här i Dresden, så måste man tro det, ty det byggs förfärligt mycket här nu.

Min bror är också S.A. Mann, kan Ni tänka Er. Jag kom tyvärr för sent tillbaks till Tyskland, sen 1. maj får ingen mer komma i partiet, det äro väl så många att dom kan inte inskriva mera på en gång. Men nästan alla mina bekanta äro "Nazis" nu, ehuru det finns alltid något man inte kan vara med om. T. e. äro inte alla tyskar begeistert av denna fullkomliga ränsningen bland judarna. Det få vara en oerhört styrka och kraft i regeringen, om det inte skall skada Tyskland alltför mycket. Men det är visst tillåten att 1 ½ procent av alla tyska studenter få vara judar, det är redan mera än det finns judar jämförelsevis i hela folket. Och alla affärerna bestå likadant som förr och folket köper där visst lika mycket.

Men livsmedel blev redan litet dyrare efter alla tullförhöjningar. Det är ju klart och det får vi bära nu så länge, om vi vilja bli "saniert". Trots allt detta är det lugnt och skönt i Tyskland. Det härskar verkligen disciplin och ordning, mycket mera än förut.

Och det är redan riktig sommar här i Tyskland. Jag var så förvånad när jag kom ner. Det var så varmt i Berlin att jag höll på att dö i min pälsjacka, dessutom tyckte jag vara alldeles deplacerad med den. Alla träden stå i full blomma, det är underbart vackert nu överallt. En dag var jag med min kusin i Potsdam och Sanssouci, där var det verkligen bedårande, må Ni tro. Märta måste verkligen komma, att hon får se det också, ty det är lika vackert i varje årstid. Om jag möter henne i Berlin kan vi gott bo hos min kusin i flera dar. Ja, nu är det bara frågan om det går redan i juni, ty jag tror verkligen att jag får plats när som helst.

Kan Ni tänka Er att jag höll på att bli lärarinna i Chemnitz i går. Det var furchtbar aufregend och allting gick hemskt fort. Jag kom hem till Dresden i lördags, och redan i söndags fick jag ordern att föreställa mig i en skola i Chemnitz på måndag, alltså nästa dagen! Jag kan inte säga att jag var särskild förtjust, jag hade ju inga kläder, och ville inte heller fara så fort hemifrån. Men det hjälptes icke, på måndags förmiddag var jag där i Chemnitz. Men när jag talade med rektorn där, hörde jag att det behövdes en helt annan lärarinna, som hade andra ämnen än jag. Det var bara på ministerium där dom hade uppfattat det fel. Men det var verkligen en besvikelse och jag ångrar mig mycket för alla pengar som har gott åt på denna resan. Det är emellertid inte alldeles uteslutet att jag får nu snart något nytt. Men i juli måste Märta säkert komma ändå.

För i dag måste jag sluta, jag hälsa Eder alla så hjärtligt.

Eure dankbare Helene.